LEX CONTRACTUS OCH FORUMCONTRACTUS.

 

AV

 

JUR. DR NILS SÖDERQVIST.

 

 

I det den 23 april 1923 undertecknade dansk-ryska handelsavtalet förekommer ett stadgande därom att tvist ang. vissa kontrakt skall avdömas enligt lagen i det land, där dessa slutits, och av det landets domstolar, såvida ej annat överenskommits.1 Här nedan skall göras ett försök till principiell lösning av det problem, som sålunda behandlats. Därvid kommer i någon mån förhållandet mellan Sverige och Ryssland att särskilt beaktas.2

 

LEX CONTRACTUS.

 

    Härmed avses blott det s. k. obligationsstatutet eller den lag som bestämmer de rättigheter och skyldigheter kontraktet ifrågasättes skapa mellan kontrahenterna inbördes. Alltså är icke fråga om kontraktets inflytelser på s. k. absoluta rättig-

 

1 »Art. I. 1. I det Øjemed at føre nærværende Overenskomst ud i Virkeligheden og for at beskytte deres Statsborgeres Interesser er begge Regeringer enige om at tilstede en Delegation for den anden Regering .... Adgang til deres respektive Omraader.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Art. III. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
    3. Kontrakter, som er indgaaet af Delegationerne, skal være underkastet Lovene i det Land, hvori Kontrakterne er undertegnet. Tvistigheder om saadane Kontrakter skal forelægges for den kompetente Domstol i det paagældende Land, med mindre andet er aftalt — — —».
2 Det den 15 mars 1924 i Stockholm undertecknade svensk-ryska handelsavtalet innehåller rörande detta ämne blott följande i art. III upptagna stadgande: »Tvister, uppkomna på grund av kontrakt mellan det ena landet eller dess medborgare och sammanslutningar och det andra landet eller dess medborgare och sammanslutningar, skola, med iakttagande av den internationella rättens principer, underställas behörig domstol i ettdera landet, såvida icke genom innehållet i kontraktet eller särskild överenskommelse gives anvisning på annat förfarande».

108 NILS SÖDERQVIST.heter, resp. skyldigheter. Huruvida köp medför äganderätt till det därmed avsedda godset och äganderättens innehåll beror t. ex. av sin särskilda, det relativa rättsförhållandet kontrahenterna emellan ej nödvändigt styrande, lag, vilken i allmänhet erkännes vara lex rei sitæ. Om sålunda en svensk av en ryss genom avtal, som ingås i Sverige eller Ryssland, köper ett i Tyskland befintligt individuellt bestämt lösöreföremål, lär det icke böra avgöras vare sig enligt svensk eller rysk lag, utan enligt tysk om detta speciesköp genast och utan tradition av det köpta föremålet grundat äganderätt för köparen.
    Vidkommande lex contractus i egenskap av obligationsstatut utdömer den nordiska rättsvetenskapen numera, som det tycks enhälligt, undantagslös tillämpning av lagen å platsen för kontraktets avslutande. Fullt så orimlig, som saken plägar framställas, är dock ej teorien om lex loci contractus. Denna teori, som anknyter till den från medeltiden härstammande satsen: Locus regit actum, uppställdes redan vid de första ansatserna till en genomtänkt reglering av lagkollisionerna, alltså av de s. k. statutisterna, vilkas historiska utgångspunkt var rättsolikheten i de italienska stadsstaterna. Locus regit actum innebar från början att icke blott formen för en rättshandling, utan även dess rättsverkningar skulle bedömas enligt lex loci. I denna onyanserade betydelse tillämpades satsen långt in på 1800-talet av de franska domstolarna. Det franska rättsväsendet, som med 1804 års Code civil och anslutande lagverk i början av förra århundradet hunnit långt i fulländning, utövade vid den tiden ett anmärkningsvärt inflytande på svenskt rättsliv, och under denna påverkan vann regeln: Locus regit actum insteg i svensk rättskipning samt tillämpades efter det franska föredömet ej blott i fråga om den giltiga formen för kontraktets avslutande, utan även på kontraktsförhållandets materiella gestaltning. Hänförandet under samma lag av kontraktens form och innehåll är logiskt försvarligt, enär den lag som utmäter rättsverkningarna ytterst måste antagas bestämma även på vilka villkor, formella och andra 1, rätts-

 

1 På grund därav hänföres här under obligationsstatutet även, såvitt obligationella rättsverkningar äro i fråga, vad fransmännen benämna la validité intrinsèque du contrat (Reuterskiölds negotialstatut).

