International Law Associations trettiotredje konferens har hållits i Stockholm under tiden d. 8—13 sept. 1924. (Jfr Sv. J. T. 1924 s. 309.)

    Värdskapet vid konferensen har utövats av den svenska avdelningen av associationen. Deltagarna hava uppgått till 361, varav från Amerikas Förenta Stater 21, Argentina 1, Belgien 3, Bulgarien 3, Brasilien 1, Chile 1, Columbia 1, Danmark 16, England 100, Finland 1, Frankrike 8, Holland 21, Italien 1, Japan 2, Norge 8, Polen 8, Ryssland 2, Sverige 122, Tjeckoslovakien 2, Tyskland 29, Ungern 7, Uruguay 1 och Österrike 2.
    För att bereda deltagarna i konferensen tillfälle att bliva föreställda för dess blivande ordförande, landshövding Hammarskjöld, med fru samt att sinsemellan stifta närmare bekantskap, hade den svenska avdelningen inbjudit deltagarna till té å Grand Hotel söndagen d. 7 sept. Inbjudningen hade hörsammats av omkring 280 personer.
    Före konferensens högtidliga öppnande måndagen d. 8 sept. å Riddarhuset, hölls därstädes under lord Phillimores ordförandeskap ordinarie årssammanträde med associationen. Styrelseberättelsen föredrogs. Därefter upplästes ett brev från utrikesministern, friherre Marks von Würtemberg, däri excellensen bragte kongressen sin välkomsthälsning under livligt beklagande, att det uppdrag han erhållit att vara en av Sveriges delegerade vid Nationernas förbunds församling i Genève gjorde det omöjligt för honom att övervara associationens förhandlingar, vilka han emellertid så gott sig göra lät å avstånd skulle följa med största intresse.
    Sedan därefter på förslag av lord Phillimore till president för associationen och för konferensen utsetts landshövdingen Hammarskjöld företogs val av övriga funktionärer vid konferensen.
    Till hederspresidenter valdes excellenserna Trygger och frih. Marks von Würtemberg. Vice presidenter blevo för Sverige statsrådet Ekeberg, förutv. utrikesministern K. A. Wallenberg och förutv. statsrådet Eliel Löfgren, för Amerikas Förenta Stater mr Arthur Kuhn, för Argentina dr Emundo Chedufau,

 

    ¹ Vid sidan av LOBES artikel i DJZ kan såsom översiktlig redogörelse förden nya lagstiftningen nämnas en artikel av VOLKMAR i Juristische Wochenschrift s. 345. Denna tidskrift innehåller vidare, förutom ett stort antal andra artiklar i ämnet, å s. 937—942 anmälningar av den redan rikhaltiga litteraturen över lagen i fråga och å s. 1285—1288 en systematisk uppställning avde tvistefrågor densamma hittills framkallat.

för Österrike dr von Hofmannsthal, för Bulgarien professor S. Daneff, för Brasilien professor Darcy, för Storbritannien lord Phillimore, för Chile professor Alvarez, för Columbia dr Yepes, för Danmark professor jur. dr Kr. Sindballe, för Holland dr G. Slooten van Azn, för Finland f. d. justitieministern jur. dr Onni Talas, för Frankrike dr Léopold Dor, för Tyskland presidenten i Reichsgericht dr W. Simons, för Ungern professor F. Baumgarten, för Norge høiesteretsassessor dr Thorwald Boye, för Polen dr Józef Witenberg, för Portugal dr Barbosa Magalhães, för Ryssland baron Michel de Taube, för Tjeckoslovakien minister Vladimir Radimsky samt för Uruguay minister dr Alfredo de Castro.
    Till sekreterare utsågos hrr Hugh H. L. Bellot, G. Huselius, James Petrie, O. Wærn, Nils Berglund, W. Frænckel, Stone Hurst, Sanford Cole, René Gervais och William Latey.
    Till sist beslöts, att de officiella språken vid konferensen skulle vara engelska och franska, dock att medlem, tillhörande annat land än England eller Frankrike, skulle kunna använda sitt modersmål.
    Det högtidliga öppnandet av konferensen ägde rum under ordförandeskap av landshövding Hammarskjöld och i närvaro av Konungen, kronprinsen och kronprinsessan, hertigen och hertiginnan av Västergötland, statsminister Trygger, flera av statsrådets ledamöter, en stor del av härvarande beskickningschefer, överståthållare Hederstierna, ordföranden för Stockholms stadsfullmäktige direktör Cederborg m. fl.

