BÖR VID FALL AV LINDRIGARE BROTTSLIGHET ELLER UNDER VISSA ANDRA  OMSTÄNDIGHETER ÅKLAGARE ÄGA UNDERLÅTA ÅTAL OCH DOMSTOL ÄGA BEFRIA FRÅN STRAFF, OAKTAT EN I LAG MED STRAFF BELAGD HANDLING KONSTATERATS?1

 

    Detta ämne behandlades å juristmötets andra sektion onsdagen den 19 augusti. Diskussionen av ämnet inleddes av prof. T. ENGSTRÖMERsom började med en kort överblick över straffrättsskipningens allmänna utveckling från upplysningstidens reaktion mot de arbiträrt bestämda brotten och de arbiträra straffen. Med utgångspunkt från satsen: nullum crimen, nulla poena sine lege, hade lagstiftningen haft att i skriven lag avfatta brottsbeskrivningar och bestämma straffen så, att, å ena sidan, samhällets intresse av skydd icke eftersattes och, å andra sidan, den medborgerliga friheten bleve värnad. Denna uppgift vore synnerligen svår och hade i många hänseenden endast bristfälligt kunnat lösas. Beträffande gränserna mellan det straffbara och det icke straffbara vore det därför ställt utom allt tvivel, att ett följdriktigt bruk av strafflagen någon gång kunde leda till att straff utkrävdes i ett fall, där det på goda grunder kunde anses opåkallat.
    För att råda bot härpå borde i första hand strävandena inriktas på att fullkomna den skrivna strafflagen. Att slå in på den s. k. frirättsliga skolans grundsatser och bereda ett mycket vitt utrymme åt de tillämpande myndigheternas befogenheter vore på detta område icke välbetänkt. Men inom vissa gränser borde lagens bristfälligheter kunna gottgöras genom myndigheternas befogenhet att pröva. Oavsett nåd och abolition kunde en dylik prövningsrätt äga rum dels så, att åklagarna finge befogenhet att pröva, om med hänsyn till förmildrande omständigheter eller andra omständigheter, som icke hade att göra med utsikterna att kunna utreda målet, åtal borde ske, den egentliga s. k. opportunitetsprincipen, och dels så, att domstol, där åtal för brott förts, erhölle rätt att på grund av särkilda omständigheter fria från straff, ehuru en brottslig gärning konstaterats.
    Opportunitetsprincipen hade särskilt i Norge kommit till en vidsträckt tillämpning. Även enligt dansk rätt och sedan 1924 jämväl tysk rätt erkände i viss omfattning denna grundsats.
    Så som grundsatsen därvid tillämpades, behandlades den som ett medel att icke nödgas utkräva straff i fall, där sådant icke ansåges böra ske, oaktat brott förövats. Den komme därigenom att utgöra

 

1 Jfr Sv. J. T. 1925 häft. 4, s. 264.

OPPORTUNITETSPRINCIPEN. 373ett medel icke att undgå åtal utan att undgå straff och åstadkomme sålunda en sammanblandning av åklagare- och domarefunktioner. Straffrättsskipningens primära uppgift vore att döma och straffa dem, som begått brott, och att därigenom skydda samhället mot brott. Vid fyllandet av denna uppgift vore otvivelaktigt rättegångsförfarandet inför domstol vida överlägset en prövning, som företoges av åklagaren allena. Genom tvingande straffprocessuella regler vore sörjt för att domstolsförfarandet bleve såvitt möjligt tillfredsställande. Reglerna om domstolarnas sammansättning och oberoende, om förfarandets offentlighet, om utredningsmaterialets anskaffande och behandling samt om möjligheten av ny prövning av högre rätt utgjorde garantier i detta syfte. Motsvarighet härtill funnes endast i ringa utsträckning ifråga om åklagare och deras prövning av hithörande frågor. Visserligen vore det icke otänkbart att organisera åklagarna och förfarandet inför dem så, att liknande garantier vunnes, men i samma mån detta skedde, skulle förfarandet alltmer bli ett domstolsförfarande, och det kunde då med fog frågas, varför icke hos de vanliga domstolarna förlades denna prövningsrätt.
    Som allmän grundsats ifråga om åklagares anställande av åtal borde därför enligt inledarens mening icke gälla opportunitetsprincipen.
    I vissa särskilda fall kunde dess tillämpande dock ifrågasättas. Som bestämmande synpunkt härutinnan borde gälla, att vad man ville undvika vore icke blott att straff utkrävdes, utan att åtal ägde rum. De olägenheter, som med opportunitetsprincipen borde undanröjas, skulle vara förenade redan med åtalets anställande.
    Först och främst borde detta kunna anses gälla beträffande ringare förseelser. Här borde åtal icke sällan kunna inställas enligt regeln: minima non curat prætor. En varning av polisen vore här ofta tillräcklig. Vidare borde opportunitetsprincipen kunna tillämpas beträffande vissa särskilt angivna kategorier av fall, där typisk möjlighet förefunnes, att ur det allmännas synpunkt de olägenheter, som kunna befaras redan av åtalet, icke uppvägdes av intresset i straffets utkrävande i det enskilda fallet. Hit hörde sådana fall, där hänsyn till främmande makt påkallade åtals inställande, samt vissa fall av ungdomskriminalitet. Slutligen vore opportunitetsprincipen befogad beträffande vissa särskilda undantagssituationer, såsom vid vissa fall av brottskonkurrens och vid kollision mellan inhemsk och främmande strafflag.
    Mot att tilldela domstol befogenhet att under vissa omständigheter fria en tilltalad från straff, oaktat en brottslig gärning konstaterats, kunde icke samma skäl anföras som mot tillämpning av opportunitetsgrundsatsen ifråga om åklagares åtal. En sådan anordning förde icke som opportunitetsprincipen in på ett sidospår. Men, å andra sidan, reste sig mot att tilldela domstolen en allmän dylik befogenhet betänkligheter av samma art som dem, som kunde anföras mot en tillämpning av den frirättsliga skolans grundsatser på straffrättsskipningens område. Även i händerna på de bästa domstolar skulle en sådan allmän befogenhet lätt leda till att det i

