Vikariatsystemet inför riksdagen. Årets riksdag har haft till behandling frågor om åtgärder till förbättring på båda de svagaste punkterna i vår underrättsorganisation, småstädernas rådstuvurätter och vikariatsystemet vid häradsrätterna.
Förslaget om stads förläggande under landsrätt lyckades man genomdriva, ehuru med ändring, som torde komma att göra den tillkomna lagstiftningen tämligen ineffektiv. Initiativet till revision av vikariatsystemet tillbakavisades däremot i riksdagens sista timma av första kammaren. Då denna fråga näppeligen i dagspressen tillvunnit sig det intresse, som en stor del av denna tidskrifts läsekrets torde hysa för densamma, skall här nedan lämnas en redogörelse för vad som förekommit under riksdagens behandling av ärendet.
I andra kammaren väckte herr Åkerlund en motion, nr 90, om skrivelse till Kungl. Maj:t om vidtagande i visst syfte av reformer i avseende å landets häradsrätter. Motionären erinrade om att på hans initiativ redan 1906 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit det Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, taga i övervägande dels huruvida icke den tjänstledighet, som de ordinarie häradshövdingarna utan åberopande av laga förfall åtnjöte, måtte kunna inskränkas, särskilt då fråga vore om förrättande av lagtima ting eller tingssammanträde, dels ock huruvida icke fordran på praktisk utbildning i domarekallet såsom villkor för erhållande av häradshövdingeförordnande måtte kunna i någon mån skärpas. Då emellertid denna riksdagsskrivelse icke lett till några åtgärder i saken, funne sig motionären böra nu ånyo upptaga frågan. Det rådande tillståndet vore oefterrättligt. Ordinarie häradshövdingar droges från sina ytterst viktiga befattningar under åratal för att syssla med andra göromål, och domsagorna förvaltades av ungdomar, understundom med täta ombyten. Ordinarie domhavande funnes, som knappast satt foten inom sin domsaga. En för 7 à 8 år sedan utnämnd häradshövding hade ej hållit mer än ett enda ting, ehuru säkerligen ej hindrad av offentliga uppdrag, eftersom en synnerligen stor del av hans tid ägnats åt privata sysslor. Motionären höll före, att någon verklig förbättring av det rådande tillståndet ej kunde åvägabringas, såvida icke häradshövdingarna befriades från en mängd dem nu åliggande småsysslor. Finge häradshövdingarna så gott som uteslutande ägna sig åt den egentliga domareverksamheten, skulle de kunna omhänderhava rättsskipningen inom vida större områden än nu. Därigenom skulle vinnas så stora besparingar, att de skulle förslå så väl till betydande löneförbättringar för häradshövdingarna som även till avlöningar åt dem, som hade att sköta småärendena. Förutom dennao mläggning av häradshövdingarnas tjänstgöring ifrågasatte motionären även en förstärkning av häradsnämndens inflytande.
Motionen remitterades för yttrande till andra kammarens femte tillfälliga utskott, vilket i sitt utlåtande nr 8 lämnade en utredning av vikariatsystemets orsaker och omfattning. Ur rättsstatistiken föråren 1915 — 18 inhämtade utskottet, att häradshövdingarna under dessa år genomsnittligen själva utfört omkring tredjedelen av på dem ankommande kvalificerade domargöromål. För att få ådagalagt, huru domsagostadgans föreskrifter om häradshövdings tjänstledighet verkade i praktiken, inhämtade utskottet i vederbörlig ordning uppgifter från hovrätterna om häradshövdingarnas ledighet och vikariernas kompetens. Dessa uppgifter lät utskottet bearbeta, och därigenom erhållna statistiska tabeller, vilka äro av största intresse för bedömande av med vikariatsystemet sammanhängande spörsmål, fogades som bilagor vid utlåtandet. En av utskottet ombesörjd sammanställning av tabellernas siffror beträffande dels den omfattning, i vilken häradshövdingarna själva förrättat på dem ankommande göromål, dels anledningarna till beviljad tjänstledighet, dels slutligen de för hållande av sådant sammanträde samt av rannsakning med häktade anlitade vikariernas kompetens gav följande översiktliga resultat (procentsiffror)1:
