HUVUDGRUNDERNA FÖR EN EVENTUELL NORDISK LAGSTIFTNING ANGÅENDE SKULDEBREV.¹

 

    I diskussionen härom å juristmötets första sektion onsdagen den 19 augusti 1925 deltogo, förutom inledaren professor Fehr, højesteretssagfører Karsten Meyer, Köpenhamn, professor Björling, revisionssekreteraren Eklund och docenten Bergendal. Här lämnas en kortfattad systematisk redogörelse för de framkomna huvudsynpunkterna, därvid för varje punkt med mindre stil återgives den av inledaren före mötet uppställda översikt över gällande rätt tillika med tes beträffande den ståndpunkt, som en eventuell nordisk lagstiftning i ämnet enligt inledarens mening lämpligen bör intaga. Hrr Björling och Meyer betecknade inledarens framställning såsom en god grundval för ett nordiskt samarbete i fråga om en lagstiftning angående skuldebrev.

 

FÖRHÅLLANDET MELLAN UTSTÄLLAREN OCH FÖRSTE
INNEHAVAREN.

 

    Tes: Skuldebrevet har, vad slag det vara må, icke någon materiell betydelse med de undantag som betingas av dess eventuella egenskap av bärare (återställande villkor för betalning, ränteplikt).

 

    INLEDAREN: En verklig abstraktion är otänkbar, i det att skuldebrevet aldrig annat än skenbart kan vara en självständig rättsgrund utan endast ett erkännande av att utfärdaren vid utfärdandet ansett en förpliktelsegrund vara för handen. Icke heller skuldebrevets beviskraft är uteslutande avhängig av frågan om skuldebrevet har abstrakt formulering eller icke. En principiell meningsskiljaktighet råder mellan dansk-norsk rätt, å ena, och finsk-svensk, å andra sidan, rörande möjligheten att genom särskild formulering göra skuldebrevet till föremål för indrivning, oberoende av sådana motfordringar, som icke grunda sig på dokumentet självt eller kunna stödjas på tillgängliga handlingar. Enligt dansk rätt kunna nämligen skuldebrev göras oberoende av alla andra invändningar, en regel, som för övrigt både i dansk och norsk rätt gäller beträffande växlar, medan enligt finsk såväl som svensk rätt för varje skuldebrev likaväl som för växlar varje invändning kan framställas, som är grundad på det omedelbara förhållandet mellan parterna. Vissa parallella företeelser — t. ex. den nordiska rättens ståndpunkt att godkänna invändning om fel i vara när betalning enligt avtal kräves mot dokument — giva stöd för den mening, att det icke finnes skäl att bereda ett särskilt processuellt förfarande för vissa skuldebrev (och ej ens för växlar), varigenom betalningsförpliktelse skulle kunna åläggas en gäldenär, som i grund och botten icke häftar i någon skuld till käranden.

 

¹ Jfr Sv. J. T. 1925 häft. 4, s. 271.

25 — Svensk Juristtidning 1925.

    Professor BJÖRLING instämde i huvudsak med referenten, dock under erinran att den här ovan återgivna tesen givetvis icke finge inkräkta på den kända regeln att utfärdande och uthändigande av skuldebrev i svensk rätt kan innebära ett fullbordande av gåva.
    Højesteretssagfører MEYER meddelade, att bestämmelsen om snabbare procedur ofta förekommer i skuldebrev, men att någon olägenhet därav icke visat sig. Det vore icke någon önskan i Danmark att ändra gällande processuella växelregler. Möjligen kunde dock reglerna om den hastiga proceduren inskränkas till förhållandet mellan köpmän.

 

HUVUDARTER AV SKULDEBREV.

 

    I dansk och norsk rätt äro alla skuldebrev i princip bärare av rättigheten (negotiabla dokument), men icke såsom innehavare- utan såsom orderpapper eller skuldebrev till viss man. Innehavarepapper äro i betydande utsträckning förbjudna.
    I finsk och svensk rätt skiljes mellan löpande och icke löpande skuldebrev. De förra äro ställda till innehavaren eller till "viss man eller order", de senare till viss man. Endast de löpande skuldebreven äro bärare. Frihet råder att utfärda skuldebrev ställda på innehavaren.
    Tes: Den finska och svenska rättens ståndpunkt bör antagas.

