NÅGRA ORD OM OPPORTUNITETSPRINCIPEN I FRÅGA OM ÅTALS ANSTÄLLANDE.1
AV
PROFESSOR T. ENGSTRÖMER.
Upplysningstidens idéer reste sig mot en straffrättsskipning, som innebar ett efter nutida uppfattning mycket ringa mått av skydd för den individuella friheten. Bland de utmärkande dragen hos denna rättsskipning voro de arbiträra brotten och de arbiträra straffen. Domstolen kunde i vid utsträckning själv ex æquo et bono bestämma vad som skulle straffas och huru straffet skulle utgå. Detta tillstånd var naturligtvis betingat av den rådande tygellösheten och förvildningen inom samhällena, men det kom så småningom att sprida sig vida utöver vad samhällets upplösning krävde. Mot de arbiträra brotten och de arbiträra straffen riktade sig de nya grundsatser för straffrättsskipningen, som sedermera fingo sitt uttryck i de av FEUERBACH formulerade bekanta orden: nullum crimen, nulla pæna sine lege. Endast skriven lag kan stämpla ett visst slags handlingar till brott och endast det straff, som i sådan lag angives, kan ådömas för sådana handlingar.
När från 1800-talets ingång lagstiftningarna började söka i det levande rättslivet omsätta dessa grundsatser, påtogo de sig en uppgift, som mötte betydande svårigheter. Samhällets behov av skydd genom kriminalisering av skadliga handlingar måste uttömmande granskas. Härtill måste sluta sig den lagtekniska uppgiften att noggrant beskriva de handlingar, som
sålunda borde straffas. Och till de därmed som brott stämplade handlingarna måste knytas straffen, riktiga så till art som till mått. De första mest bekanta yttringarna av lagstiftningsarbetena i denna riktning äro den franska code pénal och den bayerska strafflagen av 1813.
Det är helt naturligt, att de svårigheter, som måste möta lagstiftningen på dessa nya vägar, i många hänseenden icke kunde övervinnas utan måste lämna spår efter sig i lagarna. Dessa svårigheter hänförde sig ej blott till bedömandet ur samhällets synpunkt av dess behov; de visade sig också vid lösandet av den lagtekniska uppgiften att i skrivna lagrum uttrycka vad lagstiftaren önskade. Å ena sidan gjorde sig gällande strävandet att icke eftersätta samhällets intressen utan behörigen tillse, att vad som borde straffas också bleve omfattat av den skrivna lagen. Å andra sidan framträdde den nya tidens krav på medborgerlig frihet.
Från vår tid betraktade kommo dessa första lagar att kännetecknas av mycket vida och omfattande brottsbeskrivningar och av tämligen stränga straff. Det godtyckliga bestraffandet utanför lagens gränser, som funnits i den gångna tidens straffrättsskipning, var visserligen uteslutet, men inom lagens vida brottsbeskrivningar låg ett stort utrymme för domarens fria prövning vid avgörandet om en handling var straffbar eller ej; och när en handling befanns straffbar enligt lag, drabbade ett hårt straff.
Från dessa utgångspunkter har hela 1800-talets strafflagstiftning haft att fortsätta utvecklingen. Teori och praxis ha samverkat för förbättring av brottsbeskrivningarna, och utvecklingen har därvid självfallet gått mot alltmer differentierade och specialiserade brottskategorier. Strävandena ha gått ut på att finna allt skarpare gränser kring de straffbara handlingarna och därmed undvika brottsbeskrivningar, under vilka kunna befaras falla också handlingar, som icke böra straffas. I fråga om straffens bestämmande ha lagarna sökt att mildra dessa och fastslagit allt vidare och vidare latituder, inom vilka domaren har att bestämma straffet.
Mot bakgrunden av dessa strävanden bör framförandet av opportunitetsprincipen betraktas. Med mycken styrka framförd i början av 1860-talet i synnerhet av GLASER, blev denna princip därefter under många årtionden föremål för en livlig
diskussion, vilken vid varje mera omfattande reform av straffprocessen i ett land vanligen ånyo väckes upp.
Yrkandet på opportunitetsprincipens tillämpning i fråga om åtals anställande innebär, att åklagaren vid prövning av frågan, huruvida han i ett visst fall skall åtala eller icke, skall beakta icke blott målets straffprocessuella läge, d. v. s. utsikterna att kunna förebringa erforderlig utredning i faktiskt och rättsligt hänseende, utan vid sidan därav jämväl huruvida ur andra synpunkter åtal är lämpligt eller icke. De synpunkter, som därvid skola anläggas, äro samhällssynpunkter av olika slag, överväganden i skilda riktningar från det allmännas sida, om åtal bör ske eller icke. Härvid kan åt förmildrande omständigheter i det enskilda brottsfallet tillmätas en avgörande betydelse, men också åt lämplighetshänsyn, som i andra avseenden kunna från det allmännas sida anses betydelsefulla.
