IFRÅGASATT ÄNDRING AV BESTÄMMELSERNA OM SKADESTÅND VID FÖRLUST AV FÖRSÖRJARE.1
I skrivelse den 4 mars 1913 hemställde riksdagen, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att den skadeståndsrätt, som i detta lagrum är medgiven maka och barn efter dödad person, måtte tillkomma jämväl den dödades föräldrar.
I sin skrivelse anförde riksdagen bland annat:
I allmänhet är i vår lagstiftning skadeståndsskyldigheten på grund av brott principiellt inskränkt till av brottet omedelbart härflytande skada. Sådan skada är den brottslige pliktig ersätta, vare sig brottet skett med uppsåt eller av vållande. I ovannämnda lagrum är emellertid skadeståndsplikten utsträckt även till medelbar skada, som genom brott tillskyndats tredje man, nämligen i det fall maka eller barn efter den, som blivit dödad, komma att genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll.
Redan i lagkommitténs förslag till straffbalk av år 1832 hade upptagits en bestämmelse av ungefär liknande innehåll som det nämnda stadgandet i gällande strafflag. I motiverna härtill anförde kommittén, att, då dödad persons make och barn kunde genom hans frånfälle komma i saknad av nödigt underhåll, både rättvisa och billighet krävde, att, när döden blivit genom uppsåtlig gärning eller grovt vållande orsakad, såsom skadestånd tillades nämnde målsägande vad för dem skäligen tarvades, intill dess de sig eljest kunde försörja. Enahanda stadgande upptogs sedermera även i lagberedningens år 1844 avgivna förslag till straffbalk.
Den genom 6 kap. 4 § strafflagen såsom undantag från den allmänna regeln medgivna rätten till skadestånd är dock väsentligen begränsad, dels därigenom att dess inträde är bundet vid förutsättningen, att den dödades make och barn genom hans frånfälle komma att sakna nödigt underhåll, och dels så tillvida att skadeståndets belopp, som i allmänhet bestämmes endast med hänsyn till skadans
beskaffenhet, i dessa fall skall beräknas med hänsyn såväl till den brottsliges tillgångar som "andra omständigheter".
De skäl, som föranlett lagstiftningen att tillerkänna maka och barn efter dödad person rätt att av brottslingen utbekomma skadeersättning, måste emellertid anses i lika hög grad gälla i fråga om andra personer, som för sin utkomst varit helt och hållet beroende av den dödade. Den rättvisa och billighet, som av lagkommittén åberopades såsom grund för skadeståndsrätt för dödad persons maka och barn, synes med samma fog påkalla dylik rätt för dennes övriga närmaste, vilka ägt att av honom komma i åtnjutande av försörjning.
Även om man, vid en utvidgning av ifrågavarande från de allmänna skadeståndsreglerna givna undantagsbestämmelser, bör framgå med försiktighet, torde i allt fall en utsträckning av rätten till skadestånd till att omfatta även föräldrar utan olägenhet kunna vidtagas.
Under hänvisning till 3 § i då gällande förordning angående fattigvården i riket framhöll riksdagen vidare, att, därest, såsom ifrågasattes, skadeståndsrätten enligt 6 kap. 4 § strafflagen utvidgades att omfatta även föräldrar, denna rätt komme att omfatta alla de fall, där försörjningsplikt inom familjen enligt lag förelåge.
Vid januaririksdagen 1914 väcktes inom första kammaren motion om sådan ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att den rätt till skadestånd, som enligt detta lagrum tillkommer make och barn efter den, som blivit dödad, skulle utsträckas till dennes alla skyldemän i rätt upp- och nedstigande led. Lagutskottet, som hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, motiverade denna hemställan med hänvisning till den föregående året avlåtna riksdagsskrivelsen i ämnet. Utskottet ansåg en ändring av ifrågavarande lagrum för det dåvarande icke böra företagas i vidare mån än riksdagen redan hos Kungl. Maj:t begärt. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Den av riksdagen genom omförmälda skrivelse gjorda hemställan hade ännu icke föranlett något förslag från Kungl. Maj:ts sida, då riksdagens justitieombudsman den 25 februari 1924 ingick till Kungl.Maj:t med en framställning i ämnet.