LEX CONTRACTUS OCH FORUM CONTRACTUS. 109verkningarna beviljas (jmf. ZITELMANNS Wirkungsstatutsteori). Om kontraktsformen underställes särskild lag, har därför denna blott karaktären av accessoriskt statut i förhållande till obligationsstatutet som principalstatut, vilket får praktisk betydelse i händelse av oförenlighet mellan dessa lagar (jmf. SÖDERQVIST i Revue de droit international et de législation comparée 1923). Emellertid skilde den franska rättsvetenskapen, efter initiativ, som det vill synas, av FŒLIXunder 1800-talet ut kontraktsformen från obligationsstatutet och hänsköt denna ensam under regeln: Locus regit actum. I fråga om kontraktsobligationen och dess materiella förutsättningar, enade sig den franska doktrinen efter hand på det hela taget om lex loci contractus med det förbehåll att om båda kontrahenterna tillhörde samma nationalitet, skulle deras hemlands lag gälla, vilket förbehåll här fattades som obligatoriskt, medan det ifråga om kontraktsformen ansågs fakultativt. Därjämte skiljes i anknytning till FŒLIX mellan ett kontrakts effets och suites. De senare, vartill räknas exempelvis modaliteterna med avseende å myntslag etc. vid likviden, underställas lagen å platsen för deras förverkligande. 1 Den franska rättskipningen har långsamt följt efter litteraturen. Den svenska rättspraxis på området är för torftig och domstolarnas motiveringar för oklara för att det skulle kunna säkert avgöras huruvida även i Sverige enahanda utveckling försiggått. Lex loci contractus som ledande princip bibehöll sig emellertid under hela 1800-talet och inpå detta århundrade samt har av svenska Högsta Domstolen underkänts först ge-

 

1 FŒLIX, Traité du droit international privé, 2:dra uppl. (1847), s. 153—154: »Les effets dérivent de la nature même de l'acte ou de l'exercice du droit établi par cet acte; ce sont les droits et obligations que les parties ont positivement entendu créer . . .  Sous la dénomination de suites du contrat, on comprend les obligations ou les droits que le législateur fait naitre à l'occasionde l'exécution de l'acte ou du droit; les suites n'ont pas une cause inhérente au contrat même: elles résultent d'événements postérieurs au contrat et qui surviennent à l'occassion des circonstances dans lesquelles le contrat a placéles parties.» Ibidem s. 157: »Parmi les suites ou conséquences accidentelles d'un contrat, on range les resultats qu'aura la négligence, la faute ou la demeure dans l'exécution, et les dommages-intérêts dus en conséquence, et la restitution en entier fondée sur une de ces derniéres causes, l'obligation d'exécuter le remploi en cas de remboursement des capitaux substitués, la confirmation ou ratification d'un contrat nul, défectueux ou rescindable, ainsi que le mode d'exécution d'un contrat.»

110 NILS SÖDERQVIST.nom dom den 5 juni 1912 i rättsfall refererat i Nytt juridisktarkiv 1912 avd. I s. 231, i vilket mål Stockholms Rådhusrätt och hovrätten ännu åberopa locus contractus. 1 Högsta Domstolen åter förklarar där lex debitoris för avgörande utan att likväl välja mellan gäldenärens domicil och statsborgarskap, som in casu sammanföllo. Den svenska rättskipningen övergav härmed i detta ämne de franska riktlinjerna och anknöt, under förmedling tydligen av ALMÉNS kommentar till köplagen, till den tyska rätten. Högsta Domstolen kom dock icke att upptaga den i Reichsgericht oftast tillämpade teorien, som ger företräde åt lex loci solutionis, utan ett slags minoritetsmening förfäktad av 3:dje civilsenaten inom den tyska högsta domstolen.
    Man finner sålunda att Sveriges egna domare tills helt nyligen mer eller mindre genomtänkt dömt över kontrakten under traditionerna av locus regit actum. I Belgien samt Italien och övriga romanska länder lägger man i anknytning till det franska systemet alltjämt tyngdpunkten på locus contractus. I engelsk rätt tävlar lex loci contractus med lex loci solutionis, och får möjligen sägas hava ett visst försteg (jmf. Bills of Exchange Act 1882).
    Icke dess mindre må medges att lex loci contractus icke är tjänlig som undantagslös princip eller ens som huvudregel. Den förutsätter tämligen primitiva förhållanden och enkla affärsuppgörelser. Med nutidens affärsliv och kommunikationsförhållanden torde platsen för avtalsslutet vid något så när betydande transaktioner sällan vara av väsentlig betydelse. Man tänke sig en varuleverans från Amerika till Tyskland överenskommen mellan en svensk och en ryss å ett järnvägståg som passerar genom Belgien. Dessutom förutsätter bestämmandet av det land, där avtalet skall anses hava blivit

