Civilprocessreform i Tyskland. Det mångåriga arbetet på en tysk civilprocessreform, påkallad av långsamheten och tungroddheten i det på 1877 års civilprocessordning grundade förfarandet, har i år satt frukt i en med stöd av fullmaktslagen av d. 8 dec. 1923 (se Sv. J. T. 1924 s. 304) d. 13 febr. 1924 utfärdad "nödförordning". Redan genom en tidigare, på samma sätt utfärdad förordning av d. 22 dec. 1923 ang. ändringar i 1915 års Entlastungsverordnung hade vissa hithörande frågor erhållit en separat lösning.1 I det följande skola några antydningar lämnas rörande de sålunda vidtagna ganska genomgripande ändringarna i Tysklands gällande civilprocess.
Förordningen d. 22 dec. 1923 "zur Beschleunigung des Verfahrens in bürgerlichen Rechtsstreitigkeiten", vilken trätt i kraft d. 10 jan. 1924, hade närmast föranletts av de oerhörda olägenheter rättsskipningens långsamhet under tider av hastigt fallande valuta vållade affärslivet. Förordningen tog främst sikte på inskränkningar i processordningens krav på muntlighet. Erfarenheten hade visat att många uppskov, särskilt vid storstädernas domstolar, vållats därav att partsombuden blivit hindrade att inställa sig i rätt tid inför domstolen. Enligt den nya förordningen kunna mål avgöras utan muntlig förhandling icke blott såsom hittills vid underdomstolarna (Amts och Landgerichte) utan i alla instanser. Förutsättningen är att parterna äro härom överens och att domstolen finner ett dylikt förfarande till fyllest. Därmed förlora parternas skriftliga inlagor den blott förberedande karaktär de hittills haft samt träda i stället för det muntliga föredraget. Att detta sålunda kunnat i stor utsträckning sättas ur spelet torde finna sin förklaring däri, att muntligheten i många fall nedsjunkit till en tom formalitet, i det partsombuden inskränkt sitt muntliga anförande till att åberopa vad som redan skriftligen andragits samt överlämna målet till rättens prövning.
Decemberförordningen har vidare gjort ett försök att låta de ordinarie domstolarna tillgodogöra sig de med skiljedomsväsendet förenade förmånerna av ett enklare och snabbare förfarande. I sådana fall då ett skiljedomsförfarande enligt lag är tillåtet kunna enligt de nya bestämmelserna vid de ordinarie domstolarna såväl i första som andra instans parterna påyrka att domstolen avgör målet genom skiljedom. Domstolen äger då efter sitt fria skön reglera förfarandet, och dess dom vinner omedelbart laga kraft. Så till vida kunna parterna öva inflytande på domstolens sammansättning, att de kunna
tillkalla var sin bisittare i domstolen, varigenom man särskilt velat möjliggöra medverkan av sakkunniga lekmän. Sker detta vid en domstol, bestående av ett juristkollegium, bortfalla i stället de rättsbildade bisittarna, så att domstolen allenast består av en jurist som ordförande och de båda lekmännen. Även på valet av ordföranden juristen kunna parterna, om de äro ense, öva visst inflytande. — I bagatellmål (rörande högst 50 guldmarks värde) kan Amtsrichter även utan parternas yrkande avgöra målet genom skiljedom, obunden av alla processuella regler.
Den senare förordningen, av d. 13 febr. 1924, "über das Verfahren in bürgerlichen Rechtsstreitigkeiten" fullföljer strävandena att upphäva parternas bestämmanderätt rörande uppskov i målet, att påskynda och koncentrera förhandlingen och att över huvud förenkla förfarandet samt förebygga rättegångar och deras fullföljande i högre instanser m. m. Ett riksdagens lagutskott har godkänt de skedda ändringarna men samtidigt beslutat att hos regeringen hemställa att så snart som möjligt sätta i gång en reform av hela civilprocessordningen. Den nya lagstiftningen har trätt i kraft d. 1 juni 1924.
