Den nya medborgarskapslagen. I 1922 års årgång av Svensk Juristtidning (sid. 46—48) lämnade jag en kort redogörelse för det då föreliggande 1921 års skandinaviska förslag till nya medborgarskapslagar för Sverige, Danmark och Norge. På begäran av Sv. J. T:s redaktion vill jag, i anslutning till nyssnämnda redogörelse, nu i korta drag skildra detta förslags vidare öden samt redogöra för det huvudsakliga innehållet i den nya svenska medborgarskapslag, vari detta lagstiftningsarbete utmynnat.
    Sedan 1921 års svenska lagförslag i anledning av vissa över detsamma, bl. a. av lagrådet, avgivna yttranden undergått en del ändringar, avläts till riksdagen proposition i ämnet den 26 januari 1923 (nr 29). Över propositionen avgav konstitutionsutskottet den 13 mars 1923 utlåtande (nr 15). I detta utlåtande blev propositionen med vissa ändringar tillstyrkt. Vid frågans behandling i riksdagen biföll andra kammaren utskottets förslag. Första kammaren åter fattade beslut i överensstämmelse med vissa utskottsreservanters yrkande att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, eventuellt efter samarbete med de norska och danska regeringarna, måtte taga den i propositionen behandlade frågan i förnyat övervägande samt därefter för riksdagen framlägga nytt förslag i ämnet. Huvudsakliga anledningen till att nämnda proposition icke antogs av första kammaren torde ha varit att söka i de olika meningar, som under frågans behandling gjorde sig gällande beträffande den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning.
    På inbjudan av Sverige sammanträdde därefter delegerade för de tre skandinaviska länderna till fortsatta förhandlingar i ämnet. De nya lagförslag, dessa delegerade framlade, innehöllo så gott som fullständigt ensartade regler beträffande den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning. Förefintliga skiljaktigheter i övrigt de tidigare skandinaviska förslagen emellan hade i detta sista förslag i stor utsträckning undanröjts, varjämte flera av stadgandena undergått avsevärda förenklingar. Sedan det sålunda utarbetade nya svenska lagförslaget med vissa smärre jämkningar blivit remitterat till lagrådet samt av detta tillstyrkt, avläts den 19 mars 1924 till riksdagen ny proposition i ämnet (nr 137). Denna proposition blev på tillstyrkan av konstitutionsutskottet i oförändrat skick antagen av riksdagen, varpå Kungl. Maj:t den 23 maj 1924 (Sv. förf. saml. nr 130) utfärdade ny lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap att träda i kraft den 1 januari 1925. Den nya lagen ersätter såväl 1894 års medborgarrättslag som 1858 års naturalisationsförordning. Angående lagens huvudsakliga innehåll och dess förhållande till hittills gällande svensk rätt är att märka följande.

128 SVEN HAGSTRÖMER.    Beträffande medborgarskaps förvärvande genom födseln bygger lagen, liksom tidigare rätt, på härstamningsprincipen, på det sätt att barn i äktenskap, vars fader, och barn utom äktenskap, vars moder har svenskt medborgarskap, genom födseln bli svenska medborgare. De i 1921 års skandinaviska utkast föreslagna bestämmelserna att barn i äktenskap i vissa undantagsfall skulle genom födseln förvärva svenskt medborgarskap, ehuru allenast modern vore svensk medborgare, nämligen då fadern ej ägde medborgarskap i något land eller ock barnet föddes efter faderns död, hava ej influtit i den nya lagen. Anledningen härtill är att söka dels i de svårigheter, som en tillämpning av dessa bestämmelser i praktiken skulle möta, dels ock däri, att dessa undantagsbestämmelser till stor del förlorat sin betydelse eller i allt fall fått en annan, mindre önskvärd innebörd genom den lydelse, som stadgandet om förlust av det svenska medborgarskapet som följd av förvärv av annat medborgarskap fått i den nya lagen och enligt vilken svensk kvinna, som gifter sig med utländsk man och genom giftermålet förvärvar medborgarskap i annat land, icke förlorar sitt svenska medborgarskap, förrän hon eventuellt tager sitt hemvist i det utländska land, där hon sålunda blivit medborgare (se härom närmare 1924 års prop. sid. 24—26).
    I fråga om medborgarskaps förvärvande av utlänning genom födsel inom riket och oavbrutet hemvist här intill uppnådd ålder av 22 år innehåller den nya lagen bestämmelser, som i huvudsak överensstämma med vad i sådant avseende hittills gällt.