    Konferensen öppnades av statsminister Trygger med ett tal på engelska språket av följande innehåll:
    "Under skilda tider, ej minst i våra dagar, skönjer man en stämning, som söker fånga sinnena, att rätten till sitt väsentliga innehåll endast vore produkten av mänsklig vilja att på visst sätt reglera verkligheten. Denna mening berövar rätten den helgd, utan vilken den saknar inre auktoritet och följaktligen kan framstå såsom ett blott maktbud. Bättsbyggnaden blir därigenom utan verklig fasthet, ty vad endast makten bygger upp är lätt utsatt för att med makt raseras. Denna medfödda svaghet skulle gälla lika mycket den offentliga och privata rätten inom ett samhälle som den rätt, som avser förhållandena mellan nationer och mellan medlemmar av olika stater.
    Sanningen är dock till all lycka den, att rätten har ett långt förnämligare ursprung än i människoviljans mer eller mindre godtyckliga avgöranden. Till sina grundprinciper formas den av människans gudabestämda väsen och till sina detaljer av de mänskliga förhållandenas egen natur. I samma mån människan stiger i andlig kultur och de mänskliga förhållandena nå en rikare och mångsidigare utveckling, i samma grad vinner rätten i djup, i styrka och i ändamålsenlighet. Brutala händer kunna visserligen betvinga det rätta och ge orätten formen av rätt, men rätten själv äger i sin egen rättfärdighet en kraft, som oavlåtligt arbetar på dess förverkligande.
    På intet område se vi en starkare bekräftelse på rättsidéns eviga ursprung och på dess ständiga kamp för att bryta det motstånd, som spärrar dess väg, än på folkrättens. Inom den nationella rätten undandrages det verkliga händelseförloppet lättare vår uppmärksamhet genom den slöja, som lagstiftningen kastar över detsamma. Inom folkrätten åter kan den vakne iakttagaren med sina ögon följa, hurusom rätten i en mångfald understundom knappt märk-

bara rännilar gjuter sig över allt flera nejder för att göra dessa fruktbärande i mänsklighetens tjänst.
    Klart är, att starka mänskliga krafter måste vara behjälpliga för att undanröja de många hinder, icke minst av nationell art, som ställa sig i vägen för rättens erövring av dessa nya områden, men lika säkert är, att dessa krafter böra vara av skiftande natur och just i denna sin mångsidighet äga ökad styrka att underlätta det stora verket. Det gäller ju att göra viljan hos såväl stater som enskilda bestämd av rättfärdighetens krav, det gäller att noga undersöka de talrika internationella förhållanden, vilkas förnuftiga reglering man eftersträvar, det gäller framför allt att skapa det sant mänskliga sinnelag, som kan överskrida staternas gränser utan att i någon mån utplåna dem eller inkräkta på värdefulla nationella intressen.
    Såvitt jag kan förstå, ha dessa synpunkter icke varit främmande för International Law Association. Redan en blick på förteckningen Över dess ledamöter, bland vilka vi se representanter för den största rikedom av vetenskaplig skicklighet och praktisk erfarenhet på icke blott juridikens utan även andra fält, där den internationella rätten har sina viktigaste uppgifter, låter oss till fullo inse, vilka stora möjligheter denna association äger att på ett lyckligt sätt föra den internationella rättens talan. Det slutliga målet för all rätt, såväl den internationella som den nationella, är frid på jorden och människorna en god vilja. I den fasta förvissningen, att International Law Association genom sin verksamhet skall föra oss allt närmare detta mänsklighetens höga mål, förklarar jag associationens trettiotredje kongress härmed öppnad."
    Överståthållaren Hederstierna hälsade därefter på franska å Stockholms stads vägnar deltagarna i konferensen välkomna till huvudstaden, varefter svarstal höllos av lord Phillimore, i namn av de brittiska och amerikanska deltagarna samt deltagarna från andra länder än de nu genom särskilda talare företrädda, av advokaten Léopold Dor å de franska och av presidenten Simon så de tyska deltagarnas vägnar.

    Härefter höll landshövding Hammarskjöld ett tal på franska språket, i översättning ungefär så lydande:
    "International Law Association, vars trettiotredje session öppnas i dag, har i sina statuter som mål för sin verksamhet betecknat den internationella rättens reformering och kodifikation. Den har gjort detta, besjälad av en brinnande önskan att tjäna en stor sak, av vital betydelse för hela mänskligheten.
    I varje lands inre baseras välståndet, säkerheten och framstegen med naturnödvändighet på en rättens regim, innebärande existensen av en rättvis och respekterad lagstiftning. Förhållandet mellan medborgarna bör icke vara avhängigt av deras resp. styrka utan fastställt av en erkänd myndighet, som tilldelar dem rättigheter och pålägger dem skyldigheter. Men lagstiftningen får ej vara av sådan natur, att den inkräktar på de enskildas frihet och fjättrar deras verksamhet. De individuella ansträngningarna äro oumbärliga, och ingenting är mera olycksdigert än att undertrycka initiativ framkallade av de skilda intressena, vare sig ideella eller materiella. Uniformiteten skulle, om icke omöjlig, vara steril och dödande. Må vara, att alla medborgare äro bröder

