OM UTVIDGAD IDEELL EGENDOMSRÄTT ELLER UPPHOVSMANNARÄTT.1
Att frågan om den s. k. vetenskapliga äganderätten upptagits på juristmötets program har sin förklaring i det intresse, som ägnats detta ämne av nationernas förbund och som senast tagit sig uttryck i ett av italienaren RUFFINI utarbetat, av förbundsrådet och förbundsförsamlingen år 1923 i princip godkänt utkast till internationell konvention, för vilket redogörelse lämnats av professor Eberstein i förra häftet av denna tidskrift.
Vid juristmötet förordade såväl inledaren professor KNOPH som samtliga övriga talare professorerna KRUSE (Köpenhamn), EBERSTEIN och STANG (Oslo) åtgärder till skydd för vetenskapsmännens intressen. Beträffande de vägar, som härvid borde beträdas, förelågo emellertid vissa principiella meningsskiljaktigheter.
I sin tryckta framställning hade inledaren tagit avstånd från Ruffinis "individuella linje", enligt vilken upphovsmannen skulle erhålla en verklig rätt till sin vetenskapliga upptäckt, en rätt till del i det ekonomiska utbytet av dess tillgodogörande. På denna väg kunde man ej tillgodose den, vars upptäckt väl hade stor kulturell betydelse men antingen alls icke lämnade ekonomiskt utbyte eller kunde ekonomiskt utnyttjas allenast på sådant sätt, att en rätt till del i utbytet av praktiska skäl ej kunde vinna erkännande: bankmannen drager nytta av nationalekonomiens lärosatser, lantmannen tillgodogör sig vetenskapliga rön vid sin jordbruksdrift. Genom att låta den, som slutligen bringat ett vetenskapligt problem till dess lösning, ensam skörda de ekonomiska frukterna beginge man vidare en orättvisa mot andra vetenskapsmän, vilka kanske inlagt stora förtjänster om resultatet. Hänsyn måste nämligen tagas till den moderna vetenskapens kollektiva arbetsmetoder. Den individuella linjen mötte även inom det begränsade område, där den över huvud kunde vinna tillämpning, betydande praktiska svårigheter (jfr denna tidskrifts förra häfte s. 297 f.). I stället för ett andelssystem förordade inledaren därför ett prissystem, varvid emellertid icke blott den enskilde upptäckaren utan även forskningsarbetet över huvud borde tillgodoses av de medel, av vilka prisen skulle tagas. Dessa medel tänkte sig inledaren uppbringade genom en särskild avgift, lagd på de näringsgrenar, vilka för sin utveckling stode i särskild tacksamhetsskuld till vetenskapen. Frågan borde till en början ordnas på den nationella lagstiftningens väg och först sedan närmare erfarenhet vunnits föras över till det internationella planet.
Korreferenten professor KRUSE hävdade energiskt, att den personliga insatsen på det rent vetenskapliga verksamhetsfältet kunde äga en lika dominerande betydelse som i fråga om uppfinnareverksamhet eller litterär alstring. På det ena området lika väl som på det andra kunde man urskilja mästare och hantlangare. Det förelåge därför ingen särskild anledning att anlägga kollektiva synpunkter, då fråga vore om skydd för vetenskapliga upptäckter. Ehuru grunden för rättsskyddet sålunda vore densamma som beträffande annan ideell produktion, mötte särskilda svårigheter, då det gällde att tillgodose vetenskapsmannens anspråk på skydd. Frågan kunde icke, såsom Ruffini tänkt sig, lösas i ett slag, utan man måste gå mera försiktigt fram. Såsom ett steg i rätt riktning betecknade Kruse den tendens till utvidgning av patentskyddets föremål, han ansåg sig kunna konstatera, och anslöt sig till den av Eberstein i hans förut nämnda uppsats
(s. 251 f.) väckta tanken att söka på patentlagstiftningens väg tillgodose upptäckareintressen. Då denna lagstiftning vore ett ämne, som särskilt förtjänade att upptagas på det gemensamma nordiska programmet, borde juristmötet främja saken genom att i en resolution förorda gemensamt lagstiftningsarbete på patenträttens område, varvid borde som ett första steg mot det fulla erkännandet av den vetenskapliga egendomsrätten övervägas frågan om ett utvidgande av sådan rätt på detta område.
