ANDREAS BJERRE. Bidrag till mordets psykologi. Kriminalpolitiska studier. Norstedt 1925. 216 s. Kr. 4.75.

 

    I ett nyutkommet arbete med ovan angivna titel har prof. Andreas Bjerre framlagt vissa resultat av de psykologiska undersökningar, han satts i tillfälle att vid ett av vårt lands större fängelser verkställa i fråga om en del därstädes för mord och andra svåra brott straffade livstidsfångar. För den unga kriminalpsykologiska vetenskapens fördjupande har förf. ansett nödvändigt att ifrån mera allmänt orienterande överblickar föra forskningen vidare genom personliga observationer och detaljundersökningar av de konkreta fallen. Under längre tider har han i enlighet härmed sökt att göra sig förtrogen med fångarnas själsliv, sådant detta kunnat under förhandenvarande förhållanden utforskas.
    Bjerre säger sig härvid hava funnit, att den avgörande egenskapen, som fört dem till deras brott, i allmänhet varit ren svaghet, en livsoduglighet, som bottnat i deras särskilda individuella psykologiska defekter. Efter de olika själsegenskaper, som kunna anses ha föranlett livsoduglighetens utflöde i olika former, fördelar författaren ifrågavarande brottslingar i tre huvudgrupper, som han dock medgiver icke alltid vara så distinkt åtskilda utan ej sällan tämligen sammanflytande. Till den första gruppen hänför han självbedragarna, som förmå i sin inbillning omskapa den påtagligaste verklighet så att den passar dem. Den andra gruppen består avde självuppgivna, som från början till slut avstå från alla individuella strävanden i tillvaron och ofta framleva sina år i ångest och grubbel. Inom den tredje gruppen sammanföras de, som i en sorts skenliv, i saknad av alla tillräckligt starka personliga känslor och instinkter, försöka anpassa sig efter sin omgivnings levnadsregler och moraliska livsnormer.
    Förf. framlägger exempel ur de skilda grupperna och detta på ett

196 VIKTOR ALMQUIST.sätt, som låter oss blicka in i de svaga människornas andetomma, nästan förvirrade inre långt djupare än som för den i sådana saker oskolade är möjligt. För att vinna en sådan djupare inblick söker förf. tillämpa en särskild genomtänkt metod. Samtal och vanliga ytliga aktgivanden äro icke nog för att skänka verklig inblick. Man måste observera miner och tonfall, ofrivilliga rörelser. Så kallade självbekännelser anser förf. däremot ganska värdelösa. För att rätt förstå brottslingen måste man söka sig fram till ett gemensamt utgångsläge, leta fram beröringspunkter mellan det normala och det kriminella själslivet. Man skall därvid finna, hurusom mer eller mindre oskyldiga genomsnittsmänskliga egendomligheter hos dessa människor fått ostört växa och taga överhanden i hela deras liv, tills de slutligen gjort dem till brottslingar. Man skall ofta nog finna, att den närmare kännedom, som sålunda vinnes om brottslingen, ingalunda ställer honom i en ljusare dager utan tvärtom framvisar brottet såsom än mer motbjudande. Den kända satsen,"att förstå allt, är att förlåta allt" blir vid sådant förhållande grundfalsk, menar förf.
    Bokens första avdelning efter inledningskapitlet handlar om en numera benådad dråpare och rånare av utländsk nationalitet, vilken efter ett liv i lättsinne hamnat livstidsdömd i det svenska fängelset. Han räknas av förf. till självbedragarnas grupp. I självbedrägeri hade han under alla skiftande förhållanden städse förespeglat sig en framtid i storhet och välmåga. Han kände sig såsom en undantagsmänniska. Han talade om sina brott såsom något under de givna omständigheterna fullkomligt självklart, som det icke kunde falla någon förnuftig människa in att ångra eller beklaga. Han fann i själva straffets verkställighetsform och i tjänstemännens vänliga uppträdande ett stöd för sin uppfattning om brottets ringa betydelse. Han inbillade sig själv, att hans liv i fängelset förflöt på ett uteslutande angenämt sätt. Kunde någon verkligen tro, att man skulle låta hans liv gestalta sig så, om han varit en vanlig brottsling? Och dock tillbringade han till en början tre år i ensam cell. Han fann härunder i religionen ett nytt medel att ljuga sig bort från sig själv. Såsom vanligt ifråga om fångar var religionen även för denne blott ett medel att skjuta all skuld ifrån sig. Någon sinnesförändring åstadkoms därigenom icke. Förf. säger sig bland alla de "religiösa" brottslingar, som han haft tillfälle att iakttaga, icke hava funnit någon enda, vars religion kunde betecknas såsom sund och äkta. Efter utträdet i gemenskap med andra fångar var den nu ifrågavarande mannens religiositet inom en månad fullständigt bortblåst. Den hade endast varit en nödfallshjälp under cellensamheten.
    Uppslaget till ifrågavarande brott hade mannen enligt sin uppgift fått från ett i tidningspressen skildrat liknande fall. Härom påpekar förf., att det naturligtvis under alla omständigheter är en psykologisk orimlighet att tala om att en tidningsnotis gjort en människa till brottsling eller inom henne fött brottsliga instinkter. Men olämpligt avfattade tidningsberättelser kunna uppegga, samla och utlösa sådana

