Föreningen Sveriges häradshövdingar kommer vid sitt årsmöte d. 4 okt. 1924 att till diskussion upptaga följande ämne: Huru bör biträdesfrågan i domsagorna ordnas under behörigt hänsynstagande till det allmännas krav på rättsskipningens handhavande av fullt kvalificerade domare, domsagornas behov av mera permanenta och kvalificerade biträden samt intresset av en tillfyllestgörande juristutbildning? Såsom grundlinjer för diskussionen har den utsedde inledaren, häradshövdingen K. Schlyter, uppsatt följande promemoria, vilken i början av juli tillsänts samtliga häradshövdingar. (Jfr Sv. J. T. 1924 s. 151 o. 197.)

1918 års lagstiftning. "Ett av syftemålen med 1918 års lag om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden (tremansting) och samma års domsagostadga var att åstadkomma en uppdelning av mål och ärenden vid häradsrätterna, som möjliggjorde för häradshövdingarna att åt sig förbehålla de mera kvalificerade målen, medan biträdena finge öva sig med handläggning av vad som utan större betänklighet kunde anförtros åt dem. Denna syn-

NOTISER. 413punkt borde konsekvent lett till att de för sin utbildning å kanslierna tjänstgörande notarierna helt uteslutits från hållande av allmänna tingssammanträden. I stället ledde diverse bihänsyn till den i längden ohållbara kompromissen att ett biträde skulle få sitta allenast tre allmänna tingssammanträden före sin hovrättstjänstgöring — en bestämmelse vilken som bekant ännu icke trätt i kraft. Sedan tillgången på rättsbildade biträden nu åter blivit normal, synes tiden vara inne att återupptaga biträdesfrågan till slutlig reglering.
    I det stora flertalet av Sveriges domsagor måste det såsom regel vara för En rationell arbetsfördelning, häradshövdingen möjligt att — bortsett från sjukdom och annat laga förfall dels a) själv handlägga alla sådana mål och ärenden, vilka icke få förekomma å tremansting, dels b) behålla överuppsikten över fastighetsväsendet genom fullgörande av den enligt gravationsbevisförordningen häradshövdingen personligen ålagda kollationeringen av införingar i böckerna, dels c) handlägga de på ägodelningsrätten ankommande skiftesärenden, dels ock d) hålla förekommande syner. I den mån häradshövdingens tid det medgiver, bör han utöver dessa fyra grupper av göromål, av vilka den första även omfattar alla rannsakningar med häktade personer, i största möjliga utsträckning e) utfärda gravationsbevis, dels med hänsyn till den härmed förenade ekonomiska risken, dels därför att intresset för en noggrann kontroll av införingarna i böckerna härigenom bäst upprätthålles. Övriga domaregöromål torde i allmänhet vara av beskaffenhet att utan egentlig olägenhet i mån av behov kunna överflyttas å rättsbildade biträden. I de största domsagorna erfordras vissa jämkningar i denna arbetsfördelning, varom mera nedan.
    Ett genomförande av ovan antydda principer skulle leda till att de tings- Normal praktisk juristutbildningmyndiga biträdena såsom regel allenast finge handlägga mål och ärenden som få förekomma å tremansting, tjänstgöra som konkursdomare, utfärda gravationsbevis, i den mån detta för lättande av häradshövdingens arbetsbörda vore oundvikligt, samt förvalta det mera expeditionella domarämbetet i övrigt. Två års tjänstgöring å ett domarkansli med handläggning under 15 à 20 rättegångsdagar av tremanstingsmål och med de vikariatsförordnanden, vilka sålunda i övrigt skulle stå ett tingsmyndigt biträde till buds, måste för det stora flertalet jurister — de som sedermera övergå till advokatbanan, administrationen eller affärslivet — få betraktas såsom en mera än tillräcklig, normal, praktisk juristutbildning. De som åter efter denna utbildnings erhållande vilja fortsätta på domarbanan böra nu styra sina steg antingen till de större rådhusrätterna, på sätt domsagostadgans 24 § första stycket anvisar, eller ock till hovrätten för att där genom tjänstgöring på den lägre fiskalstjänsten meritera sig för erhållande av fullständiga vikariatförordnanden på den högre häradshövdingtjänsten. Denna ordningsföljd i avancemanget på domarbanan är så naturlig, att endast gammal, av egen eftertanke ostörd vana vid nu bestående ordning kan utgöra en förklaring till att det — såsom från hovrättshåll stundom sker — överhuvud kan sättas i fråga, att man skulle skaffa sig utbildning för en anspråkslös fiskalstjänst (lönegrad B 14) genom långvarigt förvaltande av ett ämbete, som i avlöningsreglementets schema minst måste likställas med B 19, ja, vad de större domsagorna angår, måste betraktas som en till A-gruppen hörande chefstjänst. Den omständigheten att det för hovrätterna kan bliva något mera betungande än hittills att utbilda sina fiskaler får naturligtvis icke utgöra något som helst skäl mot ett tillgodoseende av rättsskipningens oavvisliga krav på förevarande område,