    De olika åsikter, som under förevarande lagstiftningsfrågas tidigare behandling gjort sig gällande beträffande den gifta kvinnans medborgarskap, ha främst gällt spörsmålet, vilken inverkan en utländsk kvinnas giftermål med svensk medborgare skulle hava på hennes medborgarrättsliga ställning. I detta avseende intager den nya lagen samma ståndpunkt som den hittills gällande rätten och stadgar sålunda, att utländsk kvinna, som ingår äktenskap med svensk medborgare, alltid genom giftermålet förvärvar svenskt medborgarskap. Av lagens förarbeten framgår, att det varit främst praktiska skäl, som föranlett denna bestämmelses bibehållande i oförändrat skick. Ett stadgande, enligt vilket en utländskas giftermål med svensk medborgare icke i och för sig medförde svenskt medborgarskap, skulle nämligen, på grund av många främmande medborgarskapslagars stadgande om ovillkorlig förlust av det egna medborgarskapet för kvinna som följd av giftermål med utländsk man, i stor utsträckning skapa medborgarskapslöshet för med svenska män gifta utländska kvinnor. Emellertid kan nämnas, att föredragande departementschefen vid förevarande lagstiftningsfrågas behandling framhållit, att, sedan ett sådant land som Amerikas förenta stater antagit en lag, enligt vilken en utländsk kvinna ej genom giftermål med en amerikansk man förvärvar amerikanskt medborgarskap, det vore möjligt, att de europeiska länderna komme att i större utsträckning, än hittills skett, som förutsättning för förlust av medborgarskap för kvinna genom

DEN NYA MEDBORGARSKAPSLAGEN. 129giftermål med utländsk man stadga, att hon genom giftermålet förvärvade mannens nationalitet, samt att, i den mån så skulle bli fallet, den påpekade olägenheten av sådant stadgande som nyss nämnts — uppkomst av medborgarskapslöshet för utländska kvinnor, gifta med svenska män — skulle förminskas och fråga då givetvis med skäl kunna uppstå om en övergång i nu förevarande avseende till exempelvis den regeln, att en utländsk kvinnas giftermål med svensk man skulle för henne medföra svenskt medborgarskap allenast under förutsättning, att hon hade eller toge hemvist i Sverige.
    Beträffande medborgarskaps förvärvande av utlänning på grund av legitimation genom föräldrarnas äktenskap i det fall att fadern är svensk medborgare innehåller den nya lagen ett stadgande, som i huvudsak överensstämmer med vad i sådant avseende hittills gällt.
    Vad angår återvinnande av svenskt medborgarskap för förutvarande svenska medborgare innehåller den nya lagen bestämmelser, enligt vilka återvinningsinstitutet skulle i vissa avseenden komma till större tillämpning än enligt hittills gällande rätt. Det stadgas dels att den, som på grund av födseln varit svensk men förlorat sitt svenska medborgarskap utan att bliva medborgare i annat land, återvinner svenskt medborgarskap genom att taga hemvist här i riket, dels ock att den, som på grund av födseln varit svensk men sedermera blivit annat lands medborgare, återvinner svenskt medborgarskap, såframt han, efter förlust av det utländska medborgarskapet, tager hemvist här i riket, eller ock, medan han har hemvist här i riket, går sitt utländska medborgarskap förlustig. Förstnämnda regel torde i huvudsak få tillämpning å personer, som förlorat sitt svenska medborgarskap enligt 7 § i 1894 års lag (den s. k. tioårslagen) och som ej förvärvat medborgarskap i annat land, och den andra regeln torde särskilt få betydelse för svenskfödda personer, som förvärvat medborgarskap i stater, i vilka — som fallet är t. ex. med Amerikas förenta stater, Argentina och Nederländerna — antingen beträffande alla medborgare eller i allt fall beträffande medborgare, som äro födda utomlands eller förvärvat medborgarskap genom naturalisation, gäller — på grund av bestämmelse i vederbörande utländska lands lag eller enligt särskilda med Sverige slutna traktater — den regeln, att medborgarskapet går förlorat genom viss tids vistelse antingen i vederbörandes ursprungliga hemland eller i allt fall utom riket.
    Utöver vad nu sagts innehåller den nya lagen inga ytterligare bestämmelser om automatiskt återvinnande av svenskt medborgarskap. I densamma har sålunda icke upptagits den i 1921 års svenska lagförslag införda och i 1923 års proposition influtna bestämmelsen därom, att förutvarande svenska medborgare, som förvärvat och fortfarande ägde medborgarskap i annat land, skulle under vissa förutsättningar automatiskt återvinna sitt svenska medborgarskap genom att hava sitt hemvist här i riket under viss tid (se Sv. J. T. 1922 sid. 46—47). Anledningen till att denna bestämmelse uteslutits har varit bl. a., att även den till stor del förlorat sin praktiska betydelse genom den förutnämnda i lagen införda nya för-

130 SVEN HAGSTRÖMER.lustföreskriften, enligt vilken svensk kvinna, som gifter sig med utländsk man och genom giftermålet förvärvar medborgarskap i annat land, icke förlorar sitt svenska medborgarskap, förrän hon eventuellt tager sitt hemvist i det utländska land, där hon sålunda blivit medborgare (se härom närmare 1924 års prop. sid. 28—31).
