Den gustavianska Högsta Domstolen och dess hävdatecknare är rubriken på en av professor KARL GUSTAF WESTMAN författad avhandling i Historisk tidskrift 1924 s. 317—374.
    Författaren behandlar i densamma justitierådet WEDBERGS arbete Konungens Högsta Domstol 1789—1809 och hans smärre skrifter Om prövningen i underställningsmål hos Konungens Högsta Domstol 1789 — 1809, Om nåd och lejd under Konungens Högsta Domstols gustavianska skede, Till Rättegångsbalken. Några anteckningar ur Högsta Domstolens gustavianska protokoll, samt Gustav III och Högsta Domstolen. Professor WESTMAN har emellertid icke inskränkt sig till en recension av dessa arbeten, varvid han ifråga om det förstnämnda vitsordar "den sällsynta förening av historisk och juridisk bildning, som utmärker dess förf.," och påpekar hurusom "ett omfattande material, samlat genom grundliga arkivstudier och vidsträckt beläsenhet i den tryckta litteraturen", har "med största samvetsgrannhet och säkerhet i omdömet sammanfogats till ett verk av stor soliditet och högt vetenskapligt värde". Den redogörelse för huvuddragen av WEDBERGS arbete, som WESTMANS avhandling innehåller, har i själva verket vuxit ut till en på nya forskningar grundad vetenskaplig uppsats, som i åtskilliga delar kompletterar och utfyller WEDBERGS resultat och i andra delar korrigerar eller åtminstone polemiserar mot hans framställning.
    WESTMAN har till en början mera ingående än WEDBERG sysselsatt sig med den historiska utveckling, som föregick organisationsförändringen år 1789. Han framhåller, att det må så vara, att man vill låta året 1789 bilda epok i domstolens historia och betecknadet som Högsta Domstolens födelseår. Detta år betyder dock endast ett steg i en utveckling. Traditionen fortlevde med obruten kontinuitet överflyttad under den nya formen, i främsta rummet företrädd av domstolens oförändrade kansli, Nedre justitierevisionen. Och förf. håller före, att tidigare, år 1772, Gustaf III på ett lika märkligt och även rikare sätt inskrivit sitt namn i domstolens annaler. I 1772 års regeringsform infördes nämligen den inskränkningen i Konungens rätt att fördela sysslorna mellan riksråden såsom han lämpligast funne, att justitieärendena skulle avdömas av en justitierevision, som alltid skulle bestå av sju riksens råd. Därjämte stadgades fordran på juridisk fackutbildning för medlemskap i justitierevisionen, i det medlemmar skulle vara riksråd, "som uti domareämbeten

ANM. AV K. G. WESTMAN: HÖGSTA DOMSTOLEN. 201brukade varit och äro kände för rättvisa och lagfarne män." Justitierevisionen framstår sålunda som en bättre avgränsad enhet än förut. Först genom 1789 års organisation erhöll man emellertid en helt avskild domstol, om också denna ingalunda fick den fasta byggnad, som varit önskvärd och erforderlig. Visserligen föreligger ett framsteg i specialisering, i det Högsta domstolens ledamöter fingo i denna sin egenskap ägna sig åt justitieärenden, och således ej såsom förut togos i anspråk även för handläggning av de administrativa och politiska frågor, vilka förehades inför riksrådet in pleno eller på en av dess båda avdelningar sammansatt division. Men såsom WEDBERG erinrar var det så, att vid sidan av ledamotskapet i domstolen förvaltade flera ledamöter andra tjänster eller togos i anspråk för andra uppdrag, så att tjänstgöringen i domstolen blev en bisyssla. Detta sammanhängde med en nyhet, som i själva verket medförde en sänkning i domstolens anseende och självständighet, nämligen de nya reglerna om dess sammansättning. Som bekant bestod den enligt dessa av sex frälse och sex ofrälse medlemmar, av vilka det stora flertalet förordnades på tre år. Under viss del av hertig Karls förmynderskapsstyrelse till och med förkortades tidsförordnandenas giltighet till ett år, och förordnandet förnyades icke för misshagliga. Ledamotskap av Högsta domstolen medförde under sådana förhållanden icke frånträdande av ämbete, som förut innehades. Olägenheterna av detta system framhållas både av WEDBERG och WESTMAN, och såsom ett betydande framsteg måste betecknas de stadganden i 1809 års regeringsform, genom vilka den högsta domsmaktens organ erhöll en större självständighet.
    Själva händelseförloppet vid Högsta domstolens tillkomst är föremål för en utförlig och detaljrik framställning, i vilken WESTMAN med stöd av vissa nya källor utfyller och i några detaljer avviker från WEDBERG. Såsom framgår av det tillägg till WESTMANS avhandling, som intagits i Historisk tidskrift s. 375—389 under Strödda meddelanden och aktstycken, är det huvudsakligen några i Uppsala universitetsbibliotek påträffade handlingar, som ligga till grund för WESTMANS kompletterande upplysningar. Dessa handlingar utgöras av biskop Wallqvists första berättelse och första promemoria om Högsta Domstolens och Allmänna beredningens tillsättande 1789 samt ett par brev i samma ämne av två jurister av ofrälse börd, som tjänade Gustav III under den politiska striden 1789, P. Z. Ahlman och H. af Låstbom. Tack vare dessa handlingar och det förnyade studium, som WESTMAN ägnat det historiska förloppet med stöd av WEDBERGS redogörelse och tillgängliga källor, vill det synas som om WESTMAN med skäl kunde anföra, att man vunnit "att en och annan företeelse, som eljest kunnat förefalla såsom beroende av slumpen, insatts i sitt orsakssammanhang", liksom ytterliga belysning erhållits av det inflytande, som de olika handlande personerna utövat på utformningen av reglerna om Högsta domstolen.
    WESTMAN beklagar, att WEDBERG icke haft tillfälle att mera genomfört undersöka i vad mån de ovan omnämnda svagheterna i Högsta

