KRIMINALPSYKOLOGISKA REFLEXIONER.
I ANLEDNING AV A. BJERRE: BIDRAG TILL MORDETS PSYKOLOGI (1925).
AV
PROFESSOR AXEL HÄGERSTRÖM.
Bjerres härovan nämnda skrift är ett led i publiceringen av de resultat, som han trott sig kunna avvinna det direkta praktiska studiet av olika brottslingars själsliv å centralfängelset på Långholmen. Redan Bjerres första publikation av denna art, Bidrag till tjuvnadsbrottets psykologi (1907) gav anledning till den förmodan, att den jämförelsevis nya metoden skulle på en gång föra kriminalpsykologien in på säkrare mark och bli mera givande än föregående undersökningar, i vilka man i allmänhet varit i avsaknad av en intimare känning av de brottsliga individernas själsliv. Men den nya skriften har sin säregna betydelse däri, att den lägger direkt fram ett bearbetat primärmaterial. Den lämnar så att säga ut till beskådande verkliga individer, icke blott typer. Visserligen är ju därmed å andra sidan skriftens vetenskapliga begränsning given, då ju alltid det kriminalpsykologiska intresset ytterst måste gå på det allmänna. Men dels har förf. därvid valt ut sådana individer, som han bland den mängd han studerat funnit särskilt representativa för olika typer bland mördarna, dels har han genom sin undersökning bevisat möjligheten att komma fram på den av honom inslagna vägen och genom ytterligare anhopning av material så småningom vinna bestående allmängiltiga resultat. Och om han också icke skulle ha visat något mera än de av honom framställda tre personernas psykiska egenheter, är dock redan därmed ett allmängiltigt resultat vunnet. Det är «detta, att rättsmedvetandet, om det också vanligen blir ett stöd för de för tillvaron av en samhällelig gemenskap obetingat nödvändiga handlingsreglerna, dock kan uppträda som deras mest hårdnackade motståndare: det grövsta brottets
allra skickligaste advokat, om ej rent av dess kraftigaste tillskyndare, omintetgörande verklig rättelse genom vilket som helst strafflidande eller moraliskt-religiös påverkan.
Vad nu angår förf:ens sätt att tillgodogöra sig de tydligen mycket ingående samtalen med brottslingarna och deras berättelser om det förflutna jämte utifrån konstaterbara fakta, synas de av honom i inledningen hävdade grundsatserna psykologiskt sunda. Han har för begripandet av de brottslingarna bestämmande psykiska faktorerna sökt sig tillbaka till sådana egenheter, som även hos genomsnittsmänniskan kunna iakttagas i sina verkningar, men där hindras att dominera genom motsatta krafter, under det att de hos brottslingarna genom frånvaron av sådana kommit att ohejdat breda ut sig. Därigenom bli de psykiska sammanhang, som framläggas, verifierbara genom både själviakttagelse och iakttagelser inom den vanliga miljön. Han nämner vidare som en använd princip vid upptagandet av brottslingarnas uttalanden, att han bortsett från "det öppet och omedelbart givna, av samtalets ämne bestämda, så att säga utåtriktade eller med ett ord formella innehållet" däri "för att i stället steg för steg försöka fastställa de av all reflexion oberörda själsegenskaperna, som utan någon möjlighet till kontroll från deras egen sida framträda och göra sig gällande i deras uttalanden". Det har för förf. gällt att få fram det omedvetna innersta känslo- och tänkesätt, som bryter fram i en persons uttalanden utan medveten vilja och därför också utan att förfalskas genom den särskilda avsikt, som man kan ha därmed. Bland de regler, som framgått ur denna grundsats, nämner han den att hålla uppmärksamheten riktad på, vad brottslingen "i sitt hjärta betraktar som självklart eller allmängiltigt". Man har ju i allmänhet benägenhet att döma andra efter sig själv. Hos grova brottslingar är i följd av deras vanligen låga bildningsgrad denna tendens särskilt stark, utan motvikt genom den större erfarenhet och självkritik, som en högre bildning innesluter. En annan regel är misstro mot "självbekännelser". Brottslingar av det ifrågavarande slaget äro av samma skäl oförmögna att verkligt känna sig själva och bestämma de innerst avgörande motiverna för sina handlingar. Förf. har sökt sitt förnämsta material i det otvungna, tillfälliga uttalandet, i vilket personen yppar, vad som för
ögonblicket rör sig inom hans tankevärld. Ävenledes har han tagit till hjälp ej blott själva orden utan också personens sätt att uppträda vid sina uttalanden, ansiktsuttryck, gester etc. Och han betonar, att om också vid en sådan undersökningsmetod faran för subjektivitet är stor, motväges denna fara genom den ständiga kontrollen förmedelst otvivelaktigt fastställbara fakta, framgående både ur domstolsprotokollen och andra utifrån komna upplysningar, som han så långt det varit möjligt införskaffat. Det kan nu icke heller bestridas, att förf:ens exposé vid sammanställandet av de objektiva livsfakta med de psykologiska utläggningarna i det stora och hela giver intrycket av inre sannolikhet, d. v. s. överensstämmer med vad man annars kan iakttaga i fråga om psykiska egenheters sätt att framträda och verka. En ytterligare förtroendeingivande faktor är förf:ens allmänna strävan att utan moraliskt ställningstagande stå som rent objektiv iakttagare. Det bör slutligen nämnas, att det råder en påtaglig samstämmighet mellan förf:ens resultat och föregångaren Dostojevskijs liknande analyser, såvitt denne verkligen avsett att rent objektivt framlägga sina iakttagelser — därför ingalunda med RASKOLNIKOV, som ingenting annat är än en dikt och icke heller av dess förf. avsetts att vara något mer, ett förhållande, som Bjerre själv annorstädes påpekar. Emellertid synes mig denne i penetreringen av brottslingarnas själsliv ha gått vida längre än mästaren själv.
Framställningen är emellertid så hållen, att det är möjligt för den utomstående att relativt självständigt bedöma giltigheten av de mer generella slutsatser, som förf. funnit sig, låt vara med starka reservationer, kunna draga ur sitt material. I detta avseende står undertecknad tvivlande gent emot det sätt, varpå han i inledningen bestämmer det gemensamma hos de ifrågavarande brottslingarna: en allmän svaghet i meningen av "en allmän livsoduglighet eller oförmåga att komma till rätta med de krav, som tillvaron ställer på varje människa, oberoende av hennes sociala miljö och övriga yttre livsvillkor". Denna allmänna livsoduglighet skall ha sin grund i särskilda psykiska defekter, i sin ordning att återföra på kroppsliga defekter av organisk eller funktionell natur. Förf. bestämmer också sina typer med den nämnda svaghetens form som indelningsgrund: självbedrägeri, ångest och skenliv.
Efterföljande reflexioner avse en undersökning av, huruvida det framlagda materialet får anses verkligen harmoniera med denna inrangering av de ifrågavarande brottslingarna i klasser med särskilda psykiska defekter såsom karakteristiska för vardera och vidare om sådana defekter, såvitt de utgöra brottets yttersta förklaringsgrund, verkligen måste innesluta en allmän livsoduglighet. Visserligen kan ju Bjerre härvid även åberopa höga auktoriteter. Men fråga är, om icke just hans egen så vederhäftiga skildring av de undersökta personerna kan väcka tvivel om satsens giltighet. Men dessa reflexioner avse också att fixera de kriminalpsykologiska slutsatser, som verkligen osökt giva sig ur materialet.
