ERIK FAHLBECK: Riksrättsinstitutet i 1809 års författning. Uppsala 1924. IV+1+344. Kr. 3.00.
Denna avhandling är ägnad att tilldraga sig juristernas sympatiska uppmärksamhet redan därför att dess författare, som genom densamma vunnit doktorsgraden inom filosofiska fakulteten, är en praktiserande kollega. Den erbjuder också, ehuru väsentligen av teoretiskt statsvetenskaplig karaktär, mycket av intresse även för dem som Sv. J. T. räknar till sin egentliga läsekrets.
Arbetets första huvudavdelning tillhör sålunda helt specialprocessrättens område. Riksrättens organisation, parterna — i strid mot vedertagen terminologi talar förf. om "klaganden" — förfarandet o. s. v. göras till föremål för ingående utredningar. En mängd kinkiga frågor behandlas här med stor grundlighet och säkert omdöme, som ej lämna rum för mycket att tillägga eller invända. Visserligen känner man sig stundom vandra i en något verklighetsfrämmande värld: läsaren tycker nog oftare än förf. att, såsom han själv någon gång erinrar, det fall han upptar till undersökning "förefaller osannolikt". Men man följer dock med nöje hans väl orienterande ledning.
Några smärre randanmärkningar må här finna plats.
Vid behandlingen (s. 15) av frågan om ort och rum för riksrättens sammanträden meddelar förf. icke, att RSt år 1829 antogo ett vilande förslag om tillägg till § 102 RF, innebärande bl. a. att sammanträdena, vilka allmänheten ägde bivista, skulle hållas "å ett
därtill tjänligt offentligt ställe." Då detta förslag granskades i HD (25 nov. 1829), anmärkte justitierådet Stråle, att "offentligt ställe" betyder ett rum där allmänheten under vissa villkor äger fritt tillträde; att uttrycket alltså vore överflödigt, så framt riksrättens sammanträden bleve offentliga; och att eljest borde på annat sätt uttryckas att sammanträdena skulle hållas "på ett ställe, som till överläggningar i allmänna ärender eller rättvisans skipande vanligen begagnas" — alltså ej fullt detsamma som förf:s "av staten disponerad lokal".
Med synnerlig omsikt dryftar förf. vad som rör riksrättens sammansättning. På alla punkter kan jag dock icke giva honom rätt. Han säger (s. 16) att för den händelse två eller flera befattningshavare äro utnämnda samma dag, är den till åren äldre att anse såsom den "äldste" i RF:s mening. Skall en gång riksrätt med justitieråd bildas vid en tidpunkt, då i HD sitta främst tre ledamöter med fullmakter äldre än d. 26 maj 1909 och därnäst de båda sagda dag utnämnda justitieråden v. Seth och Svedelius, så blir det, om man tillämpar förf:s sats, ej v. Seth utan den några månader äldre Svedelius som inträder i rätten. Denna konsekvens torde ej ens förf. själv vara beredd att taga. — Förf. synes mena (s. 43—44) att den, som i KU röstat för åtalet, icke därför är jävig att sitta i riksrätten. Jag för min del är dock fast besluten att, om jag i riksrätt får en kollega med sådana antecedentia, yrka på och rösta för hans utvotering. — § 102 RF innehåller, yttrar förf. (s. 48), en ansvarsbestämmelse för förfallolös utevaro, som dock enligt ordalydelsen gäller endast ledamöterna i riksrätten, icke presidenten-ordföranden. Mig synes förhållandet snarare vara det motsatta. För presidenten-ordföranden stadgas ansvar om han underlåter att kallelsen utfärda "och målet vidare i laglig ordning behandla". Uteblir han förfallolöst från ett eller annat sammanträde, eller från alla, föreligger tydligen från hans sida en underlåtenhet att behandla målet i laglig ordning. Ansvarsbestämmelsen för ledamöterna åter gäller verbotim blott det fall att någon av dem skulle (helt och hållet) "undandraga sig att uti riksrätten deltaga", vilket är en vida allvarligare försummelse än att förfallolöst utebli från ett eller annat sammanträde.
