OM TVENNE NYA ÖVERSÄTTNINGAR AV DEN ÄLDRE VÄSTGÖTALAGEN.

 

ANMÄRKNINGAR FRÅN RÄTTSHISTORISK SYNPUNKT MED BIDRAG TILL TOLKNINGEN AV NÅGRA STÄLLEN I LAGEN.¹

 

AV

 

PROFESSOR CARL DELIN.

 

Den äldre västgötalagen (VgL I) är icke blott vår äldsta rättsbok utan tillika den äldsta skriftliga urkund av någon betydenhet, som finnes på svenska språket, och det är därför helt naturligt, att både språkmän, jurister och historici ägnat densamma stor uppmärksamhet. Intresset har varit livligt även utanför vårt lands gränser. Lagen har blivit översatt till franska och engelska språken, och i nysvensk språkdräkt har den första gången blivit utgiven i Finland. L. BEAUCHET har utgivit ett arbete,² som innehåller en översättning till franska språket icke blott av den äldre lagen (VgL I) utan även av den yngre (VgL II) samt av de anteckningar och tillägg, som SCHLYTER under beteckningarna VgL III, IV och V upptagit i sin upplaga av västgötalagen, eller m. a. o. av allt det textmaterial, som SCHLYTER medtagit i sin edition. Arbetet inledes med en ganska utförlig redogörelse för de svenska rättskällorna under medeltiden och är därjämte försett med talrika anmärkningar och förklaringar. Den engelsk-amerikanska översättningen, som är utgiven av ALFRED BERGIN,³ omfattar endast den äldre lagen. Den är försedd med anmärkningar, som dock äro ganska knapphändiga. I modern svensk språkdräkt har lagen första gången utgivits av IVAR OTMAN.⁴ Denna översättning, som icke på länge varit tillgänglig i bokhandeln, har stora förtjänster, icke minst genom de talrika anmärkningar och förklaringar som anslutas till texten och de utredningar som tillfogas i ett bihang.

 

¹ De arbeten som avses äro: 
    BRUNO SJÖROS: Äldre västgötalagen i nysvensk översättning. Helsingfors 1923. (Pris ej utsatt.) 
    NAT. BECKMAN: Äldre västgötalagen översatt och förklarad. Uppsala 1924. Pris 3 kronor. Ingår som B. 3 i serien Västergötland. Bidrag till landskapets kulturhistoria och naturbeskrivning.
² Loi de Vestrogothie (Westgöta-Lagen) traduite et annotée par Ludovic Beauchet. Paris 1894.
³ ALFRED BERGIN, The law of the Westgoths according to the manuscript of Æskil lawman of Westergötland. Sweden 1200 A. D. Rock Island Ill. 1906.
⁴ Ivar Otman. Äldre västgötalagen öfversatt och förklarad. Akademisk afhandling. Helsingfors 1883.

    Genom de båda arbeten, som givit anledning till denna uppsats, ha vi fått tvenne nya nästan samtidiga tolkningar av lagen i modern svensk språkdräkt. SJÖROS' arbete innehåller intet annat än själva lagtexten. Samma förf. har emellertid tidigare (1919) utgivit originaltexten, såväl i dess ursprungliga som i normaliserad form, och därtill fogat en mycket rikhaltig kommentar.¹ Denna kommentar behandlar emellertid nästan uteslutande rent språkvetenskapliga frågor. BECKMANS arbete innehåller, förutom lagtexten, dels en orienterande inledning av rättshistoriskt och kulturhistoriskt innehåll, dels talrika rättshistoriska och kulturhistoriska upplysningar, anslutande sig till de olika lagställen, som de avse att förtydliga, dels ock ett bihang behandlande västgötalagens befolkningsstatistik. Arbetet är därjämte försett med talrika illustrationer, ägnade att belysa olika sidor av vår medeltida kultur. På grund av detta sitt rikhaltiga innehåll har arbetet ett stort kulturhistoriskt värde. B. förklarar själv i inledningen, att det lokalhistoriska och kulturhistoriska för honom alltid stått i förgrunden. Hos S. åter är det språkvetenskapliga intresset det huvudsakliga. I överensstämmelse härmed står, att S. i fråga om språkbehandlingen nära ansluter sig till originaltextens ålderdomliga och kärva uttryckssätt, under det att B. använder sig av en mera modern för den stora allmänheten mera njutbar språkform. B. har emellertid i större utsträckning än S. bibehållit originaltextens uttryck i fråga om juridiska termer, ett förfarande som avgjort länder arbetet till fördel. De båda arbetenas värde i språkvetenskapligt avseende är tvivelsutan mycket stort, men därom tillkommer det icke anmälaren att uttala något omdöme. I rättshistoriskt avseende äro båda arbetena förtjänstfulla. Något väsentligt nytt från rättshistorisk synpunkt torde översättningarna visserligen icke erbjuda, men något sådant kan ju ej heller vara att vänta i fråga om en lag, som varit föremål för så ingående undersökningar från juridiskt håll. Att man understundom kan hysa en annan mening än författarna om ett lagställes innebörd, och att något enstaka ställe kan ha missuppfattats, är emellertid helt naturligt och inverkar icke på arbetenas värde i det stora hela. Jag skall i det följande fästa uppmärksamheten på några av de fall, i vilka författarnas tolkning kan ge anledning till diskussion.

