Är lagen om fri rättegång tillämplig i fråga om exekutiva mål, som från överexekutor fullföljas till hovrätt? Enligt 1 § i lagen om fri rättegång är densamma tillämplig å mål vid underrätt, d. v. s. i främsta rummet häradsrätt och rådhusrätt men, enligt uppräkning i samma §, även polisdomstol, poliskammare, krigsrätt samt första domstol i skiftesmål och i vattenmål. Beträffande mål i första instans är lagens tillämplighetsområde således strängt begränsat till rättegångar — såväl tvistemål som brottmål — vid de egentliga domstolarna — såväl de allmänna underrätterna som specialdomstolarna —, varemot parter i mål och ärenden hos överexekutor icke kunna komma i åtnjutande av förmånen av fri rättegång. Handläggningen av mål och ärenden hos exekutiv myndighet kan näppeligen heller vare sig i juridiskt teknisk bemärkelse eller enligt allmänna betraktelsesättet betecknas som rättegång. I varje fall är lagen i 1 § i denna punkt alldeles tydlig; överexekutor är icke någon underrätt eller domstol och är icke medtagen i uppräkningen av de myndigheter i första instans, å vilka lagen har avseende.
Beträffande fri rättegång i hovrätt stadgas i 10 §, att part, som vid underrätt åtnjutit fri rättegång, med undantag för särskilt fall äger i viss omfattning åtnjuta samma förmån med avseende å rättegången i hovrätten. I samma § stadgas vidare, att part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av fri rättegång i enahanda omfattning, där han på föreskrivet sätt styrker sin fattigdom. Fråga har nu uppstått, huruvida ordet "eljest" kan och bör tolkas så vidsträckt, att därmed skulle avses även exekutiva mål och ärenden, som från överexekutor av part fullföljas till hovrätt. Det har visat sig, att denna fråga i praxis inom hovrätterna besvarats på olika sätt, i det att förmånen av fri rättegång i vissa sålunda fullföljda mål beviljats, i andra alldeles likartade fall åter förklarats lagligen icke kunna beviljas på den grund, att lagen icke vore tilllämplig å så beskaffade mål.
Det är ju ett ganska remarkabelt förhållande, att hovrätt i sinsemellan alldeles likartade fall tolkar ett lagrum på olika sätt, och detta har givit mig anledning att närmare undersöka ifråga-
varande praxis. Genom välvillig medverkan från kolleger i de två andra hovrätterna har jag inhämtat, att fri rättegång i utsökningsmål beviljats av hovrätten över Skåne och Blekinge endast i ett fall (genom utslag den 14/3 1924) och av Göta hovrätt endast i två fall (genom två å samma division år 1922 samtidigt meddelade utslag), varjämte det meddelats, att anhållan om fri rättegång veterligen icke gjorts i andra fall än de sålunda angivna, varemot det i Skånska hovrätten i åtskilliga fall förekommit att, då part hos överexekutor fått expeditioner för fattigdom fria från avgift, samma förmån av billighetsskäl beviljats i hovrätten.
Inom Svea hovrätt har praxis visat sig vacklande, i det att verkställd undersökning, omfattande åren 1922—1924 och den gångna delen av år 1925, givit vid handen, att hovrätten i tre fall å tre olika divisioner (genom beslut den 12/9 1922, den 27/3 1923 och den 23/9 1924) beviljat fri rättegång i utsökningsmål, varemot hovrätten i tre andra fall, likaledes å tre olika divisioner (genom utslag resp. beslut den 27/9 1923, den 29/7 1924 och den 10/2 1925, vilka rättsfall i hithörande del finnas refererade å rättsfallsavdelningen i detta häfte), funnit gjord anhållan om fri rättegång i sådana mål lagligen icke kunna bifallas. Åtminstone i något av sistberörda fall har klaganden i stället fått expeditioner för fattigdom fria från avgift.