A. Häradshövdingarnas tjänstgöring.
Svea hovrätt Göta hovrätt Skånska hovrätten
Domarämbete { 1922 51.86 61.30 56.32
{1923 52.39 60.47 55.92
Allmänt tingssammanträde {1922 37.86 51.81 41.51
{1923 38.45 52.04 43.59
Tremansting {1922 28.09 30.63 20.00
{1923 26.97 40.54 —
Rannsakningar {1922 37.61 — 48.75
{ 1923 33.38 — 51.59
Extra förrättningar { 1922 50.09 — 70.55
{ 1923 45.47 — 69.50
B. Anledningar till ledighet från hållande av allmänt sammanträde.
19 § domsagostadgan Jordregisterarbere Eljest enligt 20 § domsagostadgan Annat offentligt uppdrag än riksdagsmannauppdrag Övriga anledningar
Svea hovrätt {1922 40.94 21.50 1.93 13.04 22.59
{1923 36.84 25.63 3.66 12.24 21.63
Göta hovrätt {1922 44.33 4.93 3.94 24.63 22.17
{1923 43.56 5.94 6.44 22.28 21.78
Skånska hovrätten {1922 30.80 11.16 1.79 25.89 30.36
{1923 42.27 14.55 0.91 6.36 35.91
C. Vikariernas kompetens.
Vikarie, villken tjänstgjort såsom fedamot eller fiskal i hovrätt eller såsom revisionssekreterare Annan vikarie enligt 24 § domsagostadgan Vikarie enligt 23 § domsagostadgan
a) Beträffande allmänt sammanträde:
Svea hovrätt {1922 24.24 75.22 0.54
{1923 26.36 72.53 1.11
Göta hovrätt {1922 27.70 72.30
{1923 25.94 74.06
Skånska hovrätten {1922 22.77 77.23
{1923 19.09 80.91
b) Beträffande rannsakningar:
Svea hovrätt {1922 23.93 74.72 1.35
{1923 35.05 64.95
Skånska hovrätten {1922 26.83 73.17
{1923 21.05 78.95
Utskottet fann av de ovan sammanförda uppgifterna framgå, att domarämbetet under föga mer än halva året uppehölles av de ordinarie innehavarna samt att icke fullt hälften av de allmänna tingssammanträdena och ännu ringare andel av rannsakningarna förrättades av ordinarie domare. Vidare framginge, att häradshövdingarna fullt utnyttjade den stadgeenliga möjligheten att för semester, vinnande av lättnad i arbetsbördan och enskilda angelägenheters vårdande erhålla befrielse från hållande av tre allmänna sammanträden omåret. Arbete med jordregisters uppläggande hindrade i avsevärd utsträckning häradshövdingarna från att utöva dem åliggande dömande verksamhet. Detsamma vore förhållandet med offentliga uppdrag, vilka understundom hela året avhölle häradshövding från tjänstgöring. Under häradshövdingens tjänstledighet eller vakans i domsaga hade allmänna sammanträden och rannsakningar med häktade till omkring tre fjärdedelar hållits av vikarie, vilka icke tjänstgjort i hovrätt eller nedre justitierevisionen. De inkomna uppgifterna gåve slutligen vid handen, att häradshövdingarna i ringa omfattning begagnade sig av möjligheten att jämlikt 21 § domsagostadgan erhålla ledighet från handläggning å allmänt sammanträde av mål och ärenden, som kunde upptagas å tremansting.
Efter att ha berört det läge, vari frågan om häradsnämndens ställning befunne sig, yttrade utskottet:
»Motionärens huvudsträvande såväl i de tidigare motionerna, nr 22/1901 och 62/1906, som i den förevarande synes vara att skapa förutsättningar för ökat förtroende till rättsskipningen vid häradsrätterna. Detta syfte vill motionären nå genom förstärkning av domstolarnas såväl juridiska som folkliga element, i förstnämnda hänseende genom vikariatsystemets avskaffande eller
inskränkning och i sistnämnda genom skärpta bestämmelser för valbarhet till nämndeman. För syftets ernående ifrågasätter motionären härjämte att bereda häradsnämnden ökat inflytande.
