OM DEN S. K. VETENSKAPLIGA ÄGANDERÄTTEN.1
AV
PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.
De subjektiva rättigheter, som man i motsats närmast till rättighet till sak brukar karakterisera såsom rättigheter med immateriellt objekt (immaterialrättigheter), kunna med utgångspunkt från de båda grundläggande internationella konventionerna inom området hänföras antingen under den s. k. industriella äganderätten eller den s. k. litterära och konstnärliga äganderätten. Den ursprungligen i Paris den 20 mars 1883 slutna konventionen "för skydd av den industriella äganderätten" avser rättigheter till varumärke, firma, patent, mönster och modeller. Bernkonventionen av den 9 september 1886 "för skydd av litterära och konstnärliga verk" inbegriper rättigheter till litterära och musikaliska verk (författarrätten), verk av bildande konst och fotografiska bilder. Denna tudelning av immaterialrättigheterna uppbäres visserligen företrädesvis av yttre grunder liksom den begagnar en ålderdomlig och numera i allmänhet övergiven terminologi, men den ligger i detta sammanhang närmast till hands såsom tämligen väl ägnad att lämna en överblick över de viktigaste rättigheter med immateriellt objekt, vilka hittills kommit till erkännande i den positiva lagstiftningen.
Samtliga dessa rättigheter uppbäras i viss mån av ett gemensamt syfte. Lagstiftaren har sökt att inom bestämda gränser tillerkänna exempelvis affärsmannen, uppfinnaren och författaren ensamrätt till vissa deras arbetsresultat av immateriell
natur. Understundom har man i viss utsträckning direkt kunnat göra arbetsprodukten själv till objekt för subjektiva rättigheter (uppfinningen, författarskapelsen), men i andra fall har man såsom objekt kreerat i stället vissa s. k. individualiseringsmedel (firma, varumärke), som icke utgöra det direkta arbetsresultat man vill skydda, men i vilka detta till en viss grad förkroppsligas. Redan för vår nu gällande rätt är det fördenskull ett utmärkande drag, att den söker tillgodose kravet på att även arbetsresultat av immateriell natur i viss utsträckning skola tillgodokomma upphovsmännen till dessa skapelser eller, för att använda de gamla författarprivilegiernas språk, att dessa personer själva skola få "skörda frukterna av sina mödor och sin nattvaka."1
Sett mot bakgrunden av s. k. industriell, litterär och konstnärlig äganderätt är strävandet att tillerkänna också vetenskapsmannen en analog rätt till vetenskapliga upptäckter och att sålunda utöka hittills erkända immaterialrättigheter med en s. k. vetenskaplig äganderätt ett logiskt och konsekvent fullföljande av rättstankar, som redan innebo i den positiva rätten. Ur rättssammanhangets synpunkt framstår det såsom ett krav att, liksom uppfinnaren erhåller en rätt till en patenterbar uppfinning, även upptäckaren av den vetenskapliga princip, som ligger till grund för och möjliggjort uppfinningen, kommer i åtnjutande av motsvarande förmån. För rättsvetenskapen är det en bjudande uppgift att undersöka, i vad mån "les droits des savants sur leurs oeuvres ou découvertes scientifiques" låta sig genomföra utan att andra berättigade intressen trädas för nära.