och jämlikar. Men detta broderskap och denna jämlikhet äro förenliga med friheten och utesluta ej en livgivande olikhet. Facies non omnibus una.
    Anhängarna av den internationella rätten mena, att vad som har blivit sagt beträffande en stat med dess undersåtar också kan äga tillämpning på nationernas ensemble. Relationerna mellan de stater, som bilda denna ensemble, ha även dessa behov av ett legalt ordnande, som undertrycker våldsamheter och upprätthåller de två fundamentala buden "suum cuique" och"neminem lædere", och som på samma gång respekterar de olika nationernas intressen, strävanden och initiativ. Men om existensen av en internationell rätt sålunda synes önskvärd och nödvändig, så framställer sig genast en invändning beträffande dess möjlighet. Det är från statsmakten, som den inre lagstiftningen emanerar. Det är staten, som sörjer för denna lagstiftnings tilllämpning och som hindrar eller avlägsnar de olagligheter, som kunna hota eller uppkomma. För detta ändamål har den inrättat domstolar och administrativa organ av olika slag och med olika åligganden. Men nationernas ensemble disponerar ej över samma medel och möjligheter med mindre den konstituerar sig som en överstat eller ett federativt imperium. Den saknar det nödvändiga för att kunna stifta lagar och för rättvisans handhavande. Den har ingen regering, ingen riksdag, den äger inte ens exekutorer.
    Ur teoretisk synpunkt kan denna invändning synas allvarlig nog och t. o. m. bindande, i synnerhet om man ser på rättens tillblivelse. Förverkligandet av en överstat tilltalar ej många och tillhör en mer än tvivelaktig och i varje fall avlägsen framtid. Således skulle under nuvarande förhållanden i världen en internationell rätt vara omöjlig.
    Lyckligtvis talar den praktiska erfarenheten ett helt annat språk. Sedan lång tid tillbaka är den internationella rätten en realitet och en mycket levande realitet.
    Hur kan man förstå detta med hänsyn till de svårigheter jag nyss antytt?
    Det måste vara så, att rätten har andra källor än lagstiftningens formella urkunder och andra vägar för sitt realiserande än domstolarnas verksamhet och åtgärderna av de organ, åt vilka är anförtrodd verkställigheten av domstolarnas utslag. I verkligheten ha också såsom jag uttalat vid ett annat tillfälle, institutionerna och t. o. m. lagstiftningen icke stor betydelse, om de ej stå under inflytande av och levandegöras genom en anda, som svarar mot dem. Det är denna anda, som framför allt har betydelse. Om den är stark och livskraftig kan den nöja sig med till synes ofullkomliga hjälpmedel. Den förstår att dra nytta av vad som finnes, och vid behov skapar den nya organ.
    Beträffande rätten manifesterar sig den skapande och som drivkraft verkande andan inom vederbörande kretsar såsom innebärande gemensamma övertygelser och avsikter — övertygelse om nödvändigheten eller nyttan av vissa regler, avsikt att skaffa dem efterlevnad. l fråga om den internationella rätten kan denna anda endast utveckla sig inom kretsen av de folk, som inbördes vidmakthålla fortsatta förbindelser och som bilda vad jag ville kalla ett nationernas förbund, om denna term icke numera erhållit en alldeles speciell betydelse. Det är självklart att, även under de gynnsammaste omständigheter, denna consensus endast uppstår långsamt och efter lång erfarenhet och tålmodiga ansträngningar.
    Trots bristen på en gemensam lagstiftande myndighet innefattar folkrätten

