OM FÖRBEREDANDE SKRIFTVÄXLING OCH ANNAN FÖRBEREDELSE I CIVILA MÅL FÖRE HUVUDFÖRHANDLINGEN VID DOMSTOL.1

 

    Detta ämne diskuterades å juristmötets andra sektion onsdagen den 19 augusti 1925. Referenten, f. d. justitierådet O. HJ. GRANFELT (Finland), utgick från grundsatserna angående omedelbarhet och muntlighet i rättegång, vilka av honom icke ställdes under debatt. Han konstaterade främst, att diskussionsämnet hade praktiskt intresse egentligen blott om det ansågs önskvärt att nämnda principer förverkligades. Deras genomförande förutsatte en starkt koncentrerad huvudförhandling, ägnad sakens materiella utredning, och betingelser härför vore, att åtminstone den domare, som komme att leda huvudförhandlingen, genom och under ett förberedande förfarande bleve informerad beträffande de faktiska tvistefrågorna i målet ävensom att, för så vitt processdriften ordnades enligt förhandlingsmetoden, parterna på förhand erhölle kännedom om varandras angrepps- och försvarsmedel, så att de kunde till huvudförhandlingen sammanföra allt det processmaterial, varav de därunder ville begagna sig. Målets förberedelse borde dessutom ge rättens medlemmar tillfälle att utöva det argumentations- och bevisnings-

 

1 Jfr Sv. J. T. 1925 häft. 4, s. 307 o. 311.

376 OM FÖRBEREDELSE I CIVILA MÅL.initiativ dem tillerkänts. Såsom en naturlig konsekvens av kravet på en koncentrerad huvudförhandling, ägnad sakens materiella utredning, betraktade referenten, att sådana avgöranden, vilka icke förutsatte dylik huvudförhandling, kunde träffas redan under det förberedande förfarandet. Dylika avgöranden vore utslag vidkommande processinvändningar; så ock sakavgöranden, vilka föranleddes av parts tredska eller underlåtenhet att medverka vid målets förberedelse eller vilka kunde ges enbart på grund av partsförhandling utan särskilt anordnad bevisupptagning.
    Beträffande sättet för det förberedande förfarandets anordning hävdade referenten den åsikt, åt vilken han givit uttryck i de slutsatser, som tryckts till vägledning för diskussionen, och enligt vilken förfarandet borde göras möjligast "rörligt", så att domstolen hade full valfrihet mellan olika former med möjlighet även att under förberedelsens fortgång övergå från en form till en annan, från skriftlig till muntlig eller tvärtom. Referenten höll före, att denna "rörlighet" icke blott vore teoretiskt riktigast, utan även bäst gåve domstolen tillfälle att i varje konkret fall beakta målets egen natur och förhandenvarande geografiska, sociala och rättskulturella förhållanden avrelevans.
    Den förberedande behandlingen borde, enligt referentens tanke, försiggå inför den medlem av domstolen, vilken såsom ordförande i rätten komme att handhava ledningen av huvudförhandlingen i målet. Förberedelsen finge därför icke ombetros annan domstol, vilket naturligtvis ej förhindrade, att beträffande enskild processåtgärd rättshjälp kunde påkallas av annan rätt. Referenten medgav emellertid, att om för att en underdomstol skulle vara domför erfordrades närvaro av flere juridiskt bildade medlemmar, goda skäl kunde anses tala för den mening, att tvistemåls förberedande behandling borde försiggå inför rättens hela litterata domarekollegium och dess decisionsrätt även under förberedelsestadiet tillhöra detta.
    Enligt referentens mening borde som huvudregel betraktas, att särskilt förberedande förfarande skall anordnas i alla tvistemål, men att därmed varken vore uteslutet att i vissa mål förberedelsen anordnades på något speciellt sätt — t. ex. i förening med expertis — eller att förfarandet i en del mål gjordes summariskt eller att undantagsvis helt och hållet avstodes från särskild förberedelse, exempelvis i mål där förfarandet hade karaktär av urkundsprocess.
    Referenten berörde slutligen även den frågan, huru anordnad förberedelse kunde effektivt genomföras. Härvid uttalade han sig bestämt emot alla egentliga tvångsmedel och höll före, att hörsamhet borde framtvingas genom att förbinda tredska eller försumlighet från parts sida med s. k. kontumacialpåföljder. I avsende å dem pläderade referenten för ett konsekvent vidmakthållande av två grundtankar. Enligt den ena borde, då rättegång inletts, ett sakavgörande alltid ges, om någondera parten yrkade detta. Enligt den andra skulle part, som underläte att medverka vid förberedelsen, därmed anses hava vidgått sanningen av de fakta, motparten anfört till stöd för sina anspråk.

