Förslaget till lag om försäkringsavtal. Bortsett från sjöförsäkring har svensk lagstiftning hittills i huvudsak reglerat endast den offentligrättsliga sidan av det frivilliga försäkringsväsendet: det allmännas tillsyn över försäkringsanstalterna. Frågan om införande av privaträttsliga bestämmelser rörande all försäkring har emellertid sedan länge stått på dagordningen. Redan i skrivelse den 12 maj 1905 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag om försäkringsavtal. På initiativ av den svenska regeringen träffades sedermera under år 1910 överenskommelse mellan regeringarna i Sverige, Danmark och Norge om fortsättande av det gemensamma lagstiftningsarbetet inom obliga-

FÖRSLAGET TILL LAG OM FÖRSÄKRINGSAVTAL. 293tionsrätten. Bland de ämnen, som upptogos på ett för samarbetet fastställt program, förekom jämväl lagstiftning om försäkringsavtal. I enlighet med programmet företogos först vissa andra ämnen till behandling. Denna ledde till överensstämmande lagstiftning om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, om avbetalningsköp samt om kommission, handelsagentur och handelsresande. Under år 1915 avtalades, att såsom nästa ämne skulle upptagas frågan om lagstiftning rörande försäkringsavtal samt att från norsk sida vissa förberedande arbeten skulle utföras. Sedan dessa arbeten i det närmaste slutförts, uppdrog Kungl. Maj:t den 8 november 1918 åt obligationsrättskommittén1 att uppgöra förslag till lagstiftning i ämnet samt bemyndigade kommittén att med danska och norska kommittéer, som komme att tillsättas för motsvarande ändamål, sammanträda till gemensamma överläggningar i syfte att åvägabringa största möjliga överensstämmelse mellan kommittéernas blivande förslag.
    Något senare tillsattes i Danmark och Norge kommittéer med enahanda uppdrag. På initiativ av Finlands regering bestämdes i början av 1919, att även Finland skulle genom en där tillsatt kommitté deltaga i detta lagstiftningsarbete.2
    Den från början öppen lämnade frågan, huruvida sjöförsäkringsavtalet skulle behandlas av dessa kommittéer eller av dem, som ungefär samtidigt tillsattes för revision av sjölagen, blev i november 1921 avgjord därhän, att försäkringsavtalskommittéerna skulle handlägga även sjöförsäkringsspörsmålen. I samband därmed förstärktes kommittéerna med representanter för sjöförsäkringsväsendet.
    Den svenska kommitténs nu avlämnade betänkande3 innehåller utom huvudlagen även sex smärre lagar, bland vilka särskilt märkes lag om inteckningshavares rätt till betalning ur brandskadeersättning.
    Under kommittéarbetets fortgång har tillfälle beretts den intresserade allmänheten att uttala sig. I slutet av 1921 offentliggjordes ett första utkast; till de många från sammanslutningar inom försäkringsvärlden och från andra håll ingångna yttrandena har i stor utsträckning tagits hänsyn vid förslagets slutliga utformning. Detta utkast innehöll inga specialbestämmelser om sjöförsäkring. Sedan sådana utarbetats, sattes sjöförsäkringsintresserade i tillfälle att yttra sig över förslaget. Därvid mötte ett visst motstånd icke blott vad angick innehållet av åtskilliga bestämmelser, utan även och framförallt ur den synpunkten att sjöförsäkring icke borde behandlas i samma lag som övriga försäkringsgrenar, utan alltjämt regleras i sjölagen. Detta önskemål har kommittén emellertid icke ansett sig

 

1 Angående kommitténs sammansättning se Sv. J. T. 1918 s. 389 och 1919 s. 218.
2 För de främmande kommittéernas sammansättning redogöres i Sv. J. T. 1919 s. 56.
3 Även i Danmark och Norge har numera förslag till lag om försäkringsavtal blivit framlagt; i Finland väntas förslag i ämnet inom den närmaste tiden.