 

    ÄB 1 och 2, de båda första flockarna i ärvdabalken, återgivas av författarna på sätt som hittills skett, men denna tolkning ger i fråga om moders arvsrätt ett resultat, som är, om icke helt och hållet omöjligt, så dock i högsta grad osannolikt. De båda stadgandena ha i de delar, som här äro av intresse, enligt SCHLYTERS text följande lydelse: 
    ÄB 1. Sun ær fapurs arvi. Ær eig sun. pa ær dottær. Ær eig dottær. pa ær fapir.
             Ær eig. fapir pa ær moper. pa ær broper. Ær eig broper. pa er. systir.
            Ær eig systir. pa æru sunærbörn etc.

 

¹ Äldre västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text jämte inledning och kommentar utgiven av Bruno Sjöros. Helsingfors 1919. (Skrifter utg. av Sv. litteratursällsk. i Finland CXLIV).

    ÄB 2 pr. Mopir takar syna arf. til enge sun dör. pa gange dotertil ok taki slit
             sum mopir af ærvi.

SCHLYTER föreslår, att i ÄB 1 efter ordet moper infogas orden: Ær eig moper, och detta förslag har sedermera vunnit allmän tillslutning. BECKMAN återgiver ställena på följande sätt:
    ÄB 1. Son är faders arving. Finnes ej son, då är dotter. Finnes ej dotter, då är
             fader. Finnes ej fader, då är moder. [Finnes ej moder,] då är broder.
             Finnes ej broder, då är syster. Finnes ej syster, då äro sonbarn etc.
    ÄB 2 pr. Moder tager söners arv, till dess den ende sonen dör.Då träde dotter
             till och tage lika mycket av arv som moder.

Att B. härvid i ÄB 2 pr med söners arv förstår arv efter söner, framgår tydligt av den förklaring han söker giva till stället. På samma sätt fattas stadgandena av SCHLYTER¹, WINROTH, SJÖROS, OTMAN, BEAUCHET och andra, som sysselsatt sig med desamma. Detta torde gälla även NORDLING, om vilkens ståndpunkt mera nedan. ÄB 2 pr, som sedan gammalt betraktas som ett svårt crux, får med denna tolkning ett innehåll, som är högst otillfredsställande för att icke säga omöjligt. Först är att märka motsägelsen mellan ÄB 1 och ÄB 2 pr. Enligt ÄB 1 tillfaller arvet, om arvlåtaren varken efterlämnar barn eller fader, alltid modern ensam, under det att modern enligt ÄB 2 pr får dela med sina döttrar (= arvlåtarens systrar) om inga söner (= bröder till arvlåtaren) finnas. Vid denna omständighet får man dock icke lägga allt för stor vikt, då man hos de gamla lagarna icke kan förutsätta lika stor exakthet i uttryckssättet, som man fordrar av en modern lag. Alldeles samma motsägelse finnes även i östgötalagen (ÖgL) mellan ÄB 2 och GB 21, en motsägelse som antagligen beror därpå, att moderns plats i arvsordningen icke är ursprunglig (därom mera nedan). Högst betänkligt är det däremot, att enligt ÄB 2 pr bröderna äro sämre ställda än systrarna, under det att lagen annars alltid låter bröderna utestänga sina systrar. Modern skulle nämligen ej behöva dela med bröderna utan endast med systrarna och med dessa endast om inga bröder funnos. Denna mycket besynnerliga regel torde vara omöjlig att förklara. I allt fall äro de försök, som hittills gjorts att bringa densamma i överensstämmelse med de grundsatser, som behärska lagens arvsordning, allt annat än tillfredsställande. Man torde ej heller kunna finna någon motsvarighet till regeln på annat håll, men väl starka indicier, som tala mot densamma. NORDLING ställer sig också i fråga om lagens innehåll resolut på en annan ståndpunkt, i det han gör gällande, att arvet delades per capita mellan modern och barnen (arvlåtarens syskon), dock att döttrarna uteslötos av sönerna, om sådana funnos. Utan att inlåta sig på någon närmare diskussion av ÄB 2 pr säger han nämligen, att man av detta ställe kan draga den slutsats, "att så länge söner lefde egde de jemte moder taga arf efter en afliden son eller dotter till denna, ty man kan ej antaga att döttrar skulle jemte moder fått ärfva siste sonen, men ej denne de

 

¹ SCHLYTER, VgL gloss. v. sunar arver.

