ASKIMS DOMSAGAS TINGSORDNING.
AV
HÄRADSHÖVDING K. SCHLYTER.
Efterföljande artikel återgiver i något förkortad form ett av förf. den 3 okt. 1924 i Stockholms juristförening hållet föredrag överämnet "Processreformer utan lagändring". Ehuru artikeln i sitt förkortade skick huvudsakligen innehåller refererande skildringar från det praktiska rättslivet, vilket motiverar den ändrade titeln, har förf. dock gärna velat betrakta de däri behandlade spörsmålen såsom aktuella reformfrågor, i det förf. hyser den förhoppning, att på ett eller annat håll de organisatoriska eller processuella anordningarna i Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga i något avseende skola finnas förtjänta av efterföljd.
I organisatoriskt avseende har med 1924 års ingång den förändring i domsagans förvaltning genomförts, att allmänna tingssammanträden hållas varje tisdag under vår- och hösttingen, d. v. s. mellan den 7 januari och midsommar samt mellan den 24 augusti och den 21 december. Mellan midsommar och den 24 augusti hålles varje tisdag tingssammanträde med tremansnämnd. Enda tingsfria tid äro veckorna mellan Tomedag och den 7 januari. Antalet allmänna tingssammanträden uppgår sålunda under 1924 till 41 och antalet tremansting till 9.
Ordförandeskapet å de allmänna tingssammanträdena är i princip så uppdelat, att häradshövdingen å varje dylikt sammanträde handlägger sådana mål och ärenden som icke få förekomma på tremansting, medan övriga mål och ärenden handläggas antingen av biträdande domaren eller av förste notarien, vilka jämväl hålla alla tremanstingen under sommaren. För närvarande1 gäller till 1924 års slut enligt hovrättens förordnande följande arbetsfördelning: Häradshövdingen handlägger själv, utöver nyssnämnda viktigare mål och ärenden å alla allmänna tingssammanträden, alla rannsakningar med häktade personer och syner såsom ordförande i synerätt. Med fastighetsväsendet tar han den befattning, att han verkställer den i 1923 års kungörelse ang. gravationsbevis föreskrivna granskning av fastighetsböckerna, leder arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker såsom för stad för vissa delar av domsagan samt utför jordregisterarbetet. Slutligen har han att besvara K. M:ts och hovrättens remisser. Förste notarien, som ännu icke är helt tingsmyndig, handlägger å vart annat tingssammanträde småprotokollsärendena och övriga tremanstingsmål, utfärdar gravationsbevis som begärts i sam-
band med av honom handlagda lagfarts- och inteckningsärenden samt fungerar som konkursdomare, allt vid sidan om utförandet av de till förstenotarietjänsten hörande göromålen. Biträdande domaren uppehåller häradshövdingämbetet i övrigt, även vad angår skiftesärenden, och har sålunda bl. a. att handlägga tremanstingsmål och -ärenden på vart annat ting och utfärda flertalet gravationsbevis. Fastighetsregisterarbetet för Mölndal utföres av särskilt förordnad vikarie. Givetvis skulle det varit önskvärt, att häradshövdingen kunnat taga befattning även med ägodelningsärenden. Detta omöjliggöres emellertid för närvarande av hans extra åligganden med nya fastighetsböckers uppläggande.2
Den permanenta uppdelningen av ordförandeskapet å tingen är av stor betydelse för dessas skyndsamma expedierande, i det att häradshövdingen kan få ostört ägna sig åt neddikterandet av sin dombok samtidigt med att den extra ordföranden justerar småprotokollen, vilka utgöra den väsentligaste delen av dennes arbetsbörda. Resultatet har också blivit att domboksexpeditionerna som regel kunna utlämmas till parterna på sjunde dagen efter varje ting och småprotokollsexpeditionerna inom 14 dagar. Dombokens snabba utskrift befrämjas även därigenom att varje uppskjutet mål införes i sin särskilda tern, i vilken alltså protokollen från de olika rättegångstillfällena samlas. I de löpande domboksternerna protokolleras blott sådana mål och ärenden, som slutbehandlas vid ett och samma rättegångstillfälle. Beträffande uppskjutna mål innehålla de allenast hänvisningar till vederbörande, särskilt numrerade terner. De allmänna domboksternerna uppsättas för övnings skull av de yngre notarierna. Samtliga småprotokoll uppsättas av fast anställda skrivbiträden, två kvinnliga för lagfarts- och inteckningsprotokollen och ett äldre manligt biträde för de övriga. De yngsta notariernas befattning med dessa protokoll är ordnad
övervägande med hänsyn till deras utbildning. Lagfarts- och inteckningsprotokollens justering och införing i böckerna sker successivt under veckans lopp, så att införingen undantagslöst är avslutad före nästa tisdag. Efter åtta dagar kunna alltså gravationsbevis utfärdas med stöd av införingarna i böckerna.
