EN EVENTUELL NORDISK LAGSTIFTNING ANGÅENDE SKULDEBREV. 1
AV
PROFESSOR MARTIN FEHR.
Den enda väsentliga avvikelse, som den finska rättens regler angående skuldebrev förete från den svenska rätten, synes ligga däri, att överlåtelse av orderpapper icke kan ske genom blotta överlämnandet av handlingen utan kräver skriftlig transport.
Den danska och norska rättens regler däremot skilja sig i åtskilliga väsentliga hänseenden från den svenska rättens. Grundvalen för den danska och norska rättens reglering av förevarande rättsområde är en för Danmark och Norge gemensam förordning av den 9 februari 1798. Denna innebär i princip, att alla skuldebrev, även om de äro ställda till viss man, äro negotiabla, d. v. s. bärare av rättigheten i den mening, att skuldebrevets återställande är villkor för betalningserhållande, och att ett kvitto, utställt av en tidigare innehavare, gäller mot ny innehavare endast om det antecknats på själva skuldebrevet (eller avser ränta). Vad som i dansk och norsk rätt kallas negotiabla skuldebrev är sålunda en väsentligt vidsträcktare grupp av handlingar än de, som i Sverige betecknas såsom löpande skuldebrev. Å andra sidan förekomma i Danmark och Norge skuldebrev till innehavaren på grund av särskild lagstiftning endast i ringa utsträckning, liksom innehavaren av ett till viss man eller order utställt skuldebrev för att kunna kräva betalning måste förete en till honom fortlöpande följd av överlåtelser.
Vid ett övervägande av vilka principer böra läggas till grund för en eventuell nordisk lagstiftning angående skuldebrev, synes från svensk rätts ståndpunkt uppmärksamheten i första rummet böra inriktas på frågan, huruvida den nuvarande svenska regeln om överlåtande av orderpapper genom blotta överlämnandet av handlingen måste vidhållas. Å ena
sidan är denna regel sedan snart ett hundra år i svensk rätt vedertagen. Å andra sidan strider den emellertid mot vad som för närvarande gäller icke blott i de övriga skandinaviska länderna, utan i modern rätt i allmänhet. Det må ock erinras, att den nu allmänt gängse ståndpunkten tidigare varit svensk rätt. Först i förra hälften av 1800-talet skedde en övergång till den nuvarande uppfattningen.1 Det förefaller som om denna övergång bort hava varit från rättssäkerhetens synpunkt vida svårare att genomföra än den som nu ifrågasättes. Likaså bör erinras att i gällande svensk rätt den allmänna moderna ståndpunkten återfinnes beträffande vissa i handelslivet särskilt viktiga dokument, framförallt växlar. Under iakttagande av nödig övergångstid synes det icke böra från svensk rätts sida möta någon avgörande invändning mot att införa den regel, att det för att göra gällande rätt på grund av ett till viss man eller order utställt skuldebrev erfordras styrkt överlåtelse.
Av betydelse är härvid frågan, huruvida endast en äkta överlåtelse legitimerar ny innehavare av skuldebrevet. Det är ej minst häri, som värdet av denna särskilda regel angående orderpappers överlåtande synes kunna ligga: innehavarens risk i händelse av papperets förlust är minskad. Men som bekant gäller motsatt regel för växel och check; samma synes åtminstone i Danmark och Norge förhållandet vara beträffande skuldebrev utställt till viss man eller order. I svensk rätt finnes av naturliga skäl icke någon stadgad uppfattning i denna fråga. Men det bör framhållas, att den ifrågasatta skillnaden mellan överlåtelse av innehavare- och av orderpapper synes bli skäligen betydelselös, därest gäldenären kan med befriande verkan betala till en innehavare av ett orderpapper, vilken grundar sin rätt på en falsk överlåtelse.
Om emellertid i denna punkt en ändring av gällande svensk rätt synes kunna ifrågasättas, måste å andra sidan, efter vad det förefaller, en eventuell nordisk rättsgemenskap av den danska och norska rätten kräva vissa eftergifter. Den svenska rättsuppfattningen torde svårligen kunna förlika sig med nämnda rättssystems principiellt avvisande hållning gentemot innehavarepapper. Den borgenär, som vill påtaga sig de risker
och det stränga vårdnadstvång, som ett förvärv av ett innehavarepapper onekligen medför, torde böra ha frihet härtill. De grunder, som synas hava varit bestämmande för den danska och norska rättens ståndpunkt i förevarande hänseende, torde hava varit skattesynpunkter. Man stämpelbelade transporter av skuldebrev, och det var i syfte att göra denna skatt effektiv, som en förordning av år 1754 stadgade förbud mot att utställa obligationer, reverser och andra skuldebrev till innehavaren samt mot att transportera dem in blanco eller till innehavaren. Detta ändamål måste emellertid anses vara av alltför tillfällig art för att få inverka bestämmande på de civilrättsliga reglerna om skuldebrev. Men vidare torde det från svensk rätts sida näppeligen vara möjligt att tillägna sig den uppfattningen att ett till viss man ställt skuldebrev skulle få betraktas såsom bärare av fordringsrätten. Efter vad det vill synas måste därför gentemot den danska och norska rätten framställas jämväl det önskemål, att regeln om negotiabilitet upphäves, i vad den gäller skuldebrev ställda till viss man.