OM FÖRBEREDELSE I CIVILA MÅL. 377Referenten ville emellertid ej förneka, att vägande invändningar kunde göras mot den senare grundtanken. Sådan modifikation av densamma kunde därför kanske anses motiverad, att då part icke helt och hållet försummat att taga del i målets förberedande behandling, utan till en början däri medverkat, men icke inlåtit sig på nödig funnen fortsatt förberedelse, vid den kontumacialdom, som därav prövades motiverad, avseende borde skänkas också de meddelanden och uppgifter den försumlige givit under förberedelsens tidigare skede.
    Några under diskussionen avgivna yttranden föranledde referenten att yttermera betona, att han var fullkomligt ense med dem, vilka tilllade territoriella samt lokala, sociala och rättskulturella förhållandenen stor och mången gång avgörande betydelse, då det gällde att stadga regler beträffande sättet för tvistemåls förberedande behandling. Däremot förklarade referenten sig icke vara övertygad därom, att den regel borde fasthållas, att det förberedande förfarandet alltid skulle vara muntligt och domstol allenast tillerkännas befogenhet att kompletteringsvis tillgripa förberedande skriftväxling. Referenten vidhöll sin tidigare uttalade mening, att domstol tillagd frihet att välja emellan skriftlig och muntlig förberedelse gav rätten en eftersträvansvärd möjlighet att in casu lämpa förfarandet eftermålets egen natur och andra föreliggande omständigheter.

 

    Landsdommer C. BÆRENTSEN (Danmark) yttrade: I det væsentlige er jeg enig i de af indlederen opstillede theser. De erfaringer, vi i Danmark siden 1. oktober 1919 har gjort med mundtlig retspleje i borgerlige sager, må dog efter min opfattelse före til på nogle punkter at tage afstand fra indlederen. Der er hos os næppe delte meninger om, at det var en lykkelig dag, da vi gik over fra skriftlig til mundtlig retspleje. Erfaringen har vist os, at den nye retspleje har sin egen teknik, sine egne indre love, som man först lærer at kende ved at praktisere den og som man ikke uden fare kan krænke.
    Nogle mindre vigtige spörgsmål skal jeg kortelig beröre, förend jeg kommer til min egentlige dissens med indlederen.
    1. Det må være rettens pligt på ethvert dertil egnet tidspunkt under sagens behandling at mægle forlig mellem parterne. Under en virkelig indtrængende mundtlig forhandling vil dette med indre nödvendighed påtrænge sig retten; den inderlige kontakt mellem retten og parterne, som den mundtlige forhandling medförer, gör det umuligt for retten at forholde sig passiv, når den kan se, at en inappellabel forligsmæssig afgörelse tjener parternes tarv bedre end en appellabel dom. Ganske særlige betingelser for at nå til et resultat har rettens mægling, når bevisförelsen er sket. Statistikken ved den af mig siden 1919 foreståede 4. afdeling af Østre Landsret udviser, at 40.8 % af sagerne er afgjort uden dom, deraf 23.5 % för domsforhandlingen, 17.3 % under denne.
    2. Efter vor erfaring er det af vigtighed, at forberedelsen (såvidt omstændighederne tillader det) sker for den samlede dömmende

 

26 — Svensk Juristtidning 1925.