1.
I avseende å den av förf. som typisk för självbedrägeriets betydelse som brottsfaktor framställde "Winge" kunna urskiljas följande milstolpar på hans väg utför. 1. Utgången från ett gott småborgerligt hem i utlandet med sträng arbetstukt, i skolan i allo välartad och utmärkt genom hög begåvning och goda framsteg, blev han vid 14 års ålder anställd som volontär i en modeaffär. Genom affärens båda förutvarande manliga biträden infördes han omedelbart i en nattrestaurang med uppassning av prostituerade och kom in i ett sällskap av hel- eller halvkriminellt slödder. 2. Det påvisades av kamraterna möjligheten till fullkomligt ofarliga småstölder, varav han använde sig. 3. I starkt behov av penningar skaffade han sig inkomster som sutenör. 4. Stor stöld tillsammans med en kamrat i avsikt att i större förhållanden i Europas storstäder komma på högre plan såväl i njutningslivet som framför allt i ekonomiskt avseende. Avsikten misslyckades trots omfattande försök. Efter resa till Sverige råkade båda i fullständig misär. 5. Rånmord på en brevbärare. Allt utspelat under några få år efter den första anställningen. Dessa de mer på ytan liggande livshändelserna.
Men den psykologiska förståelsen av dessa händelser söker förf. giva mot bakgrunden av följande fakta. 1. Ett starkt utvecklat allmänt självbedrägeri — han ljuger sig bort från den obehagliga verkligheten. 2. En förfelad religiös omvändelse i fängelset. 3. Rättfärdigandet av hans föregående gärningar vid samtal med förf. Visserligen behandlar förf. det
första av dessa fakta som inneslutande även de två andra. Här skola de emellertid behandlas utan denna förutsättning.
Såsom bevis för det genomgående självbedrägeriet andrager förf., hurusom W. finner sig synnerligen väl i fängelset. Det vänliga bemötandet, det goda kosthållet, tillgången till ett bibliotek med honom särskilt tilltalande resebeskrivningar, allt samverkar till en betraktelse av fängelset som en nära nog idealisk bostad och särskilt till den uppfattningen, att hans brott icke kan ha varit en så avskyvärd handling, eftersom han behandlas så väl. Dock betonas, att själva frihetsförlusten av honom betraktades som ett större ont än det särskilda goda, som fängelset hade att bjuda. Man står här tveksam i frågan, om detta skall betecknas som självbedrägeri och icke snarare som utvisande en förmåga att gläda sig åt det goda, som är förenat med det närvarande onda, eller en förmåga att hålla livslusten uppe trots vidriga omständigheter, helt enkelt en stor vitalitet. Särskilt undrar man, om icke W:s resonemang ifråga om brottets karaktär, då han naturligtvis delade den allmänna föreställningen om straffet som en vedergällning — endast var fullkomligt korrekt. Detta att han mådde bra och hade rika lustmöjligheter, var ju ett objektivt förhållande. Annorlunda står saken onekligen ifråga om de exempel från hans förflutna liv som förf. andrager: han byter ofta anställning i den föreställningen, att nu skall han komma sig fram, bli kompanjon i firman etc. Han reser omkring i Europa i den föreställningen, att nu skall han kunna skaffa sig tillfälle till på en gång väldiga njutningar och stora förtjänster. Alltid är han övertygad därom, att han skall sluta som en rik, välaktad man. Ännu i det sista före rånmordet, då nöden grasserade, fantiserar han om allehanda händelser, som skola sätta honom på grön kvist. Dock kan man här efterfråga, huru mycket som var att hänföra på hans ungdom och oerfarenhet, på andras bedrägliga förespeglingar och slutligen på hans känsla av stor begåvning och hans uppenbarligen stora handlingskraft trots alla förslappande njutningar. Man frågar sig åtminstone, om självbedrägeriet verkligen översteg gränserna för, vad en normal fantasifull, energisk yngling, besjälad av heta längtansdrömmar mot livets solbelysta höjder kan tillåta sig i detta stycke. Och slutligen: att den drunknande griper även om halmstrået,
det är kanske ej så ovanligt. — Övriga bevis för hans självbedrägeriskhet skola upptagas vid behandlingen av de två andra psykologiskt belysande fakta.
W:s religiösa omvändelse under celltiden, som förf. framställer som allvarligt menad, utan att man också får anledning tvivla på dess uppriktighet, erbjuder ej blott ett kriminalpsykologiskt utan även ett ej ringa religionspsykologiskt intresse, särskilt som förf. sammanställer den med liknande företeelser, framträdande hos samma slags brottslingar. Den karakteriseras så, att dess bestämmande princip var skuldfrihet utan sinnesändring och utan någon som helst hängivenhet för det hemlighetsfulla väsen, varunder han i sitt sinne böjer sig. Gud var för honom och andra liknande brottslingar den övermäktige hämnaren, inför vilken man är skyldig. Men denne gud var som alla despoter sådan, att han kunde försonas genom kryperi, genom ödmjukt erkännande. Övergången från förnekelse till bekännelse blev då det väsentliga. Visserligen var W. nu efter sin omvändelse fylld av avsky för sin föregående människa. Men denna gällde väl märkt icke dess moraliska halt: varken brotten, som han begått, vilka "det lika litet kunde falla en förnuftig människa in att ångra eller beklaga som t. ex. att en sten faller till marken, om ingenting håller den uppe", ej heller hans utsvävande liv. Utan det var den sociala deklassering, det nedsjunkande till samhällets drägg, som hans föregående liv inneslutit, varöver han nu fasade. Nu i cellivets dysterhet var han också förkrossad vid tanken på det timliga straffet och de väntande eviga straffen. Men i det han böjde sig för, kröp för den makt, som trots allt skulle hämnas på honom för hans gärningar, och som också fört honom in i eländet, kände han sig ej blott fri från all fruktan att för framtiden sjunka på samma sätt och för straff av den ena eller andra arten, utan också förvissad om, att obeskrivliga saligheter väntade honom på livets solsida. Särskilt vann han förvissning därom, att nu snart timmen för befrielse från fängelsets tvång skulle slå. Det gör ett överväldigande intryck, då Bjerre ådagalägger, att det djupaste motivet för W:s omvändelse var just detta, att han dymedelst trodde sig förvärva hoppet om sin snara befrielse. När han sedan genom beröringen med kamraterna i fängelset kom till insikt i det verkliga förhållandet, smälte
hans religiositet undan som snö för töväder och efterträddes av religionshat.