202 A. K.domstolens organisation under tiden 1789—1809 inverkade på dess sätt att fungera, och särskilt att han av naturliga skäl måst ålägga sig en avsevärd begränsning i fråga om kritisk granskning av tidevarvets politiska processer. Ej heller WESTMAN kan i detta sammanhang upptaga dessa spörsmål till närmare behandling. Förf. sysselsätter sig emellertid något med vissa av de av WEDBERG behandlade målen, det Palmqvistska, det Ruuthska och det Armfeltska samt rättegången mot Härnösands konsistorium. Han anser de av honom anförda fakta tala för att man icke kan slå sig till ro med den negativa lösning, som ur WEDBERGS bok framgår som svar på spörsmålet, om Högsta domstolen fällde politiskt färgade domar. Sin redogörelse för det Armfeltska målet avslutar WEDBERG med följande ord:
    "Ingen lärer tro, att Calonius, som i fråga om Armfelt och Aminoff tillhörde pluraliteten, röstade mot sin övertygelse. Ej heller någon av Högsta Domstolens övriga ledamöter kan med fog förevitas, att han vid målets prövning svikit sin plikt att som en ärlig och uppriktig domare handla efter bästa förstånd och samvete."
    Häremot anför WESTMAN bl. a. följande. Full bevisning att en person handlat mot sitt samvete är i dylika fall svår att anskaffa och kan väl endast erhållas genom eget erkännande. I övrigt kunna politiskt färgade domar fällas efter bästa förstånd och samvete. Detta kan ske spontant, om domstolen är nära bunden vid regeringen på grund av lämpligt urval av likasinnade till medlemmar eller på grund av en organisationsform, som gör medlemmarnes välfärd helt eller delvis beroende av regeringen, liksom även i åtskilliga andra situationer. Men det kan även ske, när domens innehåll blivit bestämt efter och på grund av påtryckningar. Man får icke utgå från att Högsta domstolen fattade sin ställning i politiska processer på samma sätt under den gustavianska tiden som den gör i våra dagar, och vår tids normer äro knappast tillämpliga vid bedömandet av dess handlingssätt under brytningstiden för mer än hundra år sedan. I statsprocesserna har gränsen mellan makt och rätt icke varit skarpt uppdragen. 1772 års regeringsform innehöll dock, att den som angrep regeringsformen, skulle betraktas som en rikets fiende. Denna och andra lagliga befogenheter att reagera mot politiska motståndare hade en omfattning, som icke har motsvarighet i våra dagar. Att märka är också, att såsom WEDBERG utförligt skildrat, statsprocesserna voro underställningsmål, som efter prövning i Högsta domstolen föredrogos och avgjordes av Konungen i konselj. Denna bakgrund får enligt WESTMAN ej förbises vid betraktande av domstolsledamöternas ställning till regeringen i de politiska processerna. Så mycket klarare framstår därför också såsom lysande framsteg de ledamöters handlingssätt, vilka förmådde anlägga rent rättsliga synpunkter. WEDBERG har också i sin biografi över E. F. Taube låtit denna hans förtjänst framträda.
    Ett annat område, där WEDBERG nödgats iakttaga stor återhållsamhet, är Högsta domstolens insats beträffande lagstiftningen. I fråga