 

1 Jmf. Högsta Domstolens närmast dessförinnan i dom 4 nov. 1904 gjorda något så när otvetydiga uttalande för lex loci (ibidem 1904 s. 384). Fråga var om växelrätt bevarats mot acceptant. Den i årg. 1924 s. 84 upptagna domen 23 nov. 1923, som gällde bevarande av växelrätt mot utställare, tycks dock tyda på att Högsta Domstolen ämnar, vad angår bevarandet av växelrätt, vidmakthålla lex loci (i betydelse av varje särskild växelförbindelses) även efter 1912 års övergång till lex debitoris. Därvid anknytes förmodligen, med en mindre vanlig uttänjning av begreppet: form, till 85 § växellagen. Se AUBERT, Den Nordiske Vexelret, s. 386 f., REUTERSKIÖLD, Handbok i svensk privat internationell rätt, s. 116, särskilt not 2.

LEX CONTRACTUS OCH FORUM CONTRACTUS. 111färdigt, ofta just tillvaron av en lag enligt vilken finge bedömas vad som krävs för avtalets uppkomst. Man rör sig då i en cirkel. Särskild svårighet erbjuder i det hänseendet avtal genom korrespondens, telegram, telefon o. d. mellan personer som befinna sig i skilda stater. Slutligen må ock påpekas möjligheten att avtalet ingåtts på område som icke tillhör någon stat eller dock icke en erkänd stat eller å område som tillhör alla stater (t. ex. å öppna havet i sådana fall där ett fartyg icke konstituerar nationellt quasiterritorium).
    Frågan vilket lands lag skall tillämpas å kontrakt, är måhända den internationella privaträttens mest svårlösta. Det som föranleder svårigheterna, är att parterna i kontraktet framstå såsom i princip likvärdiga, vadan anknytningspunkter i den enes person eller handlingar icke gärna tyckas förtjäna mer avseende än anknytningspunkter hos den andre, samt att nödvändigt förefintliga, gemensamma anknytningsfakta knappast kunna konstateras. Att lex loci contractus så länge bibehållit auktoritet, beror väl därpå att platsen för avtalets ingående vid första påseendet tett sig såsom ett för båda parterna gemensamt och alltid existerande anknytningsmoment.
    I detta sammanhang må undersökas det slags teori, som ligger till grund för nästan alla moderna metoder att lösa lagkonkurrensen å detta område, nämligen föreställningen att det komme an på att fastställa vilken lag kontraktsparterna själva avsett böra gälla, samt att alltså replierandet på locus contractus, locus solutionis o. s. v. blott skulle innebära tolkning av parternas antagliga avsikt vid frånvaro av uttrycklig överenskommelse dem emellan om val av viss lag. 1
    Oavsett att det för flertalet transaktioner är en ren fiktion att tala om någon kontrahenternas åsikt i kollisionsfrågan, bör det lätt inses att denna uppställning av problemet utmynnar i en petitio principii. För att fastställa den lag som bl. a. skall tolka kontrahenternas underförstådda mening med kontraktet, åberopar man sig på kontrahenternas underförstådda mening med kontraktet. Fullständig avtalsfrihet är ju för övrigt sällan medgiven. Det vore förvånande, om den

 

1 Det förefaller som om den schweiziska rättskipningen skulle driva respekten för kontrahenternas förmenta vilja därhän att ingen stel tolkningsregel godtages, utan i varje särskilt fall efterforskas fritt vad parterna må hava tänkt sig.