Varför får den religiösa omvändelsen för W. liksom ofta för andra grova brottslingar en sådan karaktär? Förklaringen därav gives i realiteten av Bjerre själv, om också utförandet icke sker på samma sätt som här nedan. För den verkliga ångern, som såsom ett självfördömande intet annat är än den mot det föregående jaget vända indignationen, fordras likaväl som vid den utåtvända harmen, såvitt man över huvud reflekterar, en avklippning av betraktelsen av kedjan av orsaker och verkningar ifråga om handlingen. Man måste stanna vid personen själv såsom orsaken i egentlig mening till det som skett. Men om handlingen ter sig som nödvändig under föreliggande omständigheter, om inga motkrafter att räkna med synas ha varit med i spelet, så att det beslutande jaget självt icke kan framträda som tungan på vågen, hindras man också att stanna vid en viss orsak. Handlingen ter sig då som ett led i en serie av orsaker och verkningar, inom vilken intet första moment ges. Den reflekterande individen blir då oförmögen till den tankekoncentration på personen själv såsom orsaken utan vidare till det inträffade, som är betingning för den äkta harmen. Man harmas icke, såvitt man icke har barnets själ, på huggormen, därför att den biter, om man också — slår ihjäl honom. Nu är det sant, att harmen såsom en instinktiv reaktion mot det lidande, varav man träffats, själv tager hand om förståndet och skapar sig de nödiga tankebetingningarna. Den indignerade personen trycker sin egen önskan, att handlingen icke skett, på det handlande subjektet och gör av denna den nödiga motkraften, genom vars användande det hade kunnat handla på annat sätt. Du borde ha tagit dig till vara! I detta ligger inneslutet, att du hade kunnat. Även ett sådant överväldigande av förståndet genom känsloöverföring går dock för sig endast till en viss gräns. Om alldeles uppenbara hinder för ett annat handlande, t. ex. uppenbar sinnessjukdom eller okunnighet om vissa förhållanden föreligga, reagerar förståndet. Det finns gränser även för lidelsens förmåga att förfalska verkligheten. Men observera nu, att den, som såsom W. och andra sådana brottslingar gått över det grova brottets Rubicon, han har också skridit över de yttersta moraliska vallar, som samhället
under årtusenden fört upp omkring sig. Ingen gärning betecknar ett så fullständigt överskridande av dessa vallar som just mordet. Därför är det också naturligt, att de ursprungliga pliktinstinkterna — den där instinktiva skräcken för vissa gärningar, som utmärker den normala samhällsmedlemmen — förflyktigas. Detta av samhällets tarv bestämda: du får icke! förlorar sin suggestiva kraft. Naturligtvis verkar härvid också, att vare sig brottslingen blir ertappad eller ej, känner han sig som avskild från den samhälleliga gemenskapen. De sociala behov, som ligga till grund för buden, och som också giva mottaglighet därför, bli honom främmande. Men därmed blir det också för de ifrågavarande brottslingarna omöjligt att vid den retrospektiva betraktelsen av det föregående handlandet överföra en nu verksam pliktkänsla på det gamla jaget såsom en motkraft, varav det kunnat använda sig. Man saknar de nödiga betingningarna för ett: jag borde ha handlat på annat sätt. Det blir även omöjligt att genom rent objektiv betraktelse av det förflutna återfinna en verklig moralisk motkraft. Om också en sådan vid brottets begående verkligen funnits, brister efteråt förståelsen av densamma. Var det dock icke i varje fall oklokt att företaga dådet? Man riskerade ju straff? Men även en med hänsyn till denna risk bestämd önskan att ha underlåtit handlingen blir brottslingen vid hans retrospektiva betraktelse främmande. Straffrisken hör visserligen till gärningen. Men denna synes honom dock under förhandenvarande förhållanden ha varit nödvändig. Han måste dock leva. Visst riskerar bonden, att skörden skall fördärvas av torka eller regn, sjömannen, att han skall förlisa. Men skall därför bonden underlåta att plöja och så, sjömannen att lägga ut från hamnen?
Men man får härur ingalunda draga den slutsatsen, att brottslingar av föreliggande art icke skulle ha förståelse för, att andra från sin synpunkt med rätta kunde utkräva hämnd av dem. De behöva ju endast reflektera över, huru de själva skulle ställa sig gent emot den, som går dem in på livet . . . Bjerre påpekar också, att sådana brottslingar vid fasthållandet av sin egen rätt till brottet allmänt erkänna statens rätt att straffa. Därför att man är skuldfri inför sig själv, behöver man ej vara det inför annat forum, fast då den självbestämning, den möjlighet att handla på annat sätt, som den utom-
stående måste förutsätta, alltid blir något för en själv främmande, varav man i varje fall icke kunnat använda sig. Ett sådant föreställningssätt är ju logiskt absurt, men därför icke psykologiskt omöjligt, såsom de moraliska idéernas historia till full evidens visar. Man må blott betänka, att även en sådan moralfilosofisk tänkare som Kant icke är främmande för det samma! I sitt religiösa medvetande var nu W. underkastad en allt överskyggande härskare makts hemska vedergällning, ehuruväl hans skuld var något för honom självfullkomligt obegripligt. Självmedlidande, icke ånger, blev det naturliga känsloläget. Det gällde nu att få denna makt på sin sida. Medlet var honom förmodligen givet i rättfärdiggörelsen genom tron. Och så sken solen åter! Genom Guds oändliga makt och nåd skulle snart fängelsets portar öppnas! Var det verkligen självbedrägeri? Äro då icke Guds makt och nåd oändliga??
Konung Oedipus' väldiga skugga, tillgiv, att du nedkallas från dina saliga ängder! Vredgas ej alltför mycket, om din höghet skulle råka i obehaglig beröring med en sådan den tragiska storhetens motpol som Winge! Du vet ju dock väl, att det kan hända, att les extrêmes se touchent, att avståndet mellan det sublima och lågheten i vår lilla, från gudarnes regioner vitt skilda värld kan vara blott ett tuppfjät. Han fick ju dock liksom du vid den starka känslan av frånvaro av varje begriplig skuld erfara klubbslaget från grymma hämnande makter. Han leddes ju också liksom du på Kolonus av välvilligt folk till behövliga försoningsåtgärder. Men du blev därmed en hellenisk heros. Måste du icke hysa medlidande med honom, vars motsvarande försoningsförsök så grundligt misslyckades? Måste du icke ömka dig över honom, som icke har fått och aldrig skall få sin — Sofokles?
Och nu till det sätt, varpå Winge i fängelset vid samtal med förf. rättfärdigar sitt föregående liv. Möjligen har förf. lagt för stor vikt vid dessa uttalanden såsom dokument för det verkliga motivläget. Att W. numera både ville se sig själv och framställa sig för andra i den bästa dager, var dock allt för naturligt. Emellertid måste det medges, att vissa fakta verkligen peka i den riktningen, att något av historisk sanning förelåg, varöver straxt. Men vad som här närmast intresserar, är frågan, om dessa rättfärdigande framställningar
kunna betraktas som belägg för W:s självbedrägiskhet, såsomförf. synes anse. Vi välja som exempel det sätt, varpå han rättfärdigar sitt första brott, de där småstölderna från principalen, om vilkas ofarlighet han blivit upplyst av kamraterna och själv kunnat övertyga sig. Först är då att nämna, att det är svårt att uppfatta hans resonemanger om den eventuella betydelsen av de ifrågavarande stölderna för hans framtid som inneslutande självbedrägeri. "Så gör ju alla andra och det är nödvändigt för framtiden att icke isolera sig." "Vad skulle det bli av honom, om han nu avskilde sig från hela världen?" Han skulle förbliva ett dragdjur. "Och det skulle krossa hans föräldrars hjärtan", som väntade sig allt av honom. "Nästan var enda en av stadens rikaste män hade ju börjat med att snatta ur kassan." "För principalen betydde ju de obetydligheter han gömde undan mindre än ingenting, han bekymrade sig ju inte alls om hela butiken." Kunde han icke också ha sagt, att det rent av var fara för, att han skulle bli misstänkt som angivare och allmänt hatad av sin omgivning, om han drog sig undan? I varje fall var hans resonemang delvis sant efter allt att döma eller åtminstone överensstämmande med de erfarenheter, som han hade haft. Till återstående del berodde det väl snarare av hans omgivnings vilseledande upplysningar än av självbedrägeri. Att han icke kunde se farorna för den egna personligheten av den väg, varpå han var inne, det kan väl intellektuellt sett ursäktas honom.