En rätt till vetenskapliga upptäckter är ingenstädes erkänd i positiv lag. Det är t. o. m. först under innevarande decennium, som arbetet på dess realiserande blivit inom de
särskilda länderna begynt. Det land, där man i detta hänseende nått längst, synes vara Frankrike, där år 1922 och 1923 två på privat initiativ utarbetade lagförslag i sådan riktning sett dagen. Så mycket märkligare är, att frågan redan tagits upp till internationell behandling och därigenom i själva verket fått aktualitet över snart sagt hela världen. En "Rapport sur la propritété scientifique" har utarbetats av den italienska senatorn F. RUFFINI och utmynnar i ett förslag till internationell konvention i ämnet.1 Den av Nationernas förbund tillsatta Commission de coopération intellectuelle har upptagit detta förslag såsom sitt och på dess hemställan har den fjärde förbundsförsamlingen (Assemblén) i september 1923 i princip godkänt förslaget ävensom beslutat översända detsamma till samtliga förbundsmedlemmar med anmodan, att de måtte till förbundssekretariatet inkomma med de anmärkningar, till vilka förslaget från deras sida kunde giva anledning. Meningen var ursprungligen, att kommissionen med ledning av framställda anmärkningar skulle utarbeta ett definitivt förslag till konvention, vilket skulle kunna föreläggas den femte förbundsförsamlingen till antagande och därefter översändas till de särskilda staterna för underskrift och ratifikation. Emellertid kunde, såsom förklarligt är, ett så snabbt tempo icke genomföras. Vid sammanträde i juli 1924 nödgades kommissionen konstatera, att åtskilliga förbundsmedlemmar ännu icke avlämnat sina yttranden ävensom att de uttalanden som inkommit i förening med andra omständigheter gjorde en fortsatt och fördjupad utredning önskvärd. På hemställan av kommissionen beslöt den femte förbundsförsamlingen att dels anmoda de stater, som ännu icke yttrat sig över konventionsförslaget, att inkomma med uttalanden senast den 1 januari 1925 samt dels för frågans vidare
utredande under år 1925 sammankalla en konferens av experter, vid vilken representanter för såväl vederbörande regeringar som för den vetenskapliga och industriella världen borde närvara. Tidpunkten för denna konferens synes ännu icke hava fixerats.
Till en början skall jag något redogöra för den rätt, som enligt konventionsförslaget skulle tillkomma vetenskapsmannen (upphovsmannen) till hans upptäckt, därvid jag huvudsakligen skall uppehålla mig dels vid denna rättighets innehåll och dels vid objektet för densamma.
I art. 2 av förslaget tillerkännes upphovsmännen "droit exclusif de tirer profit de leurs découvertes ou inventions". Denna upphovsmännens rätt att draga vinst av upptäckten eller uppfinningen får sin begränsning och egentliga utformning genom artiklarna 5 och 6. I art. 5 stadgas, att upphovsmannen icke äger lägga hinder i vägen för ett industriellt eller kommersiellt utnyttjande av en ny användning av upptäckten eller uppfinningen ("à l'exploitation industrielle ou commerciale des applications nouvelles de leurs découvertes ou inventions"), men att det i stället tillkommer honom en rätt till det ekonomiska utbytet därav ("un droit d'auteur sur les avantages économiques d'une telle exploitation"), och denna rätt innefattar befogenhet att av exploatören fordra en avgift ("le droit d'exiger une redevance"), vars belopp bestämmes genom överenskommelse mellan upptäckaren och exploatören eller, om de icke kunna ena sig, genom domstol och eventuellt genom skiljenämnd. Såsom en väsentlig olikhet mellan den vetenskapliga äganderätten och de förutvarande immaterialrättigheterna framstår härigenom, att upptäckarens samtycke principiellt icke är någon nödvändig förutsättning för rätten att industriellt eller kommersiellt utnyttja en ny användning av upptäckten eller uppfinningen.1
En annan begränsning i ensamrätten stadgas i art. 6, enligt vilken upphovsmannen är pliktig att, i den mån det all-
männa behovet så kräver, mot avgift upplåta licenser i fråga om upptäckten eller uppfinningen ("concéder les licences utiles pour assurer la fourniture necessaire à l'usage public"). En sammanställning av de i art. 5 och art. 6 gjorda begränsningarna synes giva vid handen, att förslaget avser att göra en skillnad mellan å ena sidan ny användning av en upptäckt eller uppfinning (art. 5) och å andra sidan det direkta utnyttjandet av upptäckten eller uppfinningen (art. 6). I förra fallet skulle upptäckten få mot avgift fritt användas av vem som helst, men i det senare skulle utnyttjandet vara beroende av att licens upplåtits från upphovsmannens sida, låt vara att denne skulle vara skyldig att inom vissa gränser upplåta sådan licens.