Parternas fria bestämmanderätt över uppskoven har upphävts, i det att domstolen endast när viktiga skäl därtill föreligga äger bevilja uppskov. Till förhindrande av ett kringgående av denna bestämmelse hava parterna förbjudits att träffa avtal om att målet skall vila; härtill fordras nu domstolens samtycke. Straffpåföljder hava stadgats för part, som uteblir sedan domstol förordnat om hans personliga inställelse. Om i ett uppskjutet mål båda parterna utebli eller, tillstädeskomna, underlåta att förhandla, kan dom meddelas på grund av handlingarna i målet ("nach Lage der Akten"), dock först en vecka därefter, under vilken tid utebliven part kan visa laga förfall.
För att möjliggöra koncentration i förhandlingen och över huvud påskynda förfarandet har beträffande de kollegiala domstolarna föreskrivits, att ordföranden eller en av honom utsedd ledamot av domstolen före den muntliga huvudförhandlingen skall träffa alla erforderliga anordningar för att målet om möjligt skall kunna slutbehandlas vid ett rättegångstillfälle. Vidare äger ordföranden bestämma att huvudförhandlingen skall förberedas genom en inställelse inför honom eller annan ledamot av domstolen med samma ändamål som nyss sagts. Denne ensamme domare kan även i viss utsträckning slutligen avgöra målet, särskilt när förutsättningarna för tredskodom äro för handen eller käromålet av svaranden medgivits. Är fråga om förmögenhetstvister i första instans, kunna parterna, när de därom äro ense, hänskjuta även tvistiga mål till domarens avgörande under förberedelsen.
För främjande av sanningens utforskande och huvudförhandlingens koncentration är vidare bl. a. föreskrivet följande: Stämningen skall innehålla en uppfordran till svaranden att ofördröjligen i ett skriftligt genmäle meddela domstolen och käranden de invändingar och
bevismedel som svaranden vill åberopa. Domstolen kan bestämma en viss tid, inom vilken en part skall yttra sig över outredda punkter. Eventualmaximen införes i modererad form: angrepps- och försvarsmedel, som framföras för sent, kunna av domstolen avvisas även utan parts yrkande, om målets avgörande skulle fördröjas genom deras beaktande. I alla händelser blir den part, som för sent framställt dem, ersättningsskyldig för därav föranledda kostnader.
Bevisförfarandet har i åtskilliga avseenden förenklats. Bl. a. har domstolen berättigats att utan bevisupptagning verkställa en uppskattning efter sitt skön, när storleken av en fordran är tvistig mellan parterna och en fullständig utredning av alla på frågans bedömande inverkande omständigheter skulle vara förbunden med svårigheter, vilka icke stå i rimligt förhållande till betydelsen av den tvistiga delen av fordringen. Förfarandet närmar sig här skiljedomsförfarandet. I övrigt må nämnas, att bevisning till framtida säkerhet får upptagas i större utsträckning än tidigare: detta är tillåtet i alla fall då någon har ett rättsligt intresse av att en saks tillstånd i det innevarande ögonblicket behörigen fastställes.
Muntlighetsprincipen har ytterligare tillbakaträngts bl. a. därigenom att part tillåtes åberopa skriftliga inlagor i stället för att muntligen utföra sin talan, om varken motpart eller domstol har något att däremot erinra. Denna åtgärd liksom den betydande inskränkning i domsmotiveringarna, som den nya lagen medgiver i tidsbesparingssyfte, båda rubricerade som åtgärder till processens förenkling, torde få betraktas som mera tvivelaktiga reformer, framtvingade av de onda tiderna och tillhörande de experiment som kunna antagas försvinna med interimsförordningen. Till denna grupp av de skedda lagändringarna blir måhända även att hänföra det särskilda förlikningsförfarande som i vissa fall skall föregå processen inför Amtsgerichte.
Även vissa nya regler på appell- och revisionsförfarandets områden minna om de nödtider som framkallat dem: rikets justitieminister har att efter iakttagande av vissa formaliteter fastställa icke blott en efter förhållandena lämpad summa revisibilis utan även en summa appellabilis för fullföljd till andra instans. Mera allmängiltigt värde har bestämmelsen om klagandens motiveringsplikt redan vid fullföljd i andra instans. I denna motivering skola anföras nya fakta och bevis m. m. som klaganden vill åberopa. Överrätten kan även utan yrkande av part genom beslut avvisa mål, i vilka det brustit exempelvis beträffande klagandens motivering. Angrepps- och försvarsmedel, nya bevis o. s. v. kunna i appellinstansen avvisas, om parten sparat på dem i förhalningssyfte eller av grov vårdslöshet försummat att tidigare anföra dem samt rättegångens avgörande genom deras beaktande skulle fördröjas. Härmed sammanhänger att part, vilken vinner i överrätten på grund av nytt processmaterial som kunnat förebringas i underrätten, skall åläggas ersätta den förlorande partens kostnader. Ett ganska egenartat experiment på fullföljdsrättens område utgör slutligen införandet av revision — d. v. s. fullföljd
allenast i rättsfrågan — med mellaninstansens överhoppande direkt hos Reichsgericht, när parterna äro ense härom.