Att motionären i fråga om vikariatsystemet pekat på en olägenhet av allvarligaste beskaffenhet torde knappast bestridas från något håll. Ett ämbete av den vikt och betydelse som häradshövdingeämbetet ställer givetvis stora krav på innehavarnas personliga duglighet och föregående utbildning för sin uppgift. Den för landsbygden gällande rättegångsordningen med endast en juridiskt bildad domare samt dennes utomordentligt starka inflytande på rättens beslut är i hög grad baserad på ordförandens person. Att det under sådana förhållanden kunnat gå för sig att häradshövdingarna, i den utsträckning som skett, överlämnat ämbetets utövning åt yngre personer ofta med relativt liten föregående utbildning förefaller förvånande och kan endast förklaras därigenom, att systemet sammanhänger med nedärvda traditioner i sådan riktning. Här liksom på många andra områden har det kommit i dagen, huru svårt det i själva verket är att råda bot för ett missförhållande, som övergått till vana. Trots riksdagsskrivelsen 1906 gjordes intet åt saken förrän andra omständigheter tillkommo, vilka framtvingade de ovan berörda domsagostadgorna. Dessa hava visserligen sökt begränsa häradshövdingarnas tjänstledighet men även så att säga legaliserat vikariatsystemet. I stadgorna har också beretts rum för så många anledningar för häradshövding att erhålla ledighet, att förhållandena, såsom de meddelade statistiska uppgifterna torde utvisa, icke undergått väsentlig förbättring. Såsom utskottet förut å sid. 8 framhållit förrätta häradshövdingarna själva icke fullt hälften av de allmänna tingssammanträdena. Den ringa ökning procentsiffrorna visa kan mycket väl förklaras genom jordregisterarbetets avtagande, i vilket fall domsagostadgorna icke haft någon inverkan i saken. I dessa stadgor har vidare tillräcklig åtskillnad icke gjorts mellan de uppgifter, som i första hand böra åligga häradshövdingen själv och andra uppgifter, som vid behov kunna överlämnas till vikarier.
Vikariatsystemets olägenheter framträda skarpast i fråga om den del av häradshövdingarnas verksamhet som berör de egentliga domargöromålen d. v. s. handläggningen och avdömandet av de mera invecklade civil- och brottmålen. Med det nuvarande systemet, då häradshövdingen själv samt en eller flera notarier omväxlande hålla de allmänna tingssammanträdena, inträder ett onödigt dubbelarbete, i det att den, som tillfälligtvis handlägger ett mål, måste sätta sig in i vad som förut förekommit. Trots detta måste det emellertid brista i kontinuitet i handläggningen, och det ligger nära till hands att samma ansvarskänsla och grundlighet, som prägla en kontinuerlig domarverksamhet, icke kommer att utmärka handläggningen hos den, som ej skall fortsätta ett mål och i varje fall ej avdöma detsamma. Följden blir ofta att den, som slutligen har att avdöma ett mål, icke haft tillfälle att skaffa sig något personligt intryck av parter och vittnen utan blir uteslutande hänvisad till protokollet.
För att undanröja nu anmärkta olägenheter synes det vara nödvändigt, att arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och hans biträden omlägges, så att häradshövdingen kommer att övertaga de viktigaste arbetsuppgifterna. Eftersom arbetsbördan i olika domsagor är betydligt varierande, måste en sådan omläggning anpassa sig härefter. Att helt och hållet råda bot för an-
märkta missförhållanden kan möjligen icke ske förrän i samband med blivande rättegångsreform, men redan nu bör det, enligt utskottets förmenande, genom förändrade föreskrifter i domsagostadgan samt dessas tillämpning i praktiken tillses, att häradshövdingarnas ledighet begränsas samt att de beredas tillfälle att i första rummet handhava de egentliga domargöromålen. I de större domsagorna måste detta givetvis medföra att biträdande domare få övertaga mindre krävande uppgifter, såsom tremanstingsärenden och expeditionsgöromål.
