att vid straff, som äro i det närmaste lika långa (t. ex. 2 år och 2 år 1 månad resp.), celltiden vid det mindre straffet blir betydligt längre än celltiden vid det större. Skulle justitieministern regelmässigt begagna sig av nämnda befogenhet, på så sätt, att av ifrågavarande straff de två första åren utstås i cell, så leder detta därhän, att, vid en strafftid av två år en månad, två års cell kommer att efterföljas av en månads gemensamhetsstraff, eller, i fall då regeln om de tre sista månadernas utstående i cell tillämpas, att, vid en strafftid av två år och några månader, ett gemensamhetsstraff på en eller annan månad kommer att inskjutas mellan ett cellstraff på två år och ett cellstraff på tre månader. Även är bestämmelsen om tre månaders cell såsom mer eller mindre vanlig avslutning på längre frihetsstraff icke alldeles lätt att utan vidare förena med bestämmelserna om villkorlig frigivning, såvitt meningen är, att den, som villkorligen frigives efter avtjänande av två tredjedelar av straffet, skall tillbringa de sista tre månaderna av dessa två tredjedelar i cell. Detta kan visserligen i praktiken åstadkommas därigenom, att beslutet om villkorlig frigivning fattas några månader före utgången av två tredjedelar av strafftiden. Men insättes fången på basis av detta beslut i cell, har man svårt att kvarhålla honom i straffanstalten utöver ifrågavarande tidpunkt, även om hans uppförande under dessa sista månader skulle bli otillfredsställande. Bestämmelserna om övergången, under de långa frihetsstraffen (från och med åtta år), från straffanstalt till förvaringsanstalt, har icke av lagen bragts i uttryckligt sammanhang med reglerna om villkorlig frigivning. Meningen torde vara, att i detta fall villkorlig frigivning skall kunna ske från förvaringsanstalten enligt samma grunder som från straffanstalten (och icke enligt grunderna för villkorlig frigivning från förvaringsanstalt, § 69). Härvid uppstår frågan, om den villkorligt frigivne, i fall av dåligt uppförande, skall återinsättas i straffanstalt eller i förvaringsanstalt. Förslaget har ej direkt besvarat frågan, men närmast dess ordalydelse ligger att välja förvaringsanstalten. Möjligen vore det rationella, att fängelsedomstolen (jfr ned.) in casu avgjorde denna fråga.
Vad angår institutet villkorlig frigivning, framgår av bestämmelserna, att densamma (ehuru tänkt såsom regel) icke är obligat. För t. ex. det fall, att fångens »förhållande» gör frigivningen utilraadelig, synes förslaget anse olägenheten av att någon tid längre fram låta honom omedelbart övergå från fängelseliv till full frihet mindre än olägenheten att trots hans tillstånd försätta honom på fri fot under uppsikt. Å andra sidan framgår icke av förslaget, i vad mån lagstiftaren tagit särskild hänsyn till en belönande strafförkortning såsom disciplinmedel under strafftiden. Närmast förefaller det, som man tänkt sig såsom det normala, att fången, då icke särskilda skäl tala emot, frigives, då två tredjedelar av det ådömda straffet avtjänats. Härigenom synes man gå miste om den förmån, som ligger däri, att fången vet sig, genom särskilt gott uppförande, hava utsikt till en tidigare frigivning än den normala.
Avgörandet av, huruvida fången skall frigivas, resp., därest han ef-