Straffsystemet i det danska strafflagsförslaget (1923).¹ Som bekant har sedan lång tid tillbaka i Danmark, likasom i flera andra länder, arbete pågått med en fullständig revision av strafflagen. År 1905 tillsattes en kommitté på 14 personer; dess ordförande blev år 1908 den man, som hela tiden torde varit den egentligen ledande, Carl Goos. Frukten av kommitténs arbete blev den år 1912 framlagda »Betœnkning afgifven af Kommissionen nedsat til at foretage et Gennemsyn af den almindelig borgerlige Straffelovgivning.» Sedan danska justitieministeriet uppdragit åt professorn vid Köpenhamns universitet CARL TORP att avgiva ett betänkande över detta förslag jämte förslag till ändringar däri, utgav Torp år 1917 ett självständigt förslag, innehållande i motiverna en kritik av de talrika punkter i det första förslaget, där Torp föreslog ändringar. Regeringen uppdrog därpå åt en kommitté av 6 personer att taga de framlagda förslagen i övervägande och inkomma med nytt förslag.
    Sistnämnda kommitté avgav under april 1923 sitt förslag, som innehåller Udkast til Almindelig borgerlig Straffelov; Udkast til Lov om Forseelser i borgerlige Forhold; Udkast til Lov om Ikrafttrœden af Almindelig borgerlig Straffelov samt af Lov om Forseelser i borgerlige Forhold m. m. (Tillœgslov A); och Udkast til Lov om nogle Ændringer i Lovgivningen om Rettens Pleje (Tillœgslov B).

 

    ¹ Denna på framställning av red. författade redogörelse har jämväl publicerats i ett universitetsprogram.

    En översikt av grundtankarna i detta förslag torde i och för sig vara av stort intresse. I betraktande av att den svenska strafflagskommissionen kort förut (februari 1923) avgivit sitt förslag till strafflagens allmänna del, torde detta gälla framför allt motsvarande del av det samtidiga danska förslaget. Här nedan lämnas sålunda, att börja med, en översikt av straffsystemet (straff och skyddsåtgärder) enligt sistnämnda förslag.
    Förslaget upptager såsom egentliga straff endast frihetsstraff och böter. Dödsstraffet, som ännu förekommer i gällande dansk strafflag (men i praktiken icke tillämpas), avskaffas sålunda inomden allmänna strafflagens område. Avsättning från ämbete etc. uppfattas icke såsom straff (är sålunda bl. a. icke föremål för benådning); indirekt få dock dessa rättsverkningar straffkaraktär genom bestämmelsen i § 89, att, där någon genom dom mister rätt till offentlig tjänst eller värv eller till att verka i ställning eller värv, vars ernående eller utövning lagligen betingas av hederlig vandel, eller i ställning, varför kräves särskilt prov (jfr §§ 78, 79), hänsyn skall vid straffets utmätande tagas till nämnda rättsverkan; och detta till den grad, att straffet kan alldeles bortfalla, om det icke skulle hava överstigit Hœfte.

    Av frihets straff känner förslaget två former: Fœngsel och Hœfte. Det senare har i viss mån, men icke fullständigt, karaktären av en custodia honesta. Under det Fœngsel ådömes från 1 månad till 16 (20) år eller på livstid, kan Hœfte gå ned till 14 dagar men i regel ej sättas högre än till två år. I fall, där lagen stadgar förhöjning av det vanliga straffet, kan dock Hœfte gå upp till tre år (§ 92) samt, i fråga om brott mot statens självständighet och säkerhet eller motstatsförfattningen och de högsta statsmyndigheterna, ådömas, »under sœrlige Omstœndigheder», i stället för Fœngsel, dock ej över 10 år (§ 93). Härav synes följden bliva, att Hœfte å ena sidan, utan avseende på sinnelagets beskaffenhet, kommer att användas i fall, som icke äro nog svåra att tillåta användning av Fœngsel (vars minimum är 1 månad) men dock för svåra att kunna bestraffas med enbart böter, å andra sidan icke kan användas vid sådana politiska brott, som objektivt äro svårare än att 10 års frihetsstraff kan anses tillräckligt men likväl härröra ur en fullkomligt altruistisk karaktär — i båda avseenden sålunda en inskränkning av principen om ett rent custodia honesta-straff. I betraktande av att den altruistiske brottslingens farlighet kan vara extrem, får man väl nämligen ej uppfatta detta maximum, 10 år, så, att det altruistiska politiska brottet skulle anses under alla omständigheter icke böra straffas strängare än med 10 års frihetsstraff.
    Ett drag av custodia-honesta-natur hos detta straff är bestämmelsen i § 94, att även i fall, där lagens straff icke överstiger Hœfte, detta kan utbytas mot Fœngsel på samma tid, såvitt inkulpaten förut utstått Fœngsel.
    Beträffande verkställigheten föreskrives, att Hœfte skall utstås i »arresthus». Cellstraff är regel (»med de Undtagelser og Lempelser, som