Huru svårt det är att på ifrågavarande område genomföra några reformer har visat sig även på ett annat sätt. Domsagostadgans bestämmelse därom, att vikarier med befogenhet att utan inskränkning uppehålla häradshövdingämbetet skola hava tjänstgjort i överrätt, var avsedd att träda i kraft redanden 1 juli 1923, men övergångsbestämmelserna hava gång efter annan måst utsträckas, senast intill utgången av år 1925. Det förefaller under sådana förhållanden välbetänkt, att statsrådet och chefen för justitiedepartementet satt i utsikt en mera djupgående utredning, på vilket sätt statsmakternas i detta fall redan uttalade mening må kunna bringas i verkställighet. I samband med en sådan utredning bör det enligt utskottets förmenande tagas i förnyat övervägande, huruvida icke över huvud villkoren böra skärpas förvinnande av kompetens att å allmänt tingssammanträde utan inskränkning handlägga alla slags mål och ärenden. En reform härutinnan torde vara obetingat nödvändig för att åt lantdomstolarna vinna det förtroende, som utskottet i likhet med motionären anser vara en angelägenhet av yttersta vikt.
Utskottet har icke förbisett den betydelse den s. k. tingssittningen haft för juristutbildningen i landet. I stor utsträckning hava jurister förberett sig för tjänstgöring i förvaltande ämbetsverk samt för enskild verksamhet genom att efter avlagd examen inhämta praktisk erfarenhet genom tjänstgöring i domsaga. Denna utbildning torde likväl kunna erhållas utan att vederbörande behöva anförtros självständig domarverksamhet med kompetens att handläggamål av alla slag, och i varje fall måste intressen, som sammanhänga med juristutbildningen, stå tillbaka såsom stående vid sidan om rättsskipningens huvuduppgift.
I fråga om nämndens ställning delar utskottet motionärens mening, att nämnden för närvarande icke äger det inflytande, som bör tillkomma densamma. Detta beror emellertid icke uteslutande på det nu föreskrivna omröstningssättet utan sammanhänger med vårt nuvarande till stor del skriftliga och uppskovstyngda rättegångsförfarande, vilket för nämnden försvårar att överblicka målen. Frågan om nämndens betydelse torde därför intimt sammanhänga med en blivande rättegångsreform och böra upptagas i samband därmed. Utskottet kan dock icke underlåta att uttala den förhoppningen, att nämnden såsom en värdefull institution av nationell egenart måtte bibehållas samt på ett lämpligt sätt inpassas i ett förändrat rättegångsväsen."
Med hänvisning till det sålunda anförda hemställde utskottet, att andra kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta skyndsamt verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag omändrade föreskrifter i syfte dels att häradshövdingarna med inskränkning i dem tillkommande rätt till tjänstledighet måtte i större ut-
sträckning än nu vore fallet själva omhänderhava de egentliga domargöromålen, dels att skärpta villkor måtte genomföras för behörighet att som vikarie för häradshövding å allmänt tingssammanträde handlägga mål och ärenden av alla slag.
Andra kammaren biföll utan debatt denna utskottets hemställan,varefter ärendet överlämnades till första kammaren, som hänvisade detsamma till förberedande behandling av sitt första tillfälliga utskott. Detta utskott yttrade i saken följande:
"Med hänsyn till den för landsbygden gällande rättegångsordningen med endast en juridiskt bildad domare och dennes starka inflytande på rättens beslut är det uppenbarligen synnerligen angeläget, att domarämbetets utövande endast anförtros åt dem, som hava fullgod juridisk skolning och som därjämte äga de nödiga personliga kvalifikationerna för befattningens handhavande. Följaktligen är det ock av vikt, att den, som fått sig ordinarie domarämbete vid häradsrätt anförtrott, i största möjliga utsträckning själv handlägger domargöromålen i sin domsaga, så att icke personer, vilka sakna hans förutsättningar att bestrida ämbetet, i onödigt stor utsträckning måste anlitas. Den nu gällande, år 1920 utfärdade stadgan angående domsagornas förvaltning har ock tagit sikte härpå samt, på sätt av bilaga 1 vid utlåtandet framgår, meddelat vissa såsom erforderliga ansedda föreskrifter rörande betingelserna för den tjänstledighet, som må beviljas ordinarie domhavande.