I skrivelsen erinrade justitieombudsmannen till en början om förenämnda riksdagsskrivelse och motion samt redogjorde för vissa utländska rättssystems ställning till den förevarande frågan. Under hänvisning till vad riksdagen anfört därom, att med de av riksdagen föreslagna bestämmelserna skadeståndsrätten komme att omfatta alla de fall, där försörjningsplikt inom familjen enligt lag förelåge, påpekade justitieombudsmannen därefter, att det torde böra ifrågasättas, huruvida en dylik ståndpunkt fortfarande borde vidhållas, samt anförde i anslutning härtill:
Nyssnämnda stadgande i fattigvårdsförordningen, vilket väl endast hade till ändamål att bestämma försörjningsplikten inom familjen i förhållande till samhället, torde hava vilat på förutsättningen av en motsvarande privaträttslig underhållsskyldighet. Denna privaträtts-
liga underhållsskyldighet, som likväl icke i alla avseenden fanns utstakad i då gällande civilrättsliga lagbestämmelser, var sålunda att betrakta som det för försörjningsplikten grundläggande. Det syntes därför ligga nära till hands att undersöka, huruvida icke såsom norm för en utvidgad rätt till skadestånd i fall, som avses i 6 kap. 4 § strafflagen, borde läggas den privaträttsliga underhållsskyldigheten inom familjen. Att hänsyn i förevarande sammanhang skulle tagas till en underhållsskyldighet, som icke fölle inom familjerättens område, syntes icke böra sättas i fråga.
Justitieombudsmannen erinrade härefter i sin skrivelse därom, att under den tid, som förflutit, sedan riksdagen avlät sin framställning, uttömmande lagbestämmelser — delvis med ändring av förut gällande rätt — givits rörande den familjerättsliga underhållsskyldigheten (nya giftermålsbalken och barnalagarna), samt lämnade redogörelse ej mindre för dessa bestämmelsers innehåll än även för den försörjningsplikt, varom stadgas i 3 § i gällande fattigvårdslag den 14 juni 1918. Vidare framhölls, hurusom under förarbetena till sistnämnda lag det väl ansetts önskvärt, att fattigvårdslagens regler om försörjningsplikt anslöte sig till civillagens, (jfr uttalanden i fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag av år 1915 samt av vederbörande departementschef vid framläggande av det av riksdagen 1918 antagna förslaget till fattigvårdslag) men att vissa hinder häremot funnits möta, samt att således den offentligrättsliga försörjningsplikten för anhöriga för närvarande icke sammanfölle med den familjerättsliga underhållsskyldigheten. Försörjningsplikten innefattade allenast skyldighet att tillse, att det nödtorftiga behovet fylldes, så att samhällets inskridande bleve onödigt. Försörjningsplikt torde ej heller föreligga i varje fall, då underhållsskyldighet förefunnes och tvärt om. I skrivelsen anfördes slutligen:
Då nu den familjerättsliga underhållsskyldigheten, sådan den utformats i de åberopade bestämmelserna i nya giftermålsbalken och barnalagarna, sträckte sig betydligt längre än till det nödtorftiga behovet, nämligen till vad som med hänsyn till angivna förhållanden må finnas tillbörligt eller skäligt, syntes man, med hänsyn jämväl i viss mån till de citerade yttrandena från åren 1915 och 1918, icke böra stanna vid att fortfarande sammankoppla den ifrågavarande skadeståndsrätten med det nödtorftiga behovet. Det i 6 kap. 4 § strafflagen förekommande uttrycket "nödigt underhåll" torde därför böra underkastas en sådan ändring, att därav framginge, att det vore fråga ej blott om vad som enligt fattigvårdslagstiftningen kan anses nödigt utan om sådant underhåll, som efterlevande enligt familjerättsliga regler ägt åtnjuta av den döde. Oavsett att lagstiftningens egen utveckling torde fordra denna konsekvens, då det gällde att föreslå en ändring av det ifrågavarande stadgandet, syntes det vara mest tilltalande för rättskänslan, att, därest den, som varit vållande till en familjeförsörjares död, ägde tillräckliga tillgångar, han förpliktades ersätta de efterlevande icke blott så mycket, att de ej fölle fattigvården till last, utan till och med så mycket, som de av den döde ägt bekomma, om han fått leva. Att hänsyn