112 NILS SÖDERQVIST.skulle råda beträffande valet av lagstiftare, men huruvida så är eller icke, kan ej gärna bestämmas, innan man vet vilken lag som gäller för avtal i det givna fallet. Hur föga förfäktarna av teorien om "viljans autonomi" på detta område, vilken teori möjligen får sägas hava den holländske 1600-talsförfattaren PAUL VOET till upphovsman, genomtänkt frågan, kan man se hos ALMÉN, som i sin kommentar till köplagen (2:dra uppl., del I, s. 51) om lagkonkurrensen yttrar: "Tämligen allmänt erkännes visserligen, att i sådana fall, som här avses, nämligen där frågan gäller de obligationsrättsliga verkningarna av ett avtal, kontrahenternas mening bör vara det högsta rättesnöret, såframt densamma icke kommer i kollision med några tvingande rättssatser". I vilken lag de tvingande rättssatserna stå, underlåter författaren att klargöra.
    ALMÉN visar sig, när han skall närmare utföra sin åsikt, företräda, mer eller mindre medvetet, en speciell variant av teorien om viljans autonomi, ity att han icke, såsom vanligen är fallet, förutsätter att parterna enats om valet av viss lag, utan att varje kontrahent i kraft av viljans autonomi väljer sin egen lag. 1 Denna rättsanarkism, som strävar mot själva avtalsbegreppet, skulle, konsekvent tillämpad, kunna motivera pretentioner på användning av utländsk lag i de mest oväntade sammanhang. Teorien om viljans autonomi i den gängse formen har dock såtillvida naturlig känning med problemet som den söker en för parterna gemensam anknytningspunkt, vilken den tror sig finna i kontraktet självt. Icke dess mindre leder en och annan av de i tecknet av denna förmenta gemensamhet framställda lärorna till det kontraktuella obligationsförhållandets söndersplittring på flera principalstatut. Liksom ALMÉN, som förordar lex domicilii debitoris, kommer den med lex loci solutionis, såsom kontrahenternas in dubio presumerade samfällda avsikt, arbetande majoritetsriktningen inom den tyska rättskipningen logiskt till att ena kontrahentens skyldigheter kunna lyda under en lag och andra kontrahentens under en annan. Ja lex loci solutionis kan innebära att en och samma kontrahent får sina egna förbindelser ur kontrakts-

 

1 Svenska Högsta Domstolens ovan berörda dom 1912 torde bygga på samma betraktelsesätt. Jmf. samma domstols utslag 29 mars 1917 i mål refererade i Nytt juridiskt arkiv Avd. I 1917 s. 87 och 89 samt dom 19 maj 1899 (ibidem 1899 s. 184).

LEX CONTRACTUS OCH FORUM CONTRACTUS. 113förhållandet principalt bestämda genom olika lagar. 1 Nu förefaller det dock så gott som ovedersägligt att om kontrahenter i allmänhet hava någon tanke överhuvud på kollisionsproblemet, går den ut på att de skola dömas efter samma lag. Varje lagstiftares reglering av kontraktsförhållandet torde för övrigt kunna beskrivas som ett avvägande av den ena kontraktspartens skyldigheter mot den andres. De teorier som underställa ett led i det sålunda avvägda jämviktssystemet en lag och ett annat led en olika beskaffad lag, betyda i själva verket att ingendera lagen kommer till verklig användning, ty de brottstycken av desamma som skenbart tilllämpas äro icke beräknade att nyttjas lösryckta ur sitt sammanhang. Jmf. i övrigt Söderqvist, loc. cit.
    Man synes alltså vid slitandet av lagkonkurrensen böra lämna åsido spekulationer över parternas vilja. 2 Sedan den kompetenta lagen är funnen, må kontrahenternas eventuella stipulationer om användningen av visst lands lag bedömas efter sitt värde under den objektivt kompetenta lagen. Dylika stipulationer få då karaktären av mer eller mindre bisarra materiella kontraktsatser. 3 Vid eftersträvandet av problemets lösning är det vidare oeftergivligt att som mål ställes ernåendet av en enda lex contractus.
    Vid spörsmålets fortsatta undersökning torde först de kontraktsfall böra avskiljas, där man tillfälligtvis har för kontrahenterna gemensam anknytning till viss lag. I sådant hänseende gives i anslutning till den nutida inriktningen av den internationella privaträtten företräde åt s. k. personalstatut framför realstatut samt, i överensstämmelse med den av Ryssland och Sverige omfattade kontinentala europeiska doktrinen i motsatt till den anglo-amerikanska, jämväl av Danmark och Norge biträdda, åskådningen, vitsord åt statsborgarskapet gentemot domiciliet. Av realstatut godtages blott en kombination av lex loci contractus och lex loci solutionis, näm-