Andra kammarens utskott har uttalat den meningen, att sagda föreskrifter icke visat sig vara tillfyllest, och har till stöd för sin mening åberopat vissa i samma utskotts utlåtande lämnade statistiska uppgifter, avseende åren 1922 och 1923, av vilka framgår bland annat, att icke fullt hälften av de allmänna tingssammanträdena förråttas av häradshövdingarna.
Till kompletterande av den bild av förhållandena, som dessa siffror synas förete, vill utskottet göra ett par erinringar. Givetvis har man alltid att räkna med att tillfälliga ledigheter måste uppstå, dels på grund av sjukdom, behov av rekreation och dylikt, dels ock till följd av allmänna uppdrag. Arbetsbördan är dessutom i de flesta domsagor så betungande, att det icke billigtvis kan fordras, att domhavanden själv håller samtliga ting. Det torde särskilt förtjäna framhållas, att tjänstledighetens vidsträckta omfattning under de senare åren delvis förklaras därav, att jordregisterarbetet och nu senast inteckningsböckernas kollationering, vilka uppdrag enligt Kungl. Maj:ts beslut påvila häradshövdingarna, gjort det nödvändigt för dem att i ganska stor utsträckning åt vikarier överlämna handläggningen och avdömandet av anhängiggjorda mål. Att beakta är även, att 5 av rikets domsagor, vilka innehavas av vattenrättsdomare, sedan flera år tillbaka under hela året på grund härav måste förvaltas av vikarie. Emellertid förhåller det sig i många fall så, att den ordinarie domhavanden, även om han befriats från tingshållning, dock genom råd och anvisningar lämnar sin yngre vikarie sitt bistånd vid målens handläggning och således i viss utsträckning ägnar sig åt sitt ämbetes skötsel, ehuru han formellt och alltså även i de statistiska uppgifterna är befriad därifrån.
I likhet med andra kammarens utskott finner utskottet det emellertid önskvärt, att denna användning av vikarier för domsagornas förvaltning måtte inskränkas, och att häradshövdingarna själva oftare än nu är fallet handhava
den egentliga domareverksamheten. Detta torde sannolikt också bliva fallet, när väl de ovannämnda tidskrävande extrauppdragen hunnit avslutas, under förutsättning att Kungl. Maj:t icke i framtiden ånyo betungar häradshövdingarna med dylika omfattande extra tjänsteuppdrag och att domsagostadgans föreskrifter noggrant tillämpas. Att, såsom andra kammarens utskott önskat, företaga en "inskränkning i dem tillkommande rätt till tjänstledighet", vilken inskränkning avsetts att ske genom ändring av domsagostadgan, synes utskottet icke befogat, särskilt med tanke på att den tid som förflutit, sedan ifrågavarande stadga utfärdades, varit alltför kort för vinnande av tillräcklig erfarenhet angående dess effektivitet, och att densamma ännu ej i sin helhet trätt i kraft.