I de båda första artiklarna av konventionsförslaget betecknas föremålet för den vetenskapliga äganderätten såsom "vetenskapliga upptäckter och uppfinningar", varefter den närmare innebörden härav vidare utvecklas i art. 3. Det heter där: "Såsom skyddade genom denna konvention skola anses dels upptäckter, d. v. s. påvisande av hittills okända lagar, principer, ämnen, krafter eller egenskaper hos levande varelser eller materien, dels ock uppfinningar, d. v. s. andliga skapelser — bestående i metoder, apparater, produkter, sammansättning av hittills okända produkter och i allmänhet varje ny användning av upptäckter eller uppfinningar — vilkas rent vetenskapliga karaktär berövar dem det skydd, som kommer industriella, konstnärliga och litterära alster till del".1 Den i betänkandet givna motiveringen visar, att man velat utsträcka det ifrågavarande skyddet över hela det vetenskapliga området, upptäckten eller uppfinningen i fråga må
ç
höra hemma "inom fysiken, kemien, biologien eller vilken annan vetenskap som helst".1
Detta försök att tillerkänna upphovsmannen en verklig rätt till sin vetenskapliga upptäckt eller uppfinning har man kallat den individuella linjen vid arbetet på realiserandet av en s. k. vetenskaplig äganderätt."2 Också RUFFINI nödgas emellertid konstatera att, även om man lyckas fullfölja denna linje, densamma aldrig kan förverkliga den vetenskapliga äganderätten i dess fulla utsträckning. Utanför skyddet skulle nämligen alltjämt komma att falla hela den kategori av upptäckter och uppfinningar, som icke kunna sägas bliva föremål för ett ekonomiskt utnyttjande och varpå såsom exempel anföras bl. a. upptäckter inom den högre matematiken. Dessa komma icke näringslivet till godo annat än indirekt genom att befordra det vetenskapliga framåtskridandet i allmänhet och genom de impulser de härigenom giva till även ekonomiskt betydelsefulla upptäckter. RUFFINI framhåller, att det är samhället i dess helhet, som skördar frukterna av dylika upptäckter, och att det fördenskull bör åligga staten att belöna upptäckaren, samt ifrågasätter, om icke för sådant ändamål borde bildas en särskild fond, till vilken medel skulle kunna anskaffas genom att lägga vissa mindre avgifter på rätten att begagna sådana uppfinningar, för vilka patentskyddet gått till ända. En sådan metod innebär ju i viss mån, att den för patenträtten bestämda skyddstiden skulle utsträckas.
En annan författare, som även gör sig till förespråkare för den individuella linjens användande, är TORP,3 men han anser sig icke kunna fullfölja densamma längre än att vetenskapsmännen erhålla en andelsrätt i sådana fall, när de vetenskapliga upptäckterna och uppfinningarna i sin tur givit anledning till uppkomsten av patenterbara uppfinningar. Även TORP förordar livligt, att man jämsides med sanktionerandet av en dylik rätt begagnar systemet med belöningar från det allmännas sida för att bereda de vetenskapsmän, som icke
kunna komma i åtnjutande av det direkta skyddet, ett skäligt vederlag för de värden, som skapats genom deras arbete, men han menar att detta icke är någon juridisk utan närmast en etiskt-social och politisk fråga.