ANDREAS BJERRE: BIDRAG TILL MORDETS PSYKOLOGI. 197instinkter; och själva omnämnandet i tidningarna av en brottslings bedrifter ger dem ett sken av berättigande i de här ifrågavarande kretsarnas ögon, utan tvivel beroende på en djupt rotad vördnad för publiciteten eller t. o. m. för det tryckta ordet såsom sådant.
    Oftast, påpekar förf., brukar tanken på straffet vakna i samma ögonblick de avgörande lidelserna utlösts genom brottets fullbordande, och den brukar följas av de första yrvakna försöken att dölja spåren efter brottet. Men denne man vidtog inga andra åtgärder för detta ändamål än att nödtorftigt pressa in offrets kropp under sängen i rummet. Såsom den självbedragare han var, hade han varit övertygad om att de slag, han med sammanbundna eldgafflar tilldelat den sedermera rånade brevbäraren, endast skulle för denne medföra några dagars eller veckors angenäm vila från hans tröttande och enformiga tjänst. Det kunde endast vara att göra honom en tjänst att befria honom från denna börda.
    Under bokens andra avdelning, ångest, skildrar förf. en av de självuppgivna, en bondson, som levde i ständig ängslan inför andras omdömen om honom själv, i känslan av egen underlägsenhet och till följd därav i hat mot medmänniskorna. Oförmögen att rätt sköta sitt arbete, lockad ut i allehanda laster, sysselsatte han sig dock i tankarna icke med vad han själv försummat eller gjort, utan alltid endast med vad andra tänkt om hans liv. Särskilt gällde detta modren, till vilken han kände sig varmt sluten, det enda undantaget. Förf. påpekar, att en dylik hängivenhet för modern är ett ofta återkommande drag hos brottslingarna, en följd av deras behov av stöd, deras osäkerhet, deras medvetande om sin egen livsoduglighet. Psykologer skulle nog, menar förf., i detta förhållande se ett bevis för den utomordentliga roll, som de sexuella drifternas fastlåsande i det nyfödda barnets längtan efter återförening med modren spelat i det mänskliga själslivet. Men enligt förf:s övertygelse äro i verkligheten tvärtom de sexuella drifterna bland de kriminella aldrig av mera än sekundär betydelse; t. o. m. där dessa drifter brutit fram i blodskamsförbindelser, barnaskändelser, våldtäkt etc., anser förf. det alltid vara djupare liggande defekter, som varit det i yttersta hand avgörande.
    För ifrågavarande man blev hans mor först och främst den människa, vars ogillande han fruktade djupare och mera fullständigt försvarslöst än någon annans. När han nu kom att träda i förbindelse med en stataredotter och i bygden började talas om att han vore fader till det väntade barnet, kände han häröver en sådan skam inför modern, att han beslöt sig för att bringa fästekvinnan med det ofödda barnet om livet. Bland bönderna i hans bygd ansågs det nämligen såsom något föraktfullt, om någon tillhörig deras klass skulle beblanda sig med någon ur de jordlösas. Denna bondehögfärd var starkare än allt annat på jorden, t. o. m. än deras snålhet. Om en bondson gifte sig med en statare- eller arbetaredotter, så bannlystes han för evigt ur sina anhörigas gemenskap. Men också en förbindelse av lösligare art mellan en bondson och en piga an-