Men nu till det viktigaste! Han betraktar på den angivna grunden småstölderna som en rättighet, ja rent av som en plikt mot sig själv och sina föräldrar. Det är ju här icke fråga om juridiska rättigheter och skyldigheter, om vilkas innebörd W. alls icke var okunnig, utan om moraliska sådana. Men för att hans uppfattning i detta stycke skall kunna hävdas som självbedrägeri, måste också visas, att moralisk plikt överhuvud är en objektiv realitet, som skulle kunna visas vara förhanden oberoende av den faktiska pliktkänslan. Det måste visas, att det system av objektiva moraliska rättigheter och skyldigheter, som ger sig för oss på basen av samhälleliga behov, mindre är en chimär än det, som göres upp utanför samhällets råmärken med individuella intressen som ledmotiv. Att samhället till lycka för kulturen genom
sin övermakt i allmänhet förmått göra sitt dogmsystem gällande i sinnena, bevisar intet i fråga om den objektiva realiteten. Innan denna visas, kan icke heller W. anses mera utsatt för självbedrägeri, än de laglydiga äro det, då de utforma systemet inom lagarnes råmärken.
I själva verket är W:s rättfärdigande av gärningarna efteråt ingenting annat än ett uttryck för det straxt förut berörda förhållandet, att i synnerhet efter en sådan gärning som ett mord, har den ur social påverkan framgångna instinktivt verkande skräcken för mot de nödiga sociala handlingsreglerna stridande handlingar förlorat sin makt över sinnet, därför att man en gång vågat det yttersta och nu också känner sig utanför den samhälleliga gemenskap, vars behov göra sig i pliktbuden gällande. Därmed ha också gärningsmannens rättsföreställningar fått en annan dominerande princip än samhällets tarv: hans eget. Detta är nu visserligen mindre farligt, då förbrytaren är inom lås. Men det är klart, att om upplösningsprocessen börjar redan före brottet, skall det lösgörande av det moraliska dogmsystemet från samhällets järngrepp, som en sådan upplösning har med sig, bli rent av en brottseggande faktor. Brottslingen kan känna sig rent av förpliktad till brottet och drivas därtill av moraliska skäl. Den mänskliga benägenheten till moraliska dogmsystem är ett svärd, som kan tjäna samhället, men också riktas mot det självt. Om det får hand om systembildningen, lägger det sinnena under sin lydnad. Men om den kommer i den av sina passioner till brott frestades egna händer, blir den ifrågavarande benägenheten den allra största samhällsfaran. Gladius in manu furibundi periculosus est! Vissa tecken tyda nu också därpå, att W:s rättfärdigande av de egna gärningarna verkligen återger hans sätt att tänka redan vid det första brottets begående. Ty är det verkligen möjligt, att hos en yngling, vars hetaste lidelse allt från början går ut på att komma sig fram i världen och njuta av dess härligheter, inkommen i ett sådant sällskap, som W:s var, berusad av vällustens locktoner, de från hemmet medförda pliktinstinkterna, må de också ha varit jämförelsevis starka, icke skulle tagit skada? Men om så var, gav sig också rättfärdigandet av sig själv och han kunde gå till brottet i full samvetsro!
Man har — dock icke förf. själv — betraktat Winge som
en Per Gyntnatur. Men huru vårdslöst än Per Gynt kunde slåss, begick han icke och kunde icke begå ett mord — annat än möjligen i sin fantasi. Själva detta förhållande, att W. utvecklade sig till mördare, vartill dock under normala samhällsförhållanden tarvas förmåga av kraftig koncentration på ett mål under ett omsorgsfullt beräknande av medlen, synes vittna mot karakteriseringen av honom som den lättsinnige fantastiske självbedragaren. Det är oriktigt att anföra frånvaron av mogen överläggning över, huru ertappande skulle undgås, före rånmordet som ett indicium på självbedrägiskhet. Dödsnödens vånda, vari W. straxt före gärningen befann sig, är en alltför övermäktig motkraft, för att förståndets oförmåga av allsidigt övervägande under dess tryck skulle betyda undermålighet hos verklighetssinnet. I ett sådant läge är man alltför benägen att kasta tärningen, om också vinstmöjligheten är en enda mot ett otal risker för den fullständiga undergången.
Till slut må den frågan uppställas, om icke en över det normala måttet gående naturlig socialitet och över det normala måttet starkt inpräglade socialmoraliska grundsatser hade varit nödiga för att motstå inflytelserna från en sådan ren plantskola för brott och osunt njutningsliv, i vilken W. som gosse i pubertetsåldern uppenbarligen kommit in. Kiellands energiska hjälte i romanen Jakob, som också börjar sin bana som bodbetjänt, grundlägger sin förmögenhet med konsekventa, absolut ofarliga småstölder (han stjäl varje dag 10 öre ur kassan, aldrig mer) men sköter för övrigt sin tjänst oklanderligt. Han dör aktad och ärad och upphöjes efter döden genom många liktal, varvid prästen talade bäst. Det är nu en dikt, men att den skulle sakna inre möjlighet, låter sig ej påstå. Går det att förfäkta, att icke Winge under bättre omständigheter, om icke ett sällskap hel- eller halvförbrytare tagit hand om gossen och från begynnelsen dragit honom mot fördärvet, skulle kunnat sluta lika äro fullt? I början var han ju dock lika plikttrogen i sitt arbete och inhöstade vackra betyg av sina chefer. Han var ju också i början lika försiktig som yrkestjuv. . . .
2.
I avseende å den för ångestkategorien bland förbrytarna typiske "Gunnarson" äro de mera på ytan liggande fakta lätt refererade. Efter att ända till 26-årsåldern ha vistats i hemmet, varunder han av sin omgivning varit illa sedd som på en gång feg, lömsk, brutal och liderlig, söker han först förgiva sin genom honom havande fästmö. Då detta misslyckas, dödar han henne omedelbart efter samlag med knivhugg. Något verkligt fattbart motiv kom ej fram under rättegången. För förf. uppger han i fängelset som motiv den svåra ställning, vari han på grund av den stränga klassskillnaden mellan självägande bönder och egendomslösa tjänare skulle råka in genom att själv en bondeson nödgas gifta sig med en kvinna ur den andra klassen. Särskilt skulle han ha fruktat moderns dom vid upptäckten av förhållandet. Genom efterforskningar i det verkliga sakläget med avseende å klasskillnadens betydelse och genom en medelst ingående samtal förvärvad intimare kännedom om hans psykiska egenheter lyckades förf. så småningom komma det verkliga motivet på spåren.