Granskar man lagens motiv, finner man därav framgå följande. 1919 års lag i ämnet härleder sig ytterst från en riksdagsskrivelse av den 23 april 1915, vari riksdagen anhöll om utredning, huruvida och i vilken omfattning åtgärder kunde redan under nu gällande rättegångsordning vidtagas för beredande genom det allmännas försorg av rättshjälp åt parter, som på grund av svag ekonomisk ställning eller oförmåga att tillvarataga sina intressen därav kunde vara i behov. Redan vid 1913 års riksdag hade lagutskottet med anledning av en i ämnet väckt motion angående fri rättshjälp åt mindre jordinnehavare i vissa mål gjort hemställan av enahanda innehåll, men på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll frågan den gången. Vid 1915 års riksdag, då lagen om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, innefattande bestämmelser om avstängande av vissa mål från fullföljd till högsta instans, blev beslutad, ingick ovannämnda riksdagsskrivelse, som tillkom med anledning av lagutskottets hemställan i ämnet (utlåtande nr 15 år 1915), såsom ett led i det sammanjämkningsförslag rörande ny fullföljdslag, som då blev resultatet av de inom riksdagen i denna fråga synnerligen stridiga meningarna; beslutandet av ifrågavarande riksdagsskrivelse var kompromissvillkoret för, att andra kammaren trots sitt starka motstånd skulle gå med på nu gällande summa revisibilis m. m.
Sedan särskilda sakkunniga (borgmästaren Jakob Pettersson, nuvarande häradshövdingarna K. Schlyter och T. Colleen samt advokaten S. Silow) inom justitiedepartementet tillkallats för frågans behandling, framlade dessa den 31 juli 1916 ett preliminärt utkast till lag i ämnet. Över detta utkast avgav bl. a. styrelsen för Sve-
riges advokatsamfund yttrande och anförde därvid, såvitt här är i fråga, följande:
"Såsom en fundamental brist i lagutkastet måste enligt styrelsens mening betecknas det förhållande, att den föreslagna rättshjälpen är inskränkt till ett mycket begränsat område, i det densamma skulle ifrågakomma endast i tvistemål och i sådana brottmål, däri talan om ansvar ej föres. Härigenom är rättshjälp utesluten exempelvis i de ofta förekommande hyres- och avhysningstvister, som handläggas av överexekutor, — — —. Det torde icke kunna förnekas, att i nämnda fall behovet ofta gör sig i lika eller högre grad gällande än i de vanliga tvistemålen." (De sakkunnigas år 1918 tryckta betänkande s. 150.)
De sakkunniga framlade sedermera den 31 december 1917 definitivt lagförslag i ämnet. Beträffande lagens tillämplighetsområde framhöllo de sakkunniga i motiven till 1 § (betänkandet s. 45), att enligt förslaget lagen skulle bliva tillämplig å tvistemål samt, med viss begränsning, även å brottmål vid de allmänna domstolarna samt att skäl ej torde föreligga att från dess tillämplighetsområde utesluta specialdomstolar, såsom polisdomstolar, poliskammare med domsrätt, krigsrätter, ägodelningsrätter och de då ännu ej beslutade vattendomstolarna. Däremot, anföres det vidare i de sakkunnigas motiv, hade tillräckliga skäl ej ansetts föreligga att för det dåvarande utsträcka den fria rättegången jämväl till processen inför överexekutor, liksom ej heller till exekutionsförfarandet i övrigt. Detta sista uttalande har tydligen influtit i motiven med anledning av styrelsens för advokatsamfundet ovan återgivna anmärkning mot de sakkunnigas första utkast.
I motiven till 10 § anförde de sakkunniga bl. a. följande (s. 79): Enligt 1916 års utkast kunde kostnadsfri rättegång beviljas endast vid underrätt. I flera av de över utkastet avgivna utlåtandena hade emellertid med styrka gjorts gällande, att den fria rättegången borde utsträckas att omfatta jämväl överrättsprocessen. Då vad i detta avseende anförts icke torde kunna frånkännas fog, hade i det slutliga förslaget området för den fria rättegången utvidgats till överrättsförfarandet. Liksom i underrätten kunde enligt förslaget fri rättegång i hovrätten förekomma såväl i brottmål som i tvistemål. Dessutom kunde, utan motsvarighet i underrätten, sådan förmån beviljas i till hovrätten såsom besvärsmål inkommande ärenden, hörande till jurisdictio voluntaria.