till skäligheten ändock skulle tagas, bleve ju utsagt, om orden "efterty med avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter skäligt prövas" finge stå kvar eller utbyttes mot något lämpligare uttryck. Såsom en olägenhet skulle dock kunna framhållas, att det i skadeståndsprocessen någon gång kunde bliva svårt att avgöra, om underhållsskyldighet verkligen ålegat den döde, exempelvis då han i livstiden på grund av söndring levat skild från sin maka och domstols beslut om hans förpliktande att utgiva underhåll icke förelåge. Enahanda svårigheter torde emellertid kunna uppkomma även med den lydelse, 6 kap. 4 § strafflagen nu har. I enlighet härmed skulle åt 6 kap. 4 § strafflagen kunna givas den innebörden att, om någon bleve dödad och underhållsskyldighet enligt lag ålegat honom mot make, barn eller adoptivbarn, föräldrar eller adoptant, makes barn i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn eller mot den, med vilken den döde förut varit gift eller utom äktenskap avlat barn, och de sålunda efterlämnade komme att genom hans frånfälle sakna det underhåll, som de av honom ägt åtnjuta, skulle, efter ty med avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter prövades skäligt, tilläggas dem skadestånd, vilket skulle kunna sättas att utgå på engång eller å särskilda tider.
I anledning av de av riksdagen och dess justitieombudsman sålunda gjorda framställningarna utarbetades inom justitiedepartementet förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen. Förslaget, som den 13 februari 1925 remitterades till lagrådet, hade följande lydelse:
"Kommer någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den, som blivit dödad, att genom dennes frånfälle sakna underhåll; då skall honom, efter ty, med avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt prövas, tilläggas skadestånd; och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider."
Den föreslagna lagen var avsedd att träda i kraft den 1 juli 1925.
Vid remissen till lagrådet uttalade departementschefen, att han, vad beträffade införande av nya kategorier av skadeståndsberättigade, funne sig kunna i huvudsak instämma i vad justitieombudsmannen anfört därom, att såsom norm härvid borde tjäna reglerna om den privaträttsliga underhållsskyldigheten inom familjen. Under erinran om den i 7 § legostadgan husbonde under viss förutsättning ålagda skyldighet att draga försorg om gammalt tjänstehjon, påpekade emellertid departementschefen, att sistberörda underhållsplikt, om än numera av allenast ringa betydelse, syntes vara av sådan art, att åt den underhållsberättigade borde inrymmas rätt till skadestånd, för det fall att han till följd av den underhållspliktiges genom annans brottsliga gärning förorsakade död ginge förlustig underhållet. Departementschefen framhöll vidare, att, då det nu omnämnda fallet torde vara det enda, där utanför familjerättens område en legal underhållsplikt i egentlig mening av privaträttslig natur funnes stad-
gad, ett godkännande av vad sålunda anförts skulle föranleda därtill, att skadeståndsanspråk för underhållsberättigad komme att föreligga, så snart den avlidnes skyldighet att utgiva underhåll haft sin grund i lagstadgande.
Departementschefen anförde ytterligare:
"Anses nu den förordade normen för skadeståndsrättens bestämmande böra antagas, är dock att märka, att en till sin natur legal underhållsskyldighet i det särskilda fallet kan vara närmare bestämd genom avtal mellan vederbörande; så är ju ofta händelsen beträffande frånskild mans förpliktelse att utgiva underhåll till sin förutvarande hustru. Dylik avtalsbestämd underhållsplikt lärer emellertid få betraktas såsom varande av legal natur, likaväl som då underhåll i liknande fall utgår jämlikt ett av domstol meddelat beslut. För närmare angivande av de kategorier av personer, vilka genom ett stadgande i nu antydd riktning skulle bliva berättigade till skadestånd, torde jag — bortsett från den skadeståndsrätt, som för visst fall skulle tillkomma tjänstehjon — allenast behöva hänvisa till justitieombudsmannens framställning.