Andra författare förorda, att arbetet för den vetenskapliga äganderätten bör fullföljas uteslutande utefter en kollektiv linje. Industriens skuld till vetenskapen är ofrånkomlig. Däremot är det en ytterst vansklig sak att fastställa den andel, som de enskilda vetenskapsmännen kunna sägas hava i den vinst, som skördas av ett visst industriföretag eller en viss industrigren. Problemet skulle, framhåller man, väsentligt förenklas, om man icke behövde i varje särskilt fall bestämma denna andel, utan kunde nöja sig med att fastslå en viss fix procent, som industrien skulle inbetala och som därefter skulle av sakkunniga fördelas mellan vederbörande laboratorier och vetenskapsmän. Bland anhängarna av denkollektiva linjen märkas GALIER, RÖTHLISBERGER och DE TORRES QUEVEDO.1
I sina yttranden över det av RUFFINI utarbetade konventionsförslaget äro de resp. regeringarna i stort sett eniga om att godkänna de principer, som bära upp den vetenskapliga äganderätten, och meningsskiljaktigheterna avse företrädesvis möjligheten av dessa grundsatsers praktiska förverkligande. Ett undantag utgör Indiska regeringens uttalande, som karakteriserar själva principen såsom "inadmissible, même s'il était possible en pratique".1 Tankegången är följande: Den egentliga grunden för de immateriella rättigheter, som redan vunnit förverkligande i positiv rätt, exempelvis patenträtt och författarrätt, är icke så mycket omsorg om den enskilde uppfinnarens och författarens intresse som fastmera hänsyn till det allmänna bästa (l'intéret public). Möjligheten att genom patent erhålla ensamrätt till en uppfinning verkar såsom en sporre på uppfinnarverksamheten och därigenom på det allmänna framåtskridandet. Utan patentskyddet skulle uppfinnarverksamheten gå tillbaka, och den förlust för det allmänna, som därav bleve följden, komme att överstiga det bidrag från samhällets sida, som patentskyddet faktiskt utgör. På analogt sätt förhåller det sig också med författarrätten. Den vetenskapliga verksamheten kommer däremot knappast att stimuleras genom en vetenskaplig äganderätt, ty vetenskaplig forskning förestavas icke av en åstundan att förtjäna penningar utan av en mäktig inre drift att utforska sanningen eller att bispringa samhället. Det är statens sak att på andra vägar se till att vetenskapsmännen erhålla skälig vedergällning för sitt arbete.
Detta sätt att betrakta den vetenskapliga äganderätten förefaller mig bero på en felsyn. Motsvarande, som framhållits beträffande den vetenskapliga äganderätten, torde äga giltighet även i fråga om författarrätten, om man fäster sig vid författarskyddets inverkan på den egentliga litterära produktionen. Det drivande motivet synes i ungefär lika grad med hänsyn till författarverksamhet som beträffande vetenskaplig verksamhet vara att söka i en inre drift, som tvingar till
produktion oberoende av rättsskydd och ekonomiskt utbyte. Men detta har icke kunnat avhålla från ett legaliserande av författarrätten. Den historiska utvecklingen visar också oförtydbart,1 att vad som faktiskt drivit fram författarrätten till erkännande varit i första hand omsorgen om att skaffa författarna drägliga utkomstförhållanden, men icke några överväganden att försöka stimulera den litterära produktionen, ehuru undantagsvis även denna synpunkt skymtat såsom ett sidoordnat motiv, liksom den tanken ligger nära, att i och med att författarna erhålla bättre ekonomiska villkor och därmed lugnare förhållanden, detta bör inverka förmånligt även på deras produktion. Tydligt är även, att denna författarrättens självständiga ställning gentemot det allmänna framträder ändå mera pregnant under författarrättens fortsatta utveckling, sedan lagstiftaren börjat på allvar tillgodose också författarens rent personliga intresse. Att lagstiftaren vid en konflikt mellan ett författarrättsligt intresse av dylik natur och ett motstående allmänt intresse ger det förra företräde hindrar givetvis icke att detta självständiga hävdande av författarens rätt ytterst tjänar det allmänna bästa. Men på samma sätt som vid författarrätten får man i fråga om den vetenskapliga äganderätten taga sig till vara för att låta en förment omsorg om samhällsnyttan skymma bort hänsynen till den enskilde vetenskapsmannens rätt.
