Ett konkursrättsligt spörsmål. I 23 § konkurslagen stadgas:
    
"Sedan beslut om egendomsavträde meddelats, må ej för skuld, som gäldenären gjort, utmätning ske å egendom, som hör till konkursboet; har sådan åtgärd ändock kommit till stånd, vare den utan verkan.
    Utan hinder av konkurs må likväl den, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egendom, erhålla utmätning av egendom, som sålunda häftar för fordringen."

    24 § konkurslagen har åter följande innehåll:
    "Har innan beslut om egendomsavträde meddelats egendom blivit utmätt till gäldande av fordran, för vilken borgenären hade panträtt i egendomen, skall verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen.
    Där i andra fall utmätning skett å fast egendom eller å fartyg eller gods i fartyg, skall verkställigheten fortgå, så vida ej efter ty i 68 § sägs framställning om dess inställande göres innan försäljning av egendomen ägt rum.
    Har eljest utmätning skett å lös egendom, upphöre utmätningsmans befattning med egendomen, utan så är att denna blivit försåld före ovannämnda besluts meddelande."

    Dessa lagrum giva tydligen icke stadganden om den fortsatta verkställigheten, då under konkurs skett utmätning för fordran, som är förenad med panträtt. Därför yppar sig det spörsmålet, om verkställigheten skall fortgå efter vanliga regler i utsökningslagen eller om verkställigheten är att betrakta såsom ett moment i konkursen, så att man har att tillämpa även de stadganden i konkurslagen, som skulle kunna tillämpas på realisation under konkursen av egendom å exekutiv auktion. Löser man spörsmålet i den senare riktningen, blir 73 § konkurslagen tillämplig på förevarande art verkställighet. Bl. a. blir borgenären tydligen bunden av de tidsbestämmelser, 73 § konkurslagen innehåller.
    Läser man blott vederbörande lagtext, blir man benägen att anse den fortsatta exekutionen i det fall, varom 23 § andra stycket konkurslagen handlar, vara att betrakta som ett moment i konkursen. Det faller nämligen i ögat, att, under det att 24 § talar om fortsättande av verkställighet, sedan utmätning skett, 23 § andra stycket blott talar om utmätning. Orsaken härtill skulle man vilja anse ligga i, att även konkurslagens exekutionsregler vore att tillämpa å fallet i fråga; skulle så vara händelsen, torde nämligen icke i 23 § andra stycket behövas någon särskild regel om verkställigheten efter utmätning.
    Det resultat, till vilket man alltså skulle komma, är emellertid otillfredsställande. Följden av lagtolkningen i fråga bleve nämligen, att

ETT KONKURSRÄTTSLIGT SPÖRSMÅL. 217olika regler skulle gälla beträffande den fortsatta verkställigheten av en utmätning allt efter som utmätningen skett före eller efter konkursens utbrott. Några skäl till en dylik skillnad synas icke finnas. En granskning av förarbetena till 23 § andra stycket visar även, att man avsett att den fortsatta verkställigheten av utmätning enligt detta stadgande helt skulle falla utom konkursrättens regler, och då torde man också vara befogad att tolka stadgandet i denna riktning.
    I det år 1911 avgivna förslaget till konkurslag ägde 23 § andra stycket följande lydelse: "Utan hinder av konkurs må likväl den, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egendom, söka betalning ur den egendom, som sålunda häftar för fordringen". Innehållet av en dylik föreskrift är tydligt: hela den exekutiva verkställigheten för panträttsinnehavares fordran faller, till den del den avser panten, utom konkursrättens regler, även om utmätningen sker först under konkursen.
    23 § andra stycket i 1911 års förslag bibehölls oförändrat i 1919 års konkurslagsförslag samt i det förslag till konkurslag, vilket samma år underställdes lagrådet. Icke heller lagrådet föreslog ändring i stycket men uppmärksammade 24 § första stycket. Om detta stycke, vilket både i 1911 och 1919 års förslag samt i det förslag vilket underställdes lagrådet var identiskt lika med 24 § första stycket av 1921 års konkurslag, yttrade lagrådet (kungl. prop. till 1920 års riksdag nr 82 sid. 321):
    "Ur ordalydelsen av 24 § första stycket skulle kunna utläsas, att, därest i där avsedda fall före beslutet om egendomsavträde ansökan om utmätning eller om förordnande enligt 28 § utsökningslagen gjorts men icke före samma tidpunkt utmätningsman verkställt utmätningen eller överexekutor meddelat beslut om fastighetens försäljning, den sökta åtgärden icke skulle få vidtagas. Av en jämförelse med innehållet i 23 § andra stycket framgår dock, att så ej är meningen. En redaktionell jämkning av förstberörda bestämmelse torde förty vara erforderlig".
    Om detta yttrande verkligen bort föranleda ändring av 24 § första stycket i förslaget till konkurslag behöva vi icke i detta sammanhang taga upp till debatt. Närmast torde väl ligga att, då 23 § andra stycket när som helst under konkursen medger innehavare av panträtt att erhålla specialexekution, 24 § första stycket icke skulle kunna tolkas i riktning av att en panträttsinnehavare, som före konkursen sökt utmätning eller förordnande enligt 28 § utsökningslagen, skulle avskäras från möjlighet att få åtgärden vidtagen. När statsrådet och chefen för justitiedepartementet sedermera hade att taga ställning till lagrådets yttrande över förslaget till konkurslag, fann han i varje fall icke, att en ändring av 24 § första stycket borde företagas. Uppenbarligen på grund av lagrådets kritik av sistnämnda stadgande utbytte han emellertid — utan särskild motivering (se kungl. prop. till 1920 års riksdag nr 82 sid. 375) — orden "söka betalning ur den egendom, som sålunda häftar för fordringen" i

218 ÅKE HOLMBÄCK.23 § andra stycket mot orden "erhålla utmätning av egendom, som sålunda häftar för fordringen". Han gav därigenom 23 § andra stycket konkurslagen dess nuvarande form.
    Av denna redogörelse torde vara tydligt, att man genom den i kungl. propositionen till 1920 års riksdag vidtagna ändringen av konkurslagsförslaget till den nuvarande lydelsen av 23 § andra stycket konkurslagen velat utmärka, att innehavare av panträtt i fast eller lös egendom icke på grund av 24 § första stycket samma lag är förhindrad att erhålla spectalexekution i egendomen. Vad man däremot icke velat säga, är, att sedan utmätning skett även reglerna i konkurslagen vore att tillämpa på den fortsatta verkställigheten.
    Uppsala i april 1925.

Åke Holmbäck.