föregående." ¹ Slutsatsen är ju egendomlig, en del av stadgandets innehåll användes för att så att säga slå ihjäl den återstående delen. N. betraktar väl stället som korrumperat eller såsom innehållande en lapsus. BEAUCHET står på samma ståndpunkt som N., men är så till vida tydligare, som han översätter ÄB 2 pr och därvid återger uttrycket syna arf med la succession du fils, vilket ej gärna kan avse annat än arv efter son. N. torde kunna sägas representera den på hans tid härskande uppfattningen av lagens ståndpunkt i frågan, om man nu kan tala om en dylik. I allt fall torde LANDTMANSON ha varit av samma mening, att döma av handskrivna anteckningar efter hans föreläsningar. WINROTH², som översätter stället på vanligt vis (syna arf = arv efter son), drar emellertid konsekvenserna av denna tolkning. Ställets innehåll söker han förklara genom antagandet, att det representerar en yngre ståndpunkt än ÖgL. Denna förklaring, som väl är den mest plausibla som föreslagits från denna utgångspunkt, får nu gälla vad den kan. Vad de äldre juridiska författarna angår, så låter STJERNHÖÖK³ modern ensam taga arvet utan att han nämner något om någon konkurrens från barnens sida, under det att NORDSTRÖM⁴ och SCHREVELIUS⁵ göra en anmärkning därom, att moder enligt ÄB 2 i visst fall ärvde tillsammans med dotter.
    NORDLINGS uppfattning av lagens ståndpunkt är säkerligen riktig. Regeln att arvet delades per capita mellan modern och hennes barn med uteslutande av döttrar, om söner funnos, står i full överensstämmelsemed vad man i övrigt känner om lagens arvsordning. Den står vidare i nära överensstämmelse icke blott med östgötalagen utan även med den danska rätten.⁶ Enligt ÖgL och den danska rätten gäller nämligen beträffande förevarande arvsfall, att modern ärver tillsammans med sina barn och därvid tager bästa barns lott d. v. s. sonlott om son finnes annars dotterlott. Skillnaden mellan VgL I:s ståndpunkt å ena sidan och ÖgL:s samt de danska lagarnas å andra sidan är således endast den, att de senare låta dotter ärva jämte son till hälften mot honom, under det att VgL I låter sönerna helt utestänga döttrarna. VgL I representerar här ett något äldre skede i utvecklingen. Det förtjänar vidare anmärkas, att VgL I även beträffande faderns arvsrätt överensstämmer med ÖgL och skånelagen. Enligt samtliga dessa lagar gäller nämligen, att fadern ensam tog arvet med uteslutande av både moder och barn (arvlåtarens syskon). Angående skånelagen synes den allmänna meningen visserligen vara den, att fader utesluter

 

¹ Anteckningar efter prof. E. V. Nordlings föreläsningar öfver ärfdabalken. 3:dje upl. Upsala 1885, s. 39 f.
² WINROTH, Arf och danaarf, s. 45 noten.
³ Joh. O. Stiernhöök: De jure Sveonum et Gothorum vetusto Holmiæ 1672, s. 183.
⁴ J. J. Nordström: Bidrag till den svenska samhälls-författningens historia. II. Helsingfors 1840, s. 207.
⁵ Om arfvejord, med särdeles hänsyn till Sveriges äldre lagar af S(chreveliu)s. I Schmidts arkiv Bd 7, s. 356 f.
⁶ Ang. den danska rätten se Henning Matzen, Forelæsninger over den danske Retshistorie. Privatret I. Kjøbhmn 1895, s. 313 f.

barnen men ärver tillsamman med modern, men denna mening torde vila på ganska svaga skäl. Lagen låter fadren taga arvet, utan att nämna något om att han skulle dela med modren. Man har intolkat en arvsrätt för modren jämte fadren, för att vinna överensstämmelse med övriga danska lagar. Fullständig i fråga om fadrens arvsrätt blir emellertid på detta sätt endast överensstämmelsen med jydskelov. Enligt de själländska lagarna ärvde nämligen barnen tillsamman med fadren. En tolkning, som tar skånelagen efter ordalydelsen och som bringar den i överensstämmelse med våra götalagar, synes ha bättre skäl för sig än en tolkning, som korrigerar lagen för att vinna överensstämmelse med jydske lov. — Nordlings uppfattning låter emellertid icke förena sig med ÄB 2 pr som detta ställe hittills tolkats. Men det finnes ett sätt att tolka detta lagrum, så att det kommer att innehålla just den regel som N. anser gälla. Man har för detta ändamål blott att fatta uttrycket syna arv såsom avseende icke arv efter son utan arv tillkommande son (sonlott). Vad den språkliga sidan av saken angår vill jag först erinra om analogien med uttrycken brorslott och systerlott, vilka längre fram, då kvinna fått rätt att ärva tillsamman med man, som är lika nära släkt, och till hälften mot honom, få karaktären av tekniska termer. Det förtjänar vidare anmärkas, att hälsingelagen använder uttrycket quinnæ arf för att beteckna arv tillkommande kvinna.¹ Jag vill slutligen framhålla att stället i tanken bör sättas i omedelbart samband med vad ÄB 1 innehåller om moders arvsrätt såsom en förklaring och närmare bestämning av detta. Om så sker finner man det helt naturligt, att stället ej innehåller något om arvfallets art, särskilt ingenting om arvlåtarens person, utan låter detta underförstås. Som stöd för den föreslagna tolkningen av ÄB 2 pr. vill jag utom vad förut anförts åberopa ännu en omständighet av stor vikt. Stället har utan förändring upptagits i den yngre lagen (VgL II). Som stället hittills tolkats, är det lika eller rättare ännu mera oförenligt med den yngrelagens ståndpunkt än med den äldres. Tolkas det åter som här skett, innebär det visserligen en avvikelse från den yngre lagens allmänna grundsats i fråga om kvinnans arvsrättsliga ställning, men en avvikelse, som helt naturligt låter förklara sig som en kvarleva från den äldre lagen. Den yngre lagens ståndpunkt är nämligen den, att kvinna ärver samtidigt med och hälften så mycket som man, som är lika nära släkt. Man kunde således vänta, att liksom i ÖgL och i danska rätten, både systrar och bröder skulle vara samarva med modren, systrarna med hälften så stor lott som bröderna. Nu äro systrarna emellertid fortfarande uteslutna, om bröder finnas.
    Motsägelsen mellan ÄB 2 pr och ÄB 1 försvinner icke genom den föreslagna tolkningen av ÄB 2 pr, den skärpes i stället. Härvid får man, som jag förut framhållit, visserligen icke fästa allt för stor vikt, men det ligger dock nära till hands att tänka på en tolkning av ÄB 1, genom vilken motsägelsen skulle helt försvinna. Den tolk-