en skriven del, som är grundad på konventioner. Denna bildas dels av kontraktuella klausuler, vilka ingå i mera vittomfattande fördrag, dels av särskilda avtal, vilka endast beröra folkrättsliga frågor. Bland de senare kunna anföras Parisdeklarationen, Haagkonventionerna — frukterna av de två s. k. fredskonferenserna — och Londondeklarationen angående sjökrigsrätten.
    Dessa aktstycken hava icke alltid undertecknats och ratificerats ens av de makter, som deltagit i deras utarbetande. Den kontraktsmässiga förbindelsen saknas sålunda ofta. Detta oaktat är dock hela världen ense om att tillägga dessa aktstycken det allra största värde såsom källor för den internationella rätten. De utgöra det auktoriserade uttrycket för den mogna och väl övervägda uppfattningen av de internationella förbindelserna sådan den från att ursprungligen ha hört hemma inom ideologiens och den rena teoriens områden överstigit dem för att tränga fram ända in i utrikesdepartementen och andra officiella kretsar, vilkas sinne för realiteter väl knappast kan dragas i tvivelsmål.
    I Londondeklarationen rörande sjökrigsrätten proklameras t. o. m. högtidligen, att de regler, som där finnas, i det väsentligaste svara mot de allmänt erkända folkrättsliga principerna. Utan tvivel är denna förklaring alltför vid. De förberedande arbetena för konferensen visade att ganska allvarliga meningsbrytningar förefunnos, t. o. m. bland de åtta makter, som kallats att deltaga i konferensen. Också kom man ibland till resultat endast medelst svåra och arbetsamma kompromisser. Icke desto mindre måste man allvarligt betänka sig, innan man skulle gå ifrån de regler, som äro givna i deklarationen. Om dessa icke kunna betraktas som absoluta och höjda över varje bestridande finnes dock alltid en mycket stark presumtion till deras förmån.
    Man kan citera ännu flera fall, där konventionernas inre värde på ett förmånligt sätt supplerar bristen på formell rättsgiltighet. I flera konventioner, som ha avseende på krigföringen, finner man den s. k. "si omnes" -klausulen. Enligt denna klausul äro signatärmakterna icke bundna annat än under den förutsättningen att alla de krigförande äro delaktiga i konventionen. I annat fall existerar ingen kontraktsenlig förpliktelse. Men den krigförande makt, eller den neutrala makt, som under åberopande av klausulen handlar mot konventionens bestämmelser, utsätter sig dock lätteligen för en ganska allmän kritik.
    Av vad jag nyss framhållit framgår det, av vilken fundamental vikt folkens allmänna och auktoriserade opinion är ifråga om den internationella rätten. Varje reform av den internationella rätten förutsätter i själva verket ett framsteg inom den allmänna opinionen. Dess bättre, om denna opinion kan leda till en kodifiering, vars värde för säkerhet och klarhet knappast kan skattas nog högt. Men om man icke kommer så långt, kan den allmänna opinionen i alla händelser bestämma regeringarnas handlingssätt liksom också domstolarnas eller skiljedomarnas avgöranden.
    Man förstår sålunda att en association sådan som vår kan och bör, ehuru den saknar lagstiftande myndighet, på det mest effektiva sätt bidraga till folkrättens reformering och kodifiering. I detta hänseende korresponderar vår verksamhet med den som utövas av l'Institut de droit international, vår systerassociation, men den sammanfaller ej med institutets. Institutet, som uteslutande består av jurister och diplomater, representerar på ett oförlikneligt sätt sådana specialisters kapacitet. Vår association sluter inom sig såväl vetenskapsmännen som de i det ekonomiska livet praktiskt förfarna. Detta i den väl