Bland hittills erkända immaterialrättigheter består en djupgående principiell olikhet mellan å ena sidan författarrätt och å andra sidan patenträtt, så till vida som patenträtten åsyftar skydd för ett tankeinnehåll (uppfinnaridén), medan författarrätten ger ensamrätt endast till den form eller de former, i vilka ett tankeinnehåll med bibehållen identitet framträder men aldrig till tankeinnehållet självt.2 Denna olikhet är RUFFINI benägen att i väsentlig mån förringa,3 och där
med torde sammanhänga, att han finner författarrätten vara den av immaterialrättigheterna, med vilken rätten till vetenskapliga upptäckter och uppfinningar erbjuder mest överensstämmelse.1 Det synes emellertid uppenbart, att den vetenskapliga äganderätten erbjuder väsentligt större släktskap med patenträtten och att det är mot bakgrunden av denna senare, som man bör betrakta strävandet att legalisera en rätt till vetenskapliga upptäckter och uppfinningar.
För närvande uteslutas de vetenskapliga upptäckterna och uppfinningarna från patentskydd genom det i alla länders patenträtt uppställda villkoret, att en uppfinning för att kunna patenteras skall "avse något praktiskt":2 den måste utgöra lösningen av ett tekniskt problem och vara ägnad att tillfredsställa mänskliga behov. En uppfinnaridé, som stannar vid den teoretiska lösningen av ett problem, kan därför icke patenteras utan härför kräves, att idén utnyttjats för något praktiskt ändamål, materialiserat sig i något konkret föremål eller tillverkningssätt.3 Den frågan ligger nära, vad som från gällande rätts ståndpunkt bör anses vara grunden till att de vetenskapliga upptäckterna uteslutits från patentskydd. Skälet kan icke vara, att den andliga verksamhet, som ligger till grund för dessa senare, skulle vara av lägre valör än den,
som resulterar i en uppfinning, då det vetenskapliga arbetet kräver fullt så stor andlig kapacitet och energi som uppfinnandet. Man har stundom motiverat det förhållandet, att patent kan meddelas å uppfinningar men icke å upptäckter, därmed att patenträttens objekt måste vara någonting nytt (absolut nyhet) medan däremot upptäckten endast bringar i dagen något redan förut existerande (relativ nyhet). 1 Detta skulle vara anledningen, varför patent icke kan meddelas å t. ex. upptäckten av en teoretisk lag, varemot om en uppfinnare tager den nyupptäckta teoretiska lagen i praktiska intressens tjänst, detta kan utgöra något nytt, som motiverar patentskydd.
Ett dylikt betraktelsesätt, som grundar uppfinningens företräde framför upptäcken på dess absoluta nyhet, träffar dock knappast det väsentliga i förhållandet. Den relativa nyhet, som upptäckten innebär, måste i och för sig erkännas i stånd att i jämförlig grad med en absolut nyhet motivera en ensamrätt för upphovsmannen. Ofta äro upptäckterna såsom arbetsresultat betraktade t. o. m. för mer än uppfinningarna. Och det är snarare just denna senare omständighet, som förklarar den olika behandlingen av uppfinningar och upptäckter. Upptäckterna äro ej sällan, just genom sin egenskap av blott relativa nyheter, uppdagande av något redan existerande, av vida mera ingripande betydelse och hava vida längre gåendeverkningar än de patenterbara uppfinningarna. Fordringen på att nyheten skall vara absolut, genom mänsklig verksamhet åstadkommen, innebär från denna synpunkt i själva verket en begränsning med hänsyn till arbetsresultatets betydelse. Med ett ord upptäckterna och de vetenskapliga uppfinningarna kunna framstå såsom alltför betydelsefulla, alltför omfattande till sina verkningar för att en ensamrätt, analog med den som patenträtten förlänar uppfinnaren, skall kunna tillerkännas upphovsmännen i gemen. Å andra sidan måste det ju erkännas, att just detta förhållande särskilt starkt motiverar kravet på att i någon form såvitt möjligt tillgodose även upptäckarintresset.