 

1 Om locus solutionis ligger i det ena eller andra landet, kan dessutom ofta icke avgöras annat än med tillhjälp av lex contractus själv.
2 Endast såtillvida kommer kontrahenternas föreställningssätt i betraktande som kontraktslagen icke de lege ferenda bör vara en annan än parterna förnuftigtvis själva skolat räkna med.
3 Jmf. svenska Högsta Domstolens i not 1 s. 112 ovan anmärkta utslag 1917 och dom 1899.

114 NILS SÖDERQVIST.ligen vid platsaffärer, varmed här förstås sådana avtal som ingås inter præsentes för att, enligt kontrahenternas uppenbara åsikt, resp. föregivande, genast på platsen verkställas.
    Med tillämpning av ovanstående skulle följande lösningar ifrågakomma. Om kontrahenterna äro av samma nationalitet, tillämpas deras gemensamma nationella lag. Då t. ex. två ryssar avtala med varandra i Sverige om köp av varor att där levereras och betalas, bör rysk lag och icke svensk gälla. Slutes avtal för ett fartygs räkning, bör fartygets nationalitet beaktas, utan avseende å befälhavares eller ägares eventuellt skiljaktiga. Om parterna icke hava gemensamt statsborgarskap, men äro domicilierade i samma land, tillämpas detta lands lag: beträffande avtal mellan ryss och svensk, båda bofasta i Tyskland, sålunda tysk lag, även om avtalet ingås i Sverige eller Ryssland och avser operationer i någotdera av dessa båda riken. Med domicil avses det legala, icke det faktiska, alltså, vad angår svenska förhållanden, mantalsskrivningsorten och, närmare bestämt, den ort där mantalsskrivning rätteligen skolat ske, även om den i verkligheten ej ägt rum. Beträffande firmor må observeras att självständigt handlande fast filial anses som part med domicil vid filialkontoret. Om kontrahenterna varken hava domicilium i samma land eller samma nationalitet, men den ene har sitt domicil i den andres hemland, tillämpas sistangivna lands lag. En svensk firma med sådan filial i Ryssland som nyss berörts, får sålunda sina avtal med ryska medborgare bedömda enligt rysk rätt. Skulle ej heller nu behandlade gemensamma anknytning vara tillfinnandes eller skulle den passa in på mer än en lag (t. ex. avtal mellan ryss med domicil i Sverige och svensk med domicil i Ryssland), men avtalet vara en platsaffär, tillämpas lagen å affärsplatsen, såvida sådan lag finnes. Köper en svensk med hemvist i Sverige av en ryss med hemvist i Ryssland på en marknad i Leipzig en vara som genast överlämnas och betalas, saknas anledning att, om tvist uppstår, bedöma affären annat än efter tysk rätt.
    Sedan dessa fall av gemensam anknytning avfärdats, kvarstår en rest, i fråga om vilken ett val av möjligast objektiv beskaffenhet måste göras mellan kontrahenterna. Därvid synes företräde böra givas offerenten. Offerten måste anses i och för sig vara lagbestämd. I acceptens natur ligger å