grundade övertygelsen, att då olika synpunkter kunna på detta sätt omedelbart konfronteras med varandra frågorna skola kunna belysas från alla håll.
    Hittills har jag särskilt talat om folkrätten. Men det finnes också något, som man vant sig vid att kalla den internationella privaträtten. Vi veta att detta är en rätt, som är internationell i en helt annan mening än folkrätten. Den senare bestämmer nationernas ömsesidiga rättigheter och plikter. Den internationella privaträtten sysslar med att utreda frågan om vilken av två eller flera nationella lagstiftningar böra användas i det eller det fallet, som hör till privaträtten. Det gäller sålunda kollisioner mellan olika lagstiftningar. Den internationella privaträtten är icke såsom folkrätten en så att säga supernational rätt. Kollisionsnormerna utgöra en integrerande del av den nationella lagstiftningen, så att man kan tala om en fransk internationell privaträtt, en österrikisk sådan o. s. v.
    Tvivelsutan är det högeligen önskvärt, att den privata internationella rätten blir identisk inom olika länder. I annat fall kan det uppstå kollisioner mellan själva kollisionsnormerna. Det är för att undvika svårigheter i detta avseende, som man sammankallat konferenser för privat internationell rätt och slutit internationella överenskommelser rörande kollisionsnormerna.
    Idealet vore naturligen att de materiella reglerna inom de respektive ländernas lagstiftning bleve identiska. Vunne man en dylik identitet skulle kollisionsnormerna icke ha någon tillämpning. Det tyckes också relativt lätt att få dylika identiska regler ifråga om vissa områden hörande till handel och sjöfart och där man icke är alltför mycket bunden vid det ena eller andra landets vanor och traditioner. Det framgår av sakernas egen natur att dylika ämnen just äro de, där kollisioner mellan olika länders lagstiftning oftast inträffa. Här i Sveriges huvudstad är det naturligt att man med en berättigad stolthet erinrar om den s. k. skandinaviska lagstiftningen, resultat av samarbetet mellan Nordens tre konungariken. Dessa lagar, vilkas avfattning i huvudsak är densamma i Sverige, Danmark och Norge, giva exempel på en gemensam lagstiftning, voterad och promulgerad av skilda och oavhängiga lagstiftande makter. Jag kan sålunda erinra om våra växel- och checklagar, våra sjölagar, lagar om köp och byte av lös egendom samt angående avslutande av kontrakt. Vi ha t. o. m. lyckats få den gemensamma lagstiftningen över på det rättsområde, som rör familjeförhållandena, något som man möjligen har särskilt gynnsamma omständigheter att tacka för.
    Ett mycket stort framsteg på den faktiska rättsunifieringens väg har gjorts genom fastställande av de haveriregler, som äro kända under namnet "York Antwerpen rules". Det var en sann triumf för vår association att se dessa regler antagna över allt i den form, som vi givit dem. De ha reviderats sedan dess och problemet om deras lämpande efter vår nuvarande tids behov står på den nu samlade kongressens dagordning. Och denna fråga blir säkerligen en av dem som komma att tilldraga sig största intresset.
    Och för att nämna ännu ett exempel på vårt arbete för rättens unifikation kan jag erinra om att vår association har i betydande mån bidragit härtill ifråga om vad som rör växlar.
    De tungt vägande debatter, som ägt rum vid föregående sessioner, ha kastat ljus över frågor av den största vikt och ofta sådana, som röra folkrätten. Även på vår nuvarande dagordning återfinna vi sådana frågor, och även de medlemmar av kongressen, som äro mest ivriga att fördjupa sig i

svårlösta och delikata spörsmål, skola säkerligen icke heller nu behöva känna sig missnöjda.
    Det har givits ögonblick, då man kunnat fråga sig, om det över huvud taget lönar mödan att syssla med den internationella rätten. Ty denna rätt är på grund av sin egen natur en ofullkomlig rätt både med hänsyn till dess realiserande och till de garantier, som omge densamma. De band, som den internationella rätten lägger på egoistiska och rivaliserande intressen, äro icke alltid hållfasta under omständigheternas tryck. Våldet tyckes gå före rätten. Nyss timade händelser tyckas också ge rätt åt denna pessimism. Världskriget synes ha grusat all folkrätt, som förtjänar detta namn.
    Vår association vill dock på intet sätt dela denna åsikt. Den är alltjämt övertygad om folkrättens nödvändighet och vitalitet. På folkrätten bör man lämpa staden Paris stolta devis: fluctuat nec mergitur. Den kan vräkas av vågorna, men den går ej under.
    Man kan t. o. m. påvisa lovande tecken till en nära renässans av folkrätten. Vid sidan av Nationernas förbund, som i framtiden kan komma att ge oskattbar hjälp för folkrättens lyckliga utveckling, bör man nämna la Cour permanente de Justice Internationale, en domstol, som man har Nationernas förbunds initiativ att tacka för. Den erfarenhet man redan vunnit styrker förhoppningen att jurisprudensen hos en så högt ställd och så respektingivande domstol skall kunna fylla många lakuner inom folkrätten och genom sin auktoritet avvärja mycket tvivel och många stridigheter.
    Icke heller kan man gå förbi den nya Académie de droit international, som nyss avslutat sitt andra verksamhetsår. Den grundliga undervisningen vid denna akademi följes av talrika åhörare från alla länder och yrken och utbreder sålunda i vidaste kretsar intresse för folkrätten och en sann internationell anda.
    I fråga om konferenser, som haft i uppdrag att kodifiera folkrätten, veta vi ju, hurusom serien av fredskonferenser, vilka för övrigt i själva verket voro allmänna folkrättskonferenser, avbröts av världskriget. Men allt tyder på att detta arbete kommer att tagas upp på nytt. På vår session för två år sedan åberopades, att en mycket hög auktoritet gjort ett uttalande i detta syfte. Jag talar här om den konsultativa juristkommitté, som fått i uppdrag att utarbeta statuterna för den permanenta, internationella rättsdomstolen. Detta uttalande gick särskilt ut på att en ny konferens, anslutande sig till de två första Haagkonferenserna, skulle samlas så fort som möjligt för att bekräftade redan existerande folkrättsliga reglerna, speciellt på de områden, som berörts av världskrigets händelser, att formulera och sanktionera de modifikationer och tillägg, vilkas nödvändighet eller nytta man lärt sig inse underkriget och att särskilt ta i betraktande de frågor, som för närvarande icke äro reglerade på ett tillfredsställande sätt och vilkas närmare precisering genom en gemensam överenskommelse påfordras av den internationella rättvisan. Kommittén tillägger att vår association liksom l'Institut de droit international och vissa andra sammanslutningar skola inbjudas att överväga hur man skall gå till väga för att få till stånd förslag, vilka först skulle underställas de olika regeringarna och därefter framläggas för konferensen. Man torde få antaga, att regeringarna icke skola försumma att ansluta sig till denna framställning, som redan stödes av vår association och av l'Institut de droit international. Dessa organisationer skola säkerligen visa sig värdiga den hedersuppgift man velat anförtro dem.