    INLEDAREN: Anledningen till förslaget att skuldebrev till viss man icke skall vara bärare av rättigheten ligger däri, att man därmed vinner en rikare samling instrument för den ekonomiska samfärdseln. I många enklare förhållanden förefinnes ett behov att kunna utfärda skuldebrev, som visserligen gälla som bevismedel men som icke nödvändigtvis behöva återställas vid betalning. Svårighet uppstår egentligen i sådana fall då skuldebrevet är intecknat. I denna del förordas det system, att oberoende av inteckningen den personliga betalningsskyldigheten följer de vanliga skuldebrevsreglerna men att inteckningen, om denna fordringsrätt upphäves, kvarstår såsom en självständig rätt. Tänkbar men mindre tilltalande är den utvägen, att skuldebrev till viss man betraktas som bärare av fordringsrätten, så snart det är försett med inteckningsmedgivande. Någon anledning att inskränka rätten att fritt utställa innehavarepapper synes icke föreligga.

    Professor BJÖRLING instämde i tesen.
    Højesteretssagfører MEYER medgav, att i många punkter en inskränkning vore erforderlig i den danska rättens vidsträckta negotiabilitet, t. ex. beträffande sparkasseböcker, men befarade att följden av att göra skuldebrev till viss man onegotiabelt skulle bli, att orden "eller order" insattes i varje skuldebrev. Beträffade friheten att utgiva orderpapper underströkos de svårigheter, som härför uppkomma ur skattesynpunkt: det fiskaliska intresset måste bli det avgörande.
    Docenten BERGENDAL uttalade stark tvekan mot att inskränka negotiabiliteten. Utvecklingen ginge tvärtom i den riktning, att allt större vikt fästes vid själva papperet. Det vore till viss man i allmänhet onegotiabelt men intecknat skuldebrev av detta slag negotiabelt, i vidare mån än det sistnämnda kunde vara alldeles oundvikligt med hänsyn till sakrättsliga dispositioner över inteckningen såsom en självständig rätt.

FORMEN FÖR ÖVERLÅTELSE.

 

    I dansk och norsk rätt fordras överlåtelse för alla negotiabla dokument(med undantag för innehavarepapper, i den mån sådana äro tillåtna).
    I finsk rätt fordras för innehavarepapper endast överlämnande av skuldebrevet, men för skuldebrev ställda till "viss man" eller till "viss man ellerorder" fordras överlåtelse.
    Svensk rätt överensstämmer med finsk rätt med det undantag, att numeraäven skuldebrev ställda till "viss man eller order" kunna överlåtas genomblotta överlämnandet.
    Tes: Skuldebrev ställt till innehavaren överlåtes genom överlämnande, orderpapper och skuldebrev till viss man genom indossament eller annan skriftligöverlåtelse.

 

    INLEDAREN betonade, att den svenska formen för överlåtelse av orderpapper eller rättare sagt bristen på form torde vara unik och icke heller motsvarade den äldre svenska ståndpunkten. Det hade i Sverige blivit en slentrian att utfärda skuldebrev såsom löpande även i fall, då man i grund och botten icke hade behov av annat än ett icke löpande skuldebrev. Man beaktade därvid icke den risk borgenären löper. Att för överlåtelse av orderpapper godkänna den ståndpunkt, som de övriga nordiska länderna intaga, nämligen att fordra en till innehavaren fortlöpande följd av överlåtelser, vore därför icke blott en gärd åt den nordiska rättsgemenskapen utan ett framsteg för den svenska rätten själv. Ville man utveckla skillnaden mellan order- och innehavarepapper till sitt fulla värde, borde även fordras äkta överlåtelse (varvid dock även överlåtelse in blanco borde gälla).

    Professor BJÖRLING instämde i inledarens uttalande angående formen för överlåtelse av orderpapper, men ansåg dock knappast verkligt nödvändigt att fordra äkta överlåtelse.
    I sistnämnda uttalande instämde docenten BERGENDAL.
    Højesteretssagfører MEYER betonade skillnaden mellan legitimation och fordringsrätt. Varje överlåtelse borde giva legitimation för innehavaren. Verklig fordringsrätt däremot borde tillkomma endast den, som grundade sin rätt på en äkta överlåtelse.

 

VERKAN AV ÖVERLÅTELSE Å FÖRHÅLLANDET MELLAN
BORGENÄRERNA.

 

    I norsk rätt har man att räkna med den uppfattningen, att varje indossament innebär garanti för gäldenärens solvens, möjligen även med hoppande regress.
    I övriga nordiska rättssystem svarar överlåtaren för att den på skuldebrevet grundade fordringen är rättsligen fullgiltig, men icke för att gäldenären kan betala.
    Tes: Överlåtelse innebär in dubio ingen garanti för gäldenärens betalningsförmåga.
 

    INLEDAREN betonade, att den norska ståndpunkten icke ger skuldebrevet den från växeln skilda beskaffenhet, som kräves för det praktiska livets behov.
    Professor BJÖRLING instämde i tesen.