LEX CONTRACTUS OCH FORUM CONTRACTUS. 115andra sidan att den assimilerar sig med offerten. Att accepten och därmed det färdiga avtalet ansluter sig till offertens lag, bör därför ej verka stötande. I de nu till undersökning upptagna restfallen, i vilka någon offertens bestämning genom anknytning i förväg till med dess adressat gemensamma kompetensgrundande fakta icke är för handen, bör offertens lag antagas vara offerentens nationella lag. 1 Med offert må emellertid ej här förstås sådant anbud som enligt svenska avtalslagen § 6 mom. 1 gäller som offert till följd av tillägg, inskränkning eller förbehåll vid ett förslags antagande. I så fall skulle nämligen vid en till överenskommelse ledande omständligare affärsunderhandling det ofta bero av en ren tillfällighet vilken av kontrahenterna finge sin lag satt till måttstock. Som sådan offert vilken bildar avgörande anknytningsfaktum i lagkonkurrensen kan blott godtagas det grundläggande (men för omedelbart kontraktsslut tillräckligt preciserade) förslaget, på vilket avtalet efter adhesionsprincipen är direkt eller genom successivt antagna tillägg, inskränkningar och förbehåll uppbyggt. Observeras bör att part även utan direkt eller särskild hänvändelse till medkontrahenten in casu med sina avtalsförslag kan vara offerent, nämligen då han genom sitt förhållningssätt bjuder en större eller mindre allmänhet affär på i förväg fullt bestämda villkor, såsom t. ex. en emigrantångare med fasta taxor för passagerarebefordran, ett varuhus med stående försäljningsnormer, ett industriföretag med fixerade arbetsanställningsregler.2 I här avhandlade mening förbliver parten offerent, även om han förbehållit

 

1 Gemensam offert av flera rättssubjekt kan anses utgå från ett slags juridisk person ad hoc, vars nationalitet bestämmes enligt samma grunder som ovan för kontrakt och, vid av gemensamt ombud självständigt beslutad offert samt avsaknad av gemensamma anknytningsfakta i huvudmännens personer, identifieras med ombudets nationalitet.
2 Det kunde ifrågasättas om ej i sådana fall då en rörelses omfattning vill draga med sig en viss likhet i parts affärer, såsom beträffande större firmors försäljningar till allmänheten, en så beskaffad parts lex patriæ eller domicilii utan vidare skulle vara bestämmande. Detta, som skulle innebära att ett företag genom sin blotta storlek finge herravälde över lagkollisionen och kunde påtrycka avtalen sin egen lag, synes likväl oantagligt. Det legitima behovet av affärslikhet tillgodoses inom den kompetenta lagens ram, men icke på denna lags bekostnad. Med det ovan förutsatta företrädet att betraktas som offerent beaktas icke rörelsens storlek, utan, inom måttliga gränser, precisionen i affärssättet.

116 NILS SÖDERQVIST.sig prövning, t. o. m. diskretionär, av reflektanterna, eller om offerten skenbart ej är preciserad därför att exempelvis utbudet skett till den mestbjudande och priset sålunda är tills vidare öppet.
    Faställandet av vilken part i enlighet härmed är offerent skall givetvis ofta vara förenat med betydliga utredningssvårigheter, men då en offerent alltid torde böra antagas hava funnits, lär lösningen i sak få anses restfri.
    I en viss anslutning till avvisandet av teorien om viljans autonomi står att kännedom eller okunnighet hos kontrahent om de för kollisionsfrågan avgörande momentens rätta beskaffenhet i fallet ej inverkar, öppet sedan lämnat vad betydelse, enligt den kompetenta lagen, villfarelse o. d. i angivna hänseende må hava för bedömande av om avtal uppkommit eller av dess innehåll. Det påpekas slutligen att ovan ifrågasatta lösningar av lagkonflikten gälla blott principalstatutet och att de icke utesluta att, genom hänvisning från detta och under dess bevarade ledning, särskilda termer i dess reglering av obligationsförhållandet, såsom kontraktsformaliteter, betalnings- och andra prestationssätt m. m., skulle kunna bestämmas av andra lagar i egenskap av accessoriska statut.
    Förestående förslag till utjämning av konflikterna, sammanfattas sålunda:
    Som lex contractus tjänstgöra med företräde i den ordning de nedan numreras:
Gemensamma anknytningsfakta
    Personella 1) Lex patriæ communis; 2) Lex domicilii communis; 3) Lex alterius patriæ alterius domicilii; 
    Reella 4) Lex loci contractus illico exsequendi;
Skilda anknytningsfakta 5) Lex patriæ offerentis.