Redan från barndomen plågades G. av en obotlig brist på självförtroende. Han såg sig själv, som mindervärdig, ej blott i förhållande till den efter hans mening egentliga överklassen, de självägande bönderna, utan även i förhållande till de egendomslösa, trots att dessa gentemot överklassen måste anses som en pariaklass. Han kunde överhuvud icke mäta sig med någon människa. Denna brist på självförtroende vållade, att till och med det arbete, som han annars kunde utföra, blev honom i längden omöjligt. Den stod också i förbindelse med en ständig ångest. Alla misstänkte han med en oerhörd ringaktning se ned på honom. De krav, som livet ställde på honom, voro en källa till ständig fruktan. Huru rent konstitutionell denna skräck var, ser man t. ex. därav, att han som barn kunde av fasa brista i hejdlös gråt, när han skulle föras tillsammans med andra barn. Följden av denna defekt blev naturligen, att han kom att ådagalägga en föraktlig feghet gent emot omgivningen, som därmed bringades att verkligen se ned på honom och så ytterligare ökade hans skräckkänslor. I skolan synes han av kamraterna ha
blivit behandlad som ett skabbigt djur. Hans tillstånd förde också med sig en upplösning av själva livsinstinkten. Livet uppgick i ett förkvävande grubbel över, vad den eller den tänkte om honom och varför han tänkte så eller så, men också över orsakerna, varför han blivit så oduglig. En annan verkan blev en förljugenhet, som var liksom en andra natur hos honom. Han måste dölja sig och allt sitt. Den befrielse han som vuxen sökte från sina helveteskval låg mestadels i sexuella utsvävningar, som emellertid också så mycket som möjligt måste hållas hemliga. Därvid saknade hans sexuella liv varje gnista av verklig hängivenhet för det tillfälliga objektet. Det trädde i stället i allt intimare förbindelse med den passion, som framkallad av hans tillstånd, likt en hemsk demon, synes allt mera tagit hans själ i sin besittning.
Denna passion var den svages, den eländiges hat gent emot de starka, de lyckliga. Han såg till slut hela världen som ett block, som hotade honom och liksom var till för att plåga honom. För raseriet häröver, som i själva verket ingenting annat var än den förvända form, i vilken hans av ångesten nedtryckta livsinstinkt sökte sig väg, fann han utlopp i pinande av djur och människor, om han händelsevis fick dem i sin makt. Han blev lömsk och brutal. Den sexuella lusten synes ha gått tillsammans till ett med behaget vid att nu ha en människa i sin makt. Men därmed var också brottet där. Den genom honom havande kvinnan hotade ju att genom barnet göra honom ansvarig, att tvinga honom att taga på sig ansvaret. Men intet var för denne livsoduglige mer fruktansvärt än detta att själv bära ansvaret för andra. Därför samlar sig liksom hans hat mot människorna i en brännpunkt: hatet mot henne. Ännu efter hennes död är detta lika brinnande. Och det blir hans livs lyckligaste ögonblick, då han vid samlaget skär henne till döds. Detta blir för honom den stora gärningen, därför att den primitiva livsinstinkten just däri bröt i kraft fram ur svaghet och förkrympning. "Och liksom så många andra mördare var Gunnarson verkligen för första och enda gången i sitt liv fullkomligt lycklig, därför att han nu äntligen funnit uttryck för sitt väsens innersta längtan i en verklig handling." Så slutar denna BJERRES skräckfyllda skildring av ett människoöde, ur vilken här endast ett magert extrakt kunnat givas.
Även om man någon gång skulle få det intrycket, att förf. skrider över den nyktra vetenskaplighetens råmärken, och få känning av psykologisk metafysik, så ger sig dock bildens sannfärdighet i det stora och hela omotsägligt ur meddelade objektiva fakta, sammanställda med vår övriga erfarenhet av mänskliga passioner. Här kan verkligen förf:ens hypotes om det grova brottet som framspringande ur konstitutionella psykiska, ytterst fysiska defekter, som innesluta en ursprunglig livsoduglighet, utan all fråga anses äga ett verklighetsunderlag. Och dock var för G. just brottet lyckooasen i de av defekten alstrade kvalens öken, därför att han däri för en gångs skull reste sig ur sin svaghet! Kritiska anmärkningar gent emot ett sådant mästerverk, fött ur samverkan av psykologisk intuition, noggrann iakttagelse och skarp logik skulle vara blott pedanteri.
Nu säger man emellertid, att skildringen må vara sann, men den har dock icke kriminalpsykologisk betydelse. Mannen är ju uppenbart sinnessjuk och har av misstag blivit behandlad som tillräknelig. Hans verklighetsuppfattning är ju alltigenom förvänd. Här skall ingalunda det sistnämnda bestridas, ej heller skall bestridas, att G. kan betecknas som sinnessjuk. Allra minst kan här diskuteras den frågan, om ett juridiskt misstag föreligger. Men däremot skall här hävdas, att om G. är att betrakta som sinnessjuk på grund av den ur hans passion framgångna förvridningen av verkligheten, så äro också en överväldigande massa människor att betrakta som under vissa omständigheter sinnessjuka. Då är också den abstrakta motsatsen sinnessjukdom — tillräknelighet falsk, om man med tillräknelighet menar en sådan själsbeskaffenhet vid brottets begående, som ej utesluter lämpligheten att straffa ur samhällssynpunkt. (Tillräknelighet i annan mening, d. v. s. i betydelse av viljefrihet vid brottet kan undertecknad icke erkänna, då jag utan att här kunna gå närmare in på saken betraktar en sådan föreställning som beroende av en ur hämndebegärets eller om man så vill den moraliska vedergällningslustens behov framgången isolering av den handlande personen från det allmänna verklighetssammanhanget, och då idéen om en orsak, vars verkan ej skulle vara nödvändig, synes logiskt orimlig). G:s förvrängning av verkligheten når ju sin högsta spets i betrak-
telsen av den stackars statarflickan som orsaken till allt hans elände. Men all hämndlust, all hatiskhet är till sin natur vettlös. Därur ha i alla tider de gränslösaste förvanskningar av verkligheten sprungit fram. Man hävdar i hämndlust och hat sin ära genom att en gång få trampa den, som visat sig överlägsen, under fötterna. Och fast denna överlägsenhet berott blott på egen oduglighet eller av den överlägsne alldeles oberoende för den andra parten olyckliga omständigheter, tillräknar man honom sin egen misär. Écrasez l'infâme! Ser man icke ännu i dag, hurusom hela folk, inbegripna barnen, betraktas som politiska förbrytare, av vilka straff skall utkrävas för deras ogärningar? Är den tiden oss så fjärran, då det ansågs naturligt, att Herren Gud skulle vara en väldig hämnare allt intill tredje och fjärde led, ja, hela människosläktet betraktades som skyldigt på grund av stamföräldrarnas gärning? Vilket är vettlösast detta att ställa hela nationer till ansvar för, vad ofta blott en klick av maktägande eller objektiva förhållandens tryck vållat, eller detta att låta människan synda genom själva sin tillblivelse eller detta att Gunnarson betraktar flickan, som genom honom blivit havande, såsom orsak till allt elände? Svaret beror av tycke och smak. Men hos G. var ju mindrevärdighetskänslan och ångesten, roten till hans hatpassion, en konstitutionellsjukdom, icke ett tillfälligt tillstånd? Det är ju uppenbart sant. Men betecknar man alla med sådan konstitutionell defekt som sinnessjuka, blir denna sinnessjukdom alltför vanlig för att kunna anses som en abnormitet. Det egendomliga för G. var blott detta, att hans defekt i detta stycke gått så långt. Men den blotta gradskillnaden kan icke, då den icke får anses ha fört till en sådan upplösning av förståndet, som är artskild från den förvirring därav alstrade passioner allmänt ha med sig, betraktas som avsöndrande hans sjukdom från andras. I själva verket hade gradskillnaden här med sig endast den säregna verkan, att han fördes till brottet. Av det anförda framgår, att om G. betecknas som sinnessjuk, så är dock vid en sådan sjukdom, som mer eller mindre tillfälligt efter temperament och förhållanden härjar hos en överväldigande stor del av människosläktet, straffet för därur framgångna ogärningar lika nödvändigt till hindrande av sådana gärningars vanlighet och därmed samhällets
undergång, som vilket som helst annat straff är nödvändigt för hämmande av brottsimpulser genom alstrande av psykiska motkrafter.