Den underhållsplikt, varom i förevarande sammanhang är fråga, måste tydligen vid tiden för den underhållspliktiges död vara av så att säga aktuell natur. Detta är emellertid icke så att förstå, att om exempelvis en person, vilken har att utgiva underhåll åt ett sitt barn utom äktenskap, uraktlåtit att fullgöra denna sin skyldighet ehuru han varit i stånd därtill, barnet, i händelse fadern, innan åtgärder för underhållspliktens utkrävande mot honom hunnit vidtagas, ljuter döden i följd av brott, skulle vara förhindrat att göra gällande skadeståndskrav. Hinder mot sådant krav lärer ej heller böra anses föreligga, där underhållspliktig visserligen varit urståndsatt att fullgöra sin underhållsskyldighet, men denna oförmåga skäligen får antagas hava varit av övergående natur. Om en familjeförsörjare, vilken för tillfället är arbetslös och av denna anledning blivit tillsvidare urståndsatt att underhålla sin familj, omkommer i följd av brott, torde sålunda skadeståndsrätt icke böra vara familjemedlemmarna betagen.
I detta sammanhang kan icke avses att göra ändring i gällande rätt så vitt angår frågan, huruvida viss handling över huvud medför skadeståndsansvar. Såsom allmän regel gäller, att rätt till skadestånd förutsätter, att den dödade mistat livet i följd av brott. Denna regel är emellertid, på grund av särskilda stadganden i vissa lagar, icke undantagslös, ej heller är alltid den brottslige ensam skadeståndsskyldig. Enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift skall, där i följd av sådan drift någon ljutit döden eller lidit kroppsskada samt vållande därtill ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last, järnvägens innehavare utgiva skadestånd såsom om han själv vållat skadan. Enligt lagarna den 30 juli 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och den 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart åligger ägare samt i vissa fall även brukare av automobil
eller luftfartyg i stor utsträckning ansvarighet för skada, som uppkommer i följd av automobils eller luftfartygs begagnande, ändå att han icke är vållande till skadan, och skall, där någon ljutit döden, skadeståndet bestämmas enligt de i 6 kap. 4 § strafflagen stadgade grunder. Ansvarigheten åvilar vederbörande ensam eller tillika med automobilens eller luftfartygets förare. Varder någon, som i förhållande till annan än legalt underhållspliktig, dödad i följd av brott, skall följaktligen skadeståndsskyldighet stundom kunna åligga annan än den brottslige. Beträffande rätt till skadestånd, oberoende av brottslig gärning, må anmärkas, att på grund av stadganden i nämnda lagar den 30 juli 1916 och den 26 maj 1922 ävensom i 4 och 8 §§ i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skadestånd, som nu avses, kan komma att utgå efter dödsfall, även där dödsfallet icke haft sin grund i brottsligt förfarande.
Den skada, som skall ersättas, är förlust av underhåll, förorsakad genom den underhållspliktiges död. Därest dödsfallet icke har någon inverkan i nyssnämnda hänseende, uppstår icke dylik skada, och skadestånd kommer följaktligen icke i fråga. Så är tydligen förhållandet, där den eller de till underhåll berättigade befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att deras utkomstmöjligheter icke påverkas av den underhållspliktiges död; den avlidne kan exempelvis efterlämna viss förmögenhet eller vara livförsäkrad till mera avsevärt belopp. I detta sammanhang må framhållas, att till underhåll tydligen icke kunna hänföras sådana förmåner, vilka måste sägas hava karaktär av överflöd eller lyx. Mistning därav skall således icke ersättas. Därest de efterlevande visserligen fortfarande under någon tid kunna hava sin förra utkomst, t. ex. genom att taga i anspråk sparat kapital, men dock ej kunna anses säkerställda för hela den tid, under vilken de skulle varit berättigade till underhåll av den avlidne, eller ock de från att hava intagit en mera burgen ställning finna sig genom dödsfallet försatta i synnerligen knappa ekonomiska villkor, föreligger otvivelaktigt för dem fordran på skadestånd.