VERKAN AV ÖVERLÅTELSE AV ICKE-BÄRARE Å GÄLDENÄRENS
STÄLLNING.

 

    I samtliga de nordiska rättssystemen är att räkna med den regel, att gäldenären, om han i ond tro betalar till överlåtaren, är pliktig att ånyo betala till den nye borgenären. Stundom möter dock även den uppfattningen, att det fordras faktisk kännedom om cessionen vid betalningens erläggande till cedenten, för att gäldenären skall anses skyldig betala till nye borgenären, liksom det någon gång antages, att gäldenären avskäres från rätten att betala till cedenten först därigenom, att en rättslig kommunikation med avseende å överlåtelsen äger rum mellan endera borgenären och gäldenären.
    Tes: Den sistnämnda ståndpunkten.
 

    INLEDAREN erinrade, att han nyligen ¹— ehuru utan att hävda uppfattningen såsom gällande svensk rätt — antytt, att det icke skulle kunna anses stötande, om man för att rubba gäldenärens ställning till den gamla borgenären fordrade en rättslig kommunikation mellan endera borgenären och gäldenären med avseende på överlåtelsen. När denna ståndpunkt upptagits såsom tes, hade detta emellertid närmast skett för att understryka behovet av att åtminstone kravet på en faktisk kännedom vunne anslutning. Huvudsyftet hade sålunda varit att opponera mot den uppfattningen, att gäldenären även utan faktisk kunskap om överlåtelsen skulle kunna bli bunden därav, blott han bort äga kännedom därom.
    Professor BJÖRLING fann det vara att gå väl långt att fordra rättslig kommunikation och anslöt sig till kravet på faktisk vetskap.

 

VERKAN AV ÖVERLÅTELSE AV BÄRARE Å GÄLDENÄRENS
STÄLLNING.

 

    I de nordiska rättssystemen gäller, att den, som i god tro förvärvat en bärare, därmed förvärvat en självständig, av överlåtarens oberoende rätt, oberoende av invändningar sådana som att skuldebrevet aldrig utgivits, (detta åtminstone i svensk rätt: avtalslagen § 35), att det tillkommit genom viss lägre grad av tvång, genom misstag, svek, simulation, ocker eller eljest i strid mot lag eller goda seder (jfr avtalslagen § 33 angående tro och heder), att skulden betalats eller avbetalats till överlåtaren, efterskänkts av denne, eller att gäldenären har kvittningsgill motfordran mot överlåtaren. Däremot kvarstå invändningar grundade på skuldebrevets innehåll (något som följer redan av kravet på god tro) eller därpå att det är falskt, tillkommet genom grövre tvång, utfärdats av person utan rättslig handlingsförmåga eller preskriberats. (I sistnämnda avseende har dock i dansk rätt tvekan yppats.)
    Tes: Gällande rätt, sådan den här angivits. Inkassoinnehavare har icke bättre rätt än uppdragsgivaren. Beträffande ränta uppställas samma reglersom beträffande kapitalet.
    Då i denna punkt endast mindre väsentliga meningsskiljaktigheter råda de olika nordiska länderna emellan, blev frågan icke föremål för någon mera ingående diskussion.

 

VILLKOR FÖR BETALNING.

 

    Reglerna beträffande negotiabla skuldebrev i dansk och norsk rätt överensstämma väsentligen med vad i finsk och svensk rätt gäller för löpande skuldebrev. Vid orderpapper synes åtminstone i dansk och norsk rätt innehavaren anses legitimerad, även om en till honom ledande överlåtelse är falsk, medan i svensk rätt redan innehavet legitimerar.

 

¹ FEHR, Bidrag till läran om cession av fordran enligt svensk rätt, Tidsskrift for Retsvidenskap 1925, s. 145 ff.

    Tes: Vid bärare kan betalning icke fordras annat än mot återställande av skuldebrevet (vid avbetalning anteckning därå) eller efter dödningsförfarande. Villkor är ock att bäraren företes hos gäldenären. Mellan förfallodagen och dagen för uppvisandet löper in dubio ingen ränta. Innehavet legitimerar vid innehavarepapper; vid orderpapper fordras dessutom en sammanhängande följd av äkta överlåtelser (ev. in blanco).

    Jämför ovan under rubriken "formen för överlåtelse".

 

VILLKOR FÖR DÖDNING.

 

    I dansk rätt kunna statsobligationer, ställda till innehavaren, dödas endast om det göres i hög grad sannolikt att de förstörts.
    I norsk rätt gäller samma regel för varje innehavarepapper.
    I finsk rätt kan skuldebrev, även om det är ställt till innehavaren, dödas om det göres sannolikt att det förstörts eller förkommit.
    I svensk rätt finnas stadganden om mortifikation av växel, check och konnossement, men icke av skuldebrev. Förslag i ämnet är emellertid f. n. under utarbetande inom försäkringslagstiftningskommittén.
    Tes: Dödning bör beträffande innehavarepapper (särskilt obligationer) ifrågakomma endast när det göres sannolikt, att handlingen förstörts.