    I lagen hava, i enlighet med vad föreslagits i de skandinaviska utkasten i ämnet, förutsättningarna för vinnande av naturalisation som svensk medborgare blivit i väsentliga delar skärpta men i vissa avseenden även mildrade. För att bliva upptagen till svensk medborgare fordras sålunda i regel, förutom att hava uppnått 21 år samt att äga försörjningsförmåga, att vederbörande sedan 5 år har hemvist här i riket och gjort sig känd för hederlig vandel. Den stadgade tiden för sökandens hemvist här i landet har alltså utsträckts från 3 till 5 år. Bevis därom att vederbörande är löst från sitt undersåtliga förhållande till sitt hittillsvarande hemland kräves icke enligt den nya lagen, såsom enligt hittills gällande rätt, som regel, utan allenast i det jämförelsevis sällan förekommande fallet att vederbörande utländska lands rätt för utträde ur medborgarrättsligt förhållande fordrar uttryckligt medgivande av landets regering eller annan myndighet därstädes. Vidare har möjlighet till dispens från naturalisationsförutsättningarna icke i den nya lagen, såsom i 1858 års naturalisationsförordning, inskränkts till att gälla allenast villkoret om viss tids bosättning här i landet, och detta endast i vissa närmare angivna, ganska starkt begränsade fall, utan utsträckts till att dels gälla, förutom hemvistföreskriften, även åldersbestämmelsen och dels omfatta alla de fall, då sökandens upptagande till svensk medborgare finnes medföra gagn för riket eller sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller eljest med hänsyn till sökandens förhållanden synnerliga skäl föreligga för hans upptagande till svensk medborgare. Någon bestämmelse om möjlighet till dispens från föreskrifterna om hederlig vandel och försörjningsförmåga har däremot icke, på sätt i de skandinaviska utkasten föreslagits, upptagits i den nya lagen. En från praktisk synpunkt ganska viktig ändring i förhållande till hittills gällande rätt är den att, i enlighet med vad hemställts redan i 1923 års proposition och jämväl förordats av 1923 års skandinaviska delegerade, bestämmelserna om avläggande av tro- och huldhetsed såsom villkor för slutligt vinnande av svenskt medborgarskap helt och hållet utgått.
    Beträffande hustrus och barns förvärvande av medborgarskap tillsammans med mannen resp. föräldrarna innehåller den nya lagen stadganden av delvis nytt innehåll. I sådant avseende må här endast nämnas, dels att mannen-faderns automatiska förvärv av svenskt medborgarskap omfattar hustrun och barnen i regel allenast om de hava hemvist här i riket, dels ock att barn i regel i medborgarskapsavseende följer modern i stället för fadern icke blott, såsom enligt hittills gällande rätt, då fråga är om barn utom äktenskap, utan även då modern är änka samt då fråga är om äktenskap, i vilket

DEN NYA MEDBORGARSKAPSLAGEN. 131dömts till skillnad eller hemskillnad, och barnet står under moderns vårdnad. I enlighet med förslag, framställt av 1923 års skandinaviska delegerade, har därjämte införts den för den gifta kvinnans medborgarrättsliga självständighet ganska viktiga föreskriften att, då mannen söker svenskt medborgarskap, hustrun skall, där ej särskilda skäl föranleda annat, beredas tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.
    I 1894 års medborgarrättslag stadgades den huvudregeln, att svensk medborgarrätt gick förlorad därigenom, att vederbörande blev medborgare i annat land. Denna bestämmelse har upptagits i den nya lagen, dock med det — särskilt för det fall att förvärvet av det utländska medborgarskapet skett utan vederbörandens egen vilja — betydelsefulla tillägget, att förlusten inträder först under förutsättning att han har eller efter förvärvet av medborgarskapet tager sitt hemvist i det land, där han blivit medborgare. Från den genom detta tillägg gjorda begränsningen undantages allenast minderårigt barn, som blir utländsk medborgare genom föräldrarnas äktenskap. Den stadgade huvudregeln att förvärv av medborgarskap i annat land jämte hemvist i samma land medför förlust av det svenska medborgarskapet gäller alltså, i motsats till vad 1921 års skandinaviska delegerade föreslogo, jämväl då fråga är om svensk kvinna, som genom giftermål med utländsk man förvärvar medborgarskap i mannens hemland. Vad sålunda stadgats om förlust av svensk medborgarrätt genom giftermål innebär en väsentlig ändring i förhållande till hittills gällande rätt, enligt vilken svensk kvinna förlorat sitt svenska medborgarskap genom giftermål med utländsk man, även om hon icke genom giftermålet förvärvat mannens medborgarskap och även om hon icke haft eller tagit sitt hemvist i mannens hemland utan jämväl efter giftermålet t. ex. förblivit bosatt här i Sverige.