Är ordförandeskapets uppdelning sålunda av obestridligt gagn för protokollens snabba expedierande, så har den dock sin förnämsta betydelse därigenom att den möjliggör för häradshövdingen att, när han ej är hindrad av laga förfall, kontinuerligt, d. v. s. utan något ombyte på ordförandeplatsen, handlägga alla mera kvalificerade mål i domsagan. I den mån detta kunnat genomföras och principen ej rubbats genom de laga förfall, som för närvarande beklagligtvis ej kunna undgås, har ordningen självklart i hög grad befrämjat målens enhetliga handläggning och snabba avgörande genom minskning av antalet rättegångstillfällen. Såsom ett önskemål framträder emellertid en revision av tremanstingslagen, varigenom tremanstingens kompetens utvidgas, då åtskilligt av vad som enligt den nuvarande gränslinjen mellan tremanstingsärendena och de övriga målen faller på häradshövdingens lott är av den enkla beskaffenhet, att det utan olägenhet för rättsskipningen kunde överlåtas på yngre arbetskrafter.
För att koncentrera de olika ordförandenas tjänstgöring söker man fördela tviste- och brottmålen så, att tremanstingsmål komma på vart annat ting och övriga mål på de däremellan liggande. Härigenom kunna också, så länge notariernas tingssittningsrätt kvarstår, de menliga verkningarna av denna i huvudsak förebyggas, i det att växling i ordförandens person i de särskilda målen kan undvikas därigenom att notariernas tingssittning begränsas till de allmänna sammanträdena med huvudsakligen tremanstingsmål. Emellertid hava de mellanliggande, häradshövdingen förbehållna tingen genom denna arbetsfördelning blivit så överlastade med mål, att nämnda fördelningsprincip icke undantagslöst kan upprätthållas, då tingen draga för sent ut på kvällen till men för parter och nämndemän.3
Kontinuiteten i nämndens tjänstgöring är tillgodosedd på det sätt, att de 36 nämndemännen äro uppdelade i 4 grupper om 9 nämndemän, som tjänstgöra var fjärde vecka. Genom att nu vid behov uppskjuta målen i 4 veckor erhålles samma nämnd vid deras handläggning.
Förestående redogörelse för Askims domsagas nya tingsordning skulle sakna allmännare intresse, om den beskrivna organisationen icke skulle lämpa sig att genomföra även på andra håll. Enligt min mening kan den med fördel genomföras i alla domsagor, utrustade med biträdande domare och utgörande ett enda tingslag, och synes biträdande domare böra införas i alla större domsagor, i
vilka häradshövdingen icke vid sidan om handläggningen av de viktigare målen kan bibehålla ledningen av fastighetsväsendet. För att ordningen skall tillfredsställande fungera, äro emellertid vissa ändringar i domsagostadgan önskvärda. Framför allt erfordras bestämmelser, som garantera att rättsskipningens intresse av större permanens i de biträdande domarnes förordnanden icke åsidosättes för tillgodoseendet av ensidiga anciennitetssynpunkter. Sålunda torde förordnandenas längd lämpligen kunna bestämmas till tre år, och böra de icke utan särdeles vägande skäl få avbrytas genom den biträdande domarens förordnande på annat håll, i alla händelser icke mot hans egen och häradshövdingens önskan, och aldrig för att bereda plats åt äldre aspirant. Därnäst kräves för den rationella arbetsfördelningens upprätthållande, att rättsskipningens intresse överordnas de unga notariernas meriteringsintressen och sålunda det nuvarande tingssittningssystemet upphäves samt notariernas behörighet att vikariera begränsas till tremanstingsmålen (se Sv. J. T 1924 sid. 412). Önskemålet om utvidgning av tremanstingens kompetens har redan berörts.
För genomförande av ovan beskrivna tingsordning har erfordrats dels K. M:ts förordnande beträffande antalet allmänna tingssammanträden och tingssammanträden med tremansnämnd, dels hovrättens godkännande av arbetsfördelningen. På det processuella området har gällande lag givit tillräckliga hjälpmedel för vissa förbättringars genomförande utan medverkan av överordnade myndigheter. I det följande skola några antydningar lämnas om domstolens strävanden att tillämpa en moderniserad rättegångsordning.