294 RUDOLF EKLUND.kunna tillmötesgå. I denna fråga har reservation avgivits av den av kommitténs ledamöter, som särskilt representerat sjöförsäkringsväsendet.
    Den föreslagna lagen om försäkringsavtal, om vars innehåll här skall lämnas några korta antydningar, är indelad i fyra huvudavdelningar: allmänna bestämmelser, skadeförsäkring, livförsäkring samt olycksfalls- och sjukförsäkring.
    Uppgiften att åvägabringa största möjliga överensstämmelse mellan de fyra kommittéförslagen har man lyckats lösa i mycket tillfredsställande omfattning — fullständigt vad angår den formella uppställningen: paragrafföljden är i samtliga förslagen densamma.
    Någon definition av begreppet försäkring har icke upptagits i förslaget. Det har ansetts tillfyllest att anknyta sig till den begränsning, som språkbruk och allmän uppfattning härvidlag erbjuda. Enligt uttrycklig bestämmelse i 1 § har förslaget emellertid inskränkts till att omfatta endast försäkringar, som meddelas yrkesmässigt. Utanför förslaget faller jämväl återförsäkring.
    Åt vissa av de föreslagna bestämmelserna har till skydd för försäkringstagaren givits kraft av tvingande lagbud, så att de icke skola kunna genom förbehåll i försäkringsbreven uteslutas. Ett sådant ingripande från statens sida har emellertid här likasom i allmänhet på privaträttens område ansetts böra bliva undantag, avtalsfriheten regel. I fråga om de bestämmelser av privaträttslig natur, vilka avsetts att vara tvingande, är därför sådant i förslaget uttryckligen angivet.
    I överensstämmelse med gängse språkbruk har kommittén i förslaget upptagit termen försäkringsgivare såsom beteckning för den av kontrahenterna i ett försäkringsavtal, av vilken försäkringen meddelas. Såsom försäkringstagare betecknas den, som med försäkringsgivaren träffar avtal om försäkring och som i första hand äger rätt till utfallande ersättningsbelopp. Även en annan än försäkringstagaren kan emellertid äga sådan rätt. Inom de försäkringsgrenar, som äro att hänföra till skadeförsäkring, tages sålunda ofta till förmån för tredje man försäkring av dennes intresse. Såsom en gemensam beteckning för alla dem, vilkas intresse kan vara föremål för skadeförsäkring, användes i förslaget termen försäkringshavare.
    Rörande försäkringstagarens plikt att lämna upplysningar vid avtalets slutande finnas i nu gällande försäkringsvillkor bestämmelser, som i flera avseenden måste anses vara alltför hårda mot försäkringstagarna. Vad förslaget i dessa delar innehåller kommer, om det upphöjes till lag, att bereda dem en väsentligt ökad trygghet. Så har kommittén velat förhindra, att försäkringsskyddet skulle gå förlorat därigenom, att försäkringstagaren vid avtalets ingående i god tro lämnat en oriktig uppgift. För det fall åter att en oriktig uppgift lämnats, visserligen icke i sviklig avsikt men mot bättre vetande, av slarv eller tanklöshet och således ej i god tro, hava anordningar i förslaget vidtagits i syfte att i viss mån för försäkringshavaren mildra den menliga påföljden av det förelupna felet.