378 OM FÖRBEREDELSE I CIVILA MÅL.ret. Parterne bör helst straks fra sagens begyndelse kunne forhandle med samtlige de dommere, der har med sagen at göre. Mangfoldige spörgsmål, der opstår (f. ex. ang. formalia eller bevisförelse), er af den art, at de kan og bör afgöres på stående fod; men dertil kræves, at hele dommerkollegiet er nærværende. Specielt er dette af betydning til at afskære temerære formalitetsindsigelser.
    3. Indlederens thesis VI. litra e. i slutningen strider imod vore erfaringer. Vi opfordrer så at sige aldrig parterne til personligt möde under forberedelsen. Partsafhöringen er utvivlsomt det vigtigste middel til sagens oplysning; men netop derfor bör man vente dermed til domsforhandlingen. Kun under denne, hvor hele bevismaterialet er koncentreret, har man de tilstrækkelige midler til en virksom kontrol med forklaringernes rigtighed, og det er ikke uden fare at lade parterne forklare på et tidligere tidspunkt, — man udsætter sig for, at de bider sig alt for fast i en eller anden urigtighed.
    4. Min hovedindvending gælder indlederens thesis VI., förste stykke, hvorefter der foreslås givet domstolen (dens formand) störst mulig frihed til at bestemme, om forberedelsen bör foregå mundtlig eller skriftlig. Efter min erfaring bör sætningen tværtimod lyde: "domstolen (dens formand) bör på det tidligst mulige stadium af sagen og i det störst mulige omfang foranledige mundtlig forhandling mellem domstolen og parterne (resp. deres sagförere) om sagens forberedelse til domsforhandling". Om denne sætning vil — tör jeg tro — de allerfleste jurister, som har med dansk borgerlig retspleje at göre, være enige. Der er almindelig enighed om, at vor nuværende underretsprocedure, hvor ingen skriftveksling udover stævningen finder sted, virker fortræffelig. I motiverne til det oprindelige proceslovsudkast (1877) undskylder man ganske vist reglen med, at for mindre sagers vedkommende "afgörende grunde taler for at lade sagens ringhed få en vis indflydelse på procesformen". Det er imidlertid her — som i adskillige andre dele af vor nye retspleje — gået ganske anderledes, end dens ophavsmænd tænkte sig; hvad de anså for en ringere procesform, har vist sig at få den allergavnligste indflydelse på udviklingen af vor civilproces. Der er ved underretterne derigennem skabt en virkelig folkelig, letforståelig og hurtigt virkende retspleje, som har leveret bevis for, at selv indviklede retssager meget vel kan udredes og forberedes til domsforhandling gennem en væsentligt mundtlig forberedelse.
    Ganske den samme erfaring har vi i Østre Landsret haft under forberedelsen af landsretssager. Loven hjemler vel parterne ret til skriftveksling gennem to processkrifter (deri indbefattet stævning) fra hver side; men skriftvekslingen forkortes derved, at retten straks i det förste retsmöde optager mundtlig forhandling med parterne (se nærmere Sv. J. T. 1925 s. 310). Ifölge statistikken for rettens 4. afdeling har 64.1 % af sagerne kun optaget 1—2 retsmöder (deri indbefattet domsforhandlingen), 16.6 % 3 retsmöder og 19.3 %

OM FÖRBEREDELSE I CIVILA MÅL. 3794 eller flere retsmöder; skriftveksling udover stævning og svarskrifter altså forholdsvis sjælden.
    Rettens kraftige og tidligt indtrædende procesledelse gennem mundtlig forhandling med parterne er en uomgængelig betingelse for sagernes hurtige avgörelse (en absolut nödvendighed under det moderne forretningsliv); men den er tillige af störste vigtighed for hele forholdet mellem retten og skranken. Kun gennem mundtlig og åben forhandling mellem disse retsplejens to lige vigtige organer kan man nå til den rette esprit de corps, som har så stor betydning for en god og ærlig retspleje.
    Det er disse vore erfaringer, som jeg indtrængende vil lægge vore kolleger på hjærte. Når De, forhåbentlig snart, kommer til at arbejde under moderne procesformer, da glem ikke, at skriftlighed og mundtlighed forliges ilde! Forberedelsen ved skrift er nödvendig, men den skal netop kun være forberedelse, kun forpostfægtningen för slaget. Stræb hen til, at domstolen og parternes repræsentanter hurtigst muligt kommer i mundtlig forhandling! Husk, at overdreven skriftlighed under forberedelsen er den mundtlige retsplejes værste fjende!