Den första uppgiften synes härvid böra bliva att undersöka, i vad mån ett skydd för upptäcker skulle kunna beredas inom ramen för patentskyddet. Den bestämda gräns, som
patenträtten för närvarande drager mellan upptäckter och uppfinningar, synes nämligen i flera hänseenden tåla vid en ruckning. Till en början må erinras om att den allmänna regeln, att patent kan meddelas endast å uppfinning men icke å upptäckt, kan sägas i praktiskt hänseende lida inskränkning därigenom att en patenterbar uppfinning kan vara grundad på en upptäckt på sådant sätt, att upptäckten framstår såsom det väsentliga, som förlänar uppfinningen dess karaktär av nyhet.1 I dylika fall avser patentet praktiskt sett upptäckten, fastän icke upptäckten såsom sådan utan satt i relation till något visst praktiskt syfte eller m. a. o. upptäckten i något visst avseende. Tysk praxis, som härvid utgår från samma förutsättningar som vår egen, sträcker sig ända därhän, att Reichsgericht medgiver patentering av sådana upptäckter, som på ett nära liggande sätt äro ägnade att bliva föremål för industriellt utnyttjande.2
Vidare bör uppmärksammas den omdebatterade och genom patentlagstiftningskommitténs förslag 3 för vår rätts del aktuella frågan, huruvida kemiska föreningar resp. mekaniska blandningar böra undantagas från patenterbarhet. Härav framgårbl. a., att analoga synpunkter, som anförts mot ett skydd för vetenskapliga upptäckter, delvis göra sig gällande även inom området för de patenterbara uppfinningarna. Patentlagstiftningskommittén föreslår, att patent icke skall kunna medgivas å en kemisk förening såsom stoffuppfinning betraktad utan endast på särskilt sätt för framställande av sådan förening (metoduppfinning), och detta förslag går ut på dels att avlägsna den hämsko på den kemiska industriens utveckling, som stoffuppfinningar å kemiska föreningar anses utgöra, och dels att mellan flera uppfinnare inom samma område på ett rättvisare sätt än hittills fördela patentskyddets förmåner.
Ytterligare är i detta sammanhang av ej ringa intresse den även av RUFFINI berörda frågan om skydd för upptäckter eller uppfinningar av läkemedel (concernant la thérapeutique), vilka i art. 10 i konventionsförslaget uttryckligen angivas såsom föremål för den vetenskapliga äganderätten. Enligt vår
patentförordning 2 § må, om uppfinning avser livs- eller läkemedel, patent ej meddelas å själva varan, utan endast å ett särskilt sätt för dess tillverkning, m. a. o. metoduppfinningar äro i detta fall patenterbara men icke stoffuppfinningar. Bärande skäl tala emellertid för att även stoffuppfinningar av denna art inbegripas under patentskyddet, vilket ock föreslås av patentlagstiftningskommittén.1 Det egentliga patentskyddet med dess vida fastare struktur är också, i den mån utrymme härför finnes, tydligen att föredraga framför ett eventuellt skydd enligt konventionsförslaget. Frågan blir då, om man härvidlag skall nödgas stanna vid att förläna patentskydd endast åt uppfinningar av läke- och livsmedel, eller om man skall kunna taga ännu ett steg och därunder inbegripa även upptäckter av dylika ämnen. Det senare synes icke uteslutet, om man tager hänsyn till de tämligen bestämda gränser, som ifrågavarande upptäckter för sig uppdraga.