FÖRSLAGET TILL LAG OM FÖRSÄKRINGSAVTAL. 295    Förslagets bestämmelser om verkan av att den fara, mot vilken försäkringen skall bereda skydd, blivit på grund av ändrade förhållanden ökad efter det avtalet slöts ansluta sig nära till vad som föreslagits rörande påföljderna av oriktiga uppgifter från försäkringstagarens sida.
    Om tredje man uppsåtligen eller genom vårdslöshet varit vållande till att en händelse inträffar, som föranleder att försäkringsgivaren måste utbetala försäkringsbeloppet eller någon del därav, eller om tredje man utan hänsyn till vållande är ersättningsskyldig för förlust, som av sådan händelse orsakas, uppstår fråga, huruvida försäkringsgivaren kan av tredje mannen söka åter vad han sålunda nödgats utgiva. Att i viss utsträckning en dylik regressrätt gentemot tredje man måste tillkomma försäkringsgivaren är allmänt erkänt. Däremot råda delade meningar om regressrättens omfattning. När det gällt att bedöma, i vilka fall regressrätt bör tillkomma försäkringsgivaren, har i förslaget skiljts mellan å ena sidan skadeförsäkring och å andra sidan personförsäkring d. v. s. livförsäkring samt olycksfalls- och sjukförsäkring. I fråga om skadeförsäkring är huvudregeln den att skadeståndsanspråk gent emot tredje man övergår å försäkringsgivaren; undantag göres emellertid för det fall att tredje mans skadeståndsskyldighet endast grundas därå, att han gjort sig skyldig till ringa vårdslöshet. Regressrätt skall däremot enligt förslaget i allmänhet icke förekomma vid personförsäkring. Den erkännes endast i sådana vid avtal om olycksfalls- och sjukförsäkring förekommande fall, då försäkringsgivaren förbundit sig att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster, som ett olycksfall eller en sjukdom medfört, utgiva ersättning med verkliga beloppet av utgifterna eller förlusterna. I dylika fall är nämligen i själva verket fråga om skadeförsäkring.
    Rättsförhållandets natur kräver, att en slutlig uppgörelse av anspråk, som kunna väckas på grund av försäkringsavtal, icke alltför länge undanskjutes. Med hänsyn härtill föreslås för de fordringar, varom här är fråga, en särskild preskriptionstid, kortare än den som gäller för fordringar i allmänhet.
    Sist i den allmänna delen av förslaget har upptagits ett stadgande, som, utan att i detalj angiva några riktlinjer, lämnar domstolarna möjlighet att efter de föreliggande omständigheterna jämka på ett kontraktsvillkor, när dess tillämpning skulle leda till uppenbar obillighet och det kan anses överensstämma med god sedvänja inom försäkringsväsendet, att villkoret lämnas utan avseende.
    Avdelningen om skadeförsäkring inledes med vissa allmänna regler gemensamma för alla arter av skadeförsäkring. I överensstämmelse med vad enligt 230 § sjölagen gäller för sjöförsäkring fastslås här till en början, att all skadeförsäkring förutsätter ett ekonomiskt intresse hos försäkringshavaren. En utfästelse, enligt vilken ersättning för inträffad skada skulle tillkomma någon, vars intresse icke beröres av skadan, är icke ett försäkringsavtal. I samband därmed uttalas, att försäkringsgivaren icke är pliktig att såsom ersättning för