374 OPPORTUNITETSPRINCIPEN.strafflagen liggande straffhotet försvagades, och att förtroendet för straffrättsskipningens opartiskhet och trygghet rubbades.
    I vissa fall vore en dylik befogenhet dock lämplig. Den vore numera ofta i större eller mindre utsträckning upptagen i nya strafflagsförslag, sist i 1925 års tyska förslag, och otvivelaktigt vore denna anordning utvecklingsduglig.
    Åt domstolen borde kunna tilldelas en dylik befogenhet först och främst beträffande de ringare förseelserna, där straffs utkrävande ibland framstode som opåkallat, samt vidare i sådana särskilt angivna fall eller vid sådana särskilt angivna brott, som ur kriminalpolitisk synpunkt låge nära gränsen till det icke straffbara och där av denna anledning skälen att straffa borde kunna uppvägas av synnerligen förmildrande omständigheter i det enskilda fallet. Hit hörde exempelvis vissa fall av retorsion eller där ånger efteråt blivit ådagalagd samt vissa lindriga former av förmögenhetsbrott o. s. v,
    I den efter inledningsföredraget följande diskussionen yttrade sig först højesteretsdommer TOPSØE-JENSEN (Danmark), som till en början förklarade, att han i huvudsak vore enig med inledaren. Han ville beteckna opportunitetsprincipen som en princip, varmed i särskilda fall rättfärdighet kunde mot den skrivna lagen skipas. En så vidsträckt tillämpning av denna princip som den norska lagen efter 1919 års ändring medger vore emellertid farlig. Talaren förklarade sig hellre tilldela befogenheten till en dylik opportunitetsprövning åt åklagaren än åt domstolen. Denna vore i sin verksamhet mera inställd på att pröva frågan, huruvida det åtalade brottet vore begånget, än på att lösa denna uppgift, som liknade beviljande av nåd. Det sista danska strafflagförslaget gåve domstolarna en alltför vid befogenhet i denna riktning. Den kunde leda till godtycke eller i allt fall till misstankar därom.
    Härefter yttrade sig hofrättspresidenten K. IGNATIUS (Finland), vilken först anmärkte, att det föreliggande spörsmålet innehölle två skilda frågor av olika beskaffenhet, nämligen dels frågan, om vid lindriga brottsfall något allmänt intresse att straffa förelåge eller ej, och dels frågan, om i vissa fall andra statshänsyn vägde så tungt, att åtal ej borde ske. Fall kunde lätt förekomma, då statens intresse att straffa närmade sig eller bleve lika med noll, och betänklighet borde ej finnas mot att i sådana fall låta domstol fria från straff. Detta vore dock ej opportunitetsprincipens tillämpning utan rättsskipning. Åklagareopportuniteten vore något helt annat, ty den gåve möjlighet att inställa åtal, när andra statshänsyn förbjöde åtal. Därvid vore egentligen fråga endast om statsförbrytelser. Där vore opportunitetsprincipen på sin plats.
    Advokaten G. STJERNSTEDT (Sverige) uttalade betänkligheter mot tillämpning av opportunitetsprincipen ifråga om åtals anställande. Denna fråga vore i hög grad beroende av organisationen av ett lands åklagarekår. Vad Sverige anginge borde stor försiktighet iakttagas härutinnan. Talaren förklarade sig ej vara beredd överlämna hela gruppen av ringare förseelser åt åklagarens prövning i

OPPORTUNITETSPRINCIPEN. 375detta hänseende, enär åtminstone nu de svenska underåklagarna icke beredde säkerhet för ett tillfredsställande bruk av denna befogenhet. Med svenskarnas läggning borde legalitetsprincipen bibehållas. Beträffande domstolarnas befogenhet att fria anslöt sig talaren däremot helt till inledarens mening åtminstone med de nuvarande domstolarna.
    Sedan från danskt håll erinrats om, att juryn redan nu faktiskt toge sig den befogenhet att fria, som här vore ifrågasatt, anmärkte i en slutreplik inledaren, att förutsättningen för hans förslag ifråga om opportunitetsprincipens tillämpning givetvis vore, att åklagarekåren vore på ett tillfredsställande sätt organiserad, och att sålunda, vad särskilt Sverige anginge, en omorganisation av åklagarväsendet ägde rum, varefter inledaren ytterligare framhöll, att det praktiskt viktigaste området för opportunitetsprincipens tillämpning icke utgjordes av de fall, där särskilda statshänsyn påkallade åtals inställande, utan av de fall, där förmildrande omständigheter eller andra särskilda vid brottet knutna omständigheter ansåges böra föranleda därtill, samt att den prövning av dylika omständigheter, som åklagaren därvid skulle företaga, icke till sin natur skilde sig från en motsvarande prövning från domstols sida för avgörande av om en tilltalad borde befrias från straff trots brottets förövande, och att det vore svårt finna, att åklagarna i allmänhet skulle hava bättre förutsättningar för en sådan prövnings företagande än domstolarna.