Förberedande granskning av varje stämningsansökan. En genomgående grundsats för vinnande av en snabb och rationell handläggning av målen är, att varje mål behandlas fullt individuellt, så att man icke inskränker sig till att följa schablonmässigt uppställda regler. Denna individuella behandling börjar redan när stämningsansökan ingives å kansliet. Alla stämningsansökningar i vanliga kravmål granskas sålunda bl. a. för att tillse att de äro så avfattade beträffande uppgift om grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst, att tredskodom kan meddelas på grund av ansökningen. Detta har bl. a. sin betydelse i det avseendet, att om part uteblir, han icke på grund av en brist i ansökningen som hindrar tredskodom behöver bötfällas för utevaro och målet uppskjutas. Alla dylika stämningar, vilka alltså avse mål som kunna förekomma på tremansting, uppföras enligt den plan jag förut nämnt å stämningslistorna för vartannat ting, då dylika mål handläggas.
Övriga stämningsansökningar företes för häradshövdingen, som granskar deras innehåll och, om detta anses alltför ofullständigt för att ligga till grund för målets behandling, sätter sig i förbindelse med vederbörande partsombud för att om möjligt få stämningsansökningen utbytt mot en fullständigare.4 Finnes målet vara av
beskaffenhet att parternas personliga avhörande skulle lända till upplysning om sakförhållandet, anmodas redan i stämningsresolutionen parterna att komma personligen tillstädes. Så sker exempelvis i alla barnuppfostringsmål. Är målet av mera invecklad beskaffenhet, begäres en kopia eller tages en avskrift av stämningsansökningen, vilken kvarstannar å kansliet.
Förberedelse och huvudförhandling. Vid tinget sönderfaller målens handläggning i två i allmänhet tydligt åtskilda stadier, förberedelsen och huvudförhandlingen. Åt förberedelsen är framför allt ägnad den första inställelsen i målet, men kan denna muntliga förberedelse även kompletteras med skriftväxling.
Å första inställelsedagen
1) avskiljas först och främst de "icke tvistiga" målen, d. v. s. sådana i vilka tredskodomar eller utslag på grund av omedelbart medgivande avkunnas;
2) avgöras processuella invändningar;
3) företages förlikningsförsök därigenom att parterna till en början få fritt utveckla sina synpunkter och möjligheten till förlikning undersökes;
4) skrides till huvudförhandling i sådana mål, i vilka parterna äro beredda att överlämna målet till rättens prövning utan uppskov för vittnesförhör eller annan utredning eller i vilka framställt uppskovsyrkande avslås;
5) förberedes i de mål, som icke slutbehandlas vid första rättegångstillfället, huvudförhandlingen därigenom att
a) parterna å ömse sidor fixera sina ståndpunkter, i det käranden fullständigt angiver de faktiska omständigheter, som ligga till grund för hans talan, och svaranden yttrar sig över vad käranden sålunda andragit;
b) vardera parten angiver sina bevismedel, nämligen vilka vittnen han önskar åberopa och vad varje vittne skall höras om, därvid parterna upplysas om att alla personer som sitta inne med kunskaper om saksammanhanget kunna höras, även om de äro jäviga att vittna, såvitt ingendera parten motsätter sig detta;
c) behovet av skriftväxling undersökes, i det att om målet är av mera invecklad beskaffenhet, överenskommelse med parterna brukar träffas om att de å vardera sidan inom viss, efter vars och ens behov lämpad tid skola till kansliet i två exemplar ingiva en utveckling av sin talan; samt
d) det tillses att endera eller båda parterna erhålla föreläggande att komma personligen tillstädes, när sanningens utletande härigenom kan främjas.
Hela denna procedur förutsätter, att parterna redan vid första rättegångstillfället inställa sig antingen och helst personligen med eller utan rättegångsbiträde eller genom i målet väl underrättade ombud. Det händer också numera aldrig att parterna företrädas av okunniga ombud, såvida det verkliga ombudet icke i sista stund fått laga förfall. Växling i ombudens personer vid olika rättegångstillfällen är därför också mycket ovanlig.
Skriftväxlingen och huvudförhandlingens förberedande i övrigt. Någon gång hemställes redan i sammanhang med stämningsresolutionen, när målets beskaffenhet därtill ger anledning, att svaranden, därest han vill bestrida kärandens talan, viss tid före första rättegångstillfället måtte till kansliet i två exemplar ingiva skriftligt svaromål, varigenom antingen möjliggöres att taga huvudförhandling redan vid första rättegångstillfället eller i varje fall detta kan bättre utnyttjas för målets muntliga förberedande.5 Understundom hinner käranden efter svaromålets mottagande ingiva en ny skrift med fullständig utveckling av käromålet, innan målet ännu förekommit vid rätten, och det har till och med hänt, att ett intresserat svarandeombud hunnit bemöta denna kärandens skrift genom ett nytt genmäle, varigenom alltså tre rättegångstillfällen inbesparats. Vid dylik skriftväxling före första rättegångstillfället, liksom när vid tinget överenskommelse träffats om skriftväxling, övervakar kansliet att skrifterna inkomma å bestämda tider och gör vid behov påminnelser, varefter den inkomna skriften tillhandahålles motparten.
