Kan fastighet intecknas för annans gäld än fastighetsägarens? Detta spörsmål har besvarats jakande i ett utslag av Svea Hovrätt, refererat i denna tidskrift år 1919 s. 56, men nekande av Bergelmer i en uppsats, införd i tidskriften för år 1923 s. 401. I det av mig år 1918 utgivna arbetet "Inteckning för fordran i fast egendom" är frågan, efter vad jag tror, icke direkt behandlad, men i mitt manuskript till ett tidigare påtänkt större arbete över ämnet finner jag ett utan närmare motivering men också utan någon reserva-

tion avgivet jakande svar på frågan, och med allt erkännande av de intressanta och beaktansvärda synpunkter, som framförts av Bergelmer, vidhåller jag alltjämt denna ståndpunkt.
    I likhet med Bergelmer tror jag visserligen icke, att någon avgörande vikt härvidlag får tillerkännas det av honom påpekade i 1 § av 1875 års inteckningsförordning gjorda uteslutandet av det i 1818 års författning förekommande ordet "gäldenär" eller den motsvarande omredigering, som ägt rum beträffande 5 § av 1875 års inteckningsförordning, helst i både lagkommitténs förslag av 1826 och lagberedningens av 1847 vid sidan av varandra förekomma mot ifrågavarande båda lagrum svarande bestämmelser, avfattade den ena i överensstämmelse med 1875 års och den andra i överensstämmelse med 1818 års uttryckssätt. Men å andra sidan tror jag icke, att ordet "gäldenär" i den äldre avfattningen behöver uppfattas som åsyftande att avgöra det här diskuterade spörsmålet. Detta ord kan alltför väl antingen tolkas som betydande den, som på ett eller annat sätt (personligen eller med sin fastighet) ansvarar för det intecknade beloppets betalning (jämför ordets betydelse på åtskilliga ställen i nu gällande utsökningslag), eller också helt enkelt ansesvara ett uttryck, som utan särskild avsikt hämtats från det vanliga och närmast för ögonen liggande fallet, att fastighetsägaren och den för inteckningen personligen betalningsskyldige äro en och samma person. I 1867 års bekanta förslag till lagfarts- och inteckningslagstiftning har det mot 27 § i 1875 års förordning svarande stadgandet (§ 33) fått en avfattning, som i vida högre grad än både den, som använts i 1875 års förordning och 1847 års förslag, och den, som förekommer i 1818 års författning och 1826 års förslag, synes gå utfrån att fastighetsägare och gäldenär från början äro en och samma person. Men icke kan väl detta 1867 års förslag, som innehåller ett uttryckligt stadgande om penninginteckning utan något personligt betalningsansvar (§ 32), antagas ha avsett att förhindra inteckning i anslutning till en personlig förbindelse av annan än fastighetsägaren? Även de av Bergelmer i detta sammanhang åberopade stadgandena i 29 § av 1875 års inteckningsförordning och handelsbalken 17: 9 förefalla mig vara typiska exempel på lagrum, som under alla förhållanden måste tillämpas även för andra fall än dem, som medsträng tolkning falla under ordalagen. I det förstnämnda lagrummettages ju ingen hänsyn till den situationen, att det personliga ansvaretpå grund av andra omständigheter än fastighetens överlåtelse åvilar annan än fastighetsägaren; och denna situation måste ju, även om man besvarar det här diskuterade spörsmålet nekande, kunna tänkas uppkomma genom ett efter inteckningens beviljande mellan alla intressenter träffat avtal. Och handelsbalken 17:9 skulle ju, om man pressar ordet "gäldenär", icke innehålla tillfyllest görande stadgandenens för det fall, då äganderätten till fastigheten och det personliga betalningsansvaret för inteckningen på grund av en överlåtelse av fastigheten blivit skilda från varandra.
    Huruvida något mera omfattande praktiskt behov föreligger att

erhålla inteckning för annans gäld än fastighetsägarens, tilltror jag mig icke att bedöma. Men regler, som förhindra en av parternasjälva åsyftad rättsverkan, synas mig på ett område som detta överhuvud endast kunna motiveras av verkligt trängande nödvändighet, och grundsatsen att avslå inteckning, som fastighetsägare medgivit för annans gäld, kan säkerligen — särskilt om den även skall medföra, att en i strid häremot beviljad inteckning blir ogiltig — komma att verka försåtlig och odiös. Vad åter beträffar de av Bergelmer anförda fall, då en regel, som tillåter inteckning för annans gäld, skulle kunna missbrukas till uppnående av ur allmän synpunkt mindre önskvärda resultat, vill det förefalla mig, som om de för dessa resultat intresserade skulle utan alltför stor svårighet kunna nå sitt mål en dylik regel förutan.
    Till sist kan påpekas, att den av Bergelmer företrädda ståndpunkten knappast harmonierar med den, som i praxis gjort sig gällande ifråga om det personliga ansvaret för en fordran, som är gemensamt intecknad i fastigheter, tillhöriga olika ägare. Härom hänvisar jag till mitt ovannämnda arbete s. 184 —185.

Kurt Lamm.