 

    Advokaten TOM FORSSNER (Sverige) utgick från en kritik av det nuvarande svenska rättegångsförfarandet, varom sagts, att det vore en lång förberedelse till en huvudförhandling, som aldrig kommer. Han karakteriserade det såsom en långsam och oskön, men ganska säker och mycket billig sick-sackgång mot rättvisan.
    Talaren gladde sig åt den privata reformrörelse, som på nuvarande statsrådet Schlyters kraftiga initiativ startats med mottot "processreformer utan lagändring". Han skildrade de erfarenheter härutinnan han själv gjort i en av Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund tillsatt kommitté. Inom denna hade man hyst enhälliga sympatier för en kraftig processledande verksamhet, men advokaterna hade betonat, att härför icke behövdes någon utökning av domarnes av ålder starka maktställning. En sådan kunde under rådande rättssystem lätt medföra risken av en ytterligare försvagning av advokaternas rättsligt och faktiskt så otillfredsställande ställning. Med styrka framhävdes, att en i och för sig verksam reform vore en kraftig upprensning bland de rättsligt halvbildade eller helt obildade ombud, vilka ännu äro välkomna vid svenska domstolar.
    Kommittén hade funnit ett av de viktigaste reformkraven vara, att målets grundvalar redan från början klarläggas. I dess P. M. framhävas därför som primära krav — klara, utförliga och motiverade stämningsansökningar och fullständiga svaromål, avgivna vid första rättegångstillfället. Vid de fria muntliga förhandlingar, som vid detta böra förekomma, fästes stor vikt. Gentemot referenten varnade talaren för att låta den förberedande behandlingen bliva enbart skriftlig, vilket lätt kunde leda till onödig tidsutdräkt, vidlyftighet och oreda. Därest fruktbärande muntliga förhandlingar äga rum vid första rättegångstillfället, torde smärre och enklare mål

380 OM FÖRBEREDELSE I CIVILA. MÅL.därefter ofta kunna överlämnas till dom antingen omedelbart eller, om muntlig bevisning kräves, efter nödigt uppskov för anordnande härav.
    Mera komplicerade mål kräva efter första rättegångstillfället en ingående skriftlig förberedelse, ostörd av andra rättsförhandlingar. P. M. förutsätter växlande enligt avtal av nödigt antal skrifter under rättens kontroll. Skrifterna jämte alla handlingar, som åberopas i målet, skola ingivas till särskilda förenklade rättegångstillfällen, där annan handläggning ej får förekomma. Efter skriftväxlingsperioden följer upptagande av muntlig bevisning vid ett, högst två rättegångstillfällen och därefter slutyttranden — muntliga eller skriftliga. Domen bör sedan avkunnas snarast möjligt.

 