När skriftväxlingen avslutats, studeras skrifterna av ordföranden, vilken därav kan föranledas till att per telefon eller genom likalydande brev sätta sig i förbindelse med parternas ombud för överläggning rörande huvudförhandlingens anordnande eller för att meddela anvisningar beträffande denna.6 Om skrifterna skola uppfylla sitt ändamål, böra de vara så avfattade att ordföranden med ledning av dem kan sätta sig fullständigt in i målets såväl sakliga som rättsliga sida. Ofta nog giva de tillräcklig ledning för uppsättande av ett utkast till utslag. Syftet med dem är bl. a. att målet vid huvudförhandlingen icke blott skall kunna av parterna överlämnas till rättens prövning utan även avdömas.
Det har redan vuxit in i partsombudens medvetande, att om
någon av dem skulle få förhinder eller om något viktigt vittne icke skulle kunna komma tillstädes å den för huvudförhandling utsatta dagen, rättens ordförande underrättas härom genom en påringning. Dylika händelser eller det förhållandet, att part anfört bärande skäl till att han icke medhinner utredning till det utsatta rättegångstillfället, hava emellanåt lett till en överenskommelse om huvudförhandlingens utsättande till en annan dag, vilket ordnats så att parternas ombud underskrivit en gemensam skrift med begäran om uppskov till den överenskomna dagen, varefter de icke behövt inställa sig vid målets upprop å den dag, som först bestämts för huvudförhandlingen.
Huvudförhandlingen. Sedan målet uppropats å den för huvudförhandlingen utsatta dagen och parterna inställt sig, undersökes först att alla åberopade vittnen kommit tillstädes. Fattas därvid någon som det är utsikt att kunna få till rätten senare på dagen, uppskjutes handläggningen till dess. Understundom har överenskommits, att hela handläggningen skulle uppskjutas till annan dag därför att part, som personligen bort höras, eller vittne uteblivit. Äro alla närvarande, få vittnena avlägga ed samt avträda, innan de hört parternas anföranden. Ingives skrift, som motparten ej tagit del av, ajourneras målet och parterna få efter handläggning av ett eller flera andra mål anmäla, när de tagit del av varandras skrifter och äro beredda att muntligen bemöta dem.
Härefter framlägges å vardera sidan målet muntligen inför domstolen, som tillser att alla sakuppgifter från endera sidan bliva antingen vitsordade eller bemötta från motsidan.7 Tydligtvis framträder på detta stadium ännu mera än vid första inställelsen behovet av väl underrättade ombud. Skola parterna höras personligen, erinras de om sin sanningsplikt enligt 14 kap. 8 § rättegångsbalken, och för högtidlighetens skull få de under avhörandet placera sig vid samma bord och bibel som vittnena. Det är redan nämnt att icke blott ojäviga vittnen höras utan även jäviga i stor utsträckning, dessa senare vanligen upplysningsvis. Efter vittnesförhören få parterna naturligtvis ordet för diskuterande av vad som förekommit och för framställande av sina slutpåståenden.
Protokollering. Förhandlingarna störas aldrig av någon diktamen till protokollet. För notarien är det ett prov att anteckna allt vad som är av betydelse. Emellertid litar icke ordföranden härpå utan gör själv alla de anteckningar han behöver för att sedan kunna neddiktera protokollet. Dessa anteckningar göras med stenografi, var-
igenom inga avbrott behöva uppstå i ledningen av förhandlingarna. Inom parentes sagt anser jag att god färdighet i stenografi8 borde ingå såsom villkor för varje juridisk examen.
Ordförandens anteckningar om vad part eller vittne vid förhör anfört uppläsas vid förhörets slut och inflyta sedermera ordagrant i protokollet, varigenom ingen onödig tid behöver spillas på avfattningen vid protokollsdiktamen. Vanligen brukar också även i de största mål domboken vara uppsatt inom 2 à 3 dagar efter varje ting.