 

FORUM CONTRACTUS.

 

    Det ifrågakomna stadgandet att tvister ang. avtal eller vissa dylika skola väckas vid behörig domstol i det land där avtalet slutits, förutsätter för sin effektivitet verkställighet även utom detta land av den sålunda anvisade domstolens utslag. Meningen med stadgandet kan nämligen icke gärna vara annat än att domstolen i fråga jämte fullföljdsinstanser skall vara exklusivt kompetent, att följaktligen process vid annat forum

LEX CONTRACTUS OCH FORUM CONTRACTUS. 117icke är tillåten. Då emellertid den dömdes egendom eller det som eljest skulle bliva föremål för exekution kan befinna sig i annat land än forum loci contractus, måste regeln om dess ensambehörighet kompletteras med föreskrift om verkställighet utomlands av dess domar, en verkställighet som naturligtvis ej kan åläggas mer än fördragsstaterna.
    Begränsningen av kompetensen till forum loci contractus är likväl även med det sålunda avsedda komplementet betänklig och en annan ordning att föredraga. Avtalet kan ju t. ex. vara slutet utom fördragsstaternas territorier. En ickefördragsstat kan vägra att låta sina domstolar avdöma tvisten. Det skulle t. o. m. kunna tänkas att avtalet ingåtts på område som vore res nullius eller res omnium eller icke tillhörde någon av fördragsstaterna erkänd stat. I alla dessa fall skulle ett användbart forum loci contractus saknas. Icke heller kunde det vara lämpligt att anförtro tvisterna åt domstol i likgiltigt vilket land, blott avtalet där slutits.
    Det förefaller som den med stadgandet om forum loci contractus väl framför allt åsyftade rättsenhetligheten skulle kunna ernås med ett enklare grepp — så långt fördragsmakternas rättsväsen angår. Forum, som kan förtjäna att anknytas vid många andra moment än kontraktsplatsen, torde kunna överlämnas till fördragsmakternas fria skön att var för sig bestämma. För att hindra att samma tvist prövas samtidigt eller ånyo av flera fora, föreskrives emellertid beaktande även i förhållande till det andra landets rättskipning av invändning om lis pendens och res judicata. Slutligen stadgas skyldighet att verkställa i andra staten fälld dom. På så sätt skulle parterna hava den fulla frihet i valet av domstol som vartdera landet finner nödig, och icke dess mindre den genom anvisande av lex contractus icke mer än delvis tryggade rättslikheten vara slutgiltigt genomförd.
    Sverige negligerar på det hela taget process vid och dom av utländsk domstol (jmf. t. ex. Högsta Domstolens domar 27 febr. 1894 och 3 juli 1913 i mål refererade i Nytt juridiskt arkiv avd. I 1894 s. 96, resp. 1913 s. 326). Alldeles undantagslöst är dock ej detta förfarande. Med Danmark finnes sålunda en konvention av den 25 april 1861 ang. ömsesidig verkställighet av domar och utslag meddelade i Sverige eller Danmark. Enligt den av såväl Sverige som det tsaristiska

118 NILS SÖDERQVIST.Ryssland på sin tid biträdda Haagkonventionen av den 14 nov. 1896 ang. vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur, skola vidare i Sverige verkställas vissa beslut om rättegångskostnad, vilka meddelats av domstol i någon av de i konventionen deltagande staterna. Sedan Sverige 1907 anslutit sig till den internationella godstrafikkonventionen av den 14 okt. 1890 med tillägg, vilken redan tidigare antagits av Ryssland, erkänner Sverige skyldighet att verkställa utländsk domstols beslut, varigenom på grund av bestämmelserna i konventionen någon ålagts betalningsskyldighet eller annan förpliktelse. Jmf. ock svenska strafflagen kap. 1 § 3.
    Särskilt om vad här föreslagits skulle inskränkas till tvister ang. kontrakt eller särskilda sådana, synes steget i fråga om respekt för utländsk rättskipning icke vara större än att det står i försvarlig överensstämmelse med de medgivanden Sverige härutinnan redan gjort.