Det är egendomligt för ur hämndlust och hatiskhet framspringande gärningar, att de så lätt klädas i rättfärdighetens mantel. Man konstaterar detta både genom själviakttagelse, beaktande av den egna miljön, och studium av moralens och rättens historia (obs. släkthämnden!). Det är här fråga om alltför grundläggande instinkter, för att de icke skulle ha makt att överväldiga rättsföreställningarna och taga dem i sin tjänst. Genom deras användande intensifierar man uppenbart förmågan att hävda sig själv. Straffrättens historia framställer till väsentliga delar en strid mellan samhällsintresset och den privata hämndlusten i deras strävan att var för sig överväldiga rättsmedvetandet. I två avseenden tillkämpar sig vid civilisationens tröskel samhället primatet. Det blir detta, som ytterst har rätten att hämnas, om det gäller så svåra former av hämnd som blodshämnd, direkt ingrepp i friheten eller förmögenheten. Detta vare sig nu samhället självt direkt har att utföra hämnden eller brottslingen genom det samma skall utlämnas till den kränkte för exekverande av hämnden (privatstraff). Men det blir också samhället, som bestämmer, under vilka omständigheter och i vilken grad den alltid i sig själv vett- och måttlösa hämndlusten har rätt till tillfredsställelse på något av de angivna sätten. Naturligtvis tager det därvid hänsyn till sina intressen. Utvecklingen har därefter gått allt mera i riktning mot nedtryckandet av idéen om den privata hämndlustens rätt till tillfredsställelse överhuvud, såvitt den sker på något av de angivna sätten. Ja, ej ens samhället självt såsom berättigat att straffa har denna rätt, som en hämnare, börjar man lära. Men i denna idékamp har samhällets yttersta hjälpmedel varit den enskildes känsla av den sociala gemenskapens tarv och de tuktomedel, som det haft till sitt förfogande. Genom ett från generation till generation uppehållet straffsystem, förbundet med religiösa skräckmedel, har det lyckats att bränna in i själarna en omedelbart verkande skräck för de slags hämndegärningar, det varit av vikt att hämma. Så ha de primitiva rättsföreställningarna själva blivit kuvade. Men om trots allt hos individen betingningarna för samhällskänslans kraft skulle
saknas och den där omedelbara under generationernas lopp intuktade skräcken för ifrågavarande gärningar faller bort, så vakna i all sin styrka urtidens rättsföreställningar och frigöra vilddjuret. De ha ingalunda under mellantiden varit döda. De äro hos oss alla i all hämndlust, i all hatiskhet levande, om också inom samhället graduellt bedövade. Deras eviga livskraft märker man väl, om man iakttager, med vilket friskt mod, med vilken samvetsro man ofta hämnande slår, då man är säker att icke komma i konflikt med strafflagen, moralen må predika vad som helst. I de internationella förhållandena äro de näppeligen ens graduellt bedövade. Vad är i själva verket den den särskilda kränkta nationen efter allmän åskådning tillkommande rätten att själv utkräva på livet gående vedergällning av den förfördelande nationen — kvinnor och barn inbegripna — annat än ett uttryck för denna vilddjursrätts livskraft? Anledningen därtill, att den här kan ohejdat grassera, är i grunden alldeles den samma som i fallet Gunnarson. Hos denne har den av det bestående samhällets makt betingade normala omedelbara avskyn för den blodiga hämndegärningen tillfälligtvis förlorat sin kraft. Därför kunde hos honom det primitiva rättsmedvetandet slippa lös och i sin ordning frigiva hämndlusten. I internationella förhållanden saknas det övermäktiga samhälle, som allena skulle kunna bryta urtidsrättens makt. Därför blomstrar den där i all sin prakt, trots alla moralpredikningar, hos världens mest bildade nationer. I sanning: endast hyckleri och okunnighet i förening föranleda förnekandet, att G. är kött av vårt kött, ben av vårom benom! Ecce homo!
I stället för att förfasa sig över G:s ondska kan man av hans hemska livshistoria lära sig förstå, huru meningslöst det är att se bestraffningen av sådana brottslingar som vedergällning liksom också att genom straff söka rätta brottslingar, som i följd av grundläggande livsinstinkters makt haft just rättfärdigheten till sitt styrkebälte. Varje annan bestraffning än den, som tarvas för andra verkligt påverkbaras skull och till skydd för den allmänna säkerheten, blir i angivet fall endast en onödig, av okunnighet och råa vedergällningsinstinkter föranledd tortyr, lika barbarisk som den inkvisitorer övat för att bringa människor att avsvärja den tro, vari de förankrat sitt livshopp.
3.
Den under kategorien "skenliv" framställde "Malmström" erbjuder ingalunda mindre intresse än någon av de föregående. Vid 51 års ålder har han högst sannolikt bakom sig blodskamsbrott med tre döttrar, mordbrand och mened, mord på sin hustru. Han fälldes dock endast för de först nämnda brotten. Varken för mordbrand eller mened blev han angiven. Och att han dödat sin hustru med berått mod, ansågs i högsta instansen icke bevisat. Blodskamsbrotten ha ej något direkt samband med de övriga. Men mordbranden och meneden ha direkt samband inbördes och med hustrumordet. Detta har efter allt att döma haft till motiv fruktan därför, att hustrun, som efter sin våda ed blivit sjuk till sinnet — förmodligen av samvetskval — skulle uppenbara hans skuld. Särskilt betydelsefullt är hans förhållande inför rätta. Blodskamsbrotten erkänner han först och dömes också av häradsrätten därför till livstids straffarbete. Men därefter återtager han bekännelsen och hopdiktar en otrolig historia, som skall förklara, varför han tagit på sig brotten. Det visar sig, att han förut icke antagit sådant vara straffbart, åtminstone i någon högre grad. Att han dödat sin hustru, erkänner han aldrig varken inför rätta eller senare. De lögnhistorier, som han vid och efter försvaret söker göra troliga, äro ej alldeles utan inre möjlighet under den förutsättningen, att människor i allmänhet vore lika hänsynslöst begivna på hemliga brott som han själv, lika moraliskt perversa. Men vad som gjorde dem särskilt otroliga, var den inblandning av allehanda fantastiska berättelser, som hade sin uppenbara källa i gängse litteratur om hemligt opererande sällskap med fantastisk, all samhällsordning trotsande makt.