    Hovrättsrådet JOHN STENSTRÖM (Finland), som med bidrag av finska statsmedel vid Østre Landsret och Sø- og Handelsretten i Köpenhamn i början av detta år praktiskt studerat den danska processordningen, anställde en jämförelse mellan den danska Retsplejelovens och det finska processreformförslagets bestämningar om förberedelsen i civila mål samt uttalade från sagda förslag avvikande mening bl. a. därutinnan
    att det kategoriska stadgandet i förslaget därom, att förberedelsen skall äga rum inför rättens ordförande allena, borde ersättas med föreskrift att rätten under förberedelsen kan beklädas av endast ordföranden ;
    att förslagets stadgande, att stämning till häradsrätt kan begäras även muntligen, med lätthet medförde att målet icke bleve i stämningen tillräckligt individualiserat, vilket vore betänkligt särskilt vid det utsträckta tredskoförfarande förslaget medger;
    att svarandens eventuella motanspråk mot käranden borde, såsom enligt dansk rätt, behandlas som en beståndsdel av svarandens försvar och icke erfordra i förslaget förutsatt genstämning;
    att förslagets stadgande därom, att svaranden vid kärandens förfallolösa utevaro kan erhålla en definitivt befriande dom, försatte utebliven kärande i ett sämre läge än utebliven svarande, då ju vid den sistnämndes utevaro ändå en viss prövning av rättmätigheten av kärandens anspråk alltid äger rum, samt
    att det i förslaget upptagna medgivandet, att huvudförhandling under vissa förutsättningar kan omedelbart på grund av stämningsansökningen utsättas att äga rum, utan att föregås av någon som helst förberedande behandling, icke vore förenligt med den muntliga processordningens ledande grundsatser.

 

    Hovrättsrådet J. F. SELIN (Finland), som fann inledarens slutsatser i allt väsentligt vara riktiga, hade begärt ordet för att i korthet beröra frågan, huru de av inledaren fastslagna principerna blivit iakttagna uti det förslag till lag om rättegången i tvistemål, som uppgjorts av inledaren och sedermera granskats utav en av Finlands regering för ändamålet tillsatt kommitté. Talaren framhöll, att sagda

OM FÖRBEREDELSE I CIVILA MÅL. 381principer i huvudsak följts med hänsyn till rättegången i underrätt, men att detsamma icke var fallet beträffande det förberedande förfarandet i lagmansrätt, där förberedelsen både i mål, som denna handlägger såsom första instans, och i vademål enligt förslaget bleve enbart skriftlig. Då likväl enligt inledarens slutsats VI 1 st. domstolen borde lämnas största möjliga frihet med avseende å sättet för förberedelsens anordnande och förfarandet göras möjligast rörligt, höll talaren före, att även i lagmansrätt — i likhet med vad fallet är vid landsret i Danmark, — parterna efter skriftväxlingens slut borde beredas tillfälle att muntligt diskutera saken på förberedelsens stadium. — Beträffande punkt e. i samma slutsats, som innehåller att domaren undantagsvis, då omständigheterna prövas motivera det, må kunna till annat sammanträde en gång uppskjuta utsatt och även påbörjad muntlig förberedelse, hyste talaren en från inledaren avvikande åsikt och var av den mening, att rätten att bevilja uppskov icke borde genom lagbud begränsas till endast en gång, utan att domaren borde få fritt pröva, huruvida och när förnyat uppskov var av omständigheterna påkallat och när icke.

 

    Overdommer MICHAEL HANSSON (Alexandria) anförde: En foregående taler gik ut fra at Norge har adoptert det österrikske system bygget på uavkortet umiddelbarhet. Det var så, men er det ikke længere. Ved den nylig vedtagne lovbeslutning1 er Norge gåt over til det danske system: det har bibeholdt Höiesteret som överste instans også for realitets-bedömmelsen. Derved er en bresje slåt i umiddelbarheten som man må lykönske landet med. Procesformen er i stor utstrækning et geografisk spörsmål. I et land som Norge kan uavkortet bevisumiddelbarhet og fuld mundtlighet ikke gjennemföres. Resultaterne i Danmark og dermed likestillede tæt befolkede lande med utmerkede kommunikationer kan ikke uten videre överföres på Norge. Mundtligheten har meget for sig, når den ikke overdrives. Den lægger processen i et höiere plan så at si, den hindrer megen unödig formalprocedure og den direkte kontakt mellem dommere og advokater er til gagn for alle. Allikevel er det som i fransk ret nödvendig at advokaterne, ialfald utenfor bagatelsaker, tillike fremlægger det mundtlig sagte skriftlig. Mere end 18 års erfaring har overbevist mig herom: selv i saker som har vært procedert mundtlig i de mindste detaljer, har en samvittighedsfuld dommer atter og atter behov for at ta indlæggene frem igjen til nöie studium både i faktisk og retslig henseende. Hvor ofte har jeg ikke hört dommere på grundlag av den mundtlige procedure uttale en skråsikker formening, for, en uke eller to senere, når de grundig har studert sakens akter og indlæggene, at komme til den motsatte anskuelse. Det er en feil at tro at skriftligheten alene er skyld i den langsomme procedure. I Norge skyldes det fuldt så meget avstandene og det næsten utrolige forhold at der i Nord-Norge bare er ting to gange om året. Desuten er dommerne ikke bare dommere. De har en broget mang-

