Finsk lag om kollektivavtal. I Finland har en lag om kollektivavtal utfärdats den 22 mars 1924, vilken i flera avseenden erbjuder intresse.
    Lagen omfattar kollektivavtal, som ingås mellan en eller flera arbetsgivare eller arbetsgivareorganisationer, å ena sidan, och en eller flera arbetarorganisationer å den andra. Kollektivavtalets innehåll angives avse "villkor, som skola lända till efterrättelse vid arbetsavtal eller vid arbetsförhållande i övrigt". Skriftlig form stadgas. Avtal på längre tid än fyra år kunna, efter fyra års förlopp, uppsägas att upphöra efter tre månader och för avtal å obestämd tid gäller samma uppsägningsfrist.

    Såväl avtalets kontrahenter som även medlemmar av kontraherande föreningar äro bundna av avtalet. Denna bundenhet visar sig i förstarummet däri, att arbetsgivare och arbetare äro skyldiga att vid individuella arbetsavtal, som slutas mellan dem, iakttaga kollektivavtalets bestämmelser. Arbetsgivare är därutöver skyldig hålla sigtill kollektivavtalets regler även vid anställande av arbetare, som icke äro medlemmar av den kontraherande organisationen. Dock göres förbehåll för särskild överenskommelse i kollektivavtalet, varigenom bundenheten begränsats, varjämte vid kollision mellan två kollektivavtal det tidigare avslutade har företräde.
    Förhållandet mellan kollektivavtal och individuella arbetsavtal är i övrigt ordnat så, att det förra gäller med tvingande verkan. Kollektivavtalets regler skola alltså lända till efterrättelse även om ett arbetsavtal till sitt innehåll strider mot kollektivavtalet, och oavsett huruvida arbetsgivaren ingått arbetsavtalet med en medlem av den kontraherande arbetarorganisationen eller med en utomstående. En annan värdefull bestämmelse i detta sammanhang är den, som förklarar kollektivavtalet gällande vid ett företag utan hinder därav, att företaget byter ägare. Efterträdaren inträder i alla de rättigheter och skyldigheter, som tillkommo företrädaren.
    Den av kollektivavtalet härflytande "fredsförpliktelsen" åligger de föreningar och de arbetsgivare, som äro parter i avtalet. Dessa skola nämligen "undvika alla mot avtalet i dess helhet eller någon enskild bestämmelse däri riktade kampåtgärder." Dessutom skola kontraherande föreningar tillse, "att jämväl deras medlemmar undvika sådana kampåtgärder och icke heller på annat sätt bryta mot bestämmelserna i kollektivavtalet."
    Beträffande påföljd av avtalsbrott upptager lagen det danska systemet med en "plikt", som ersätter skadestånd och tillfaller den skadelidande men, liksom böter, utmätes med hänsyn till även subjektiva förhållanden. Där arbetsgivare eller arbetare, som är bunden av kollektivavtalet, medvetet bryter mot bestämmelser däri, kan han sålunda ådömas plikt, arbetsgivaren högst femtusen mark, arbetaren ej över femhundra mark. Förening eller arbetsgivare, som brutit sin fredsförpliktelse, skall ådömas plikt intill etthundratusen mark. Vid ådömande av plikt skall hänsyn tagas till alla föreliggande omständigheter, i synnerhet till skadans storlek och till graden av ådagalagd skuld. Ådömd plikt tillfaller den skadelidande, i fall förmögenhetsskada uppstått, men i annat fall den part, på vars talan domen givits (organisationen). Bestämmelserna om plikt kunna ändras genom överenskommelse i avtalet.
    I processuellt avseende äger organisationen i åtskilliga fall företräda sina medlemmar, såsom även stadgats i dansk och norsk lag. Arbetareförening, som är part i avtalet, må även föra talan, i fall arbetsgivare anställt utom föreningen stående arbetare å villkor, som strida mot kollektivavtalets regler. Tvister handläggas vid allmän domstol, såvida icke i kollektivavtalet bestämts eller parterna eljest överenskommit, att de skola avgöras av skiljemän.

Ö. U.