Vad som närmast förde förf. till insikt i denne förbrytares psykiska egenheter, var dels hans sätt att uppträda vid uppdukandet av sina historier, dels innehållet i dessa. I det han framlade dem, krävde han blott, att de skulle anses lika möjliga som åklagarens teori. Huruvida hans åhörare personligen kunde finna dem trovärdiga, var honom uppenbart likgiltigt. Men var deras logiska möjlighet erkänd, var också hans brott icke bevisligt, och han kunde därför av förf. som hederlig man kräva, att denne hjälpte honom till resning i målet. Han krävde sålunda detta som sin rätt, fast han väl
visste med sig, att han begått gärningen. Och häri kunde förf. icke se något av hyckleri. Det formliga raseri, med vilket han mötte invändningar, framträdde som äkta moralisk indignation. Man kunde ju visserligen tvivla därpå, att hos en person, som så småningom — såsom förf. säger — lärde sig älska lögnen för dess egen skull, något kunde vara äkta. Men måhända kan härpå svaras, att själva framställningen av moralisk indignation torde vara omöjlig för en person, som alldeles saknar känslogrundval för begreppen rätt och orätt. Men hade han överhuvud en sådan, så måste just den slags moraliska indignation, som han här framställde, vara äkta. Ty det framgick ur hans lögnhistorier, att han förutsatte, det ingen hejdades av någon som helst avsky för brottet som sådant, men väl av fruktan att begå brott på sådant sätt, att bevisning för deras verklighet skulle bli möjlig. Det enda möjliga innehållet i hans rättsmedvetande, om han överhuvud hade något, kan då ej ha varit något annat än detta, att verkligt brott — verkligt orätt — är blott den bevisliga gärning, som betecknas som brott. Härtill kommer, att det är svårt att tänka, att han, som åtnjutit skolundervisning och konfirmerats, därefter som soldat stått under militär disciplin och vars brott alla synas höra till en senare tidsperiod, icke skulle känt trycket av vanliga rättsföreställningar. Men därmed är det också oförståeligt, huru han skulle kunnat välva deras tyngd från sig utan till hjälp av ett i motsatt riktning gående rättsmedvetande.
Att han icke från början var fri från trycket av rättsföreställningar i vanlig mening, bekräftar sig nu också vid iakttagandet av vissa egendomligheter i både hans föregående och närvarande sätt att uppträda. Han visade visserligen alltid en fullkomlig brist på sådana spontant framväxande känslor, som gå utanför den enkla självbevarelsedriften. Normala sociala känslor voro honom främmande, och därför voro honom också de av sociala hänsyn bestämda moralreglerna innerst främmande. Men då han dock icke kunde undgå att märka, att omgivningen hade vissa restringerande handlingsregler, som det uppenbart var farligt att överträda, därför att de hade makten på sin sida, forskade han ivrigt hos andra efter dessa regler för att vinna trygghet. Då intet inifrån honom själv kunde hjälpa honom, måste han givetvis finna
det tryggast att stå under direkt kommando av dem, som hade makten, och därvid ställa in sig på blind lydnad. Hans soldattid — liksom hans fängelsetid med dess detaljerade ordningsregler — synes beteckna hans mer lyckliga tid. Han fyller de honom utifrån direkt pålagda plikterna med den yttersta noggrannhet och känner sig så skyddad. Han frias från behovet att oroligt gå på spaning efter okända regler för handlandet. Men han tog å andra sidan revansch, såtillvida att om han kände sig som den farliga maktens representant, t. ex. som skogvaktare gent emot tjuvskyttar, var det hans särskilda nöje att låta lagens svärd falla tungt. Hos människor med normalt känsloliv får alltid självinställningen på de moraliska buden något av inre frihet över sig, därför att man känner sig själv som led i den sociala gemenskap, ur vars tarv dessa regler springa fram. Man känner sig, såsom Kant uttrycker det, ej blott underkastad buden, utan tillika som deras stiftare. Men hos M. fanns på grund av hans känslodefekter intet annat motiv för självinställningen än den blotta fruktan. Lydnaden var "kadaverlydnad", därför att hans naturliga känsloliv icke kunde gå utanför de rent animala instinkterna.
Men intet är mera lättförståeligt, än att sådana rättsföreställningar få benägenhet att glida över i sin skenbara motsats. Om deras grundval var den blotta fruktan, så var det också naturligt, att om man i alla fall kunde komma på den trygga sidan, om den "orätta" gärningen kunde begås så, att man ej behövde frukta efterräkningar, blev den också rätt, såvitt den tjänade egna intressen. Om den rena primitiva självbevarelsedriften allena skänker rättsföreställningen kraft, så är det endast en naturlig utveckling, att den förra d. v. s. den kloka beräkningen av, huru man bäst tjänar de animala instinkterna, direkt blir normen för rätt och orätt. Därmed följer av sig självt, att endast det bevisliga brottet såsom sådant är ett orätt. För tillkomsten av en sådan åskådning hos M. behövdes endast å ena sidan, att modet växte, å andra sidan, att de animala behovens tillfredsställande inom laglydnadens gränser mötte alltför stora svårigheter. När detta inträffade, kunde han icke heller förstå annat, än att den rena egennyttan var vars och ens högsta rättsnorm, och att man därför allmänt begick hemliga brott. Man märke här
vid, att det ju betraktas som en rättsnorm för den högsta makten, att den ej får vedergälla annat än när gärningen anses bevisad. Den rättsnormen blev också för honom naturlig. Visst var det rätt, om den högsta makten tillgodosåg sina intressen genom att öva vedergällning mot den uppstudsige. Men det var ju dock oförnuftigt ur synpunkten av dess egennytta att vedergälla annat än i det fallet, att bevisligen uppstudsighet förelåg. Alltnog: det bevisliga "brottet" var det enda verkliga brottet. Men det icke bevisliga, fördelaktiga var en rättighet, ja en plikt. I konsekvens med denna livsåskådning fann han sig, efter det han noga genomtänkt sättet för undanröjandet av alla bevismöjligheter ifråga om sina brott, "ha uppfyllt all rättfärdighet". Och emedan han efter sin egen mening fullgjort denna plikt, "kände han sig, när han gick att mörda sin hustru, fylld av den trygga kraft, som växer ur djupaste samvetsfrid".
Med dessa ord slutar förf. sin framställning. Genom den imponerande föreningen av intuitiv blick för moralpsykologiska sammanhang och ingående personforskning kan den ej undgå att gripa, även om man härvid måste få stark känning av allt individualpsykologiskt vetandes nödvändiga gränser och svårigheten att taga fatt i och katalogisera den mot abstrakta rubriker motsträviga komplicerade vävnad av känslor, drifter och föreställningar, som en människosjäl, stor eller liten, dock alltid är.