 

1 Jfr Ferdinand Schjelderups artikel här nedan s. 403.

382 OM FÖRBEREDELSE I CIVILA MÅL.foldighet av gjöremål. Og de er så dårlig lönnet at de helt op i rikets höieste ret må söke bierhverv for at skaffe det daglige bröd til sig og sin familie. Processen avhænger i stor utstrækning av personerne som håndhæver det. Derpå har det svenske retsliv nylig avgit illustrerende eksempler.

 

    Højesteretssagfører C. B. HENRIQUES (Danmark) udtalte i Anledning af Overdommer Hansons Bemærkninger om, at det var nødvendigt for Dommeren at have skriftlige Indlæwg, for nøje at kunne gennemse disse før en mundtlig Procedure fandt Sted, følgende:
    Det er rigtigt, at en Advokat, der ikke kan tale, ikke er nogen Advokat, men ligesaa vist er en Dommer, der ikke kan opfatte en Sag alene paa Basis af den mundtlige Procedure, ikke nogen Dommer. Alle Argumentationer skal være mundtlige. Fra Advokaternes Side sluttede han sig ganske til Landsdommer BÆRENTSEN, at Proceduren i den helt mundtlige Form virkede helt udmærket, og Enigheden mellem Dommer og Advokat herom turde være meget talende. Selv om der var færre Ting i Norge, vil det hurtigt vise sig, at Anvendelsen af mundtlig Procedure fremmer Sagen uhyre, og den langsomme Procedure i de andre Lande i Forhold til Danmark er ubestridt. Han sammenfattede sine Udtalelser efter sin Erfaring, baade som Advokat og Dommer, i en Slags Paradox: Advokaterne bør ikke skrive Indlæg, og skriver de dem, bør Dommeren ikke læse dem. Med Indlæg forstaaes selvfølgelig ikke Sagens Akter men Argumentationer og Procedure.

 

    Borgmästaren BERNH. LINDBERG (Sverige) anförde: Jag måste tillstå, att jag icke blivit övertygad om nyttan och nödvändigheten av en del av de utav inledaren föreslagna föreskrifter. Sålunda kan jag icke inse, varför endast domaren och icke parten, som känner tvistens läge och den utredning han önskar förebringa, skall äga bestämma om han skall utföra sin talan muntligen eller skriftligen, eller varför den fortsatta förberedande utredningen skall vara muntlig om den förut varit skriftlig och tvärtom, även om utredningen bättre skulle främjas på annat sätt. Enligt mitt förmenande bör man icke genom detaljföreskrifter reglementera och binda domaren i hans processledande verksamhet utan utgå från att förhandlingarna ledas av skickliga oeh erfarna domare, som förstå vad som vid varje fall kan vara lämpligast. Det torde för övrigt icke vara möjligt att finna detaljföreskrifter, lämpliga att tillämpas i alla förekommande skiftande fall. Ju mer man reglementerar desto oftare måste en förståndig domare bryta mot givna föreskrifter.
    Advokaten Forssner omnämnde den i Sverige på dagordningen stående frågan om "processreformer utan lagändring". Förslag att åstadkomma sådana genom samarbete mellan domare och advokater väcktes första gången i ett föredrag av tal. i november 1923 inom Göteborgs juristklubb. I Göteborg har man emellertid i visst avseende kommit till annat resultat än i Stockholm. Då de nuvarande bristerna till stor del föranledas av, att domarens processledande verksamhet