    Det är sålunda, som jag framhållit, all anledning att tro på en lycklig framtid för den internationella rätten och att ägna alla de krafter, varöver vår association förfogar, åt det stora värvet att förbereda denna framtid och att påskynda mognaden av dessa frukter.
    Den unga svenska sektionen, som skattar sig lycklig att kunna här hälsa hos sig så många eminenta främmande kolleger välkomna, hyser förhoppningen att Stockholmskongressen, där jag har den mycket stora äran att presidera, skall en dag nämnas såsom en viktig etapp på vägen mot vårt högamål: rättvisa mellan människorna och mellan nationerna. Må denna förhoppning gå i fullbordan."

    Samtliga tal hälsades med livligt bifall av de närvarande, uppgående till ett antal av mellan 400 och 500.
    Senare på dagen d. 8 sept. mottogos konferensdeltagarna av Konungen i Vita havet å slottet. På kvällen gåvo landshövdingen och fru Hammarskjöld middag å Restaurant Rosenbads festvåning för vid konferensen närvarande medlemmar av associationens råd m. fl.
    Tisdagen d. 9 sept. togo de egentliga förhandlingarna sin början i riksdagshuset. Huvudintresset vid konferensen knöts vid ett av en särskild kommitté, den s. k. General Average Committee, avgivet förslag till revision av York-Antwerpen-reglerna om gemensamt haveri. Till de för denna fråga intresserade hade upplåtits första kammarens plenisal, och därstädes höllos sedermera under tiden d. 9—13 sept. dagligen möten under ordförandeskap av Sir Norman Hill (England). Vice ordförande voro revisionssekreterare A. Bagge och advokat Dor. Associationen såsom sådan (Assembly General) höll sina sammanträden i andra kammarens plenisal.
    Vid generalförsamlingens sammanträden fungerade såsom ordförande vid skilda tillfällen representanter för olika länder. På tisdagen behandlades underbankdirektör K. A. Wallenbergs ordförandeskap frågor rörande förvärvande och förlust av medborgareskap och senare under ordförandeskap av professor Th. Engströmer från Uppsala förslag till stadgar för en permanent internationell brottmålsdomstol, framlagt av dr Bellot (England).
    På aftonen samma dag gav den svenska avdelningen en bankett å Grand Restaurant Saltsjöbaden. Färden dit företogs med ångbåt genom Skurusundet. Vid banketten, till vilken inbjudits förutom de utländska deltagarna flertalet av härvarande beskickningschefer, överståthållaren, stadsfullmäktiges ordförande, samtliga borgarråd, en del andra medlemmar av Stockholms stadsfullmäktige m. fl., närvoro omkring 350 personer. Sedan landshövding Hammarskjöld utbringat skålen för Konungen och övriga statschefer, samt hälsat de närvarande välkomna, höll statsrådet Ekeberg på franska språket ett tal för associationen, däri han bl. a. yttrade: Särskild glädje har det berett oss svenskar att se så många skilda nationer och rättsområden här representerade. Vi se häri ett lyckligt omen för framgången i föreningens strävanden, ett hoppfullt tecken på, att mänskligheten en gång skall lyckas att ersätta den sargade och splittrade värld, vari vi leva, med en ny värld, byggd på rättens och rättfärdighetens grund. Till en passus, som återfinnes i ett par av de nordiska medeltidslagarna, vilken en av våra konungar upptagit såsom sitt valspråk: "Land skall med lag byggas", vilja vi för vår del för framtiden foga en annan "Värld skall med lag byggas". Måhända skulle denna sats även kunna sättas såsom motto över

föreningens verksamhet. Vi önska alla, att denna verksamhet måtte bli framgångsrik för föreningen och välsignelsebringande för mänskligheten.
    På landshövding Hammarskjölds välkomsttal svarade Lord Phillimore. Hyllningen för damerna framfördes av bankdirektör Wallenberg.