En eventuell nordisk rättsgemenskap skulle sålunda byggas på tre olika arter av skuldebrev, nämligen på skuldebrev
1:o) ställt till viss man;
2:o) ställt till viss man eller order;
3:o) ställt till innehavaren.
Den förstnämnda arten skulle därvid icke vara bärare av fordringsrätten, alltså icke negotiabel. De båda senare grupperna däremot skulle vara bärare av fordringsrätten och skilja sig allenast genom de skilda reglerna beträffande skuldebrevets överlåtelse och villkoren för ny innehavares legitimation.
Vad därefter beträffar skuldebrevets verkan synes anledning föreligga att beträffande order- och innehavarepapper (negotiabla dokument; d. v. s. grupperna 2 och 3) hävda den mening, som kommit till uttryck i svenska avtalslagen § 35 mom. 1, nämligen att kreationen, icke utgivandet grundlägger förpliktelse för utställaren i förhållande till godtroende innehavare. Detta synes vara en princip, som beträffande dylika dokument betingas av den allmänna regeln, att de medföra en rätt för godtroende innehavare oberoende av den förste innehavarens rätt — en regel som röner inskränkning endast i händelse utställaren till stöd för skuldebrevets ogiltighet kan åberopa en rättsgrund av absolut natur, såsom att handlingen
tillkommit genom råntvång, utfärdats av en person i saknad av rättslig handlingsförmåga eller (trots eventuell postdatering) är preskriberad. Att ett falskt skuldebrev saknar varje rättskraft behöver ej framhållas. Är det genom förfalskning förändrat, antages ju i allmänhet likaledes, att invändning därom kan framställas av utställaren men att denne kan bliva skadeståndsskyldig, i händelse den av förfalskningen vållade skadan kan återföras till något hans vållande.
Beträffande åter skuldebrevets inverkan å förhållandet mellan utställaren och förste innehavaren torde böra hävdas, att skuldebrevet icke medför någon verkan av materiellt rättslig natur, och att alltså någon materiell abstraktion icke erkännes.
Vanskligare är att avgöra, huruvida i förhållandet mellan utställaren och ny innehavare ett skuldebrev av typen 1 eller 2 bör anses medföra en abstrakt förpliktelse. Härutinnan synes från svensk ståndpunkt den mening böra hävdas, att abstraktionen icke medför strängare verkningar för gäldenären, än skuldebrevets egenskap av att vara order- eller innehavarepapper föranleder. Tanken att gäldenären skulle vara förhindrad att gentemot innehavaren framställa sådana invändningar, som äro grundade på det omedelbara förhållandet mellan utställaren och innehavaren (t. ex. kvittningsinvändning), synes sålunda böra avvisas. Dessa förhållanden kräva även en reglering beträffande växel i överensstämmelse med den svenska rättens ståndpunkt.
Vad angår inkassoöverlåtelse torde böra göras gällande, att dylik vid skuldebrev av typen 1 och 2 ger innehavaren legitimation att kräva, men icke någon av den verklige rättsinnehavarens oberoende rätt.
Av de nordiska rättssystemen är det endast det svenska, som helt saknar institutet dödning av skuldebrev (bortsett givetvis från växel, check och konnossement). Försäkringslagstiftningskommittén har emellertid den 23 januari 1925 fått i uppdrag att på grundval av 1907 års kommittébetänkande utarbeta nytt förslag i ämnet. Bland de spörsmål, som i detta hänseende uppkomma, synes särskild uppmärksamhet tillkomma frågan, huruvida dödning av innehavarepapper bör ifrågakomma icke blott, såsom åtminstone i norsk rätt är fallet, beträffande skuldebrev, som styrkas vara med sannolikhet förstörda, utan, såsom i finsk och i huvudsak även i
dansk rätt gäller, jämväl beträffande skuldebrev som förkommit. Med hänsyn till den stora risk, som godtroende förvärvare obestridligen löper, därest dödning medgives även beträffande förkomna skuldebrev, synes, i all synnerhet beträffande obligationer, försiktighet i nämnda hänseende vara påkallad.