Hensynet til Fangens Ålder eller Helbredstilstand maatte krœve») Då Hœfte, vid nyssnämnda svårare politiska brott, förekommer på längre tid intill 10 år, kan emellertid justitieministern bestämma, att straffet helt eller delvis skall utstås i gemensamhet; fången får dock under inga förhållanden sammanföras med andra fångar, än som undergå Hœfte. I fråga om förplägning och bekvämligheter äger fången inom rimliga gränser förskaffa sig vad han önskar. Inom samma gränser väljer han själv arbete; inkomsten därav tillfaller honom. Skaffar han sig ej själv arbete, ålägges honom, mot vederlag, lämpligt sådant (et under Hensyn til hans Dannelsestrin og Livsstilling passende Arbejde i et saadant Omfang, som er nødvendigt til en rimelig Sysselsœttelse).
    Även om Fœngsel gäller till väsentlig del, att det är ett homogent straff, oansett strafftiden. Sålunda gäller för alla fall, att fångdräkt är obligat; fången får ej förskaffa sig extra förplägning eller bekvämlighet; han är alltid skyldig att åtaga sig förelagt arbete och arbetstiden kan alltid gå upp till 12 timmar; »arbetspenningarna» inskränka sig alltid till »ett mindre belopp», som kan tilldelas honom såsom belöning för flit och gott uppförande; disciplinmedlen äro desamma vid korta och långa straff.
    Emellertid förekomma vissa olikheter, hänförande sig till olikhet i strafftidens längd. Från och med en strafftid av sex månader skall straffet utstås i särskilda anstalter och verkställas progressivt (gennem Oprykning i Klasser). En fånge, som avtjänat minst nio månader av straffet, kan villkorligen frigivas, så snart endast en tredjedel av det ådömda straffet återstår — och enligt motiverna synes detta vara tänkt som det regelmässiga förfarandet. Prövotiden varar två år, eller, om den återstående strafftiden är längre, denna tid. Straff intill två år skola i princip utstås i cell (med mindre dette af sœrlige Grundeanses for skadeligt for Fangen eller uhensigtsmœssigt): längre straff i princip såsom gemensamhetsfängelse; dock kan även i sistnämnda fall cellstraffet komma till användning i visst omfång (särskilt i strafftidens början, ej över ett år, och vid dess slut, ej över tre månader; dessutom naar og saa lœnge det er nødvendigt af Hensyn til Sikkerheden eller Disciplinen och i övrigt i särskilda fall med justitieministerns samtycke); överstiger straffet ej tre år, kunna enligt justitieministerns förordnande de två första åren, och i särskilda fall även det tredje, utstås i cell. Vid långa frihetsstraff, från och med åtta år, kan fången, sedan halva strafftiden, dock minst fem år, förflutit, överflyttas till förvaringsanstalt (med mildare behandling) för återstoden av strafftiden. Detsamma kan, efter tio års strafftid, ske med livstidsfångar. Fångar, som äro »svœkkede af Drikfœldighed», kunna, såvitt straffet på grund härav ej synes hava avsedd verkan, efter hemställan från anstaltsdirektionen, av justitieministern tillsvidare eller för återstoden av strafftiden överföras till Arbejdshus (jfr ned.).
    Tillämpningen av dessa bestämmelser torde i vissa detaljer icke förlöpa alldeles utan slitningar. Till den del justitieministern icke gör bruk av sin befogenhet i fråga om straff å 2—3 år, skall lätt inträffa,