Om Malmström hade ägt den behöriga bildningen och ett starkare filosofiskt intresse, hade han förmodligen levererat ett moralfilosofiskt system i stil med Thomas Hobbes, dock med kritik av vissa inkonsekvenser hos denne förfäktare av den rena självbevarelsedriften som högsta norm för rätt och orätt. Det är knappast tvivel underkastat, att Hobbes' filosofiska system och M:s praktiska livsåskådning sprungit fram ur alldeles samma personliga känslodefekt, ehuruväl aldrig hos Hobbes det socialt bestämda rättsmedvetandet varit helt utan kraft. Därav hans inkonsekvenser. — En annan jämförelse är belysande för M:s moraliska utveckling. På samma sätt som hos denne den rent egocentriska grundvalen för hans ursprungliga bestämdhet av den vedertagna pliktmoralen så småningom gjorde sig gällande och omskapade den samma till större överensstämmelse med sin grundval,
så tenderar också vid upptagandet av nedärvda pliktregler på grund av känslan för den sociala gemenskap, i vilken man ingår som ett led, denna grundval till ett relativt söndersmulande av dessa regler, om de ej längre verkligen tjäna det hela, och deras ersättande genom sådana, som under närvarande förhållande befinnas bättre överensstämma med dess tarv. Det yttersta känslofundamentet för vår moral — må det vara rent egocentriskt eller socialt — gör sig nödvändigt i längden gällande gent emot moralen själv. Den här skildrade förbrytarens utveckling till förbrytaremoral är den mörka baksidan av den sociala moralens egen utvecklingslinje.
Och nu till sist den frågan: är verkligen den hos M. uppenbart förefintliga defekten i känslolivet i och för sig att beteckna som en individuell svaghet i meningen av individuell livsoduglighet? Antag, att mannen haft större intellektuell kapacitet och högre bildning jämte lyckligare yttre livsförhållanden. Är det då säkert, att känslodefekten skulle varit ett minus i hans förmåga att hålla sig uppe? Intelligensen och bildningen i förening skulle sagt honom, att vad makten bestämmer som brott, alltid är farligt, och han skulle av ren självbevarelsedrift gjort sig till maxim att undvika allt sådant. Båda i förening skulle ju låtit honom undgå den förvrängda bild av verkligheten, varigenom han kommit till sitt lättsinniga och för honom själv farliga besvarande av frågan, huru ett brott skall vara obevisligt. Det var ju hans torftiga fantasiförmåga och bristande bildning, som läto honom falla offer ej blott för den naturliga benägenheten att döma andra efter sig själv utan även för allehanda rövarhistorier, vilket åter kom honom att antaga vilka osannolika förklaringar som helst såsom möjliga. Lyckligare yttre förhållanden skulle givit honom möjlighet att tillfredsställa sina enkla passioner inom lagarnas gränser och hindrat den utan moraliska motkrafter alltid farliga påfrestningen från passionernas sida.
Men hans rent egocentriska känslodisposition, d. v. s. just känslodefekten, skulle fört honom brottets gräns huru nära som helst, utan att han därför överskred den samma. Skulle ej detta kunnat vara en styrka, individuellt sett? Och existerar det icke verkligen utanför brottslingarnas läger personer, som på samma sätt som M. se andra blott som medel för sina intressen och dock genom samverkan av intelligens, bildning
och lyckliga yttre omständigheter just med en sådan livsnorm komma långt upp på samhällsstegen?
Förf. yttrar i inledningen, att satsen: "förstå är att förlåta" är falsk, och menar, att insikten i de grova brottslingarnas psykiska egenheter, varigenom deras gärningar för oss komma i organiskt sammanhang med dem själva, endast kan höja avskyn för brottet, om också denna därigenom blir mera opersonlig. Riktigheten av detta bestridande av satsen synes bero av, vad man verkligen förstår med detta "att förlåta". Om ordet betyder släppa av den moraliska indignationen, som såsom sådan alltid har något av vedergällningslust hos sig, så synes också satsen i fråga uttrycka ett verkligt psykologiskt sammanhang mellan vedergällningslusten och föreställningen om frihet. Om verkligen gärningen begripes ur föregående orsaker, hämmas den koncentrering av tanken på personen själv såsom oberoende av föregående omständigheter orsak till handlingen, den isolering av honom från den allmänna orsakskedjan, som den moraliska indignationen behöver för att funktionera i sin inre förbindelse med vedergällningens lust. Men om "förlåta" betyder släppa av på den ur hela vårt sociala känsloliv framgångna negativa värderingen av personen, avsmaken för honom, är satsen uppenbart falsk. Om brottet visar sig ha framsprungit ur konstanta sociala defekter, vare sig medfödda eller förvärvade, måste tvärtom känslan av vidrighet växa sig starkare. Därför att man förstår, huru tistlarna kommit att breda ut sig över åkern, förkvävande grödan, minskas ingalunda obehaget vid dem. Dock kan icke denna avsmak, när det gäller kännande väsen, hindra vårt medlidande, om en gång vedergällningslusten är hämmad. Lika uppenbart falsk är satsen, om "förlåta" skulle fattas som ett bortfallande av den instinktiva avsky för själva gärningen, som tillhör den normala samhällsmedlemmen. Ty denna har sina rötter i samhällets mångtusenåriga arbete på brottsimpulsernas hämmande genom straffsystemet i förening med vår egen känsla för den sociala gemenskaps behov, i och genom vilken vi själva leva och av vars samlade arbete vi njuta. Den är därför fullkomligt oberoende av föreställningen om viljans frihet.
Men är det verkligen ur social synpunkt en förlust, om
det allmänna vedergällningskravet gent emot brottet skulle dämpas, huru moraliskt betonat det än må vara? Måste det icke tvärtom vara en fördel, om samhället blir i stånd att bestämma straffet efter förnuftig överläggning om vad dess intressen kräva, och icke efter sådana känslor, som, såsom erfarenheten visar, förvirra förståndet? Och vidare: även den av sociala känslor beroende vedergällningslusten kan icke, huru mycket den än må hölja sig i en evig rättfärdighetskappa, dölja sitt ursprung från samma primitiva hämndinstinkter, mot vilka samhället, när de uppträda utan den sociala karaktären, för sin egen tillvaro måst föra den mest hårdnackade kamp. Blott att märka, att dessa instinkter, när de få social karaktär, på grund av understödet från den sociala miljön mest oblidkeligt rasa. Det har ett säreget intresse, då förf. påpekar, hurusom just de grova brottslingarna särskilt ha sinnet öppet för den sociala vedergällningslusten — låt vara att de tillika hävda sitt eget berättigande att begå brott. Om de icke ha sinne för någon annan yttring av sociala känslor, tilltalar dem just denna. Månne man icke förstår, att de vädra vilddjuret i människan? Men det lär alltid vara svårt att utdriva djävlar med djävlarnas överste — att kuva vilddjursinstinkterna med den mest oemotståndliga formen för dessa.
Bjerre har själv avhållit sig från allt inblandande av straffrättspolitiska synpunkter för att från början hålla undersökningen fri från alla andra intressen än det för sanningen. Men det är omöjligt, att icke även inom straffrättspolitiken de undersökningar, som han öppnat, och som man endast kan önska skola fullständigas med vidgat material, måste få en eminent betydelse. Man har länge nog där arbetat antingen med en traditionell betraktelse av brottslingarna överhuvud såsom med hänsyn till sin moraliska habitus principiellt likartade med genomsnittsborgaren, fast hos dem "sinnligheten" skall ha segrat över deras högre jag — straffet skall rätta det snedvridna — eller också behandlat de grova brottslingarna som utrustade med från genomsnittsborgaren dem avsöndrande konstitutionella defekter — straffet blir då blott till för tryggande av den allmänna säkerheten. I själva verket synes mig Bjerres skrift ha visat, att varken det ena eller andra är riktigt.