198 VIKTOR ALMQUIST.sågs motbjudande, nästan som om pigan varit ett djur, och bleve förbindelsen av varaktigare natur, ansågs den som en skamfläck för släkten och den skyldige förföljdes obevekligt. Detta var nu den ifrågavarande unge mannens uppfattning och han menade, att sådan var också modrens. Därför mördade han flickan, vilket skedde på det ruskigaste vis under själva famntaget.
    Efter mordet kände han aldrig ett ögonblick något medlidande med henne, utan tvärtom hatade han henne alltjämt såsom den, vilken dragit honom in i den skamliga förbindelsen. Förf. framhåller, att de grövsta förbrytelserna alltid äro uttryck för brottslingarnas djupaste och mest varaktiga defekter eller m. a. o. för det avgörande och i regeln oföränderliga i deras väsen, och över handlingar av sådant ursprung kan en människa uppenbarligen aldrig själv sitta till doms, utan att hon först genomgår en sinnesändring, vartill dock, så långt förf:s erfarenhet sträcker sig, brottslingarna undantagslöst sakna de psykiska förutsättningarna.
    I fängelset följdes mannen av sin ständiga ångest, nu inför fängelsetjänstemännens åsikter om honom. Han fruktade möjligheten att genom fumlighet, glömska, oförstånd eller dyl. förstöra de enkla arbeten, varmed han sysselsattes. Han var övertygad om att hans arbeten måste vara behäftade med något slags fel. Han kunde ju ej, menade han, utföra ett verkligt arbete. Han var ju en odugling. Hur skulle han, om han bleve fri, kunna sköta en egen gård? Och ångesten växte.
    I bokens sista avdelning skildras en man, som levat i blodskamsförhållande med tre av sina döttrar och dödat sin hustru samt sannolikt dessutom begått mordbrand och mened. Han var dock orubbligt övertygad om att han aldrig begått de brott, för vilka han dömts. Hur kan detta förklaras? Jo helt enkelt genom en, också av undertecknad ofta iakttagen uppfattning hos brottslingar, att endast det, som genom egen bekännelse eller två åsyna vittnen bevisats, är att anse såsom verkligen skett. Ifrågavarande man hade livet igenom ljugit sig fram, sökt ställa sig så i det för andra uppfattbara, att han i allt synts rätta sig efter deras normer. Vad han gjorde andra ovetande angick ingen. Han hade vid underrätten utan tvekan erkänt otuktshandlingarna i tanke att dessa icke voro straffbara om också förkastliga, i händelse de förövats öppet; men sedan han genom rättens utslag erfarit, att de ådrogo livstidsstraff, förnekade han dem fullständigt i hovrätten och sedermera allt framgent. Det fanns icke två vittnen! Det var tydligt, att han ansåg sig ha rätt att ljuga, likasom han hade rätt att våldföra sina barn och att mörda sin hustru — blott intetdera kunde bevisas. Hustrun tog han avdaga, emedan hon efter branden och bouppteckningseden gått i ruelse och kunde befaras komma att skvallra ur skolan. Hustrun hade blivit honom obekväm, och som han i likhet med andra brottslingar av samma läggning helt enkelt icke kunde föreställa sig annat än att människornas laglydnad var bestämd uteslutande av praktiska beräkningar, fann han allt skäl att med samvetsro

