33:dje tyska juristmötet i Heidelberg.1 Det 33:dje tyska juristmötet, vilket avhållits i Heidelberg d. 11-13 sept. 1924 under ordförandeskap av professor KAHL, Berlin, har givit ett rikt vetenskapligt utbyte. I tre olika avdelningar för offentlig, civil samt skatte- och näringsrätt behandlades sammanlagt nio viktiga, rättspolitiska frågor. Bland dem befunno sig följande ämnen av mera allmän betydelse:
I. "Vilka riktlinjer böra uppställas för den kommande gestaltningen av hyresrätten till bostäder?" Inledare Amtsgerichtsrat professor RUTH, Frankfurt am Main, och Hofrat docenten KLANG, Wien.
Den uppställda frågan kunde uppfattas på två olika sätt, nämligen såsom avseende huruvida riktlinjer borde uppställas antingen blott för hyresskyddets successiva avveckling under den närmaste tiden eller ock för en slutgiltig gestaltning av hyresrätten till bostäder.
Vad den första, mera begränsade uppfattningen av frågans innebörd angår, voro båda inledarna ense om den mening, att det icke kunde vara tal om ett avskaffande av hyresregleringen innan en tillräcklig tillgång på bostäder åter inträtt. De föreslogo en hel rad ekonomiska och rättsliga åtgärder till befrämjande av en utjämning mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden: understödjande av den allmännyttiga bostadskooperationen; inställande av statligt och kommunalt byggande för privata bostadsändamål, men däremot
lämnande av byggnadslån till billig räntefot ur allmänna medel och tillhandahållande av byggnadsmark genom stat och kommun, särskilt i form av tomträtt (Erbbaurecht); vittgående befrielse för nybyggnader från skatter och pålagor; återinförande av äganderätt till våningar; omgestaltande av sakrätt till lägenhet till en ärftlig och förytterlig rätt; bibehållande av nybyggnaders fritagande från hyresreglering; avskaffande av hyresskydd för utlänningar m. m.
Däremot gingo inledarnas meningar i sär beträffande hyresrättens slutgiltiga gestaltning. Medan professor RUTH räknade med ett oförändrat återställande av Bürgerliches Gesetzbuch beträffande den slutliga hyresrätten, ansåg docenten KLANG djupgående ändringar i de tyska och österrikiska civillagarna nödvändiga och gjorde i detta avseende bl. a. följande förslag: 1) Beslagtagandet av bostäder och dessas tvångsvisa uthyrande genom offentliga förvaltningsorgan avskaffas och ägarens fria förfoganderätt över det honom tillhöriga bostadsutrymmet samt hans frihet i valet av hyresgäst återställes utan inskränkning. 2) Hyresavtalets upphörande regleras efter följande principer: a) Avslutande av hyresavtal på bestämd tid tillåtes med full avtalsfrihet. b) Vid hyra på obestämd tid tillkommer hyresvärden en uppsägningsrätt utan angivande av grunder; om uppsägningen strider mot tro och heder eller mot goda seder, kan den på yrkande av hyresgästen förklaras för ogiltig. Hyresgästens rätt att framställa dylikt yrkande förfaller, om hyresvärden förklarar sig beredd att ersätta flyttningskostnaderna och ställer behörig säkerhet för uppfyllandet av denna förpliktelse. c) Rätten att uppsäga vid sublokation underkastas icke någon inskränkning. 3) Avtalsfriheten inskränkes beträffande hyresbeloppet därhän, att högre hyresbelopp än det skäliga eller i orten vanliga icke får avtalas. För anspråk på återbetalande av vad som redan erlagts på grund av lagstridigt avtal utöver skälig hyra bestämmes en kort preskriptionstid. 4) Exekutionsinskränkningarna enligt den utomordentliga hyresrätten bibehållas icke. Däremot tillåtes i trängande undantagsfall ett provisoriskt inställande av eller uppskov med exekutionen enligt exekutionsdomstolens skön, såvida icke hyresvärdens intressen stå avgörande i vägen och efterträdaren i hyresrätten härigenom icke kommer att sakna tak över huvudet. Vräkning får icke äga rum förrän efter förutgången anmaning till hyresgästen samt förloppet av en skälig tid efter denna anmaning. 5) Den österrikiska civillagens § 1120 ändras därhän, att rättssatsen "köp bryter icke hyra" kommer till uttryck. 6) Sublokation tillåtes i princip och är blott utesluten, om den uttryckligen förbjudits i avtalet och den skulle strida emot ett väsentligt intresse för hyresvärden.