Parternas rättsliga utläggningar antecknas i regel icke, endast deras faktiska uppgifter, yrkanden, medgivanden o. s. v. Vilja parterna hava några rättsliga synpunkter till protokollet, få de i allmänhet nedskriva dem i sina skrifter. En viss skillnad i detta liksom i andra avseenden råder mellan mål, i vilka parternas talan föres av rättsbildade ombud, och mål, i vilka parterna själva utföra sin talan.9
Uppskov. Begär part uppskov, förhöres han mycket noga om anledningen härtill, och prövas de anförda skälens bärighet av rätten. Uppskov för konferens med huvudmannen kan jag knappast erinra mig hava förekommit. Ombuden veta att om huvudmannens yttrande skulle behövas för målets prövning, får han personligen inställa sig vid rätten. Uppskov för rättsliga utläggningar eller för
vidare utveckling av partens talan beviljas icke, med mindre alldeles särskilda omständigheter föreligga. Uppskov för vittnens hörande beviljas endast efter angivande av vittnenas namn och vad de skola höras över, sedan det prövats att deras vittnesmål äro relevanta och giltiga skäl befunnits föreligga till att vittnena icke redan instämts till den utsatta huvudförhandlingen. Några alldeles bestämda regler, efter vilka uppskov beviljas eller avslås, torde emellertid icke kunna formuleras. Vanligen bli ordföranden och partsombuden ense, så att något avslagsbeslut icke behöver meddelas av rätten.10 Vad som framför allt annat är av vikt för undvikande av onödiga uppskov är icke heller tvångsåtgärder mot parterna och deras ombud utan dels att rättens ordförande väl förbereder sig till handläggningen av varje mål, dels att ombyte i ordförandens person vid de olika rättegångstillfällena undvikes.
Uppskov måste i allmänhet beviljas på fyra veckor för erhållande av samma nämnd. Uppskovsbeslutet innebär vanligen åläggande för båda parterna att förebringa all den utredning, varav de ytterligare vilja begagna sig, för erhållande av häradsrättens dom i målet samma dag. Likaledes tillses vid uppskovs beviljande alltid, att parterna åläggas personlig inställelse, om målets utredning härav skulle gagnas. Beviljas uppskov för förlikningsförsök, överenskommes med parterna, att om ingendera vid nästa rättegångstillfälle kommer tillstädes, målet skall såsom förlikt ur domboken avskrivas. Någon gång händer det, särskilt i familjetvister, att parterna för förlikningsförsök sammanträffa inför domaren å kansliet mellan tingen.
Domens avkunnande. Dom meddelas nästan undantagslöst samma dag som målet av parterna överlämnats till häradsrättens prövning. I större mål drager sig rätten omedelbart efter förhandlingens slut in i sitt enskilda rum för överläggning, varefter domen avkunnas i fritt muntligt anförande, alltså utan ovillkorlig bundenhet vid en slutlig avfattning. Mindre mål samlas på hög och genomgås antingen vid en förmiddagspaus eller vid rättegångsdagens slut.
Efter den förberedelse målen undergått före huvudförhandlingen har det mycket sällan erbjudit någon egentlig svårighet att omedelbart tillgodogöra sig vittnesbevisningen för målets prövning. Vad som icke kan vara föremål för delade meningar är i varje fall, att nämnden på ett helt annat och vida bättre sätt tillgodogör sig denna, när överläggning till dom sker samma dag som vittnena hörts, än om den skulle ske fyra veckor efteråt.
En detalj beträffande domens innehåll är, att rättegångskostnadsersättningen icke utmätes efter antalet rättegångstillfällen utan efter det intresse och arbete den vinnande parten eller hans ombud nedlagt på målet. Har han vållat onödiga uppskov, nedsättes ersättningens belopp.
Statistiskt resultat. Vid en på försommaren verkställd statistisk undersökning beträffande tvistemålen befanns det, att under januari—maj dom meddelats i alla mål utom ett samma dag som målen överlämnats till rättens prövning, att under samma tid — bortsett från icke tvistiga, d. v. s. omedelbart medgivna eller tredskovis avdömda mål — 82 % avdömts inom två månader och 18 % (inklusive edgångsmål) inom 2—5 månader från första rättegångstillfället, samt att under april och maj alla tvistemål utom ett (mot en i utlandet bosatt person) avdömts inom två månader. I de under januari — maj avdömda målen utgjorde antalet rättegångstillfällen i 81 %(inklusive 66 % icke tvistiga mål) 1, i 14 % 2—3 och i 5 %(inklusive edgångsmålen) flera än 3.
Redan de anförda siffrorna äro ägnade att belysa muntlighetens och koncentrationens betydelse för rättsskipningens snabbhet. Jag behöver icke heller för jurister utveckla dess betydelse för missförstånds undanrödjande, för omedelbara upplysningars erhållande, för vinnandet av en bättre överblick över och ett mera levande intryck av målet samt därigenom för en rättvisare dom. Dess betydelse för nämnden har jag redan berört. Att nämndens intresse för målen och inflytande på deras avgörande härigenom också ökas ligger i öppen dag. Min erfarenhet av nämndens medverkan i rättsskipningen har också varit uteslutande god. Jag skulle aldrig hava behövt hysa någon betänklighet mot att låta majoriteten inom häradsrätten bestämma utgången i målen.