414 NOTISER.senast i år starkt understrukna vid riksdagsbehandlingen av en motion i ämnet av herr Åkerlund i andra kammaren.
Domsagornas vehov av biträdeshjälp. Ett betydande antal domsagor har för normala fall icke behov av annan biträdeshjälp än den som skulle erhållas genom notarier med ovan angivna begränsade kompetens. Skulle i sådan domsaga häradshövdingen för sjukdom eller hälsans vårdande eller på grund av annat laga förfall bliva i behov av full tjänstledighet, bör vikarie med fiskalskompetens eller i domsagostadgan föreskrivna rådmansmeriter av hovrätten förordnas. Finnes sådan ej att tillgå vare sig i hovrätten eller i underdomstol, som tillfälligtvis kan avstå från honom, bör hinder ej möta att vid verkligt laga förfall för häradshövdingen förordna i domsagan anställt biträde, som innehar den för närvarande till fullständigt domarförordnande erforderliga kompetens, att tillfälligt vikariera. Likaledes bör i de nordligaste domsagorna, för underlättande av biträdestillgången i dessa och med hänsyn till deras betydande avstånd från hovrätten, jämkningar kunna göras i eljest gällande kompetenskrav.
Biträdande domare. I de större domsagor, i vilka det icke kan åläggas häradshövdingen att oavbrutet handlägga alla de här ovan under a)—d) angivna göromål jämte en mera betydande del av de till grupp e) hörande, bör biträdande domare med fiskalskompetens anställas antingen — såsom nu i de största domsagorna —jämte en förste notarie eller ock i stället för en av notarierna. På denne biträdande domare bör i första rummet läggas ansvaret för småprotokollen och bör han i mån av behov äga utfärda gravationsbevis. Därnäst böra på honom av övriga göromål överflyttas vissa efter sin beskaffenhet bestämda grupper, dock icke de mest kvalificerade tviste- och brottmålen, vilka häradshövdingen undantagslöst och utan avbrott i ordförandeskapet bör handlägga. Denne biträdande domare bör icke betraktas såsom ett huvudsakligen för sin egen utbildning i domsagan tjänstgörande biträde utan såsom en fast anställd tjänsteman. Att riksdagen ännu icke uppfört några biträdande domare på ordinarie stat hindrar icke, att varje biträdande domare erhåller konstitutorial på tjänsten, som tryggar hans kvarstannande å densamma så länge den bibehålles i ifrågavarande domsaga och den förordnade ej gör sig skyldig till tjänstefel. De biträdande domarne böra därför lämpligen tillsättas efter ansökan, sedan tjänsten kungjorts ledig. Häradshövdingarna böra få höras över sökandena, innan hovrätten tillsätter tjänsten. Befattningen insättes i viss löneklass i avlöningsreglementets schema, vilken kan variera för olika domsagor, t. ex. mellan B 12 och B 14. För varje domsaga fastställer K. M:t efter förslag av hovrätten biträdande domarens åligganden. Anställningen såsom biträdande domare synes under de tre första åren böra i meritavseende räknas likvärdig med domarförordnande, därefter måhända blott såsom halvt dylikt. Det kan också ifrågasättas, om icke de biträdande domarne, åtminstone till att börja med tills erfarenhet vunnits om institutionen, efter exempel från inskrivningsdomarsysslan i Södra Roslag, allenast böra tillsättas på tre år. I de allra största domsagorna erhåller biträdande domaren karaktären av inskrivningsdomare.
Jämkningar i lagen om tremansting. I sammanhang med ett ordnande av biträdesfrågan enligt ovan angivna grunder framträder önskvärdheten av vissa även ur andra synpunkter påkallade jämkningar i lagen om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, främst gående ut på någon utvidgning av dessas kompetens.

NOTISER. 415Sålunda torde de i 1 § 1 punkten omtalade polismålen böra utvidgas så, att även förseelser, beträffande vilka i straffskalan ingår fängelse, kunna åtalas å tremansting. Dock bör — i analogi med vad som gäller beträffande polisdomstolarna i vissa städer — urbota straff ej kunna å dem ådömas. Vidare bör bestämmelsen, att mål endast första gången det förekommer får handläggas å tremansting, upphävas i fråga om polismål. Härigenom skulle dessa ting vinna ökad betydelse icke blott med hänsyn till avlastning av häradshövdingens arbetsbörda utan även i utbildningsavseende, utan att häremot ur rättsskipningens synpunkt torde möta någon betänklighet. Då det på vissa orter — t. ex. i småstäder som ifrågasättas till läggande under landsrätt och i vissa nuvarande landsrättsstäder — måhända skulle vara fördelaktigt, om polismål kunde vinna handläggning i orten, utan att det därför vore lämpligt att dit förlägga övriga mål och ärenden som få förekomma å tremansting, synes antingen genom ändring i 7 § andra stycket i lagen befogenhet böra tillerkännas K. M:t att föreskriva att allenast mål, som angå polisförseelser och som komma från dylikt begränsat område, må handläggas å där hållna tremansting, eller ock genom någon allmän bestämmelse böra uppdragas åt K. M:t att förordna om sättet för polismåls handläggning i Städer under landsrätt.
    Bland övriga önskvärda ändringar i tremanstingslagen torde i detta sammanhang även få framhållas, att ärendena i 1 § 6 punkten böra erhålla någon utökning och att i domsaga, där tremansting hållas, domhavanden bör vara oförhindrad att, när stämning till allmänt tingssammanträde begäres i tvistemål, utsätta sådant mål att förekomma å rättegångsdag som med hänsyn till målens jämna fördelning finnes lämplig, blott varje måls upptagande härigenom icke fördröjes längre än viss i lagen angiven tid, t. ex. högst tre veckor. Göteborg den 29 juni 1924.

K. Schlyter.