ANM. AV K. G. WESTMAN: HÖGSTA DOMSTOLEN. 203om denna framhåller WEDBERG, hurusom domstolen understundom tog initiativet, ibland mottog uppdrag att utarbeta lagförslag och ibland blev hörd över av andra utarbetade förslag. WESTMAN erinrar emellertid om det inflytande på lagstiftningen som domstolens ledamöter utövade även såsom tillkallade i t. f. regering eller i justitiekonselj. Han omtalar sålunda, hurusom domstolsledamöterna Georgii och Ziervogel, vilka tillkallats vid föredragningen i t. f. regering vid behandlingen av den gustavianska tidens mest omfattande lagstiftningsakt, promulgerad såsom k. förkl. den 23 mars 1807, utövade stort inflytande på innehållet i detta lagverk och i flera punkter till och med genomdrevo ändring i lagkommissionens förslag. WESTMAN lämnar också några intresseväckande uppgifter angående medverkan från domstolsledamöters sida vid tillkomsten av 1805 års författning om klander i jordafång, till vilken lagstiftning, såsom WEDBERG angiver, domstolen ursprungligen tog initiativet.
    Beträffande arbetet inom domstolen påpekar WESTMAN, hurusom tack vare den utomordentligt förtjänstfulla skildring WEDBERG lämnar av dess gång, vi nu känna "det dagliva livet inom densamma på ett sätt, som icke har någon motsvarighet i fråga om någon annan institution i vårt land och som söker sin like även inom andra länders historieskrivning". Genom den rikedom av detaljer, med vilken WEDBERG belyst sin framställning, vinner densamma "i livlighet och trovärdighet och blir en rikligt givande fyndgruva för forskare, som i olika syften nalkas hans verk".
    WESTMAN dröjer slutligen vid den samling biografier över alla domstolens gustavianska medlemmar, varmed WEDBERG slutar sitt stora arbete. Antalet av dessa biografier är betydande, ty medlemmarnes osäkra ställning och de politiska vindkastens härjningar medförde, att omsättningen blev mycket stor och en och annans tjänstetid helt kort. Åtskilliga av ledamöterna tyckas ha varit föga märkliga. Upplysningarna om dem måste därför med nödvändighet bliva intetsägande, och det händer ibland, att biografien såsom WESTMAN uttrycker sig "gör intryck av en kransnedläggning på den okända juristens grav". Av levnadsteckningarna får man veta, att domstolen nog räknat en eller annan ovärdig medlem i sin krets. För övrigt behandla levnadsteckningarna icke blott domstolsledamöter, vilka under en oförvitlig och lugn levnad helt ägnat sina krafter och en framstående begåvning åt rättens tjänst, utan även män med omväxlande och politiskt färgade levnadsöden eller ett oroligare och mera personligt utpräglat lynne. WESTMAN vidrör en del av dessa senare levnadsteckningar och deklarerar i fråga om vissa i någon mån skiljaktig uppfattning. Sålunda håller han före, att det skulle varit önskligt, att förf. i fråga om riksdrotsen Carl Axel Wachtmeister "använt mindre entonigt ljusa färger och försökt med skuggning angiva den påtagliga begränsning, som drotsen visar ej blott inom politiken utan också inom rättens område". Beträffande Calonius anser WESTMAN, att historieforskningen ännu har vissa dunkla punkter att bedöma. Calonii vota i domstolen äro som bekant

204 A. K.tryckta utan uppgift, huruvida målets utgång överensstämde med hans mening. En undersökning, som WEDBERG gjort för ett år, 1799, av de sju, under vilka Calonius tillhörde domstolen, visar att han blev överröstad i ungefär två tredjedelar av de mål, i vilka hans vota för nämnda år publicerats. WESTMAN gör nu gällande, att även om man underskriver vad WEDBERG för att delvis förklara skärpan i Calonii omdömen om sina kolleger yttrar, nämligen "att C:s eget arbete i domstolen var av det slag, att han utan förhävelse kunde finna de flesta andras avgjort underlägset", man dock trots den gamla bekanta satsen, ej kan "vara säker på att inte hans kolleger tillsammans ibland voro klokare än han". Likaså anser WESTMAN det vara ofta svårt, stundom omöjligt att rätt värdesätta Calonii alla skarpa angrepp mot kollegernas karaktär, vilka ej sällan gå på heder och ära. Under hänvisning till Calonii brytning med sin gamle vän Porthan ifrågasätter WESTMAN, huruvida icke misstänksamheten ingick som ett konstitutivt drag i Calonii lynne. Hans personomdömen bli därför enligt WESTMANS mening efter ofta osäkert mått bidrag ej blott till andras karakteristik utan även till hans egen.
    H. af Låstbom, som enligt WEDBERG för Högsta domstolens tillkomst och organisation haft mer att betyda än någon av dess övriga ledamöter, har WEDBERG som bekant också omfattat med alldeles särskilt intresse. Om honom yttrar WESTMAN: "Låstboms levnadsbana är i hög grad tidstypisk, och teckningen därav erbjuder mycket stort intresse för var och en, som studerar den gustavianska tidens rättsliga och politiska historia."

A. K.