    Vad angår förlust av medborgarskapet innehåller den nya lagen i övrigt en viktig olikhet i förhållande till hittills gällande rätt. Enligt 1894 års lag förlorade en svensk, som oavbrutet haft sitt hemvist utomlands under 10 år, sitt svenska medborgarskap, såframt han ej inom nämnda tid på visst sätt gjort förbehåll om medborgarskapets bibehållande. Förklaring härom skulle, för att fortfarande äga giltighet, förnyas inom vart tionde års slut. I den nya lagen hava dessa bestämmelser (den s. k. tioårslagen) ersatts med stadganden av helt annan innebörd. Enligt dessa kan en svensk, som är född här i riket, aldrig gå sitt svenska medborgarskap förlustig på grund allenast av utomlandsvistelse. Han förlorar sitt svenska medborgarskap endast för den händelse att han förvärvar medborgarskap i annat land och där tager sitt hemvist. En svensk åter, som är född utom riket och aldrig haft hemvist här i Sverige, förlorar enligt den nya lagen sitt svenska medborgarskap vid uppnådd ålder av 22 år, såframt ej dessförinnan Konungen medgivit, att medborgarskapet ändock må bibehållas. Det stadgas uttryckligen, att med hemvist här i landet skall till sin verkan i nu förevarande avseende vara likställd vistelse här för fullgörande av värnplikt

132 SVEN HAGSTRÖMER.eller för deltagande i undervisningen vid svensk läroanstalt eller ock eljest under förhållanden, som tyda på samhörighet med Sverige. Den nya lagen går sålunda i sina nu ifrågavarande förlustregler icke så långt med hänsyn till utlandssvenskarnas bevarande av sitt svenska medborgarskap som det av 1921 års skandinaviska delegerade framlagda förslaget, enligt vilket svenskt medborgarskap skulle på grund allenast av utomlandsvistelse gå förlorat först för den andra utom riket födda generationen vid vederbörandes uppnående av 22 år.
    I den nya lagen hava slutligen bland övergångsbestämmelserna införts stadganden, enligt vilka personer, som förlorat sitt svenska medborgarskap enligt nyssnämnda s. k. tioårslag, skola kunna återbliva svenska medborgare allenast genom att skriftligen anmäla sin önskan därom för svensk beskickning eller svenskt konsulat. En liknande föreskrift har införts för kvinna, som förvärvat svenskt medborgarskap genom födseln men enligt 1894 års medborgarrättslag förlorat sitt svenska medborgarskap genom giftermål med den, som ej är svensk medborgare, samt ej blivit medborgare i annat land.
    Även i Norge har nyligen utfärdats en ny medborgarskapslag, som trätt i kraft den 1 januari innevarande år. Den är, frånsett några mindre detaljer, lika lydande med den nya svenska lagen. I Danmark har proposition i ämnet framlagts för den danska riksdagen, där den antagits av Landstinget och väntas komma under behandling i Folketinget i början av år 1925. Även det danska slutliga förslaget överensstämmer i stort sett med den nya svenska lagen. I ett par ganska väsentliga avseenden skiljer det sig dock från denna. Sålunda hava, på grund av den danska grundlagens föreskrift att ingen utlänning kan erhålla danskt medborgarskap annat än genom lag, bestämmelserna om naturalisation måst i det danska förslaget begränsas till att i huvudsak innehålla allenast en hänvisning till att danskt medborgarskap även kan förvärvas genom naturalisation i enlighet med nämnda grundlagsföreskrift, och vidare hava i detta sista danska förslag — i motsats till vad från dansk sida tidigare under förarbetena hemställts — bestämmelserna om automatiskt återvinnande av danskt medborgarskap helt och hållet uteslutits.
    Till sist kan nämnas, att i Finland, där för närvarande finnas allenast mycket ofullständiga medborgarrättsliga bestämmelser, frågan om utfärdande av en mera omfattande medborgarskapslag är aktuell samt att, enligt inhämtade upplysningar, utsikt torde förefinnas för att en ny lagstiftning i ämnet i detta land kommer att åtminstone i allenast mycket ofullständiga medborgarrättsliga bestämmelser, frågan om utfärdande av en mera omfattande medborgarskapslag är aktuell samt att, enligt inhämtade upplysningar, utsikt torde förefinnas för att en ny lagstiftning i ämnet i detta land kommer att åtminstone i väsentliga avseenden överensstämma med de nya svenska och norska medborgarskapslagarna.
 

Sven Hagströmer.