Så långt som upptäckarintresset kan tillgodoses inom ramen för patentskyddet, uppstår ju icke något motsatsförhållande mellan uppfinnarens och upptäckarens rätt. Så däremot när fråga blir att tillerkänna upptäckaren en rätt till en av hans upptäckt framkallad patenterad uppfinning. Den rätt till ekonomiskt vederlag, som konventionsförslaget förlänar upptäckaren, måste ju hämtas ur det ekonomiska utbyte som uppfinningens exploaterande lämnar. Är det uppfinnaren själv som verkställer exploateringen, blir det han som får vidkännas motsvarande minskning i sina intäkter, och även i övriga fall torde bördan såsom regel stanna på honom. 2 En dylik försämring av patenträtten måste ur det allmännas synpunkt väcka allvarliga betänkligheter, och man frågar sig, om det finnes någon utväg att realisera upptäckarens rätt utan att detta behöver ske på patenthavarens bekostnad. Tanken föres härvid till det bl. a. i engelsk rätt praktiserade systemet att under vissa förutsättningar medgiva patenthavaren en längre skyddstid än den normala. Om den ordinarie skyddstiden på 14 år prövas vara en otillräcklig belöning för uppfinnaren med hänsyn till uppfinningens natur och värde för allmänheten samt övriga omständigheter, kan skyddet enligt engelsk rätt förlängas i regel
med högst 7 år men undantagsvis med ända upp till 14 år. 1 I överensstämmelse härmed skulle, såvida man ej föredrager en till förmån för upptäckarintresset genomförd allmän förlängning av skyddstiden, upptäckaren kunna tillerkännas en principiell rätt att vid patenttidens utgång erhålla patenträtt till uppfinningen i form av rätt till licensavgifter under ett visst antal år, därvid upptäcktens större eller mindre betydelse för uppfinningen skulle kunna tillerkännas inflytande på skyddstidens längd. 2
Jag övergår till frågan, i vad mån skydd enligt konventionsförslaget skulle kunna beredas för sådana vetenskapliga upptäckter, som icke givit upphov till patenterbara uppfinningar men blivit föremål för ekonomiskt utnyttjande. Upptäckarens intresse synes härvid kunna tillräckligt tillgodoses genom en rätt till avgift, "un droit d'auteur sur les avantages économiques", i överensstämmelse med art. 5 i konventionsförslaget. En befogenhet för upptäckaren att förbjuda upptäcktens utnyttjande torde träda det allmännas intresse för nära, även där ett sådant utnyttjande icke är nödvändigt "pour assurer la fourniture nécessaire à l'usage public". 3
Vid bedömandet av vilka vetenskapliga upptäckter, som böra få komma i åtnjutande av skyddet i fråga, finner man snart, att de vetenskapliga upptäckterna innefatta en mångfald företeelser av från rättslig synpunkt långt ifrån homogen natur och att en begränsning av den i art. 3 i konventionsförslaget gjorda uppräkningen är ofrånkomlig. Redan WIGMORE har i sitt vid konventionsförslaget fogade memorandum pekat härpå och för egen del gjort gällande, att skydd icke borde ifrågakomma för de rent deskriptiva upptäckterna, d. v. s. sådana som endast lämna en teoretisk förklaring på ett redan känt förhållande. Emellertid innebär denna invändning icke så
mycket, att ett visst slag av upptäckter skola helt utestängas från skydd, som fastmera att skydd i visst hänseende bör vara uteslutet. En från början deskriptiv upptäckt kan nämligen sedermera få produktiv betydelse, och endast ett utnyttjande av den art, som ägt rum redan före upptäcktens offentliggörande, bör då falla utanför skyddet, detta i viss mån av analoga skäl, som inom patenträttens område fört till den i vår patentförordning 16 § verkställda legaliseringen av den s. k. föranvändanderätten. 1