För övrigt synas de menliga verkningarna av häradshövdingarnas tjänstledighet från sina domarämbeten och det nuvarande "vikariesystemet" i någon mån hava av andra kammarens utskott överdrivits, och detta hittills sedan århundraden tillbaka tillämpade system torde ingalunda kunna, såsom motionären förmenar, sägas hava minskat aktningen och förtroendet för landets underrätter. Utskottet medgiver dock, att en mera tillfredsställande ordning och en höjd kompetens för vikarierna kunde vara behövlig. Frågan härom är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet och torde, enligt vad av chefen för justitiedepartementet i årets statsverksproposition, andra huvudtiteln, sid 37 ff, uttalats, komma att göras till föremål för utredning i sammanhang med att frågan angående den kvinnliga juristutbildningen upptages till prövning. Då utskottet förutsätter, att en sådan utredning skyndsamt kommer till stånd och att vid densamma även tages under övervägande, huruvida icke överhuvud villkoren böra skärpas för vinnande av kompetens att å allmänt tingssammanträde utan inskränkning handlägga alla slags mål och ärenden, synes med hänsyn härtill någon riksdagens skrivelse med begäran om utredning i ovannämnda syfte icke för närvarande påkallad.
Utskottet vill slutligen med instämmande erinra om följande av andra kammarens utskott gjorda uttalande beträffande ovannämnda frågor: "Att helt och hållet råda bot för anmärkta missförhållanden kan möjligen icke ske förrän i samband med en blivande rättegångsreform". Då det torde kunna förväntas, att processkommissionen inom en icke alltför avlägsen framtid framlägger det förslag till rättegångsreform, som av kommissionen för närvarande förberedes, ser utskottet även häri en anledning till att riksdagen i denna fråga ställer sig avvaktande."
Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåg sig utskottet böra hemställa, att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut. En ledamot av utskottet reserverade sig.
Ärendet kom före i kammaren vid nattplenum strax före riksdagens avslutning. I debatten anslöt sig herr Fehr, med instämmande av utskottsreservanten herr Jonsson i Lycksele, till andra kammarens ståndpunkt, dock med den ändring i formuleringen att orden "med inskränkning i dem (d. v. s. häradshövdingarna) tillkommande rätt till tjänstledighet" borde utgå. Utskottets av herr Fehr kritiserade utlåtande försvarades av utskottsordföranden herr Pauli, understödd av herrar B. Petrén och K. J. Ekman. Herr Paulis huvudargument var hänvisning till processkommissionens pågående
arbete, vilket motiverade, att riksdagen för närvarande ställde sig avvaktande i denpa fråga. Samma synpunkt framhölls av herr Ekman. I voteringen segrade utskottets förslag över herr Fehrs yrkande med 51 röster mot 21.
Denna utgång av saken utgör ett nytt beklagligt exempel på hurusom processkommissionens tillvaro utnyttjas för att strypa varje sakligt än så starkt motiverat initiativ till förbättring av de rådande processuella förhållandena. Trots det riktigheten av andra kammarens ståndpunkt i sak från intet håll kunde bestridas, lyckades man dock förhindra riksdagen att ge uttryck åt sin mening i en fråga, som justitieministern förklarat sig ämna taga under utredning. Detta med hänvisning till ett utredningsarbete, som om några år kommer att sätta frukt i ett principbetänkande, men vars fortsättning fram till positiva åtgärder ligger i det fullkomligt ovissa.
Emellertid torde justitieministern icke kunna undgå att i sammanhang med spörsmålet om den kvinnliga juristutbildningen taga upptill prövning frågorna om juristutbildningen överhuvud och om häradshövdingarnas tjänstledighet. Det lär väl näppeligen kunna sättas i fråga att för erhållande av fullständigt domarförordnande fordra hovrättstjänstgöring endast av kvinnliga jurister. Men skall sådant förordnande meddelas blott den, som tjänstgjort i hovrätt, kan vikariatsystemet i dess nuvarande form icke bibehållas. Hovrätterna kunna icke tillhandahålla vikarier av denna typ för utförande av 50 till 70 procent av domsagornas arbetskvantum. En arbetsfördelning efter av andra kammarens ovannämnda utskott angivna grunden blir ofrånkomlig.
Detta är vägen till höjande av lanträttsskipningens kvalitet, den enda och oundkomliga vägen. Någon annan kan icke gås av en processreform, som verkligen vill föra vår rättsskipning framåt motnågot bättre. Varje dröjsmål med dess beträdande är onödigt och skadligt.
Stockholm den 20 augusti 1924.
Åke Hassler.