Förf. skriver (s. 68) att "rannsakningen inför riksrätt torde böra försiggå inför slutna dörrar". Hade han närmare uppmärksammat RSt:s förut omtalade förslag om tillägg till § 102 RF och den vidare behandling samma förslag rönte, skulle han säkerligen vågat att bestämt förneka riksrättsprocessens offentlighet. Han skulle då också kunnat uppfriska sina läsare med Geijers ord när han reserverade sig mot prästeståndets beslut om förslagets godkännande, att "ett stadgande, som satte publicitet i allmänhet vid svenske domstolar utom allt tvivel, vore lagstiftningen värdigt, men ej att genom grundlagen öka antalet av huvudstadens skådespel". Kanske hade förf. också, i detta sammanhang eller längre fram vid frågan om riksrättens karaktär, meddelat Anders Danielssons dråpliga tillrätta-
visning åt de ståndsbröder som röstat mot förslaget: det förvånade honom att vid omröstningen icke hava hört enhälligt ja utan även några nej, ty riksrätten vore att anse för en domstol som å RSt:s vägnar sammanträdde, och då bondeståndet redan tillåtit offentlighet vid dess egna sammankomster vore det underligt, om ståndet skulle vägra sådan vid riksrätten.
Såsom statsvetenskapligt specimen har arbetet erhållit vackert vitsord, som utan tvivel också är väl förtjänt. Förf:s slutresultat: "Allt talar för en snar reform av riksrätten", har jag dock svårt att skänka mitt gillande. Och den läsare, som i likhet med mig saknar det rätta sinnet för den esoteriska statsvetenskapen, kanske undrar om det nya han får inhämta verkligen står i god proportion till de många sidorna. Även lekmannen förstår att erkännsamt uppskatta sådana partier som, exempelvis, vederläggandet av villomeningen om "J. O.-ämbetets sena och av tillfälligheter dikterade uppkomst" (s. 298 f.). Men näppeligen undgår han att finna de icke sällsynta upprepningarna överflödiga, att tröttas av den på-ställetmarsch i abrupta, samma tanke varierande satser, som i Leif Kihlberg torde ha sin hittills främste och, som det förefaller, till efterföljd lockande mästare. Har man fått sin stilistiska skolning vid domstolarna, måste man förvåna sig över den smittande kraft vissa modärna språkliga påfund äga. Ett sådant, av yngre författare med förkärlek omfattat påfund är användningen av verbet 'bottna' i betydelsen *hava sin yttersta grund'. Måhända frestar detta uttryck till användning närmast därför att det ger liksom en förnimmelse av skribentens till djupet trängande skarpblick. Men en gammalmodig läsare stöter sig på en fras sådan som "rådets myndighet bottnade i ständernas rätt och frihet" (s. 91) eller, och del på inledningens första sida, att den "verkliga grunden — — — kan bottna i socialekonomiska omständigheter".
Dock — det är småaktigt och ovärdigt att komma med dylika korrekturanmärkningar vid ett verk, skrivet med sådan schwung och formell talang som förf:s och tillika under det jäktande som jag antar är oskiljaktigt från en gradualavhandlings tillkomst. Det höves i stället att ärligt lyckönska förf. till hans goda arbete och att uttala den uppriktiga förhoppningen att han måtte, enligt sin i förordet omnämnda ursprungliga plan, skänka oss även "en skildring av de olika riksrättsåtalen och institutets skiftande öden i det politiska livet". Förf. äger utan tvivel de bästa förutsättningar för en sådan uppgift, som också bör för honom äga det lockande att den erbjuder ett arbetsfält, mindre odlat av Kjellén och andra föregångare än det han nu lagt till rygga.1
Till sist må såsom en odelat angenäm egenskap hos boken framhållas dess utomordentligt billiga pris. Den Fahlbeckska frikostigheten mot statsvetenskapens vänner förnekar sig icke.
Birger Wedberg.