NOTISER. 417    Uppropsförsummelse och tredskodom. I en till J. O. ingiven skrift anförde advokaten E. Thorén i Stockholm, att vid landets domstolar tillämpades i allmänhet den regeln, att en kärande, som gjort sig skyldig till uppropsförsummelse, likväl kunde erhålla tredskodom, därest omständigheterna i övrigt voro sådana, att en dylik dom kunde meddelas. Vid Stockholms rådhusrätt däremot tillämpades en motsatt praxis, i det att en kärande, som gjort sig skyldig till uppropsförsummelse, ansåges hava förverkat möjlighet att erhålla tredskodom. En dylik praxis innebure för såväl kärande som svarande avsevärda nackdelar.
    I infordrat yttrande åberopade Stockholms rådhusrätt, att sedan så lång tid tillbaka, som rådhusrättens äldste ledamot kunde erinra sig, hade vid rådhusrätten undantagslöst tillämpats den praxis att, om vid upprop av ett nyinstämt mål båda parterna underläte att inställa sig, men käranden sedermera före rättegångstimmens slut anmälde sig närvarande och anhöll att få målet handlagt, detta upptoges till handläggning, även om vid då företaget nytt upprop svaranden icke komme tillstädes, men att i sådant fall böter för utevaro icke ådömdes svaranden och icke heller tredskodom meddelades. Sedan rådhusrätten vidare anfört de skäl, varpå nämnda praxis grundats och vilka återfinnas här nedan, anförde rådhusrätten, att dess praxis, även om den icke direkt stödde sig på lagens bud, likväl överensstämde med dess anda och mening och vunnit samma auktoritet som skriven lag.
    Styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som lämnades tillfälle att inkomma med utlåtande, anförde, att förevarande praxis enligt styrelsens uppfattning vore stridande såväl mot lagens bokstav som mot dess anda. Lagens bestämmelser om påföljderna av försummad inställelse skilde mellan uppropsförsummelse och verkligt uteblivande. Den omständigheten att käranden försummat målets upprop kunde sålunda icke betaga honom rätten att erhålla tredskodom. Att svaranden närvarit i rättssalen, när målet påropades, ehuru han icke brytt sig om att framträda inför rätten, kunde omöjligen innebära, att en av förutsättningarna för tredskodom bortfallit.
    I skrivelse den 12 september 1924 till rådhusrätten anförde J. O., efter att hava redogjort för lagstadgandenas tillkomst, bl. a. följande:
    Enligt de grundsatser, som uppställts i 1734 års lag, äro i civila mål båda parterna skyldiga att å den i stämningen utsatta tid iakttaga inställelse vid äventyr att deras uteblivande utan laga förfall kan medföra bötespåföljd, varjämte vissa processuella olägenheter kunna uppkomma för den uteblivne. Inställer sig ingendera parten, skola båda enligt lagens ord dömas till böter. Denna påföljd tillämpas dock icke, utan målet avskrives från vidare behandling. Uteblir käranden å inställelsedagen, men kommer svaranden, skall enligt lagen den förre dels fällas till böter, vilket dock ej torde äga rum, och dels förpliktas ersätta svarandens kostnad samt är dessutom underkastad den stränga påföljd att, om han ej inom viss tid ånyo instämmer och fullföljer sin talan, svaranden är fri från hans käromål icke allenast i den förevarande rättegången utan för all framtid. Kommer käranden tillstädes men uteblir svaranden och blir ej saken vid första rättegångstillfället avdömd, fälles svaranden till böter enligt kungl. förordningen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblivande från underrätt. Varder saken omedelbart avdömd, skall i sådant fall, som i lagen den 24 juli 1914 om ändrad lydelse

 

    28 — Svensk Juristtidning 1924.

418 NOTISER.av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken avses, käromålet i regel bifallas, ändå att bevisning ej blivit förebragt.
    Vidare har emellertid ansetts gälla, att å landet tingets eller sammanträdets och i stad rättegångstimmens slut skall, frånsett uppropsförsummelse, om böter därför skulle tänkas komma i fråga, avvaktas i de avseenden, varom i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken omförmäles. Dessförinnan får svaranden icke fällas till ansvar för förfallolös utevaro, och ej heller får vare sig ersättningsskyldighet ådömas utebliven kärande och rätt till vidare talan i målet eventuellt frånkännas honom eller vid svarandens förfallolösa utevarotredskodom enligt 3 § meddelas.
    Likaledes måste, enligt min tanke, käranden anses hava förvarat sin rätt att erhålla tredskodom, därest han kommer å landet under tingets eller sammanträdets och i stad under rättegångstimmens lopp. Oaktat han sålunda måhända själv får plikta för uppropsförsummelse, bör han äga befogenhet att mot en helt och hållet utebliven svarande påyrka tredskodom.
    Beträffande kärandens rätt att trots uppropsförsummelse erhålla tredskodom synes mig lagens ordalydelse icke giva anledning till tvivel. 12 kap. 3 § rättegångsbalken börjar med följande ord: "Nu kommer käranden till första ting eller i staden å föresatt dag" etc. I lagrummet måste sålunda, likasom i 2 §, avses hela tingssammanträdet eller, i stad, hela rättegångsdagen. Rådhusrätten har jämväl medgivit, att stadgandena i 12 kap. ej innefattade något ovillkorligt hinder att meddela tredskodom i angivna fall.
    Skulle man likväl hysa någon tvekan om lagens rätta förstånd i förevarande hänseende, borde denna tvekan försvinna vid studiet av förarbetena till bestämmelserna i 12 kap. 3 § 2 punkten, sådana de utformats genom lagen den 24 juli 1914. Referatet av dessa förarbeten torde oförtydbart giva vid handen, att de strävanden, som gjort sig gällande från och med en framställning från J. O. år 1900, gått ut på att, såsom justitieministern år 1914 yttrade, bereda borgenären i ett ostridigt fordringsförhållande en snabb och billig utväg att komma till sin rätt. Att en tillfällig uppropsförsummelse skulle omintetgöra verkningarna av det nya och nyttiga rättsinstitut, som med möda och efter motstånd arbetat sig fram i 1914 års lag, synes mig ej tänkbart. Det synes jämväl orimligt att då, såsom jag ovan berört, tredskodom ej får meddelas förrän vid rättegångstimmens slut, man skulle kunna förmena en kärande, som då eller dessförinnan inställt sig, att erhålla sådan dom. Det vore väl orättvist att uppskjuta meddelandet av tredskodom till sammanträdets slut för att se, om ej svaranden då eller tidigare företrädde, men undandraga käranden samma fördel, ehuru 1914 års kontumacialförfarande tillkommit just för att enligt en enkel och klar regel, som ej skulle kunna giva anledning till misstolkning, förhjälpa käranden till hans oftast ostridiga rätt.
    Vad rådhusrätten åberopat eller anfört synes i flera avseenden kunna göras till föremål för gensägelse. Rådhusrätten har yttrat, att sedan så lång tid tillbaka, som dess äldste ledamot kunde erinra sig, den praxis tillämpats, vilkens berättigande nu kommit under diskussion. Detta skulle kunna giva vid handen, att rådhusrätten ansett sig icke böra rubba sin praxis, oavsett vad som förekommit i sammanhang med genomförandet av 1914 års lag, eller att den verkliga innebörden av det då inrättade förfarandet gått rådhusrättens uppmärksamhet förbi. I motiven underströks dock med energi, att det gällde