Med det nu sagda har jämväl berörts en av de omständigheter, vilka synas böra vara bestämmande för skadeståndets storlek. Såsom av mitt yttrande redan torde hava framgått, delar jag justitieombudsmannens uppfattning därom att vad i skadestånd må utdömas ej bör, såsom av den nuvarande ordalydelsen i 6 kap. 4 § strafflagen synes följa, vara begränsat till vad som erfordras för nödtorftig bärgning. En lagändring i denna riktning synes icke böra möta betänklighet, då det med fog torde kunna sättas i fråga, huruvida i själva verket enligt gällande rätt en fullt så snäv gräns kan anses vara dragen i detta hänseende; (jämför uttalande av Winroth i hans av justitieombudsmannen omnämnda arbete "Om skadestånd" sid. 134).
För bedömande av skadans storlek är det emellertid uppenbarligen icke nog att allenast jämföra den underhållsberättigades ställning före dödsfallet med hans belägenhet omedelbart efter detsamma; hänsyn måste tydligen även tagas till den tid, för vilken underhållet antagligen skulle hava kommit att utgå eller lagligen skulle utgått.
Huruvida vid utmätande av skadeståndets storlek hänsyn jämväl bör tagas till den skadeståndsskyldiges tillgångar, kan givetvis vara föremål för olika meningar. Enligt 6 kap. 4 § strafflagen, sådant detta lagrum för närvarande lyder, skall, såsom redan framhållits, dylik hänsyn tagas, och jag har icke funnit anledning förorda frånträdande av den gällande svenska rättens ställning i förevarande hänseende.
Hädanefter som hittills lärer skadestånd, varom nu är fråga, böra efter omständigheterna kunna sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider. Såsom redan erinrats bliva, bland annat, de regler, som gälla i fråga om underhållsplikts fortvaro, vid skadeståndets bestämmande av stor vikt; särskilt framträder detta, där skadestånd sättes att utgå å särskilda tider. I övrigt torde närmare grunder för beräkning av skadestånd icke kunna angivas i lagen, utan synes det böra överlämnas åt domstolarna att i detta avseende träffa avgörande efter föreliggande omständigheter. Framhållas må ock, att med den nu ifrågasatta lagändringen icke kan åsyftas att taga ståndpunkt till det i detta sammanhang icke berörda spörsmålet, huruvida ersättning i annat avseende än underhåll kan böra utgå i följd av någons dödande."
Lagrådet yttrade i sitt den 5 mars 1925 avgivna utlåtande:
"I vår lagstiftning saknas mera allmängiltiga stadganden rörande skadestånd. Endast i fråga om skadestånd för brottslig gärning finnas vissa rättsregler, upptagna i strafflagens 6 kapitel, och dessa torde ingalunda kunna anses vara uttömmande ens inom det område, för vilket de direkt gälla, utan närmast avse att för vissa angivna fall av rättskränkning tillförsäkra den lidande ersättning. Genom hänvisningar i andra lagstadganden hava, på sätt jämväl av departementschefen framhållits, dessa strafflagens bestämmelser, särskilt nu ifrågavarande paragraf, gjorts tillämpliga även inom områden, som ej tillhöra den egentliga kriminallagstiftningen, och i fall, där brottsligt förfarande överhuvud ej föreligger.