att vid straff, som äro i det närmaste lika långa (t. ex. 2 år och 2 år 1 månad resp.), celltiden vid det mindre straffet blir betydligt längre än celltiden vid det större. Skulle justitieministern regelmässigt begagna sig av nämnda befogenhet, på så sätt, att av ifrågavarande straff de två första åren utstås i cell, så leder detta därhän, att, vid en strafftid av två år en månad, två års cell kommer att efterföljas av en månads gemensamhetsstraff, eller, i fall då regeln om de tre sista månadernas utstående i cell tillämpas, att, vid en strafftid av två år och några månader, ett gemensamhetsstraff på en eller annan månad kommer att inskjutas mellan ett cellstraff på två år och ett cellstraff på tre månader. Även är bestämmelsen om tre månaders cell såsom mer eller mindre vanlig avslutning på längre frihetsstraff icke alldeles lätt att utan vidare förena med bestämmelserna om villkorlig frigivning, såvitt meningen är, att den, som villkorligen frigives efter avtjänande av två tredjedelar av straffet, skall tillbringa de sista tre månaderna av dessa två tredjedelar i cell. Detta kan visserligen i praktiken åstadkommas därigenom, att beslutet om villkorlig frigivning fattas några månader före utgången av två tredjedelar av strafftiden. Men insättes fången på basis av detta beslut i cell, har man svårt att kvarhålla honom i straffanstalten utöver ifrågavarande tidpunkt, även om hans uppförande under dessa sista månader skulle bli otillfredsställande. Bestämmelserna om övergången, under de långa frihetsstraffen (från och med åtta år), från straffanstalt till förvaringsanstalt, har icke av lagen bragts i uttryckligt sammanhang med reglerna om villkorlig frigivning. Meningen torde vara, att i detta fall villkorlig frigivning skall kunna ske från förvaringsanstalten enligt samma grunder som från straffanstalten (och icke enligt grunderna för villkorlig frigivning från förvaringsanstalt, § 69). Härvid uppstår frågan, om den villkorligt frigivne, i fall av dåligt uppförande, skall återinsättas i straffanstalt eller i förvaringsanstalt. Förslaget har ej direkt besvarat frågan, men närmast dess ordalydelse ligger att välja förvaringsanstalten. Möjligen vore det rationella, att fängelsedomstolen (jfr ned.) in casu avgjorde denna fråga.
    Vad angår institutet villkorlig frigivning, framgår av bestämmelserna, att densamma (ehuru tänkt såsom regel) icke är obligat. För t. ex. det fall, att fångens »förhållande» gör frigivningen utilraadelig, synes förslaget anse olägenheten av att någon tid längre fram låta honom omedelbart övergå från fängelseliv till full frihet mindre än olägenheten att trots hans tillstånd försätta honom på fri fot under uppsikt. Å andra sidan framgår icke av förslaget, i vad mån lagstiftaren tagit särskild hänsyn till en belönande strafförkortning såsom disciplinmedel under strafftiden. Närmast förefaller det, som man tänkt sig såsom det normala, att fången, då icke särskilda skäl tala emot, frigives, då två tredjedelar av det ådömda straffet avtjänats. Härigenom synes man gå miste om den förmån, som ligger däri, att fången vet sig, genom särskilt gott uppförande, hava utsikt till en tidigare frigivning än den normala.
    Avgörandet av, huruvida fången skall frigivas, resp., därest han ef-

