OTTO MANNHEIMER.
12/9 1860—10/12 1924.
Den 10 december 1924 avled på Mössebergs sanatorium efter några års ohälsa Sveriges advokatsamfunds förutvarande mångårige styrelseledamot och ordförande, v. häradshövding Otto Mannheimer i Göteborg.
Son till den förste ledaren av Skandinaviska Kreditaktiebolaget bankdirektören Theodor Mannheimer och dennes maka Hanne Meyer föddes Otto Mannheimer den 12 sept. 1860, avlade studentexamen i Göteborg 1879 och juris utr. kandidatexamen i Uppsala 1887, tjänstgjorde såsom biträde och t. f. domhavande i Askims m. fl. häraders domsaga 1887—89 och utnämndes till v. häradshövding 1890. År 1889 biträde i dr Philip Lemans advokatbyrå i Göteborg blev han 1890 ledamot av Sveriges advokatsamfund och 1896 delägare i nämnda advokatfirma. Stadsfullmäktig 1902—19, ledamot av drätselkammaren 1915—21, styrelseledamot i Göteborgs högskola och Göteborgs stadsbibliotek, ordförande eller styrelseledamot i ett flertal andra kulturella, filantropiska eller ekonomiska institutioner. Grundare av och ordförande i styrelsen för Göteborgs högre samskola, var han i råd och dåd dess främste befrämjare. Riksdagsman för Göteborgs stad i 1:sta kammaren och ledamot av konstitutionsutskottet åren 1912—19. Konstitutionsutskottets ordförande 1918 och 1919, vilket sistnämnda år han av hälsoskäl nödgades avsäga sig riksdagsuppdraget. Ledamot av sociala rådet 1913 och strafflagskommissionen av år 1916. Styrelseledamot i Sveriges advokatsamfund från år 1904, var han styrelsens ordförande åren 1912—20.
Detta knapphändiga uppräknande torde även för dem, som icke stått i personligt förhållande till Otto Mannheimer, bära vittnesbörd om en betydande livsgärning, en rik och mångfaldig verksamhet och om det stora förtroende, hans medborgare hyste för honom. Men det når dock endast till konturerna och säger föga eller intet om hans av tankens klarhet och hjärtats värme genomstrålade personlighet eller om den levande och enande andan i all hans verksamhet: hans i livet aldrig domnande vilja att bistå andra, att hjälpa dem till rätta i livet och med livets uppgifter.
Hans gamla Uppsalakamrater kunna intyga, huru detta drag gjorde sig gällande redan under hans studietid och redan då förenade sig med hans levande intresse för tidens stora frågor, de som då stodo under debatt och gåvo livet i universitetsstaden en starkare puls. Det verkliga och gedigna frisinne, som uppbar all hans gärning till livets slut, tog där växt och förde honom tidigt in i studentföreningen Verdandi, i vars arbete han tog livlig del, bl. a. såsom ledamot av dess »Småskriftskommitté».
Såsom jurist blev han en av vårt lands erkänt allra främsta affärsjurister. Hans juridiska skarpsinne och stora insikter förenade sig med ett ovanligt mått av verklighetssinne och blick för de bärande faktorerna, varjämte han hade stor förståelse för affärslivets villkor och trivsel. I sin juridiska verksamhet höll han allt »juristeri» fjärran. Bakom tvister, processer och stridiga intressen såg han alltid människorna och lät aldrig sin blick grumlas för det som i varje särskilt fall var rätt och billigt. Sin stora begåvning och sin juridiska skicklighet ställde han i det rättas tjänst och avstod hellre från framgången än från den samvetsgranna prövningen.
I styrelsen för Sveriges advokatsamfund inträdde Mannheimer vid dess d. v. ordförande dr Philip Lemans avgång år 1904. Åtta år senare intog han efter Erik Martin platsen som styrelsens ordförande. Om advokatsamfundets verksamhet före och efter 1904 — denna tidpunkt dock tagen endast på ett ungefär — torde kunna sägas, att under det verksamheten före berörda tidpunkt nästan uteslutande var inriktad på den praktiska tilllämpningen av de år 1887 vid samfundets konstituerande promulgerade principerna för advokatståndets höjande samt på samfundets inre kollegiala angelägenheter, så gjorde efter samma tidpunkt samfundets verksamhet sig alltmer gällande utåt, framför allt genom aktivt deltagande i det förberedande lagstiftningsarbetet. Denna stegring i samfundets verksamhet och inflytande fortgick oavbrutet under Martins kloka och målmedvetna ledning, och då denne år 1912 drog sig tillbaka från samfundets styrelse kunde ordförandeklubban icke komma i värdigare händer än i Mannheimers. Den praktiska idealitet, som besjälat Philip Leman och andra advokatsamfundets stiftare, var en del av Otto Mannheimers eget väsen. Advokaternas moraliska och juridiska förhållande till rättegångarna och klienterna
samt till därvid uppkommande ömtåliga frågor och pliktkollisioner voro, hans natur likmätigt, föremål för hans oavlåtliga intresse. Advokatsamfundets inflytande utåt, vilket vid tiden för Mannheimers val till ordförande torde ha befordrats av den omständigheten, att både regeringens chef och justitieministern tillhörde advokatståndet, blev alltmera verksamt i och genom samfundets växande andel i det omfattande lagstiftningsarbete, som sedan dess medfört så betydelsefulla resultat. Mannheimers ordförandeskap sammanföll till tiden nästan fullständigt med hans uppdrag som riksdagsman och ledamot eller ordförande i konstitutionsutskottet, ett förhållande vilket i förening med hans inflytande i riksdagen och den aktning han där åtnjöt även från politiska motståndares sida gjorde honom väl skickad att hos statsmakterna göra advokatsamfundets synpunkter i lagstiftningsärenden beaktade.
Oväld och ädel klokhet utmärkte, enligt samstämmiga betyganden, Mannheimers gärning som advokatsamfundets ordförande. Hans rena vilja, hans väsens rikedom och värme gjorde honom även på detta verksamhetsområde till den enande kraften och knöto allt starkare band mellan honom och hans medarbetare. Betydelsen för dessa av hans personlighet upphörde därför icke med samarbetet, då ohälsan nödgade honom att lämna även detta honom kärt vordna ledareskap i andra händer. Och då på samfundets möte 1923 — det sista vari Mannheimer deltog — en av dennes äldste medarbetare betecknade honom som samfundets grand old man, gavs därmed uttryck för en inom advokatkåren säkerligen allmän uppskattning.
Då man söker framställa bilden av en man sådan som Otto Mannheimer, bli orden lätt endast till skärvor. Bilden av den levande låter sig icke fångas av dem. Men för hans många hängivna vänner har blotta namnet Otto Mannheimer den makten att göra hans bild levande i deras hjärtan, bilden av en man vars andes grace och styrka så många gånger tjusat dem, vars varma hjärta gjorde livet ljusare och lättare för andra, och vars hela personlighet var en manifestation av hög mänsklighet. För dem är i skumma tider det ljusa minnet av honom en tröst och en maning.
S. de Maré.