 

¹ HL ÄB 12 § 2: All quinnæ arf skulu utt giwæs i um iorpum etc.

ning jag härvid avser karaktäriseras därav att texten tages sådan den föreligger (utan Schlyters interpolation) och att orden: pa ær moper, pa ær broder. ær eig broper pa ær systir fattas såsom avseende en arvsklass omfattande moder, broder och syster, dock att syster uteslutes av broder, en arvsklass, till vilken arvet faller, då barn och fader saknas. ÄB 2 bestämmer så fördelningen inom denna arvsklass. Den föreslagna tolkningen av ÄB 1 kan ju synas djärv, men det finnes goda skäl, som tala för densamma. Den plats moder intager i arvsordningen är efter allt att döma icke ursprunglig. Tidigare och antagligen i en ganska närliggande tid har säkerligen moderns ställning varit sämre, hon har kommit efter syskonen och antagligen även efter syskonens barn åtminstone efter brödernas barn, måhända har hon varit ännu mera tillbakasatt. Som stöd för denna hypotes kan anföras dels den klarhet och enkelhet, som lagens arvsordning erhåller, om vad som rör moder borttages, dels den omständigheten, att moder i isländsk och äldre norsk rätt intager en liknande tillbakasatt ställning. Den isländska grågåsens arvsordning¹ är för de allra närmaste släktingarna följande: 1) äkta son, 2) äkta dotter, 3) fader, 4) äkta samfädra broder, 5) moder, 6) äkta sammödra syster o. s. v. I den norska gulatingslagen finner man följande arvsordning: 1) son, 2) fader, 3) dotter och sonson, 4) farfader, 5) samfädra broder, 6) samfädra syster, 7) moder etc. och i frostatingslagen kommer moder ännu längre ned i ordningen. Ännu i Magnus Lagaböters Landslov kommer moder först efter syskonen. ² När i Västergötland modrens arvsrätt förbättrades, så att hon erhöll den ställning som lagen enligt vår tolkning tillerkänner henne, uppflyttades hon från sin gamla plats och inflickades på sätt som lagen nu innehåller i arvsordningen, varjämte hela den andra flocken (ÄB 2) nyinfördes. Härigenom förlorade arvsordningen visserligen sin ursprungliga enkelhet och klarhet, men den blev dock ej dunklare än att den lätt borde kunna förstås, så länge man hade det historiska förloppet i minne. Med den tolkning, som här föreslagits, kunna de båda lagrummen återgivas på följande sätt: 
    ÄB 1 Son är arvinge till sin fader. Finnes ej son, då är dotter. Finnes ej dotter,
             då är fader. Finnes ej fader, då äro moder och broder samt, om broder ej
             finnes, syster samarvingar. Finnes ej syster, då äro sonbarn etc.
    ÄB 2 pr Moder tager arv lika som son tills ende sonen dör, då träde dotter till
             och tage lika mycket av arvet som moder.
I ÄB 1 borde i stället för finnes ej syster ha stått: finnes ej moder, broder eller syster, men denna brist på exakthet är lätt förklarlig, om stället uppstått på det sätt som här blivit förutsatt. Beträffande denna översättning av ÄB 1 vill jag emellertid icke lämna oanmärkt, att det sätt varpå ÖgL:s arvsordning är avfattad innebär ett indicium

 

¹ K. Maurer: Vorlesungen über altnordische Rechtsgeschichte Band III, s. 213.
² Maurer l. c. 220 ff.; Fr. Brandt, Forelæsninger over den norske Retshistorie I. Kristiania 1880, s. 143 ff.

mot densamma, och att de språkliga betänkligheterna måhända ej äro små. Något oavvisligt behov att tolka på detta sätt föreligger heller icke; genom den översättning av ÄB 2 pr som föreslagits får man ett antagligt resultat, även om ÄB 1 återgives på vanligt sätt. Språkliga grunder få väl i sista hand avgöra, vilken översättning, som förtjänar företrädet. Förkastas den ifrågasatta tolkningen av ÄB 1, så äro dock de skäl som åberopats för densamma ägnade att stärka den motivering som anförts för den föreslagna översättningen av ÄB 2 pr.