Efter att ytterligare hava berört de fall, då fri rättegång åtnjutits redan i underrätten, anförde de sakkunniga vidare (s. 80): Enligt 2 punkten i 1 mom. öppnades möjlighet även för part, som icke i underrätten åtnjutit fri rättegång, att i hovrätten erhålla sådan förmån. I dessa fall, vilka säkerligen komme att bli sällsynta, hade det varit nödvändigt att uppställa samma förutsättningar för den fria rättegångens beviljande som i underrätten, särskilt för att förebygga överlåtelser av processföremålet till obemedlade personer i syfte att därigenom komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån.
Då den sålunda erforderliga förprövningen alltid torde kunna ske i sammanhang med målets föredragning för annat ändamål — för beslut om kommunikation eller vittnesförhör eller för slutligt avgörande — torde olägenheten av densamma med hänsyn till fallens fåtalighet bli ganska ringa.
Beträffande 10 § 1 mom. 2 punkten, som i de sakkunnigas lydelse, såvitt här är i fråga, i sak överensstämde med lagen i dess gällande avfattning, innehålla motiven i betänkandet i övrigt intet. Lagrådets utlåtande över lagförslaget, propositionen i ämnet till 1919 års riksdag (nr 118), första lagutskottets utlåtanden (nr 27 och 31) och riksdagens skrivelse (nr 283) innehålla ej något uttalande rörande 10 § 1 mom., som berör den föreliggande frågan. För tolkning av lagrummet är man sålunda hänvisad uteslutande till de sakkunnigas här ovan återgivna motiv. Av dessa torde emellertid med full tydlighet framgå, att 10 § icke är tillämplig å utsökningsmål, som från överexekutor fullföljas till hovrätt. Ett motsatt antagande skulle till en början förutsätta, att lagtexten vore synnerligen illa och otydligt avfattad, men frånsett detta synes en sådan tolkning med hänsyn till motiven alldeles oantaglig. När det i dessa beträffande 1 § uttryckligen säges, att lagbestämmelserna icke böra utsträckas att gälla jämväl med avseende å utsökningsmål samt att, beträffande fri rättegång i hovrätt, denna förmån där, i motsats till vad som gäller i fråga om underrätterna, kan beviljas även i ärenden hörande till jurisdictio voluntaria, vilka ärenden besvärsvägen komma från underrätterna till hovrätten, men i motiven till 10 § icke ett ord nämnes om utsträckning av lagens tillämpning till utsökningsmål i hovrätt, synes det mig alltför djärvt att ändock giva ordet "eljest" en sådan tolkning, att däri skulle innefattas jämväl sistberörda slag av mål, från överexekutor fullföljda till hovrätt. Hade lagstiftarne avsett detta, i strid mot vad de i fråga om första instans uttryckligen uttalat, ligger det i sakens natur, att detta i motiven tydligt utsagts och även i själva lagtexten kommit till uttryck. Med den avfattning, som nu föreligger, strider angivna tolkning direkt mot lagmotiven.
Med stöd av det anförda anser jag det kunna fastslås, att lagen om fri rättegång icke är tillämplig å de från överexekutor till hovrätt fullföljda mål och ärenden. Det är därför beklagligt, att i denna tidskrift (1920 s. 150) i en artikel, som kommenterar ifrågavarande lag, en uppgift av motsatt innehåll lämnats. Det är att hoppas att, sedan frågan nu blivit offentligen belyst, en enhetlig praxis i hovrätterna skall följas. Den utvägen står ju alltid öppen för hovrätterna att, där medellös person författningsenligt, d. v. s. enligt 14 § i förordningen angående expeditionslösen, styrker sin fattigdom eller den eljest är kunnig — såsom när vederbörande hos överexekutor fått expeditioner för fattigdom fria från avgift — låta sådan part få expeditioner avgiftsfritt jämväl i hovrätten (7 § i förordningen angående stämpelavgiften). Därmed bliva ju billighetens krav tillfredsställda, så att i hovrätten medellös part i utsökningsmål icke
bliver i väsentlig mån sämre ställd än sådan part i de från underdomstolarna fullföljda rättegångsmålen.
De fall, varom här är fråga, äro så pass sällsynta, att det ur kostnadssynpunkt knappast är av någon betydelse för statsverket, huruvida i dem lagen om fri rättegång tillämpas eller ej. Däremot kan det vara av sitt stora intresse att få en utredning rörande de kostnader för statsverket, som den fria rättegången överhuvud medför, och jag hoppas bliva i tillfälle att i ett senare häfte belysa denna fråga.
Viktor Petrén.