NOTISER. 419något nytt, som var avsett att vrida till rätta en dittills använd, otillfredsställande lagtillämpning. Att, såsom rådhusrätten vidare yttrat, svaranden måste anses hava sannolika skäl att tolka kärandens utevaro vid pårop av målet enligt uppropslistan såsom ett tecken till att käromålet ej komme att fullföljas torde knappast hålla streck. I betraktande av de talrika uppropsförsummelser, vartill parternas biträden, enligt vad jag försport, vid rådhusrätten göra sig skyldiga, bör det ligga närmare till hands för svaranden att antaga, att en vanlig uppropsförsummelse från kärandens sida föreligger. Då rådhusrätten anfört, att med lagens mening ej torde överensstämma, att en kärande, som försummat inställa sig i vederbörlig tid och därigenom åsidosatt en honom åliggande processuell plikt, skulle, då han sent omsider infunne sig, äga samma processuella förmåner, som om han iakttagit sina skyldigheter, måste jag härtill genmäla, att jämlikt 2 § i 12 kap. rättegångsbalken den strängaste processuella regeln ifråga om uteblivande, eller att svaranden kan bliva från käromålet fri, äger tillämplighet, blott svaranden kommer å första ting "innan det ändas". Om, såsom rådhusrätten berört, det ganska ofta skulle förekomma, att svaranden vore tillstädes i domsalen utan att i kärandens utevaro giva sig till känna, måste jag dock betvivla, att detta äger rum i mål av den särskilda typ, som avses i 12 kap. 3 § 2 punkten rättegångsbalken. Åtminstone torde, såsom advokatsamfundets styrelse antytt, dylika fall vara mycket sällsynta. Rådhusrätten har anfört dels att ifrågavarande praxis måste anses överensstämma med lagens anda och mening samt dels att stadgandena i 12 kap. ej innefattade något ovillkorligt hinder att meddela tredskodom i nu avsedda fall. Men huru skulle två så vitt skilda lagtillämpningar kunna rymmas vid sidan av varandra? Om en så konkret rättsregel som den ifrågavarande tillämpas dels på ett sätt och dels på ett annat, som går stick i stäv mot det första, måste väl det ena sättet vara felaktigt. Enligt vad rådhusrätten upplyst, tillämpas icke å rådhusrättens tredje avdelning vid handläggning av växelmål det ifrågavarande, för käranden ogynnsamma förfaringssättet, men i övrigt följes nu berörda praxis undantagslöst å rättegångsavdelningarna. Då käranden sålunda, trots uppropsförsummelse, kan få tredskodom jämlikt den gamla bestämmelsen i första punkten av 3 §, varför skall han icke, efter en sådan försummelse, kunna få tredskodom enligt den nya bestämmelsen i andra punkten av paragrafen, som dock avser att åstadkomma ett mera summariskt förfarande än det som första punkten ansetts åsyfta och sålunda giva käranden en gynnsammare ställning, än han förut enligt den äldre första punkten skulle innehaft? Slutligen har rådhusrätten anfört, att enligt gällande föreskrifter de nya målen förekomma på uppropslistan före de uppskjutna och sålunda i regel strax efter sessionens början. Det måste emellertid vara klart, att en ordningsföreskrift icke äger förmåga att sätta allmänna lagens stadganden ur funktion.
    Med hänsyn till vad jag nu anfört måste jag, i likhet med advokatsamfundets styrelse, beteckna rådhusrättens förevarande praxis såsom icke överensstämmande vare sig med lagens bokstav eller med dess anda. Rådhusrättens praxis bör sålunda, enligt mitt förmenande, ej längre vinna tillämpning. Med hänsyn till den stora betydelsen av tredskoförfarandet, särskilt såsom det varit avsett att gestalta sig genom bestämmelserna i 1914 års lag, är det av största vikt att inga obehövliga hinder resas för erhållande av tredskodom.