    Onsdagen d. 10 sept. behandlades i generalförsamlingen under ordförandeskap av riksrättspresidenten Simons (Tyskland) frågor rörande lufttrafikrätt och senare samma dag under ordförandeskap av dr Ferdinand Baumgarten (Ungern) frågor om verkställighet av utländska skiljedomar m. m.
    Efter morgonförhandlingarnas slut gav t. f. utrikesministern, statsrådet Ekeberg, lunch å Restaurant Rosenbad för medlemmar av associationens exekutiva råd, ordförandena vid konferensens förhandlingar m. fl. Flertalet övriga konferensdeltagare begåvo sig till Nordiska kompaniet, där de undfägnades med lunch under bolagsstyrelsens älskvärda värdskap.
    På kvällen d. 10 gavs festföreställning å operan i anledning av konferensen, vilken föreställning övervars av kronprinsen, kronprinsessan, hertiginnan av Västergötland samt prinsessorna Märtha och Astrid.

    På torsdagen d. 11 sept. handlades i generalförsamlingen under ordförandeskap av dr Arthur Kuhn (Amerika) frågor angående behandlingen av civila fångar i krig samt under ordförandeskap av Lord Phillimore frågan om territorialgränsen till sjöss.
    På aftonen gav Stockholms stad en lysande bankett för associationen i stadshuset, därvid middag intogs av över 500 personer i Gyllene salen. Vid banketten närvaro kronprinsen och kronprinsessan, av vilka den förre föreslog skålen för Konungen och övriga statschefer. Högtidstalet hölls av stadsfullmäktiges ordförande, direktör Cederborg för International Law Association. På dennes skål svarade presidenten Simons. Festen avslöts med en animerad dans i Blå hallen.

    Förhandlingarna i generalförsamlingen fredagen d. 12 sept. omfattade en mångfald ämnen. Sålunda behandlades under ordförandeskap av dr van Slooten (Holland) frågor om kodifikation av den internationella rätten, om internationellt skiljemannaförfarande i handelstvister, om anordnandet av en permanent internationell domstol i civilmål, om faran för gods vid försändningsköp sjöledes, om nya internationella regler för transport till lands av gods, passagerare och resgods, om kontroll av illojal konkurrens i den internationella handeln, om en "ny" internationell rätt samt slutligen om bolags konkurs och likvidation och behovet av en internationell överenskommelse härom.
    Representanter för Uppsala stad och universitetet hade till fredagen inbjudit konferensdeltagarna till en utfärd till Uppsala. Denna anträddes vid halvtvåtiden på e. m. med extratåg. I Uppsala besågs först under ledning av ärkebiskopen domkyrkan. Därefter begåvo sig deltagarna till slottet för att uppvakta associationens ordförande, landshövding Hammarskjöld. Från besöket på slottet, där fru Hammarskjöld gav eftermiddagsté, fördelade sig deltagarna i olika grupper. De flesta besågo biblioteket, där genom överbibliotekarien Hulths tillmötesgående särskilda anordningar vidtagits för att alla deltagarna skulle kunna få taga bibliotekets största klenod, Ulphilas bibel,i noggrant betraktande. En grupp begav sig till universitetshuset, där den hälsades välkommen av universitetets rektor, professor Stavenow. En tredje

grupp åter utreste i bilar till gamla Uppsala, och några av deltagarna slutligen avlade besök i Linnéanska trädgården.
    Middag serverades å stadshotellet, vid vilken landshövding Hammarskjöld å inbjudarnas vägnar hälsade gästerna och ärkebiskop Söderblom höll ett med utomordentligt bifall mottaget tal för International Law Association, besvarat av dr Kuhn (Amerika).

    Lördagen d. 13 sept. framlades i generalförsamlingen under ordförandeskap av f. d. statsrådet Dan. Broström General Average Committees rapport angående revision av York-Antwerpen-reglerna. Konferensen beslöt att för sin del godkänna innehållet i denna rapport. Därefter behandlades den av mötesdeltagarna synnerligen uppmärksammade frågan om skydd för minoriteters rätt.
    Bankdirektör och fru K. A. Wallenberg mottogo till lunch å sin sommarbostad Täcka Udden på Djurgården representanter för olika nationer, beklädande olika befattningar inom associationens exekutiva råd, samt medlemmar av corps diplomatique.
    Efter lunchpausen avhöll konferensen sitt slutsammanträde, därvid olika talare, representerande de utländska gästerna, framförde dessas tack till den svenska avdelningen, till regeringen samt de myndigheter, som upplåtit lokaler för konferensens förhandlingar, till Stockholms stad och de representanter för Uppsala stad och universitet, som utövat gästfrihet mot konferensen i Uppsala, m. fl.
    Vid slutsammanträdet beslöts att i anledning av hans sjuttioårsdag översända ett hyllningstelegram till justitierådet Loder, Holland, den första presidenten internationella domstolen i Haag.
    På förslag av advokat Dor antogs en inbjudning av den franska avdelningen av associationen att hålla nästa konferens i Marseille i september 1926.

