Mälareprovinsernas stadsdomareförening konstituerades vid talrikt besökt sammanträde i Stockholm den 19 maj 1925 under ordförandeskap av borgmästaren J. von Bahr. Föredrag hölls av borgmästaren Gunnar Fant över ämnet »Den Schlyterska processreformen», därvid föredragshållaren jämväl redogjorde för Göteborgspromemorian och förslaget till Stockholmspromemoria samt framlade några synpunkter beträffande tillämpningen vid stadsdomstolarna av de i Askimspromemorian angivna grundsatserna. Under diskussionen uttalades, att dessa grundsatser borde, i den mån så ej redan skett, i tillämpliga delar vinna efterföljd vid rådhusrätterna inom de medelstora och mindre städerna. Föreningen beslöt hemställa hos styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare att upptaga ämnet till överläggning vid innnevarande års möte.
Vid sammanträdet förekom även diskussion, med inledande föredrag av borgmästaren V. E. Hallin, angående de av riksräkenskapsverkets sakkunniga föreslagna bestämmelserna i fråga om kontroll över magistraters, kronouppbördskassörers och utmätningsmäns medelsförvaltning.
Till interimsstyrelse för föreningen utsågos borgmästaren Jakob Pettersson, ordf., borgmästaren Gunnar Fant, vice ordf., samt rådmannen Walter Schmidt, sekr. och kassaförv.
Domstolsprotokollen i uppskjutna mål. Med anledning av en motion av advokaten A. Hemming-Sjöberg har Sveriges Advokatsamfunds styrelse d. 17 jan. 1925 till styrelserna för föreningarna Sveriges Häradshövdingar och Sveriges Stadsdomare avlåtit en så lydande skrivelse:
"Som bekant begäres vid de flesta underrätter, att kärandeparten i en rättegång skall vid början av varje rättegångstillfälle till domstolens ordförande överlämna de för käranden utskrivna protokollen i målet. Orsaken till att detta tillmötesgående begäres, är det förhållandet, att ordföranden oftast har behov av protokollen såväl vid handläggningen av målet, som efteråt vid nästa protokolls uppsättande. Det nuvarande i allmänhet tillämpade systemet med uppsättande av domböckerna gör nämligen originalprotokollen svårhanterliga och omöjliggör ofta deras användning vid målens handläggning. Helt naturligt är ju, att domstolarnas begäran om detta tillmötesgående alltid bifalles av parterna och deras ombud. Nämnda praxis har därföre till den grad tagit fast form, att det till och med förekommer, att domare framställa