Professor EBERSTEIN underströk de betydande fördelar, som skulle vinnas, om vetenskapsmannen kunde tillerkännas en rätt till sin upptäckt. Fördenskull borde undersökas, om icke den individuella vägen vore till en viss grad framkomlig. Det förhölle sig visserligen så, att det icke funnes något utrymme för denna metod annat än i sådana fall, då den vetenskapliga upptäckten kunde ekonomiskt utnyttjas. Men det borde fasthållas, att det kraftigaste argumentet för legaliserande av en vetenskaplig äganderätt hämtats från den starka motsättningen mellan upptäckarens och uppfinnarens ställning: en uppfinnare kunde genom sin uppfinning förtjäna en förmögenhet, men vetenskapsmannen, genom vars upptäckt uppfinningen möjliggjorts, stode utan någon som helst rätt. Detta vore det mest stötande i den nu gällande rätten. Därför vore redan mycket vunnet, om den individuella vägen kunde fullföljas så långt, att man tillerkände upptäckaren en rätt i den mån hans upptäckt lett till ett patent. Det låge i rättsutvecklingens natur att gå fram endast steg för steg. Icke heller patenträtten skyddade alla uppfinningar utan blott sådana av industriell art. En rätt till upptäckter, som resulterat i patenterbara uppfinningar, kunde sedermera kompletteras genom ett användande av den kollektiva metoden. Omöjligheten att på ett fullt objektivt sätt bestämma, huru stor del av det ekonomiska utbytet upptäckaren borde erhålla, vore visserligen en praktiskt synnerligen vägande invändning mot andelssystemet men träffade icke alla tänkbara sätt för fullföljande av den individuella linjen, exempelvis icke metoden att tillgodose upptäckaren genom en förlängning av patentskyddet, motsvarande vad enligt engelsk patenträtt under vissa förutsättnin-
gar kan beredas uppfinnaren. Även mot en sådan metod kunde väl viktiga invändningar göras, särskilt att den blott skulle leda till resultat ifråga om ett mindre tal uppfinningar, men redan ett erkännande av upptäckarens principiella rätt vore av ej ringa vikt. Patenträtten vore för varje fall det rättsområde, till vilket man hade att söka anknytning, och uppslaget att genom nordiskt samarbete undersöka, i vad mån utrymme inom patentlagstiftningens ram skulle kunna beredas för den vetenskapliga äganderätten, vore en synnerligen tilltalande tanke. Den individuella linjen vore ock den, som låge mest inom möjlighetens gränser, då det här gällde en rent rättslig fråga, medan ett anlitande av den kollektiva linjen i första hand vore en anslagsfråga, för vilken det torde vara mera vanskligt att under nuvarande tryckta tider vinna gehör.
Nästa talare, professor STANG, var en utpräglad anhängare av den kollektiva linjen. Det senaste århundradets mäktiga utveckling på det tekniska och ekonomiska området hade sin förklaring i vetenskapsmännens banbrytande arbete. Den moderna vetenskapens verksamhetsformer vore emellertid sådana, att de stora framstegen i regel framginge såsom resultatet av en mångfald enskilda vetenskapsmäns strävanden. Den tacksamhetsskuld, vari samhället stode till vetenskapen, borde därför gäldas i den formen, att hela den samlade vetenskapen finge sina dåliga ekonomiska villkor förbättrade. Det utbyte, som vunnes genom en upptäckts omsättning i praktiska framsteg, borde icke tillfalla den enskilde vetenskapsman, som lagt slutstenen vid lösandet av uppgiften i fråga, utan tillföras en fond till främjande av vetenskapligt arbete. Att vinna en rättfärdig lösning på den individuella linjen läte sig för övrigt på den grund svårligen göra, att den ekonomiska betydelsen av en upptäckt ofta komme till synes först efter upphovsmannens död.
I sin slutreplik försvarade KNOPH den i hans uppsats förordade medelvägen mellan den individuella och den kollektiva linjen. Även han gav sin anslutning till tanken att upptaga förevarande ämne till prövning i samband med ett nordiskt lagstiftningsarbete på patenträttens område.
Någon omröstning angående det framställda resolutionsförslaget anställdes icke, utan fick här såsom eljest diskussionen utgöra svar på frågan.
B. E.