Vid beslutets fattande antogos de av av de båda referenterna för övergångstiden rekommenderade principerna. Beträffande den slutgiltiga hyresrätten till bostäder var avdelningen av den åsikt, att det med hänsyn till svårigheterna att förutse den ekonomiska utvecklingen icke vore lämpligt att nu uppställa i detalj gående principer. Åt denna tanke gav den andra plenarförsamlingen uttryck i följande
beslut: "Huruvida och vilka förändringar i civilrätten komma att visa sig nödvändiga efter återställandet av en jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden låter sig f. n. icke bestämma. Till det tyska juristmötets permanenta deputation hemställes därför att vid lämplig tidpunkt å nyo uppställa denna fråga på mötets dagordning."
II. "Vilken ställning bör en kommande civilprocessordning intaga till frågorna om muntlighet, omedelbarhet och eventualmaxim?" Inledarne Handelsgerichtspräsident ENGEL, Wien, och advokaten ERNST WOLFF, Berlin, hade enats om följande principer: 1) Förfarandet bör omgärdas med alla säkerhetsåtgärder för tryggande av en uttömmande utredning och en grundlig prövning. Denna säkerhet är att söka i en icke överdriven, men i allt väsentligt fasthållen muntlighet samt i en i möjligaste mån oinskränkt omedelbarhet. 2)Däremot böra muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna i tredskodomsförfarandet så till vida träda tillbaka, som det faktiska material och bevismaterial, vilket förebragts intill dess att tredskodomsgrunden inträtt, bör tillgodogöras såsom grund för utslaget. 3) Den muntliga förhandlingen bör frigöras från alla bisaker och bör så förberedas, att tvisten såvitt möjligt avgöres vid en enda förhandling. Härtill hör: a) avhållandet av en första inställelse inför ensamdomaren för avgörande av alla "icke tvistiga" mål samt processuella invändningar och andra förberedande frågor; b) skriftväxling mellan parterna inom tider som fastställas i lagen eller av domaren, detta särskilt i förfarandet inför de kollegiala domstolarna; c) framskaffande av de bevismedel som efter vad man kan förutse skola bliva nödvändiga; d) begagnande av mekaniska hjälpmedel för fasthållande av förhandlingens förlopp; e) förbud mot uppskov utom i fall som noga bestämts i lagen. 4) Ett försvagande av omedelbarhetsprincipen bör icke tillåtas. En utvidgning av förhandlingen vid första inställelsen för andra än de här ovan under 3 a angivna syften avböjes; särskilt bör bevisupptagandet äga rum omedelbart inför den dömande domstolen. De tillåtna undantagen böra noggrant angivas i lagen; de få icke bestämmas med hänsyn till domstolens arbetsbelastning. 5) Parts personliga inställelse bör icke framtvingas genom straff. Däremot bör man, för det fall att domarens föreläggande icke efterkommes, räkna med rättsliga nackdelar och kostnadspåföljder (möjligheten att parts utevaro medverkar till bildandet av en viss övertygelse hos domstolen; avvisandet av en uppskovsbegäran framställd av ett illa underrättat ombud; förhandlingens företagande och avvisande av utebliven parts försök att efteråt taga igen vad som försummats). 6) Grundsatsen, att parterna kunna förebringa nya faktiska påståenden och bevis ända till slutet av den muntliga förhandlingen, bör fasthållas. En eventualmaxim kommer blott till tillämpning: a) när ett försenat framläggande av dylika påståenden och bevismedel sker i förhalningssyfte, vilket framläggande domstolen även utan yrkande från motpartens sida kan förklara för otillåtet och tillbakavisa; b) vid vissa särskilda
processarter (i hyrestvister, i växel-, mandats- och exekutionsförfarandena).