Den nu föreslagna lagändringen, ehuru i viss mån av principiell innebörd, åsyftar ej heller den att åstadkomma ett fullständigt och slutligt ordnande av de rättsförhållanden, som i förevarande hänsende kunna vara förbundna med en persons dödande. Såsom av remissprotokollet framgår, avses endast att stadga skadeståndsplikt gentemot dem, som enligt familjerättsliga lagbud skulle ägt rätt till underhåll av den dödade, med utvidning till det särskilda fall, som omförmäles i 7 § legostadgan — gammalt tjänstehjons rätt till försörjning av sin husbonde. Därmed skulle ock alla förekommande fall av lagstadgad privaträttslig underhållsskyldighet vara tillgodosedda såsom inbegripna under paragrafens föreslagna avfattning. Däremot avser ej förslaget att utsträcka skadeståndsplikten till andra fall, då någon njutit underhåll av den dödade och genom dennes död går miste härom, vare sig nu detta underhåll berott på godvilligt åtagande, som måhända fått sitt uttryck endast i faktiskt lämnad försörjning, eller utgått enligt avtal mot ett kanske redan en gång för alla till den dödade erlagt vederlag, därå exempel anföras i remissprotokollet. Det vill emellertid synas, som om i fall, varom nu talats,
understundom lika starka billighetsskäl skulle kunna åberopas för att tillförsäkra den, vilken genom dödsfallet förlorat sin försörjare, gottgörelse av den ansvarsskyldige som i vissa fall av legal underhållsplikt, något som ock blivit i åberopade riksdagsskrivelsen framhållet. Att utom make och barn, som redan nu intaga en särställning i detta hänseende, även föräldrar då de äro beroende av underhåll från sitt barns sida, uttryckligen tillerkännes rätt till skadestånd av den för dödsfallet ansvarige, synes för visso vara särskilt påkallat, men övriga jämlikt lag underhållsberättigade personer — den dödades makes barn, hans förutvarande make, moder till hans barn utom äktenskap samt gammalt tjänstehjon — synas i detta hänseende komma först i andra rummet och intaga en ställning mera jämförlig med deras, som grunda sitt anspråk på avtal med den dödade eller annat dylikt rättsförhållande.
Det synes fördenskull med skäl kunna ifrågasättas, om ej inom ett lagstiftningsområde, vilket såsom förevarande icke förut är fullständigt reglerat genom allmänt avfattade bestämmelser, man, hellre än att å en viss punkt söka uppställa sådana, borde för närvarande inskränka sig till att medelst komplettering av äldre kasuistiska stadganden söka vinna den ändring, som särskilt framstår såsom önskvärd.
Beträffande den ändring, som ytterligare åsyftas med förslaget, eller att bereda möjlighet till en beräkning av skadeståndets belopp, bättre motsvarande den verkligen lidna förlusten, kan det, såsom ock departementschefen framhåller, med fog sättas i fråga, om i själva verket enligt gällande rätt en så snäv gräns kan anses vara dragen i detta hänseende som stundom gjorts gällande, eller att skadeståndsplikten ej skulle överstiga det mått av nödtorftig försörjning, som enligt fattigvårdslagstiftningen tillkommer behövande. De uttryck i nuvarande lagtexten, som skulle giva stöd för en dylik sträng tolkning, torde vara orden "sakna nödigt underhåll" och "vad för dem tarvas till dess de sig eljest försörja kunna". Men åt dessa uttryck synes ingalunda behöva givas sådan innebörd. Ordet "nödigt" torde i detta sammanhang snarare böra anses liktydigt med "erforderligt" än med "nödtorftigt"; och ett uteslutande av detta ord, på sätt skett i förslagets text, synes med denna tolkning föga lämpligt såsom ägnat att möjligen leda till en uppfattning motsatt mot vad som åsyftas. Den obenägenhet, som tilläventyrs i praxis gjort sig gällande att tillerkänna efterlevande såsom skadestånd ett för dem tillräckligt stort underhåll, torde heller icke i allmänhet hava sin grund i en tolkning av lagrummet, som ansetts härför lägga hinder i vägen, utan snarare få tillskrivas ett hänsynstagande till den brottsliges tillgångar och honom själv eventuellt åliggande underhållsplikt, vilket såväl enligt gällande lag som enligt förslaget skall ske.
På grund av det anförda hemställer lagrådet, att förevarande paragraf måtte för närvarande undergå ändring allenast så till vida, att såsom berättigade till skadestånd upptagas jämväl den dödades föräldrar samt, såsom en konsekvens härav, adoptant.
I detta sammanhang torde det även förtjäna erinras därom, att vid det instundande sommar sammanträdande trettonde nordiska juristmötet i Helsingfors skall såsom förhandlingsämne förekomma bland andra just frågan "om ersättning för förlust av försörjare"; och det lärer kunna förväntas, att denna fråga därvid erhåller en grundlig och mångsidig belysning av stort värde för ett fortsatt lagstiftningsarbete på området även i vårt land. Det synes därför även av sådan grund lämpligt att — i avvaktan på ytterligare utredning avfrågan — icke nu vidtaga någon mera omfattande lagändring."
Proposition i ärendet har icke framlagts vid innevarande årsriksdag.
B. Wieselgren.