 

    ÄB 8 § 3 återgives både av OTMAN, BEAUCHET, SJÖROS och BECKMAN, på det sätt vartill ordalagen närmast ge anledning, ehuru man därigenom får ett resultat, som icke gärna kan överensstämma med den rätt som gällt. Då jag tidigare föreslagit en annan tolkning av lagrummet, om vilken BECKMAN och SJÖROS antagligen saknat kännedom, skall jag något utförligare behandla även detta ställe, som hos SCHYTER har följande lydelse: 
    ÄB 8 § 3. Lægz mapær vip. kono giatær vip barn. pæt ær apalkonobarn. æn han
             fæstir hana sipen ok far mæp laghum. far han hana sipæn mæp mund. ok
             mæp mæli. gætær ok barn. pæt ær apalkonobarn. Skiutær pa kono af
             handum. sær. ma eig. bo hænni. mæp guss rætti. Stiæls sipæn ok aflær
             barn. pæt ær frillu barn. takær mæpærni. ok eig fæpærni.
    Detta översättes av BECKMAN på följande sätt:
    ÄB 8 § 3. Lägrar en man en kvinna, får barn med henne, det är äkta barn, om
             han äktar henne sedan enligt lagen. Äktar han henne sedan med "mund
             och mäle" och får barn med henne, det är äkta barn. Förskjuter han
             henne, då må han enligt Guds rätt icke leva med henne sedan. Stjäl han sig
             till henne sedan och avlar barn med henne, det är frillobarn, tage möderne
             och icke fäderne.
På samma sätt fattas stället av OTMAN, BEAUCHET och SJÖROS. Vad det särskilt här kommer an på är textens: Skiutær pa kono af handum sær. ma eig bo hænni mæp guss rætti, som av B. återgives: förskjuter han henne, då må han enligt Guds rätt ej leva med henne sedan, och av O., B. och S. på liknande sätt. Då stället tolkas på detta sätt, innehåller det den orimliga satsen, att äktenskapsskillnad, i allt fall då den berodde på mannens ensidiga åtgärd, skulle medföra den verkan att makarna sedermera voro förhindrade att återupptaga eller förnya äktenskapet. Denna sats är så mycket orimligare, som Guds rätt åberopas. Med Guds rätt avses säkerligen, såsom B. även anmärker, den kanoniska rätten. Den kanoniska ståndpunkten är emellertid som bekant den, att äktenskapet icke kan upplösas, vad det äktenskapliga bandet angår (quoad vinculum), det enda som kan ernås är ett upphävande av den äktenskapliga samlevnaden (separatio quoad thorum et mensam). Kyrkan räknar det som en förtjänst hos sin ståndpunkt, att möjligheten av det äktenskapliga samlivets återupptagande hålles öppen för makarna. Den äktenskapliga samlevnaden kan när som helst återupptagas, om makarne därom äro eniga, och

under vissa förutsättningar kan t. o. m. den ene maken mot den andres bestridande påyrka ett dylikt återupptagande. Man har ej heller någon anledning antaga, att äktenskapsskillnad enligt den inhemska rätten medfört äktenskapshinder makarna emellan. Stället låter emellertid förklara sig på ett fullt tillfredsställande sätt. Man har endast att fatta orden: ma eig bo hænni mæp guss rætti som en parentetisk sats avseende att angiva orsaken till skilsmässan. Stället bör m. a. o. i hithörande del återgivas på följande sätt: Han skiljer sig sedan från kvinnan — han får nämligen ej leva i äktenskap med henne enligt Guds rätt — stjäl han sig sedan till henne och avlar barn med henne, det är oäkta barn, tage möderne men ej fäderne. Fattat på detta sätt står lagrummet i fullständig överensstämmelsemed kanonisk och inhemsk rätt. Det innehåller först en bestämmelse om att fästningen eller i allt fall det fullbordade äktenskapet har legitimerande verkningar i fråga om makarnas dessförinnan sammanavlade barn. Vidare framgår, att barn avlade i putativt äktenskap, i vissa fall åtminstone, bliva äkta, den enda bestämmelse av denna art, som finnes i vår medeltidsrätt. Slutligen visar stället, att oäkta barn avlade av personer, som äro hindrade att ingå äktenskap med varandra, i arvsrättsligt avseende behandlas som andra oäkta barn. Den sista bestämmelsen står visserligen ej i samklang med den kanoniska rättens grundsatser, men väl med den inhemska rättens. På det arvsrättsliga området har — om man bortser från bestämmelserna om själagåvor och testamenten — den kanoniska rätten ej haft något direkt inflytande. Från språklig synpunkt torde den ifrågavarande tolkningen icke möta några hinder. Parentetiska mellansatser av ifrågavarande slag synas icke vara ovanliga. Ett par flockar längre fram i samma balk finner man ett analogt fall. I ÄB 11 stadgas nämligen: Dræpær mapær man wil hava arf hans. han skal iki arvi hans væræ; BECKMAN översätter: Dräper någon en annan, vill hava hans arv, han skall icke vara hans arvinge. Satsen wil hava arf hans (= han vill nämligen hava hans arv) är en inskjuten parentetisk sats av liknande art, som den nyss omhandlade. I övrigt vill jag angående det ifrågavarande stället anmärka, att den första punktens slut: æn han fæstir hana sipen ok far med laghum av OTMAN och SJÖROS återgives efter ordalydelsen, under det att BECKMAN översätter: om han äktar henne sedan enligt lagen. Det förra är att föredraga, emedan uttryckets tvetydighet därigenom bevaras. Frågan är nämligen, om endast fästning eller om fullbordat äktenskap behövdes, för att barnet skulle bli äkta, eller m. a. o. om uttrycket fæstir och far innebär något utöver vad som redan ligger i fæstir; i den yngre lagen saknas ordet far på motsvarande ställe. Av intresse vore att veta, om B. genom sin översättning avser att på språkliga grunder taga ståndpunkt i denna fråga.