    Sammanträdet avslutades med ett anförande av landshövding Hammarskjöld, som bl. a. yttrade:
    Konferensens program har varit vidsträckt. Det har omfattat frågor lika betydelsefulla som svåra och till och med delikata. Alla ha diskuterats och behandlats på ett sätt, som befordrat deras framgång. I många fall har konferensen kommit till definitiva beslut. Jag kan härvid icke underlåta att nämna den stora fråga, som sysselsatt oss den längsta tiden, frågan om revision av reglerna för gemensamt haveri. Det är helt säkert behandlingen av denna fråga, som i framtiden skall stå som den vackraste hederstiteln för Stockholmskonferensens program. Jag skulle också vilja understryka en sak som ej kommit till uttryck i någon text. Jag talar om den anda av solidaritet, t. o. m. av brödraskap, som har suttit i högsätet vid alla sessioner. Vi svenskar lyckönska oss själva till att kunna ha erbjudit hos oss en gynnad mark för dessa manifestationer av en verklig internationell anda — en anda, vilken, låtom oss hoppas, skall mer och mer bli allena härskande och som skall bana vägen för de båda oskiljaktiga systrarna, rättvisan och freden. Måtte dessa båda ha hunnit allt längre fram för varje gång vi återse varandra. Med denna önskan förklarar jag denna session och därmed konferensen i Stockholm avslutad.

    På aftonen d. 13 sept. gav den engelska föreningen för kronprinsen och kronprinsessan samt de svenska värdarna en ståtlig middag på Grand Hotel, därvid h. k. h. kronprinsen yttrade följande i ett tal för International Law Association:

    "Vid öppnandet av International Law Associations kongress uttalade Lord Phillimore, om jag förstod honom rätt, att det svenska folket under gångna århundraden visat sig vara av en något "hetsig natur". Han fortsatte med att säga, att detta förhållande radikalt ändrats, och att vi nu tvärtom äro en nation, som älskar freden. Jag vet icke om lord Phillimore hade rätt i den första delen av sitt uttalande, men jag är fullt övertygad om att senare delen av hans uttalande var riktig. Ty det finns intet tvivel om att det svenska folket, bibehållande sin gamla kärlek till oberoende och personlig frihet, samtidigt är verkligt fredsälskande. Jag tror att jag kan säga, att vårt folk är berett att nedlägga ett kraftigt arbete för att främja fred och förståelse mellan folken på jorden. Detta är orsaken till att vi så ivrigt längta efter och entusiastiskt vilja välkomna varje sann och verklig strävan att söka åstadkomma ett sådant fredligt förhållande. Nu tro vi, att International Law Association, under det den fullföljer sitt mer direkta arbete, har som sin främsta och mest djupgående uppgift att främja fred och förståelse i världen. Detta var, om jag blivit riktigt underrättad, den yttersta grunden för associationens bildande för femtio år sedan.
    Då så är, förstå ni lätt, att vi alldeles särskilt ha hälsat ert besök i vårt land med glädje och att vår livligaste önskan är, att edert arbete må krönas med framgång i synnerhet i det hänseende jag just nu nämnt. Ni förstå också att vi äro lyckliga över att se ett så stort antal framstående män och kvinnor av så många nationaliteter deltaga i edra överläggningar. Det är ett känt faktum liksom det också varit min egen erfarenhet att personlig samvaro och personliga överläggningar lösa många problem, vilka eljest synts olösliga. Internationella kongresser som denna — om de ledas i den rätta andan — bidraga att minska missförstånden och främja vänskapen. Det har därför också varit en alldeles särskild glädje för kronprinsessan och mig att vara närvarande vid eder kongress och denna bankett och vi framföra vårt hjärtliga tack för eder inbjudan härtill."
    Advokat Dor (Frankrike) och friherre von dem Bussche (Tyskland) uttalade härefter de främmande konferensdeltagarnes tacksamhet mot konferensens svenska värdar.
    Sv. J. T. torde få tillfälle att framdeles återkomma till vissa av de på kongressen behandlade ämnena.

G. H—s.