En annan invändning mot den vidsträckta avfattningen av art. 3 i konventionsförslaget framställes av TORP 2, som riktar uppmärksamheten på att åtskilliga upptäckter äro av den art, att deras resultat omedelbart, utan användande av särskild teknik, kunna ekonomiskt utnyttjas av den enskilde i hans förvärvsverksamhet. Såsom exempel anföres bl. a. upptäckten att man genom att tillföra jorden ett visst ämne stegrar dennas förmåga att producera vissa växtslag, vilken upptäckt varje lantbrukare ju kan omedelbart begagna i sin näring. I sådana fall skulle, menar TORP, en upptäckarens rätt till avgift stöta på oöverstigliga svårigheter både på grund av det stora antal personer, som därav beröras, och vanskligheten att för var och en av dessa beräkna upptäcktens värde med därav följande invecklade och ofta nästan olösliga processer, varförutom ett dylikt band på den enskildes rätt att i sin verksamhet begagna allmänt kända vetenskapliga framsteg icke står i rimligt förhållande till den fördel, som därigenom beredes upptäckaren. Icke heller den expropriationsrätt, som konventionsförslaget i art. 6 lämnar, finner TORP användbar till att neutralisera dessa olägenheter. Det synes emellertid böra närmare undersökas, om icke expropriationsbestämmelser med en något olika utformning mot i konventionsförslaget här skulle kunna vara till fyllest, i vilket avseende må erinras om den möjlighet att expropriera patent, som patentförordningen 17 § bereder bland annat på så sätt, att den patenterade uppfinningen upplåtes till allmänhetens fria begagnande.
Till sist skall något beröras det i konventionstexten art. 3
till uttryck komna förslaget, att den vetenskapliga äganderätten skall sträcka sig över hela det vetenskapliga området. Denna tanke leder alltför vida. Ett exempel från ett annat område än det naturvetenskapliga skall belysa detta. Om någon funnit och publicerat ett dokument, som kastar nytt ljus över en historisk tilldragelse, är detta en upptäckt som är avsedd att inbegripas under den i art. 3 givna definitionen. En författare, som begagnar dokumentet och med dess hjälp verkställer en skildring av tilldragelsen, har använt upptäckten på ett nytt sätt (application nouvelle), och om han därefter själv publicerar arbetet eller träffar avtal därom med en förläggare, innefattar detta ett kommerciellt utnyttjande av den nya användningen av upptäckten. Den som funnit dokumentet skulle följaktligen enligt konventionsförslaget på grund av sin droit exclusif till upptäckten äga att mot författaren resp. förläggaren rikta anspråk på avgift för upptäcktens utnyttjande.
På så sätt skulle den vetenskapliga äganderätten komma att inkräkta även på författarrätten.1 Härigenom råkar den emellertid i konflikt med grundsatser, som redan vunnit erkännande inom detta senare rättsområde. Lagen om rätt till litterära och musikaliska verk den 30 maj 1919 ställer i 3 §, samtidigt som den under författarens ensamrätt inbegriper bearbetning av hans verk, i motsats härtill att det "i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det väsentliga självständigt sådant". Detta senare utgör icke bearbetning och
faller icke in under författarens ensamrätt. Att tillerkänna upptäckaren av ett verk en längre gående rätt än ett verksförfattare måste anses uteslutet. Inom författarrätten kan sålunda den principen sägas hava trängt igenom, att allt litterärt material får fritt begagnas till framställande av nya i det väsentliga självständiga arbeten utan att vederbörande författare kan framställa något ersättningsanspråk i anledning av ett sådant begagnande. Detta är tydligen också en av förutsättningarna och ett nödvändigt livsvillkor för all vetenskaplig och överhuvud litterär produktion, och något avsteg härifrån av hänsyn till den vetenskapliga äganderätten synes icke kunna komma ifråga. Men väl kan ifrågasättas att på vissa punkter utvidga det författarrättsliga skyddet, exempelvis genom att, såsom föreslagits 1, förläna en till viss kortare tid (förslagsvis 10 år) begränsad författarrätt åt den, som upptäckt en gammal handskrift eller lyckats tolka en dittills oförståelig urkund, i vilka hänseenden något författarskydd för närvarande ju icke står upptäckaren till buds, då varken handskriften eller urkunden äro hans verk i författarrättslig mening.