Lagändringarnas mottagande i fackpressen har på advokathåll i allmänhet varit kritiskt, medan domare och rättslärare ställt sig mera välvilligt avvaktande. På domarhåll synes man hava haft särdeles stark känsla för olägenheterna av lagens stadganden om muntlighet såsom en obligatorisk formalitet, varför man med tillfredsställelse hälsar alla inskränkningar härutinnan som de nya förordningarna innehålla. WACH (Deutsche Juristen-Zeitung s. 246), som alltid hållit sig fri från muntlighetsfanatismen, gillar vissa av de gjorda beskärningarna av muntlighetskraven, men anser att särskilt decemberförordningen gått för långt i att låta skriftligheten återbryta in i Tysklands principiellt muntliga förfarande. Handelsgerichtspräsident ENGEL, Wien, som lämnat en intressant jämförelse mellan den nya tyska lagstiftningen och gällande österrikiska lag (DJZ s. 345), fastslår att den nya ordningen i Tyskland icke blott i enstaka bestämmelser följer Österrike utan även därifrån övertagit grundläggande principer. Hans granskning resulterar i ett uttalande om den beprövade österrikiska lagens företräde på åtskilliga punkter och en förhoppning att vid en kommande nygestaltning av den tyska civilprocessordningen det österrikiska förfarandets företräden skola vinna större beaktande. Införandet av en ensamdomare såsom ledare av förberedelsen i civilmål i de kollegiala domstolarna har länge utgjort ett viktigt önskemål i reformförslagen, och till den nu genomförda ordningen knyter exempelvis senatspresidenten i Reichsgericht dr LOBE (DJZ s. 157) stora förväntningar med hänsyn till processmaterialets nöjaktiga insamlande, sanningens utletande och den muntliga huvudförhandlingens koncentrerande. Till de kritiserade åtgärderna höra bl. a. regleringen av "vilande" mål och av måls avdömande "nach Lage der Akten" (LOBE skulle i sistnämnda avseende hava föredragit tredskodoms meddelande ex officio; WACH kritiserar ingående denna "aktdom", s. 248), skiljedomsförfarandets införande i underrättsprocessen (LOBE, annan mening LEVIN, DJZ s. 13) och den nya revisio per sal tum, vilken senare antages komma att medföra att den högsta instansen blir över hövan belastad med arbete. LOBE befarar även att anordningen på grund av möjligheten av återförvisningar till mellaninstansen med därpå följande förnyad revision hos Reichsgericht kan leda till processernas förlängande i stället för deras förkortande. I fråga om måls avskärande från fullföljd genom revisions- och appellsummor har vikten betonats av att dispensmöjlighet öppnas dels vid föreliggande uppenbar oriktighet dels ock när ett offentligt intresse kräver ett prejudikat (SCHIFFER, DJZ s. 172), som bekant synpunkter delvis beaktade i de nordiska ländernas lagstiftning. I stort sett torde de nya lagbestämmelserna, om än som alltid i många avseenden bärande kompromissens prägel, anses giva den domare, som vill och kan arbeta raskt och beslutsamt, ett tjänligt verktyg härför (BAUMBACH, DJZ s. 165). I alla händelser möjliggör deras interimistiska natur
ett för en blivande allmän civilprocessreform gagneligt experimenterande (LOBE.)1 Ur nordisk rätts synpunkt är det av intresse att konstatera, att ett flertal av de nya bestämmelserna redan äga motsvarigheter i de danska och norska processlagarna liksom i de finländska reformförslagen. Sv. J. T. torde få anledning återkomma till ämnet, vilket, bland andra, varit föremål för behandling på tyska juristdagen i Heidelberg d. 11 — 13 sept. 1924.
K. Schlyter.