NOTISER. 417 Uppropsförsummelse och tredskodom. I en till J. O. ingiven skrift anförde advokaten E. Thorén i Stockholm, att vid landets domstolar tillämpades i allmänhet den regeln, att en kärande, som gjort sig skyldig till uppropsförsummelse, likväl kunde erhålla tredskodom, därest omständigheterna i övrigt voro sådana, att en dylik dom kunde meddelas. Vid Stockholms rådhusrätt däremot tillämpades en motsatt praxis, i det att en kärande, som gjort sig skyldig till uppropsförsummelse, ansåges hava förverkat möjlighet att erhålla tredskodom. En dylik praxis innebure för såväl kärande som svarande avsevärda nackdelar.
I infordrat yttrande åberopade Stockholms rådhusrätt, att sedan så lång tid tillbaka, som rådhusrättens äldste ledamot kunde erinra sig, hade vid rådhusrätten undantagslöst tillämpats den praxis att, om vid upprop av ett nyinstämt mål båda parterna underläte att inställa sig, men käranden sedermera före rättegångstimmens slut anmälde sig närvarande och anhöll att få målet handlagt, detta upptoges till handläggning, även om vid då företaget nytt upprop svaranden icke komme tillstädes, men att i sådant fall böter för utevaro icke ådömdes svaranden och icke heller tredskodom meddelades. Sedan rådhusrätten vidare anfört de skäl, varpå nämnda praxis grundats och vilka återfinnas här nedan, anförde rådhusrätten, att dess praxis, även om den icke direkt stödde sig på lagens bud, likväl överensstämde med dess anda och mening och vunnit samma auktoritet som skriven lag.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som lämnades tillfälle att inkomma med utlåtande, anförde, att förevarande praxis enligt styrelsens uppfattning vore stridande såväl mot lagens bokstav som mot dess anda. Lagens bestämmelser om påföljderna av försummad inställelse skilde mellan uppropsförsummelse och verkligt uteblivande. Den omständigheten att käranden försummat målets upprop kunde sålunda icke betaga honom rätten att erhålla tredskodom. Att svaranden närvarit i rättssalen, när målet påropades, ehuru han icke brytt sig om att framträda inför rätten, kunde omöjligen innebära, att en av förutsättningarna för tredskodom bortfallit.
I skrivelse den 12 september 1924 till rådhusrätten anförde J. O., efter att hava redogjort för lagstadgandenas tillkomst, bl. a. följande:
Enligt de grundsatser, som uppställts i 1734 års lag, äro i civila mål båda parterna skyldiga att å den i stämningen utsatta tid iakttaga inställelse vid äventyr att deras uteblivande utan laga förfall kan medföra bötespåföljd, varjämte vissa processuella olägenheter kunna uppkomma för den uteblivne. Inställer sig ingendera parten, skola båda enligt lagens ord dömas till böter. Denna påföljd tillämpas dock icke, utan målet avskrives från vidare behandling. Uteblir käranden å inställelsedagen, men kommer svaranden, skall enligt lagen den förre dels fällas till böter, vilket dock ej torde äga rum, och dels förpliktas ersätta svarandens kostnad samt är dessutom underkastad den stränga påföljd att, om han ej inom viss tid ånyo instämmer och fullföljer sin talan, svaranden är fri från hans käromål icke allenast i den förevarande rättegången utan för all framtid. Kommer käranden tillstädes men uteblir svaranden och blir ej saken vid första rättegångstillfället avdömd, fälles svaranden till böter enligt kungl. förordningen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblivande från underrätt. Varder saken omedelbart avdömd, skall i sådant fall, som i lagen den 24 juli 1914 om ändrad lydelse