Dessa av inledarna föreslagna principer blevo vid mötes beslutetsfattande i sak oförändrat antagna; blott den fjärde principen blev vid omröstningen så till vida mildrad, att bevisupptagandet skall äga rum omedelbart inför den dömande domstolen endast "såvitt på något sätt möjligt". I Tyskland hyser man nämligen alltjämt tvivel, huruvida det omedelbara bevisupptagandet inför den dömande domstolen kan uppställas såsom en genomgående regel, ehuru Österrikes exempel ådagalagt möjligheten härav.
I övrigt framträdde vid beslutets fattande en glädjande tendens att närma sig principerna i den österrikiska civilprocessordningen i följande punkter: a) Accepterades den österrikiska första inställelsen med en i lag begränsad uppgift beträffande viss del av hela förhandlingsmaterialet, och avböjdes det genom den tyska förordningen av d. 13 febr. 1924 reglerade förfarandet inför en ensamdomare, varigenom införts en förberedande inställelse åt vilken hela förhandlingsmaterialet anvisats (se 3 a och 4, principens andra sats). b) Förklarades ett skriftligt genmäle av svaranden i förfarandet inför de kollegiala domstolarna obligatoriskt (se 3 b). c) Antogs det österrikiska tredskodomsförfarandets princip, att den egentliga tredskodomen blott är tillåten vid första rättegångstillfället och alltså icke på varje stadium av rättegången (se 2).
Referenten president ENGEL hade härutöver med hänsyn till appellförfarandet uppställt och talat för följande princip: "Appellförfarandet bör gestaltas såsom en överprövning med principiell likhet i processmaterialet i båda instanserna och principiellt uteslutande av nya omständigheter, därvid dock bör i lag fastslås, att domaren i första instans är pliktig att genom frågor och processledning avlägsna brister i parternas framställningar." Denna princip blev av presidenten ENGEL återtagen för diskussionens förkortande, sedan den åsikt uttalats att en dylik princip icke stode i ovillkorligt sammanhang med de frågor om muntlighet och omedelbarhet, som skulle behandlas.
III. "Vilka riktlinjer böra uppställas för den kommande gestaltningen av makars förmögenhetsrättsliga förhållanden?" De tre referenterna, professor KIPP, Berlin, senatspresidenten WIERUSZOWSKI, Köln, och advokaten MARIE MUNK, Berlin, hade framlagt mycket ingående, inbördes i många detaljer skiljaktiga principer. De enades slutligen om en gemensam sats, som även erhöll avdelningens tillslutning: "Såsom en kommande, legal förmögenhetsordning förordas säregendom med en andel för båda makarna i avkastningen och annat förvärv under äktenskapet (Errungenschaft). Äktenskapsförord tillåtas såsom hittills."
IV. "Huru bör med hänsyn tagen till nuvarande ekonomiska förhållanden och förordningen d. 4 jan. 1924 lekmäns deltagande i straffrättsskipningen ändamålsenligt anordnas?" Referenterna professor GLEISPACH, Wien, och professor EBERHARD SCHMIDT, Breslau, hade
enats om följande principer: 1) Lekmäns deltagande i straffrättsskipningen bör — bortsett från mindre viktiga och enklare fall, — eftersträvas för alla instanser. 2) De härifrån enligt förordningen d. 4 jan. 1924 gjorda undantag påkallas av de ekonomiska förhållandena; dock vore en inskränkning i ensamdomarens behörighet önskvärd. 3) Antalet av två Schöffen är tillräckligt för att tillförsäkra lekmannaelementet tillbörligt inflytande även vid den stora Schöffengericht och Strafkammern. 4) Schwurgerichts ersättande med en stor Schöffengericht bör godkännas. 5) En vidgad behörighet för Schöffengericht förutsätter ett bättre urval av Schöffen och ett tätare inkallande av dem till sessioner. För bisittarna i appelldomstolen och den nya Schwurgericht bör ett längre, föregående utövande av uppdrag såsom Schöffen fordras. Kvinnors deltagande ligger i rättsskipningens intresse.
Den straffrättsliga avdelningen hann icke fram till besluts fattande, då efter referenternas anföranden tid icke återstod för en grundlig diskussion. Dagordningen hade, såsom det visade sig, överlastats genom allt för talrika överläggningsämnen (tillsammans nio!). Även syntes det som om yrkandet på jurydomstolarnas avskaffande skulle stöta på ganska starkt motstånd, varför avdelningen beslöt att uppskjuta det slutliga avgörandet i denna fråga.
Friedrich Engel