OM FÖRBEREDELSE I CIVILA MÅL. 383icke varit tillräckligt kraftig, har man sålunda ej velat gå med på att så att säga utom domstolens kontroll anordna längre tids skriftväxling mellan parterna.
    Vad beträffar den utav den föregående talaren förordade muntligheten tror jag, att den kan vara till men för säkerheten och tryggheten i rättsskipningen. Huvudsaken för parterna är att erhålla en noga övervägd och väl motiverad dom även om de skulle få vänta på denna en eller annan vecka längre. Processlagstiftningens mål skall ej vara att förverkliga muntlighet och omedelbarhet i rättegång utan rätten. Lagstiftningen bör angiva riktlinjerna för samlandet och ordnandet av processmaterialet så att man vinner dels bästa möjliga resultat, dels snabbaste behandling av målen utan att resultatet äventyras.

 

    Professor H. MUNCH-PETERSEN (Danmark), vilken tjänstgjort såsom ordförande vid behandlingen av förevarande ämne, yttrade: Som Forhandlingens Leder har jeg maattet paalægge mig en naturlig Tilbageholdenhed, men vilde dog gerne nu ved Forhandlingernes Slutning tillade mig at tilföje et Par Bemærkninger. I Danmark, som jo hidtil er det eneste af de nordiske Lande, hvor man har haft Lejlighed til praktisk at pröve en moderne Civilprocesordning, befinder Praksis og Teori sig i den skönneste Overensstemmelse. Hvad Retsplejens Historie i de sidste Menneskealdre har lært om den mundtlige Procedures afgörende Fortrin, saaledes at ethvert sandt Fremskridt indenfor Retsplejen sker under Mundtlighedens og Umiddelbarhedens Banner, — det har hos os fundet sin fulde Bekræftelse.
    Dommere og Advokater, der ogsaa har kendt vor gamle skriftlige Procesmaade, og som altsaa er i Stand til at anstille Sammenligning, vidner samdrægtig om den mundtlige Retsplejes afgörende Fortrin, at den ikke blot er langt hurtigere, men ogsaa i Virkeligheden rummer betydelig större Muligheder for at före til et retfærdigt Resultat. Men for at opnaa dette er det nödvendigt at indskrænke det skriftlige til et Minimum, saa at det virkelig kun bliver et Middel til at forberede den mundtlige og umiddelbare Forhandling, hvorpaa Sagens Afgörelse udelukkende bör bero. Dette viser afgjort den praktiske Erfaring fra Danmark, medens omvendt Erfaringerne fra den franske Civilproces, som en af de foregaaende Taler henviste til — og som forövrigt ogsaa i Frankrig selv er Genstand for megen og vægtig Kritik — godtgör, hvorledes for megen Skriftlighed helt kan ödelægge de Fordele for Retsplejen, som Mundtligheden skulde bringe.
    Som Erfaringsresultat for Danmark staar det altsaa fast, at Mundtligheden i Retsplejen er et Ideal, som baade bör og kan gennemföres, og dette kan ikke blive uden Betydning for Reformarbejdet i de andre nordiske Lande. En anden Sag er, at Forholdene i disse, særlig de længere Afstande og daarligere Samfærdselsmidler kan berede större Vanskeligheder for Gennemförelsen end i Danmark med dets gennemgaaende smaa og lette Forhold. Men disse Vanskeligheder bör ikke före til en forhaands Opgivelse af Idealet, men giver snarere dobbelt Grund til stadig at holde dette for Öje og stræbe efter at

384 OM FÖRBEREDELSE I CIVILA MÅL.komme det saa nær som muligt. Jeg vil tro, at i Virkeligheden ogsaa Flertallet af Forsamlingen deler denne Opfattelse, og har i hvert Fald ikke villet tilbageholde den som min egen sikre og bestemte Overbevisning.