 

    ÄB 21 § 3; 22; 23. Det kunde vara frestande att något närmare ingå på lagens äldsta fragment (innehållande ÄB 21 §§ 2, 3; 22, och en rad av 23) och de reflexioner som BECKMAN anknyter till det

samma, men jag måste här inskränka mig till att gent emot B., som synes vara av annan mening, framhålla att fragmentets egendomliga bestämmelse om att fader själv skulle på tinget ättleda sitt barn, om det skulle få taga arv (ÄB 21 § 3), omöjligen kan ha avsett annat än oäkta barn. Då ättledning i våra lagar omtalas endast ifråga om personer som blivit frigivna eller friköpta ur träldom, och då vidare de båda flockar, som följa näst efter den flock som innehåller stadgandet ifråga, handla den första (ÄB 22) om friköp ur träldom, den andra (ÄB 23) om den ättleddes ställning i arvsrättsligt avseende, så ligger det nära till hands att antaga, att stadgandet har avseende på frigivna eller friköpta och att det från ÄB 22 (eller 23) förirrat sig till ÄB 21 § 3, vilket lagrum både enligt Schlyters text och fragmentet utgör en egendomlig sammanställning av satser, som icke ha något med varandra att göra och som bryta sammanhanget i framställningen. Fragmentets nyss nämnda punkt låter i själva verket inpassa sig i slutet av ÄB 22, så att ett ganska tillfredsställande resultat uppnås. För att visa detta skall jag här anföra ÄB 21 § 3 och (den omedelbart följande) ÄB 22 i BECKMANS översättning. 
    ÄB 21 § 3. Skulder skola fördelas på samma sätt som bo. [Fader skall själv på
             tinget ättleda sitt barn, om det skall taga arv,] På tinget skall man mottaga
             hållsören och likaledes återlämna. 
    ÄB 22. Vill man lösa någon ur träldom, då skall man utsätta sjunätting för den,
             som innehar trälen. Man skall bjuda två öre i guld eller två marker "vägda"
             och låta bära vittne på sjunättingen, att man är i sådan skyldskap till
             trälen, att man äger rätt enligt lag att lösa honom. Sedan kan ägaren icke             
             värja honom med mindre han påstår, att trälen är hans barn. [Fadern skall
             själv å tinget ättleda sitt barn, om det skall taga arv.] Håller han honom
             kvar efter sägnartinget, böte nio marker till målsägaren, likaså till häradet,
             likaså till konungen.
Härtill ansluter sig sedan på naturligt sätt ÄB 23, som handlar om arvsrätt efter ättledd person.
Parentesen i ÄB 21 § 3 är hämtad ur fragmentet. Den har ingen motsvarighet i Schlyters text. Parentesen i ÄB 22 är här införd för att visa, var fragmentets stadgande kan antagas höra hemma. Om detta är riktigt avser fragmentets stadgande oäkta barn födda i träldom, i första hand barn av fri man och trälinna, men möjligt är att regeln gällt om oäkta barn i allmänhet.

 

    Rubriken retlosæ bolkær återgives av SJÖROS med nymälebalk. Genom denna tolkning av rubriken söker S. giva en förklaring till balkens egendomliga blandade innehåll. Denna översättning avvisas med rätta av BECKMAN. Frånsett andra omständigheter kan nämligen, som B. framhåller, ordet retlosa (rättlösa) ej gärna ha brukats i den mening, som S. vill inlägga i detsamma.
    Beträffande jordabalken 7 § 3, ett för frågan om attungens betydelse