Opportunitetsprincipen ger sålunda åt åklagaren en befogenhet, som strängt taget innebär en vidsträckt möjlighet att sätta strafflagen åsido, ty om åklagaren med tillämpning av denna princip beslutar att icke åtala ett visst brott, kan i en ackusatorisk straffprocess — åtminstone i alla de fall, då en målsägande med obeskuren åtalsrätt saknas — brottet icke komma under bedömande och sålunda icke heller straffas.
Det av opportunitetsprincipens anhängare klart och medvetet uppställda syftet med denna princips tillämpning är, att därigenom straff icke skall utkrävas i vissa fall, där enligt strafflagen eljest straff skulle ha förekommit. Syftet är sålunda i främsta rummet icke att undvika åtals anställande utan att undvika straffs ådömande. Åklagarens uraktlåtenhet att åtala är endast ett medel för att straff icke skall behöva ådömas. Ehuru opportunitetsprincipen utger sig för att vara en straffprocessuell grundsats, verkar den alltså i rent straffrättslig riktning och har i grunden vida mindre med straffprocessuella åskådningssätt och principer att göra. Av dessa orsaker står dess framträdande i ett närmare organiskt sammanhang med den straffrättsliga utveckling, som nyss antyddes, än med skiftningarna i de för straffprocessförfarandets gestaltande ledande grundsatserna.
Vilka äro då de skäl, som anföras till förmån för opportunitetsprincipens tillämpning på detta område?
Redan GLASER formulerade dem mycket tydligt. Till vad han anförde har sedermera icke något väsentligt nytt kunnat fogas.
Han utgår ifrån att straffet fyller ett praktiskt ändamål i samhället. Under sådana förhållanden, säger han, måste det vara möjligt, att ett hänsynslöst bruk av strafflagen i ett visst fall kan komma i konflikt med viktigare intressen för den allmänna rättsordningen eller att åtminstone ur andra synpunkter beaktansvärda intressen påkalla underlåtenhet att kräva straff och att den nytta, som strafflagens användning skulle medföra för den allmänna rättsordningen, icke står i riktigt förhållande till de därmed förbundna offren.
Senare har behovet av opportunitetsprincipen ofta angivits bero därpå, att, som det i korthet uttryckts, det i de moderna samhällena straffas alltför mycket. Strafflagstiftningen tvingar i många fall till utkrävande av straff, där detta icke ligger i det allmännas intresse, därför att bestraffning på grund av brottets obetydlighet är överflödig eller på grund av omständigheterna i det enskilda fallet till och med ter sig som stridande mot billigheten.
Syftet med opportunitetsprincipens tillämpning är sålunda att bereda rum för undantag från ett följdriktigt bruk av strafflagen. Naturligtvis kan det ingalunda påstås, att detta syfte helt och hållet saknar berättigande. Inom varje straffrättsskipning torde säkerligen ett och annat fall förekomma, där bestraffningen på goda grunder kan betraktas som opåkallad, ehuru den har ett otvivelaktigt stöd i strafflagen. Bedömandet av opportunitetsprincipen beror i främsta rummet icke på olika meningar i detta hänseende, även om uppfattningarna om den utsträckning, vari strafflagen sålunda träffar fel, gå mycket i sär. Det bör främst undersökas, huruvida opportunitetsprincipen är det riktiga medlet för ifrågavarande syftes ernående.
I och med att brottet fattas som en kränkning av den allmänna rättsordning, som staten värnar och upprätthåller, får det förfarande, genom vilket frågan om ådömande av straff blir prövad, en annan karaktär än rättegången i tvistemålen. Det blir den enda form, vari straff kan ådömas. Därav framgår betydelsen av att detta förfarande är inrättat på ett betryggande sätt. Lagstiftningarna söka ock genom alle-
handa tvingande straffprocessuella regler rörande både domstolarna och förfarandet skapa garantier för att ifrågavarande prövning skall utövas på ett tillfredsställande sätt. Åt domarena tillförsäkras en såvitt möjligt oberoende ställning. Lekmän skola i regel i en eller annan form äga säte i domstolen för att det folkliga uppfattningssättet skall få tillbörligt inflytande. Utredningen om vad som förekommit skall i offentlighetens ljus förebringas inför domstolen. Och utredningen skall lämnas domstolen i den bästa möjliga formen, så att domaren får omedelbar tillgång till själva källorna för inhämtande av kunskap om målet. I många fall slutligen skapas ytterligare garantier för en god prövning därigenom, att målet kan hänskjutas till en högre domstol för förnyad prövning, en prövning, som ingalunda alltid kan ske allenast till den tilltalades fördel.