 

    INLEDAREN erinrade om de vägar, på vilka de båda svenska lagförslagen beträffande dödning sökt undvika de risker, som det särskilt ur internationell kreditsynpunkt kunde medföra att medgiva dödning även för skuldebrev, särskilt obligationer, om vilka det icke gjorts sannolikt att de förstörts, utan endast att de förkommit. Enligt 1907 års förslag skulle i handlingen få intagas förbehåll att den ej finge dödas. Häremot vore två invändningar på sin plats. För det första skulle genom ett sådant förbehåll möjlighet till dödning uteslutas även i sådana fall, där den utländske köparen hade ett berättigat intresse att kunna få obligationen dödad, nämligen när han visade sannolika skäl för att den förstörts. För det andra kunde systemet ej skapa det erforderliga generella förtroendet för den svenska obligationsmarknaden, i det att den utländske spekulanten vore tvungen att i varje särskilt fall skaffa sig upplysning huruvida ett dylikt förbehåll införts i obligationen. 1925 års förslag hade sökt lösa svårigheten genom att i lagen intaga ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att ifråga om obligationer, som prövas ägnade att i större omfattning vinna avsättning utom riket, förordna att dödande ej finge äga rum. De båda nyssnämnda anmärkningarna syntes äga kraft även mot detta system. Även härigenom uteslötes sådan dödning, varav den utländska marknaden själv har ett intresse. Icke heller syntes systemet skapa något generellt förtroende för svenska obligationer, eftersom i varje fall saknaden av ett särskilt Kungl. Maj:ts förordnande icke komme till uttryck i obligationen.
    Att möjliggöra dödning av handlingar som t. ex. stulits, vore överhuvud att utsätta godtroende tredje man för oskäliga risker; den bestulne hade försummat sin vårdnadsplikt eller i varje fall haft tillfälle att skydda sig genom försäkring.
    Professor BJÖRLING instämde i tesen under erinran att — vid ett godkännande av talarens ståndpunkt att överlåtelse vid orderpapper icke nödvändigt behövde vara äkta — tesen borde utsträckas att gälla orderpapper i lika mån som innehavarepapper.

    Højesteretssagförer MEYER meddelade, att man i Danmark hade uteslutande goda erfarenheter av det sätt, varpå där gällande mortifikationslagstiftning fungerat.
    Revisionssekreteraren EKLUND erinrade om, att då omständigheterna gjort det nödvändigt att redan nu upptaga denna fråga till behandling i Sverige, det därvid från den svenska regeringens sida uttryckligen framhållits, att genomförandet av den ifrågasatta lagstiftningen icke behöver utesluta, att, därest i annat sammanhang frågan om en för de nordiska länderna gemensam lagstiftning rörande mortifikation skulle komma på dagordningen, delegerade från Sverige deltaga i det gemensamma lagarbetet. Vid en lagstiftning om dödande av innehavarepapper vore det visserligen av synnerlig vikt, att särskilda försiktighetsmått iakttoges till tryggande av en eventuell godtroende förvärvares rätt. Men om man obetingat anslöte sig till inledarens tes, kunde man komma att tillgodose denna synpunkt på bekostnad av dens intresse, som förlorat handlingen. Om någon kunde göra sannolikt, att han förlorat ett innehavarepapper, men icke kunde prestera erforderlig sannolikhetsbevisning om att handlingen blivit förstörd, syntes han böra äga möjlighet att erhålla offentlig stämning och sålunda genom ett uppbudsförfarande få den förut ofullständiga bevisningen i vissa avseenden kompletterad. Därvid måste emellertid tillses, att sådana anordningar vidtoges, som kunde vara ägnade att i möjligaste mån skydda godtroende förvärvare. I sådant avseende gällde enligt det svenska förslaget av år 1925, att det för avbrytande av ett inlett mortifikationsförfarande vore tillräckligt, att under uppbudstiden någon omständighet förekommit, som gåve skälig anledning till antagande att handlingen funnes i behåll. För att dödning skulle förhindras, vore det sålunda icke — på sätt nu gäller i fråga om växel och konnossement — nödvändigt att själva handlingen uppvisades inför rätten. Vid angivna förhållanden syntes man mot inledaren kunna göra gällande, att det svenska förslaget i sin utformning av denna punkt icke innebure någon fara för rättssäkerheten.
M. F—r.