synnerligen viktigt ställe, torde OTMANS tolkning vara att föredraga framför både BECKMANS och SJÖROS'. Ej heller är det sätt, varpå B. och S. återgiva VgL II KyrkoB. 2, ett ställe som också är av intresse ifråga om ättungen, fullt tillfredsställande. Att här närmare ingå på dessa dunkla stadganden låter sig emellertid icke göra.
    Vid återgivandet av bardaghæbalken 7, som handlar om skifte av fredlös persons bo, ger SJÖROS uttryck åt den uppfattningen, att stället avser endast skifte efter den fredlöses död, men därom innehåller stället ingen antydan.
    Tjuvabalken 6 har av BECKMAN missuppfattats (s. 85 f.). Stället handlar om det fall, att husrannsakan vägras. I början av lagrummet förklaras, att gårdsägaren genom dylik vägran drager tjuvnaden på sig. Längre fram stadgas så, att gårdsägaren skulle värja sig mot anklagelsen för stöld med två tolfter edgärdsmän och fyra mäns föred. Denna sista bestämmelse anser B. strida mot den föregående och upplösa hela institutet husrannsakan. B. utgår nämligen ifrån att husrannsakan ej kunde företagas, då den vägrades, och att det kritiserade stadgandet sålunda förutsätter, att någon husrannsakan ej skett. Denna uppfattning ligger visserligen nära till hands i betraktande av lagrummets ordalydelse, men den är dock säkerligen oriktig. Den yngre lagen lämnar uttrycklig föreskrift därom att husrannsakan kunde genomföras trots vägran (pj B. 34). Bestämmelsen att gårdsägaren genom att vägra husrannsakan ådrog sig tjuvnaden (vilken finnes även i den yngre lagen) utesluter naturligtvis icke, att husrannsakan kunde ske trots motståndet, och den utesluter ej heller, att målsägaren kunde ha intresse av dess anställande. Rannsakan kunde ju behövas för att målsägaren så snart som möjligt eller för att han överhuvud skulle återfå sin sak. Det kunde ju också av olika anledningar vara av vikt för målsägaren att den misstänkte ej straffades som tjuv, förrän det stulna påträffats hos honom. Målsägarens intresse av husrannsakan har måhända i regel varit så stort, att det sällan förekom, att någon omedelbart straffades som tjuv på grund av vägrad rannsakning. Den av B. kritiserade bestämmelsen avser med säkerhet det fall, att husrannsakan skett trots motståndet, men utan att något tjuvgods anträffats. Härigenom försvinner all motsägelse i lagrummet. Lagens ståndpunkt torde nämligen vara den, att målsägaren, då husrannsakan vägrades, kunde välja mellan att trots motståndet genomföra rannsakningen och att omedelbart behandla den misstänkte som förvunnen tjuv. Valdes det förra alternativet, behandlades den misstänkte naturligtvis som förvunnen tjuv, om godset anträffades, men om godset ej påträffades hade han rätt och skyldighet att värja sig på det föreskrivna sättet. Jag bortser härvid för enkelhetens skull från det fall, att godset visserligen påträffades, men under sådana omständigheter att viss sannolikhet fanns för att det kunde vara av annan insmugglat.¹

 

¹ Jfr E. Estlander, Bidrag till en undersökning om klander å lösöre, Hfors 1900, s. 32 ff.

    BECKMANS arbete innehåller, som jag förut framhållit, förutom lagtexten mycket, som är av intresse icke blott för den bildningssökande allmänheten utan även för rättshistorikern. Arbetet vittnar om stor förtrogenhet med Västergötland och dess gamla kultur samt därjämte om en bekantskap med vår medeltidsrätt, som icke torde vara vanlig utanför fackmännens krets. Naturligt är emellertid att förf:s påståenden understundom äro ägnade att väcka tvivel, samt att misstag icke kunnat helt och hållet undvikas. Jag skall i det följande påpeka en och annan punkt beträffande vilken man kan ha anledning att ställa sig mer eller mindre reserverad gentemot förf:s framställning.
    Förf. säger i inledningen (s. IV), att vi av svenska källor veta, att lagman Eskil fått uppdrag att skriftligen utarbeta Västergötlands lag. Detta påstående är av ganska stort intresse, men förf. lämnar ingen närmare uppgift om varpå han grundar detsamma. Ej heller angives varifrån detta uppdrag skulle ha utgått (från konungen? från landstinget?).
    Angående processen, särskilt bevisningen, meddelar förf. upplysningar, som i det stora hela äro väl ägnade att orientera läsaren på området i fråga. Anmärkas kan dock, att förf. icke kunnat tillräckligt lösgöra sig från moderna processuella synpunkter. Att närmare motivera detta påstående skulle emellertid föra allt för långt.
    I inledningen (s. XV) påstår förf., att det var förbjudet att utan föregående dom taga sig rätt. Detta är ett misstag. Att nam (självpantning) kunde ske även för fordran, som icke var domfäst, framgår fullt tydligt av VgL. I Retlösæ B. 7 jämförd med VgL. II Retlösæ B. 16. Som stöd för sin mening åberopar förf. längre fram (s. 54 jfr s. 58) det stränga straff, som i Retlösæ B. 4 är stadgat för den som takær manss bo up at ufældu ävensom för den som huggær hus up manss at usoktu. Här är det emellertid fråga om en självtäkt av alldeles exceptionell karaktär, vilket framgår redan av straffets storlek 3 x 9 marker. Stadgandenas innehåll torde i det väsentliga kunna återgivas så, att det vid nämnda stränga bot var förbjudet att behandla en mans egendom, som om han vore fredlös, så vida man nämligen ej hade dom att åberopa. Även om häri skulle ligga någon överdrift, så berättiga dock stadgandena till en slutsats e contrario rakt motsatt den förf. velat draga ur desamma. Då förf. översätter uttrycket takær mapær bo manss up med "tager någon annans gods" (på samma sätt OTMAN och SJÖROS), så får man ett allt för obestämt och svagt intryck av vad som avses. Att självtäkt i allmänhet icke kan avses, framgår av botens storlek 3 x 9 marker. Självtäkt kan ej gärna straffas strängare än rån. Handrån (det enda fall frånsett de nu omhandlade om vilket bestämmelse finnes) bestraffas enligt Retlösæ B. 6 endast med en bot av 3 x 16 örtugar (= 2 mark). Det ifrågavarande uttrycket torde lämpligen kunna återgivas med: bemäktigar sig någon annans bo.¹