ter frigivningen bryter mot givna föreskrifter, skall återinsättas, har lagts i händerna på en särskild domstol, Fœngselsretten. Denna (Udk. til Tillœgslov A, § 12) består av fångvårdschefen som ordförande, en domare samt en person, som deltager i »Forsorgsarbejdet for løsladte Fanger». De icke självskrivna ävensom suppleanter föralla tre ledamöterna tillsättas för fyra år i sänder av justitieministern. Domstolen kan bland annat besluta, att frigiven skall provisoriskt tagas i förvar. Dess sammanträden äro icke offentliga och mot dess beslut får talan ej föras.
    För en viss åldersklass, 16—21 år, uppställes en särskild variant av fängelsestraffet, under namn av Ungdomsfœngsel. Detta straff är emellertid icke obligat såsom frihetsstraff för beträffande åldersklass, utan kommer till användning, endast om det beträffande brottet maa anses som Udslag af forbryderske Tilbøjeligheder eller af Hang til Lediggang eller til at søge slet Selskab och under förutsättning, att Retten finder, at varige opdragende og uddannende Foranstaltninger vit vœre nyttige. Straffet ålägges, utan hänsyn till den för brottet uppställda straffskala, för en tid av intill tre år. Vid slutet av första och eventuellt även vid slutet av andra året avgör Fœngselsretten, huruvida fången skall frigivas. Då han frigives, vare sig det sker efterett, två eller tre år, skall han alltid ställas under tillsyn; prövotiden är emellertid endast ett år. Om återinsättande besluter Fængselsretten; sker sådant, kan han kvarhållas i ungdomsfängelset så länge, att denna tid tillsammans med den före frigivningen därstädes tillbragta tiden uppgår till fyra år. Visar sig fången icke ägnad för den i ungdomsfängelset använda behandling, kan Fœngselsretten, efter minst två månader, besluta hans överförande till vanligt fängelse, därvid straffet bestämmes av Fœngselsretten efter den för brottet gällande straffskalan, dock med iakttagande därav, att straffet icke får överstiga tre år med avdrag av den tid, fången tillbragt i ungdomsfängelset. (Det omvända förfarandet — överförande från vanligt fängelse till Ungdomsfœngsel — kan däremot icke förekomma.) Verkställigheten börjar med cellstraff, dock enligt regeln icke över tre månader. Straffet genomföres progressivt; dock kan sista månaden före frigivningen utstås i cell. I övrigt bestämmes rörande verkställigheten, att det skall läggas sœrlig Vœgt paa Fangens aandelige og legemlige Udvikling gennem Undervisning, Legemsøvelser og Udførelse af Friluftsarbejde samt paa hans Uddannelse til et Erhverv, hvorved han efter Løsladelsen kan ernœre sig (§46).
    Gemensamma bestämmelser för frihetsstraffen äro: att fången icke får sysselsättas med hälsofarligt arbete; att han skall olycksfallsförsäkras i samma omfång som fria arbetare; att den tid, han är inlagd på sjukhus, medräknas i straffverkställigheten, såvida icke inläggandet förorsakats av hans eget förhållande under straffverkställighetstiden; att fångvårdschefen avgör, huruvida rannsakningstid, varunder fången varit utlämnad åt polismyndighet eller domstol, skall medräknas i strafftiden; samt att den tid, fången tillbragt i straffcell, eller

varunder han, efter rymning, befunnit sig å fri fot, icke medräknas  i verkställigheten.
    Beträffande disciplinstraff förekomma dels gemensamma sådana, dels särskilda för vardera arten av frihetsstraff. Gemensamma disciplinstraff äro: uteslutande från vissa förmåner; hårt nattläger intill 14 dagar; kostinskränkning intill 14 dagar eller, om den består i vatten- och brödkost, intill 5 dagar (och blott för fångar över 18 år); uteslutande från arbete intill 14 dagar; insättande i straffcell intill 2 månader. Särskilda disciplinstraff äro för Hœfte: berövande av rättigheten att själv sörja för för plägning (högst en månad); och för Fœngsel: mörkcell intill 4 dagar (blott för fångar över 18 år); utestängande från gottgörelse för arbetet; förlust av intjänade arbetspenningar; samt nedflyttning i lägre klass. Flere disciplinstraff kunna användas i förening. Sammanlagda tiden för en fånges hållande i straffcell kan uppgå till en tredjedel av den ådömda strafftiden, vilket, jämfört med ovan anmärkta regel, att straffcellstiden icke medräknas i verkställigheten, leder därtill, att det ådömda straffet kan i disciplinväg förlängas med ända till en tredjedel.
    I fråga om bötesstraffet har (majoritets-) förslaget i princip anslutit sig till dagsbotssystemet. Domstolen har att under Hensyn til den bødefœldtes Formue, Indtœgt, Underholdspligter og øvrige Forhold, der indvirker paa hans Betalingsevne, at fastsœtte et vist Beløb, derjor ham regnes som en Dagsbod (§ 54). Bötesstraffet utdömes med minst en och högst 90 dagsböter. Även då böterna icke utdömas såsom dagsböter (vilket kan inträffa på specialstraffrättens område), skall dock vid bötesbeloppets fastställelse särskild hänsyn tagas till inkulpatens betalningsförmåga.
    Beträffande exekutionen av bötesstraffet kan domstolen, med eller utan borgen, fastställa en frist av högst tre månader för böternas betalning. Polismyndigheten har i sin hand att medgiva avbetalningar och samma myndighet kan besluta att icke indriva böterna, då detta »vilde gøre føleligt Skaar i den bødefœldtes Livsvilkaar».
    Betalas böterna icke, inträder förvandlingsstraff. Detta kan efter omständigheterna utgöra antingen Fœngsel eller Hœfte. Hava böterna utdömts i form av dagsböter, skall varje dagsbot övergå till två dagars förvandlingsstraff. Maximum blir sålunda 180 dagar. Samma minimum och maximum (2—180 dagar) gälla även för det fall, då böterna fastställts på annat sätt än genom dagsböter. Motsvarande regler gälla i de fall, då böterna delvis betalas, delvis förvandlas. —Där bötesstraffet består av ett fåtal dagsböter, vet sålunda den dömde på förhand, att han genom underlåtenhet att betala böterna endast ådrager sig några få dagars frihetsstraff. Om än denna pression kan vara tillräcklig för att förmå den jämförelsevis ordentlige och arbetsamme att betala, synes osannolikt, att den skulle utöva vederbörlig verkan på den mera oordentlige.
    Förslaget föreskriver vidare, att, innan förvandlingsstraffet verkställes, det bör saa vidt muligt gives den bødefœldte, som begœrer det,