296 RUDOLF EKLUND.inträffad skada utgiva större belopp än som erfordras för förlustens täckande, ändå att överenskommet försäkringsbelopp är större. Därefter följa bestämmelser om bland annat underförsäkring och dubbelförsäkring.
    I förslaget har vidare givits uttryck åt den viktiga grundsatsen, att en försäkring å ett föremål i viss utsträckning bereder skydd jämväl i sådana fall då annan än försäkringstagaren befinnes hava äganderätt, panträtt eller annan sakrätt till ifrågavarande föremål eller på grund av särskilt avtal står faran för detta. Enligt den föreslagna lagtexten skall sålunda en vanlig försäkring å gods anses gälla till förmån för envar, som har intresse av att godsets värde icke minskas eller går förlorat. För regelns tillämpning förutsättes, att det ej av avtalet eller omständigheterna i övrigt framgår att kontrahenterna åsyftat en annan ordning. I vissa hänseenden har dock avtalsfriheten på detta område blivit inskränkt. Till stärkande av fastighetskrediten har nämligen i en särskild paragraf av huvudlagen samt i förslaget till lag om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal, föreslagits tvingande bestämmelser om rätt för inteckningshavare i fast egendom att njuta betalning ur ersättning, som utfaller på grund av brandförsäkring å fastighetens åbyggnader. Sådan rätt har hittills icke tillkommit honom enligt lag utan endast på grund av bestämmelser i de större försäkringsbolagens avtalsvillkor. I samband därmed att inteckningshavarens rätt nu blir lagfästad meddelas bestämmelser om det sätt, på vilket den vid inträffad brandskada skall tillvaratagas. Då rättsförhållandena mellan intecknad fastighets ägare och inteckningshavare samt mellan flera inteckningshavare inbördes kunna vara av synnerligen invecklad natur, kan det i allmänhet icke bliva försäkringsgivarens sak att avgöra frågan om den ordning, i vilken betalning skall utgå ur brandstodsmedlen. Med hänsyn härtill har det ansetts böra uppdragas åt överexekutor att omhändertaga beloppet och pröva vem som skall äga rätt till dess utbekommande.
    Förslaget innehåller jämväl speciella bestämmelser om vissa huvudformer av skadeförsäkring nämligen sjöförsäkring, annan transportförsäkring, brandförsäkring, kreatursförsäkring och ansvarighetsförsäkring.
    De mest betydelsefulla av de nyheter, som förslaget avser att genomföra, gälla emellertid livförsäkring. Under decennier har det varit ett djupt känt och ofta uttalat önskemål, att genom lagstiftningens ingripande den tillgång livförsäkringen åsyftar att skapa bleve inom rimliga gränser skyddad mot att tagas i anspråk för andra ändamål än det försörjningssyfte, den är avsedd att tjäna. Detta behov, som även behjärtats i en av riksdagen år 1908 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, tillgodoses i det nu avgivna förslaget. Hittills har ovisshet varit rådande om den rättsliga betydelsen därav att försäkringsbeloppet i försäkringsbrevet förklarats skola vid den försäkrades död utbetalas till en däri angiven s. k. förmånstagare.

FÖRSLAGET TILL LAG OM FÖRSÄKRINGSAVTAL. 297Detta spörsmål blir i den föreslagna lagen klargjort; genom att insätta t. ex. sin moder såsom förmånstagare åstadkommer försäkringstagaren, att försäkringsbeloppet vid hans död icke ingår i dödsboet utan tillfaller hans moder direkt. Därvid äro dock i förslaget fästade vissa förbehåll till skyddande av förefintliga anspråk på giftorätt eller laglott. Gent emot försäkringstagarens borgenärer får däremot förmånstagaren, likasom försäkringstagaren själv under sin livstid, i regeln sitt intresse fullt skyddat. Endast i de jämförelsevis få fall, då försäkringen ordnas på det sätt, att premien betalas på en gång eller fördelas på en kortare betalningstid än tio år, kunna försäkringstagarens borgenärer under hans livstid eller efter hans död för utbekommande av sina fordringar hålla sig till livförsäkringen.
    I fråga om livränteförsäkring innehåller förslaget samma bestämmelse: en livränteförsäkring, tagen å försäkringstagarens eller hans hustrus liv med premiebetalningen fördelad på minst tio år, kan icke tagas i anspråk av hans borgenärer. Men därjämte ifrågasättes, att genom en föreslagen ändring i utsökningslagen samma skydd, som enligt denna tillkommer pension å rikets stat, må tillerkännas jämväl annan pension eller livränta, om den såsom vederlag för egen eller annan persons arbetsanställning utgår efter det livräntetagaren fyllt femtiofem år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete. Detsamma skall enligt förslaget gälla även i fråga om andra livräntor intill ett sammanlagt maximibelopp av 1,500 kronor. Med genomförandet av dessa bestämmelser komma nuvarande för vissa försäkringsanstalter meddelade särskilda föreskrifter om utmätningsfrihet att bortfalla.

Rudolf Eklund.