Bäst märker man kanske muntlighetens betydelse när man icke har den. Jag glömmer aldrig min häpnad första gången jag såsom auskultant i en hovrätt hörde hovrättens ledamöter vrida och vända på uttrycken i de hastigt hopkomna underrättsprotokollen, som om de varit de mest omsorgsfullt utarbetade skriftliga kontrakt, och till och med sluta med att i nog så tvivelaktiga fall med ledning av dessa protokoll ändra underdomstolarnas domar, ja att på detta material fälla personer till straff, vilka av underrätterna själva frikänts. Alldeles samma osäkerhet i omdömet kände jag i början av min tjänstgöring i Askimsdomsagan, då det ännu kunde hända att jag till avdömande övertog mål, vilka jag icke förut handlagt. Fanns det någon möjlighet, funderade jag då ut någon anledning att i strid mot rättegångsbalkens förbud "uppehålla sakens slut med uppskovsdom", och jag erinrar mig ett fall, då den muntliga förhandling jag härefter hade i målet ledde till ett annat slut än jag skulle ha kommit till på de föregående protokollen.11
Emot strävandena för ökad muntlighet och lekmannainflytande har bl. a. anförts, att man icke får bygga processreformer på en tillfällig stämning eller tro, att rättegångsförfarandet måste följa modets växlingar. Jämväl är det vanligt att man söker misstänkliggöra nämnda strävanden såsom efterapningar av utländska mönster. Vad de vid Askims häradsrätt vidtagna åtgärderna för åstadkommande av muntlig rättegång angår, har jag dessutom hört jurister ifrågasätta deras förenlighet med gällande lag, därvid de, hårdare ansatta, dock icke kunnat åberopa några lagrum men tyckas hava förmenat, att rådande slentrian inom domstolarna vunnit sådan hävd, att den nära nog finge betraktas som sedvanerätt.
Jag tror emellertid att jag med några citat ur 1734 års lag skall kunna visa, att det icke är fråga om några lagstridigheter, utan fast mer om lagens tillämpande efter dess anda och mening, icke om några moderna påfund och modesaker utan om ett hävdande av vad som enligt 1734 års lag redan gällt i snart 200 år som svensk rätt, fastän det på åtskilliga håll fallit i glömska. Skulle någonting i svenska juristers uppfattning på processväsendets område kunna betecknas som import från utlandet, så är det vissa för domarne särdeles bekväma processmaximer, vilka, överförda från länder med advokattvång och advokatmonopol, tolkats såsom berättigande domarne att med armarna i kors låta parterna hållas med att undandraga varandra upplysningar och bevismaterial och förhala målen genom onyttiga uppskov. Ingenting står mera främmande för 1734 års lag än dylika utländska seder.
Om jag då får gå till vår ärevördiga rättegångsbalk, så ger dess 14 kap. 1 § uttrycklig hemul åt kravet på en muntlig rättegång samt åt en rätt och plikt för domstolen att pröva behovet av skrifters ingivande. I detta lagrum stadgas: "I underrätt bör käromålet muntligen föreställas, där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständigheter ej fordra, att det skriftligen ske må; och varde då parterna ej tillåtet att flera än en skrift vardera inlägga, där saken ej är av dess större vikt." 12
Strävandena att förmå parterna till att genast och i ett sammanhang framlägga sin utredning stödjas av 14 kap. 3 § R.B., som säger:
"Käranden skall, evar rättegången börjas, alla dess skäl och bevis genast framte, och svaranden sammaledes."
För parternas skyldighet att sanningsenligt inför rätten framlägga vad de ha sig bekant kan åberopas 14 kap. 8 § R.B., som stadgar: "Skriver någon eller talar inför rätta, det han vet ej sant vara, och vill domaren därmed förleda; varder han därom övertygad, böte i underrätt 10 daler eller mera, allt som domaren det prövar."
Domstolens rättighet att förelägga part personlig inställelse även i civila mål är fastslagen i R.B. 15 : 1, där det heter: "I ringare brottmål och tvistemål må man genom laga ombudsman kära och svara; och skall huvudman ändock för rätta komma, när domaren det fordrar."
Ett uttryckligt uttalande mot onödiga uppskov innehåller 24 kap. 1 § R.B., som stadgar: "Domare bör sakens slut ej uppehålla med uppskovsdom, utan så är att vissa omständigheter det oundgängligen kräva."
Och vad angår frågan om doms avkunnande vid det sammanträde, där målet slutbehandlats, innehåller 1872 års förordning om häradsting i sin 7 § följande: "När mål å allmänt sammanträde blivit tillslut fört, skall dom avkunnas, innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan."