Lejlighed til at aftjene Boden ved frivilligt Arbejde for Stat, Kommune eller velgørende Institutioner.
    Förslaget utgår ifrån, att böter i vissa fall kunna åläggas av administrativ myndighet. Samma regler gälla för dessa fall, som för de förut nämnda; dock skall här förvandlingsstraffet alltid utgöra Hœfte.

    Förutom egentliga straff uppställer förslaget naturligen, lika med andra moderna förslag, även »skyddsåtgärder» mot vissa typer av brottslingar.
    Beträffande s. k. kronisk brottslighet känner förslaget två olika former av skyddsåtgärd: Arbejdshus och Sikkerhedsforvaring. Det förra är avsett för brottslingar, som visserligen synas oförbätterliga eller svårförbätterliga men dock icke egentligen farliga; den senare för farliga brottslingar av kronisk typ.
    Den mildare formen, Arbejdshus, kan användas i fyra fall: 1) då någon, efter att ha utstått två fänelsestraff för en Berigelsesforbrydelse eller för tiggeri eller lösdriveri, inom tre år efter sista frigivningen från Fœngsel eller Arbejdshus ånyo gör sig skyldig till något av nämnda brott, och de begångna brotten äro att anse som Udslag af Hang til Lediggang og uordnet Levevis, utan att dock den skyldige kan anses som en egentligen farlig brottsling; 2) då någon, efter att för en sedlighetsförbrytelse hava utstått Fœngsel eller varit insatt i Arbejdshus, inom tre år efter frigivningen ånyo gör sig skyldig till sådant brott, och omständigheterna utvisa, att den skyldige, utan att kunna anses som egentligen farlig brottsling, har Hang till att begå brott av nämnda slag; 3) då någon har begått ett brott under påverkan av spirituösa drycker och han måste antagas hava uhelbredelig Hang til Drukkenskab; 4) då en kvinna, som straffats för att under yrkesmässigt utövande av otukt hava utsatt någon för fara att smittas med könssjukdom, ånyo, i strid med ett genom domen givet föreläggande, søger Erhverv ved Utugt. — Den dömde kan kvarhållas i 1—5 år. Efter första årets förlopp kan anstaltsstyrelsen hemställa till Fœngselsretten att besluta frigivning; efter andra årets förlopp skall frågan underställas Fœngselsretten; underställningen skall upprepas med ett års mellanrum, så länge den dömde är kvar. Frigivningen kan ske obetingat eller på prov. I senare fallet inträda regler motsvarande dem om villkorlig frigivning från Fœngsel. I händelse av nytt brott äger domstolen välja mellan vanligt straff eller ny dom på Arbejdshus. (Det är enligt förslaget ej fullt klart, huruvida den, som efter fem års Arbejdshus frigives, kan frigivas på prov och, i jakande fall, huru det skall förfaras om han under prövotiden visar dåligt uppförande, men likväl icke begår nytt brott).
    Verkställigheten vilar på progressiv princip, liksom vid Fœngsel. Behandlingen skall ej vara hårdare, än hänsyn till disciplin och arbetspliktens genomförande kräver. Friluftsarbete användes i största möjliga omfång. Styrelsen kan giva den fånge, som uppför sig väl, en begrœnset Udgangstilladelse.
    Den svårare formen av skyddsåtgärd mot kroniska brottslingar kom-