 

¹ Jfr Schlyter, glossarium v. uptaka.

14 — Svensk Juristidning 1925.

    Med anledning av den lejd (grip), som i G. B. 9 § 1 omtalas i samband med giftermålet, yttrar förf. (s. 50), att säkert åtskilliga föreställningar levde kvar i folkmedvetandet, "som hade sin rot i det gamla roväktenskapet, det äktenskap, då man tog bruden med svärdet". Den ifrågavarande bestämmelsen om lejd finner emellertid en fullt tillräcklig förklaring, om man hänvisar på den stora roll, som självhämnden ännu spelade, och på tidens allmänna skaplynne i övrigt. Att märka är, att bestämmelsen förutsätter, att giftomannen vägrat att utlämna bruden, och att det sålunda är fråga om förhandling mellan två ätter, brudgummens och brudens, som voro i fiendskap med varandra. Vägran att utlämna bruden medförde naturligtvis fiendskap, även om sådan ej förut fanns. Men även om det varit allmän regel, att lejd förekommit vid de samkväm, som stodo i samband med äktenskapets ingående, och endast vid dylika samkväm, så skulle man dock icke ha någon anledning att tänka på kvarlevor från det s. k. roväktenskapet. Vid de ifrågavarande samkvämen samlades ju i stort antal medlemmar från två olika ätter och faran för, att gammal fiendskap skulle få utbrott, var sålunda större än vid andra gillen, där deltagarna i allmänhet voro besläktade, besvågrade eller annars sedan gammalt varandra närstående. Härtill kommer, att under en tid, då giftomannen hade oinskränkt rådighet, eller i allt fall oinskränkt vetorätt, ifråga om kvinnans äktenskap, det väl ofta förekom, att avvisade friare sökte på våldsamt sätt förhindra ett äktenskaps tillkomst eller i allt fall att hämnas på giftomannen och andra som korsat deras planer. Det är visserligen sant, att man i den gamla nordiska rätten trott sig finna åtskilliga spår av det s. k. roväktenskapet, men dessa spår äro samtliga sådana, att de äro svåra att skönja för den, som icke har en förutfattad mening. Man har all anledning att ställa sig skeptisk mot hypotesen om det s. k. roväktenskapet. Under en tid då giftomannen hade oinskränkt rådighet över kvinnans äktenskap, förekom det väl ofta, att en avvisad friare enleverade sin brud och att giftomannen, sedan detta skett, lät försona sig, så att ett fullgiltigt äktenskap kunde uppstå, men dylika äktenskap ha naturligtvis ingenting med det s. k. roväktenskapet att skaffa.
    Förf. säger (sid. 47) angående änkas trolovning att "trolovning härvar fullt bindande". Trolovningen (fästningen) torde i detta fall, principiellt sett, ha haft samma verkningar som i andra fall, och detta vare sig änka stod under giftoman eller icke. Förf. synes emellertid ha rätt däri, att något formligt giftermål icke behövdes ifråga om änka. Det är väl detta, som förf. avser, då han säger att änka själv kunde ingå giftermålsavtal. Avses att änka icke skulle ha stått under giftoman, hade det varit av intresse att få kännedom om de skäl, på vilka denna uppfattning grundas.
    Förf. lämnar en intressant redogörelse för penningvärdet och förmögenhetsförhållandena på lagens tid. Den bild författaren härvid uppdrager torde i det stora hela träffa det rätta, men mot detaljerna kunde åtskilligt vara att invända. Jag måste inskränka mig till att

framhålla, att hypotesen om att böterna en gång blivit nedsatta (d. v. s. att resp. marktal i fråga om böterna undergått en proportionell minskning) torde vara föga sannolik.

 

    Till sist kan jag icke underlåta att uttala en livlig förhoppning om att våra övriga landskapslagar snart måtte bli kommenterade och återgivna i modern språkdräkt, så att de bliva tillgängliga för en större allmänhet. På grund av det rika och värdefulla kulturmaterial, som ligger gömt i dessa lagar, är denna fråga av stor vikt icke blott för rättshistoriens målsmän och ämnessvenner utan för en var, som hyser intresse för våra förfäders liv och samhällsskick.