De strävanden, för vilka jag redogjort, kräva för uppnående av ett gynnsamt resultat ett intimt samarbete mellan domare och parter, speciellt deras rättsbildade ombud. Ville dessa senare driva obstruktion mot domstolens önskningar, skulle de ofta kunna gäcka dessa och försämra resultatet. Härav har jag i Göteborg icke sett något spår. Jag har icke mött något enda fall då det erbjudit någon svårighet att efter samråd med advokaterna komma överens om bästa formen för ett måls handläggning. En bidragande orsak till detta goda resultat ligger i rättegångens offentlighet. Både domare och advokater äro för visso känsliga för att icke utmana den offentliga kritiken, och i den uppmärksamma nämnden känner domaren sig ständigt ha ett moraliskt stöd, om han i någon tveksam, under processledningen fallande casus skulle vilja höra dennas mening.
Om jag med några få ord skall söka sammanfatta det karakteristiska för den rättegångsordning häradsrätten sökt tillämpa, kan det sägas vara att densamma, i närmaste anslutning till vår gamla, folkliga organisation av häradsrätten, moderniserad genom tätare sammanträden och genom en rationell arbetsfördelning, strävar att med stöd av ännu gällande lagbestämmelser och med tillämpning av en stark processledning koncentrera handläggningen inför rätta till en muntlig och okonstlad förhandling, om möjligt utan uppskov, förberedd, där så erfordras, genom skriftväxling mellan parterna, vid vilken förhandling alla tillgängliga upplysningskällor, främst parternas personliga hörande, utnyttjas för sanningens utletande, och vilken omedelbart efterföljes av överläggning inom rätten och dom i målet.
Efterskrift. Sedan ovanstående — med undantag av noterna — uppsatts i korrektur för Sv. J. T:s novemberhäfte men fått stå över på grund av bristande utrymme, har ämnet ytterligare diskuterats dels på ett sammanträde i Stockholmsavdelningen av Sveriges Advokatsamfund och dels i Göteborgs Juristklubb.13 Därjämte har jag haft förmånen att få genomgå principerna för målens handläggning med några Göteborgsadvokater. Vid dessa överläggningar har begagnats följande P. M., vilken såsom en kort sammanfattning av föregående ramställning här torde få återgivas.
P. M.
angående civilmåls handläggning vid Askims häradsrätt.
Stämningsansökan.
1. Varje stämningsansökan granskas antingen av förste notarien, som i mål, vari tredskodom kan givas, tillser att alla för tredskodoms meddelande erforderliga uppgifter innehållas i ansökningen, eller ock av häradshövdingen. Skulle i något fall ansökan befinnas ofullständig eller eljest otjänlig att läggas till grund för rättegången, hemställes hos käranden eller dennes ombud om ansökningens komplettering eller förbättring i närmare angivna hänseenden.
Förberedande skriftväxling.
2. Är målet av beskaffenhet, att det kan antagas att ett skriftligt svaromål skulle främja utredningen, hemställes i sammanhang med stämningsresolutionen, att svaranden ville inom viss tid till domsagans kansli ingiva dylikt svaromål i två exemplar, varav det ena tillställes käranden. Av stämningsansökningen bevaras i dylikt fall en avskrift på kansliet. Till käranden kan antingen i sammanhang med stämningsresolutionen eller genom påteckning å det skriftliga svaromålet hemställas att härefter till kansliet, likaledes i två exemplar, ingiva en fullständig utveckling av sin talan. Finnes, sedan en dylik skriftväxling ägt rum, ytterligare förberedelse till huvudförhandlingen ej erforderlig, göras parterna uppmärksamma på att de böra redan vid första rättegångstillfället förebringa all sin utredning i målet.
Omedelbart framläggande av fakta och bevismedel.
3. Varje part är pliktig att genast vid rättegångens början uttömmande och sanningsenligt yttra sig över av motparten uppgivna faktiska omständigheter samt besvara framställda frågor rörande fakta av betydelse för målets bedömande. Likaledes böra parterna i den förberedande skriftväxlingen eller, om sådan icke äger rum, vid första inställelsen angiva alla de bevismedel, av vilka de önska begagna sig i målet, samt vad de med varje särskilt bevismedel önska styrka, och böra de omedelbart framlägga alla av dem kända aktstycken rörande tvisten.
Parts personliga avhörande.
4. Parterna kunna till stöd för lämnade uppgifters riktighet åberopa såväl eget som motpartens personliga avhörande. Redan i sammanhang med stämningsresolutionen eller med anledning av förberedande skriftväxling kan domaren hemställa till endera eller båda
parterna att komma personligen tillstädes vid rätten. Erfordras uppskov, överväger rätten städse, huruvida personlig inställelse bör åläggas någondera eller båda parterna. Härvid beaktas jämväl betydelsen av parts personliga närvaro för åstadkommande av en skälig förlikning.
Vittnesbevisning.