ANDREAS BJERRE: BIDRAG TILL MORDETS PSYKOLOGI. 199göra sig av med hustrun, så snart det kunde ske, såsom han trodde, utan att ådraga honom några obehagliga följder. Hans plan gick ut på att framställa hustruns död såsom självmord, vilket skulle bestyrkas genom falska brev. Men han lyckades icke bedraga rättvisan trots allt sitt ljugande. Förf. menar, att mannens fantasi från botten behärskades av ett medvetet begär att hemligen i varje ögonblick stå som oinskränkt herre över liv och död bland människorna i hans närhet. Ännu i fängelset, säger förf., brann denne mans väsen uppenbarligen i innerligt jubel och glödde hans ögon i stolt triumf varje gång han återkom till detta, att i det ögonblick, hans hustru blivit honom obekväm, hade han blott behövt skriva ett låtsat självmordsbrev för att mörda henne utan att det kunnat, efter hans teorier, lagligen bevisas.
    I fängelset fortsatte han sitt ljugande och framställde sitt föregående liv såsom sedligt rent; och trogen sin natur att endast synda i hemlighet iakttog han i allt fängelseordningen, beflitade sig om att vara alla till lags i det yttre och fann sig med trevnad i det regelbundna livet.

 

    Det är sorgliga tavlor ur människors liv, som i detta arbete upprullas. Men de äro helt visst verklighetstrogna. Sunda, normala människor begå knappast sådana ohyggligheter. Straffanstalternas svåra förbrytare äro alla mer eller mindre defekta. Men denna defekthet behöver ej alltid vara av medfödd art. Den som lever i mörker, gör mörkrets gärningar. I vissa lager inom vårt folk finnes alltjämt kvar något av vild instinkt, en okunnighetens egoism, som bryter de sociala skrankorna, när impulsen därtill blir nog stark. Jag vet ej, om vi helt äga att skjuta skulden härför på de olyckliga individerna; ej heller om satsen "att förstå allt är att förlåta allt" bör fullständigt utdömas, såsom prof. Bjerre det vill. Det nödvändiga, fullt berättigade straffet kan och bör väl kunna förbindas med förlåtelse.
    Visst förekommer inom fängelsernas cellavdelningar ett fromleri, som visar sig utan värde, när gemensamhetslivets påkänningar inträda. Men det är ej därmed alldeles givet, att icke den religiösa påverkan, som ägt rum, dock innerst inne lämnat något frö till ett gott.
    En livstidsfånge, huru väl han än må synas i fängelset finna sig till rätta, står dock alltid under ett fruktansvärt tryck: det ovissa hoppets, strafftidens obestämda längd, eventuellt kvarstående till livets slut, ständigt pressande, sargande.
    Vore straffet endast vedergällning, hade det i sanning fyllt sin uppgift även i fråga om här skildrade människor. Men är dess uppgift tillika att ge en ändrad sinnesförfattning måste man medge, att härutinnan all visshet är utesluten. Och av skildringarna framgår, att straffets avskräckande verkan åtminstone ej i fråga om deras nu begångna brott varit av någon som helst betydelse. Möjligheten kvarstår, att dessa straff tjänat andra till varning. Men sällan har

200 VIKTOR ALMQUIST.jag träffat en svår brottsling, som icke vid ogärningens begående varit övertygad om sin förmåga att undgå straffet, om han ens haft ett sådant i tankarna.
    Studiet av prof. Bjerres välskrivna och om psykologisk skarpblick vittnande bok ger anledning till dessa i straffhänseende ganska pessimistiska betraktelser. För lagstiftare, domare och fångvårdsmän ger den åtskilligt att tänka på, och alla böra vi vara förf. tacksamma för den väckelse till begrundan, han låtit oss erfara.

Viktor Almquist.