Alla dessa föreskrifter äro ägnade att skapa en god rättsskipning i brottmålen. Mot bakgrunden av tidigare missförhållanden i flera länder betonas det ofta, att straffrättsskipningen framför allt skall vara så inrättad, att oskyldiga icke bli fällda. Detta är naturligtvis berättigat. Den rättsskipning, som innebär en fara för att oskyldiga bli fällda, är i hög grad samhällsskadlig. Skyddet mot denna fara är också i nutida straffprocessordningar mycket verksamt. Men även om ett samhälle ej får försumma att ständigt vaka över detta skydd, bör denna vaksamhet dock, å andra sidan, icke leda till ett förbiseende av straffrättsskipningens primära uppgift att vara ett medel för att de skyldiga bli fällda och straffade. Det är för denna uppgifts fyllande som straffrättsskipningen i första hand är inrättad. De regler rörande denna, vilka avse att skapa trygghet för en tillfredsställande rättsskipning, äro medel för detta syftes ernående, även om ur samhällets synpunkt det vid fullföljandet av detta syfte är viktigare, att oskyldiga icke bli fällda, än att varje skyldig blir fälld.
Opportunitetsprincipens tillämpning i fråga om åtals anställande försätter alla dessa garantier för en objektiv, självständig och tillfredställande prövning av brottmålen ur kraft. En person kan visserligen icke utanför rättegång dömas till straff, men han kan befrias från straff för ett begånget brott genom ett förfarande, som icke tillnärmelsevis besitter domstolsförfarandets garantier för opartiskhet och trygg-
het. Åklagaren har att träffa avgörandet. Huru fast dennes ställning än är byggd i samhället, äger han icke det oberoende åt alla håll, som är eller bör vara utmärkande för domaren. De lägre åklagarnas förutsättningar för prövningen kunna ingalunda alltid väntas vara tillräckliga, och sammanföras uppgifterna på detta område hos en högsta åklagaremyndighet, kan det befaras, att denna faktiskt blir beroende av de lägre åklagarnas uppfattning. Härtill kommer, att det förfarande, vari prövningen sker, i regel måste vara vida underlägset domstolsförfarandet. Prövningen måste till den ojämförligt största delen vila på ett material, som är skriftligt och vid vars tillkomst de flesta av de garantier för illförlitlighet, med vilka domstolsförfarandet är omgärdat, saknas. Förfarandet äger slutligen icke som rättegången rum i offentlighetens ljus utan försiggår på ämbetsmannens ämbetsrum utan den kontroll, som offentligheten innebär.
Det sagda kan sammanfattas däri, att opportunitetsprincipens tillämpning lätt kan vara en fara för rättsskipningens objektivitet och tillförlitlighet.
Häremot kan icke med fog invändas, att åklagarna även med legalitetsprincipen ha sig anförtrodd en prövningsuppgift, som kan innefatta ett lika avgörande inflytande på frågan, om en misstänkt skall bli straffad eller ej, i det de ha att pröva sakens processuella läge. Denna uppgift är nämligen av en helt annan natur än opportunitetsprövningen rörande åtalets anställande; den lämnar icke på långt när samma utrymme för de subjektivt färgade omdömena som denna senare prövning. Vilket fält av subjektivt olika nyanserade uppfattningar rymmer icke en ram, varinom åklagaren har att avgöra, om allmänna hänsyn i det särskilda fallet påkalla straff. Och de områden, varpå dessa uppfattningar röra sig, äro till stor del sådana, där det med skäl kan ifrågasättas, om åklagaren har särskilda förutsättningar att definitivt döma. De här avgörande prövningarna måste icke sällan röra sig på områden, där olikheterna i de grundläggande samhällsuppfattningarna mötas, och där den enes mening helt naturligt står mycket skarpt emot den andres. Här är platsen för lagstiftarens avgörande och, inom de bestämda gränser som lagstiftningen uppdrar, möjligen också
för domstolens, men knappast för den administrativa ämbetsmannens.
Om också opportunitetsprincipen sålunda efter vårt förmenande icke bör gälla som allmän grundsats ifråga om åtals anställande, behöver detta icke innebära, att den icke kan vara berättigad på vissa särskilda punkter. Förutsättningen härför är, att det är fråga om områden, där dess olägenheter framträda mindre och där dess tillämpning kan medföra påtagliga fördelar, som väga tyngre än skälen mot den. Redan av det föregående framgår, att dessa områden enligt den här hävdade grunduppfattningen icke kunna vara betydande. En av de mest oomtvistliga grupperna av fall utmärkes, allmänt uttryckt, därav, att typisk möjlighet förefinnes, att ur det allmännas synpunkt de olägenheter, som kunna befaras redan av åtalet, icke uppvägas av intresset i straffets utkrävande i det enskilda fallet. Hit höra särskilt de fall, där hänsyn till främmande makt påkalla åtals inställande. Goda grunder torde ock kunna anföras för att under vissa förutsättningar anlägga motsvarande synpunkt på ungdomskriminaliteten. Avsikten har icke varit att här gå närmare in på de särskilda fall, där undantag från legalitetsprincipen med den här givna utgångspunkten kan anses välbetänkt.