5. Även vittnen, som på grund av släktskapsförhållande till part eller delaktighet i saken äro jäviga att vittna, kunna åberopas, och kunna de höras antingen på ed eller upplysningsvis, när parterna därom enas. Rätten tillser, att å ömse sidor all vittnesbevisning om möjligt förebringas vid ett och samma rättegångstillfälle. Begäres uppskov för vittnes hörande, prövar rätten, huruvida vad vittnet uppgives kunna intyga är av betydelse för målets bedömande, samt avslår, om så ej är fallet, uppskovsyrkandet.
Muntlig förberedelse. Uppskov.
6. Blir målet ej förlikt eller eljest slutligen handlagt vid första inställelsen, genomgås vid denna alla tvistepunkterna med parterna i syfte att målet om möjligt må kunna slutbehandlas vid nästa rättegångstillfälle. Parterna kunna härvid överenskomma om målets ytterligare förberedande genom skrifters inlämnande till kansliet i två exemplar på av rätten fastställda tider. Att parterna enas om uppskov fritager icke rätten från skyldighet att pröva behovet härav. I uppskovsbeslut stadgas såsom regel, att parterna å ömse sidor vid nästa rättegångstillfälle skola vara beredda att slutligen utföra sin talan för erhållande av häradsrättens dom i målet samma dag. Part, som vållar onödigt uppskov, blir ersättningsskyldig härför, även om han vinner i huvudsaken.
Hinder mot förhandlingens slutförande.
7. Erhåller part kännedom om omständighet, som är ägnad att förhindra måls slutförande vid rättegångstillfälle, då så beräknats kunna ske, bör anmälan härom göras hos rättens ordförande, som vid behov vidtager åtgärd för hela förhandlingens uppskjutande. Part, som önskar till rätten ingiva skriftlig framställning eller andra handlingar i målet, bör ingiva dessa till kansliet, om möjligt i två exemplar, i så god tid före tinget, att motparten hinner taga del av dem och förbereda sig till deras slutliga bemötande.
Muntlig huvudförhandling.
8. Vid den slutliga förhandlingen i målet före domens avkunnande framlägges muntligen inför rätten genom parterna eller deras ombud under ledning och med bistånd av ordföranden allt vad som i skriftväxlingen eller eljest under förberedelsen eller vid tidigare förhandling inför rätten framkommit av betydelse för målets prövning; bevisningen förebringas och parterna dryfta denna samt utveckla härutöver sin talan i mån av behov. Vad som muntligen andrages, sedan utredningen i målet behörigen protokollförts, antecknas ej i vidare mån än som erfordras för protokollens fullständighet. 14
Målens utsättande
9. Före varje ting beräknas så noggrant som möjligt med hänsyn till innehållet i förd skriftväxling, tidigare protokoll i målet
å bestämdaklockslag.
eller inhämtade upplysningar, huru lång tid handläggningen i de olika målen kan komma att kräva, och indelas med ledning härav målen å uppropslistan i olika grupper att handläggas efter vissa klockslag, därom partsombuden underrättas dagen före tinget.
Domens avkunnande.
10. Dom beslutas om möjligt i varje mål samma dag målet överlämnats till rättens prövning och bör undantagslöst meddelas under ordförandeskap av samme domare, som lett den föregående handläggningen av målet. 15
I tillämpliga delar gäller vad som sålunda anförts om civilmålen jämväl beträffande brottmålen, särskilt sådana i vilka allenast finnas enskilda parter. För vinnande av ökad koncentration i handläggningen av allmänna åtal mot icke häktade blev i början av hösten, efter samråd med landsfogden i länet och med hans gillande, åklagarnas uppmärksamhet fäst på vissa önskemål, nämligen, bland andra, att varje tilltalad måtte erhålla tillfälle att yttra sig över vad som lades honom till last, innan målet förekomme vid rätten; att, om han bestrede åtalet, hans bestridande måtte protokollföras och all bevisning i målet förebringas redan vid första rättegångstillfället; att i alla mål av mera allvarlig beskaffenhet åklagaren borde själv höra den tilltalade, innan han instämdes till rätten; att i varje stämning måtte angivas lagrum, enligt vilket ansvar yrkas; att, när åklagaren funne att utredningen vid häradsrätten skulle gagnas av att den tilltalade inställde sig personligen, åklagaren i stämningen måtte uppfordra honom att iakttaga personlig inställelse; att alla stämningar jämte polisrapporterna och annan utredning i målen måtte avlämnas på kansliet fredagen före varje ting; samt att, om mål bleve uppskjutet, all återstående utredning måtte förebringas till nästa rättegångstillfälle. Beträffande häktade lämnar redan gällande lag och praxis så stora garantier för snabbaste möjliga handläggning, att några särskilda anordningar — utöver den att ordinarie häradshövdingen icke utan laga förfall söker ledighet från rannsakningar med häktade — ej behövt vidtagas.