mer till användning endast mot den, som framstår såsom en farlig, erhvervs- eller vanemœssig Forbryder och under förutsättning, att Hensynet til Samfundets Sikkerhed findes at krœve det. Av yttre symptomer fordras blott, att han på grund av två domar för brott, begångna efter fyllda 18 år, under sammanlagt minst två år undergått Fœngsel (eller motsvarande straff i utlandet) eller suttit i Arbejdshus. (Torps förslag av 1917 fordrar tre domar; samt straff under sammanlagt minst fyra år). Första interneringen sker för en tid av 5—20 år; upprepade interneringar för en tid av 10—20 år. Då minimitiden utlupit, avgör Fœngselsretten frågan om frigivning. Avslås denna, kan frågan först efter två år underställas Fœngselsretten. Prövotiden fastställes av nämnda domstol för varje fall; minimum är emellertid två år. Under ganske sœrlige Omstœndigheder kan genom Kungl. Resolution efter hemställan av Fœngselsretten frigivning ske före ovannämnda minimitider.
    Verkställigheten sker i särskilda anstalter (för kvinnor i Arbejdshus). I det väsentliga gälla reglerna för Arbejdshus, dock med fornøden Hensyn tagen til Forvaringsfangernes større Farlighed. Udgangstilladelse får ej förekomma.
    Brottslingar, som förete avvikelser från det psykiskt normala, sammanfattas av majoritetens förslag (§§ 16, 17) till en enhetlig grupp utan avseende på avvikelsens grad. Efter omständigheterna kan inom denna grupp straffet bortfalla eller uppskjutas (§ 73) eller helt eller delvis verkställas under sœrligt Lœgetilsyn i en for saadanne Personer indrettet Anstalt eller Anstaltsafdeling (§ 17). Skall straffet bortfalla eller uppskjutas eller visar sig under straffets verkställande, att en fortsättning därav skulle vara onyttig eller medföra fara för allvarligt förvärrande av den dömdes tillstånd, har domstolen, såvitt den skyldige maa anses farlig for Retssikkerheden, att bestämma vilka skyddsåtgärder som skola vidtagas. Kan erforderlig trygghet icke väntas uppnådd genom mindre ingripande åtgärder, såsom anvisning på eller förbud mot vistelse å bestämd ort, krogförbud, tillsättande av curator eller omyndigförklarande, skall personen anbringas i en sinnessjuk-, idiot- eller annan vårdanstalt eller i en särskilt för sådana personer inrättad förvaringsanstalt. På initiativ av åklagaremyndighet eller anstaltsstyrelse kan domstolen i varje tidpunkt ändra beslutet om skyddsåtgärdens art eller, efter inhämtat läkarutlåtande, provisoriskt eller definitivt upphäva skyddsåtgärden. Har ett en gång ådömt straff av domstolen förklarats skola avbrytas såsom olämpligt (§ 17), avgöres i sinom tid genom dom, huruvida det skall verkställas eller bortfalla (§ 73).
    I fall, då brottet beror på alkoholism, utan att det dock kan anses föreligga uhelbredelig Hang til Drukkenskab (jfr ov.), liksom då ett i straffdom givet krogförbud överträdes av den dömde, kan domstolen bestämma, att personen före eller efter straffverkställigheten skall anbringas i en alkoholistanstalt; maximum för dylik behandling är 18 månader eller vid upprepning tre år. Vid behandlingens upphörande avgör domstolen (i fall då behandlingen skett

före straffverkställighet), om straffet skall bortfalla eller helt eller delvis verkställas. För straffets bortfallande kan det villkor stadgas, att den dömde under en tid av intill två år uppfyller vissa av domstolen givna föreskrifter.

Johan C. W. Thyrén