TRETTONDE NORDISKA JURISTMÖTET.

 

    Trettonde nordiska juristmötet sammanträdde i Helsingfors tisdagen d. 18 aug. 1925 och pågick t. o. m. d. 20 i samma månad.
    Dagen före mötets början hade den gemensamma styrelsen haft sammanträde för behandling av vissa i samband med mötet stående frågor. Vid sammanträdet riktade professorn justitierådet O. Hj. Granfelt å Juridiska förningens i Finland vägnar till styrelsen följande meddelande: »Senast förlidna år väckte inom Juridiska föreningen dess hedersmedlem, kanslern för Åbo akademi friherre R. A. Wrede förslag därom, att serien av professorn vid Åbo akademi, Finlands förste prokurator Matthias Calonius' i tryck utgivna skrifter och uttalanden skulle förfullständigas medels en ny del innehållande vota, som Calonius i sin egenskap av ledamot i Sveriges Högsta domstol avgivit och vilka icke förut publicerats. Detta initiativ har av Juridiska föreningen upptagits och förverkligats. Föreningen har härvid haft förmånen att kunna överlämna arbetets utförande åt en så talangfull författare som nuvarande justitierådet i Sveriges Högsta domstol Birger Wedberg. Detta appendix nova till Calonii Opera omnia — skrivet på svenska — som alltså återger en från Sverige och Finland gemensam stormans yttranden i konkreta rättsfall av såväl rättsligt som kulturellt intresse och vilket således är tillkommet genom samverkan av juridiska krafter i Sverige och Finland, har Juridiska föreningen tillåtit sig att tillägna det 13:de nordiska juristmötet och djärvts

ge denna form åt sin välkomsthälsning till Nordens jurister. Föreningen anhåller nu att den bleve genom styrelsen till mötets deltagare överbragt.»
    Antalet ledamöter uppgår till 130 från Danmark, 306 från Finland, 41 från Island, 93 från Norge och 393 från Sverige eller tillhopa 963. Av dessa närvoro c:a 60 från Danmark, 2 från Island, 247 från Finland, c:a 20 från Norge och c:a 140 från Sverige eller tillhopa 469.
    Huvudkontingenten av de skandinaviska deltagarna i juristmötet anlände d. 17 aug. till Helsingfors med ångarna Heimdal och von Döbeln, den senare insatt som extrabåt. Ett 50-tal av de främmande deltagarna hade redan d. 16 aug. anlänt över Åbo, där de mottagits av några ledamöter och tjänstemän i Åbo hovrätt, nämligen assessorerna Wasastjerna och Stenström, fiskalen Hedenberg, t. f. advokatfiskalen Forss och t. f. sekreteraren Olsson samt av professor A. W. Gadolin. Av dessa hade anordnats en automobilfärd genom staden med besök på slottets borggård, i hovrätten, domkapitlet och Åbo akademi.
    I närvaro av bl. a. Finlands statsminister Tulenheimo, utrikesminister Idman, justitieminister Lilius och inrikesminister Aura samt Sveriges minister i Helsingfors envoyén Elmquist öppnades mötet tisdagen d. 18 aug. kl.11 f. m. å Riddarhuset av ordföranden i den finländska styrelsen, högsta domstolens president J. Grotenfelt, som i ett anförande hälsade de nordiska juristerna välkomna till det fria Finland samt ägnade några minnesord åt den sedan senaste juristmötet bortgångne danske rättslärde Julius Lassen, vars minne mötets deltagare hedrade genom att resa sig upp.
    Till mötets ordförande valdes presidenten Grotenfelt. Till vice ordförande utsågos för Danmark professor H. Munch-Petersen, för Island højesteretsdommer L. H. Bjarnason, för Norge professor F. Stang och för Sverige presidenten friherre E. Marks von Würtemberg. Till generalsekreterare för mötet utsågos advokaten K. V. Holma och vice häradshövdingen J. Gummerus (Finland). Sekreterare för de övriga nordiska länderna blevo, för Danmark dommer N.V. Boeg, för Island byfoged J. Johannesson, för Norge höiesteretsadvokatenR. Graff och för Sverige hovrättsassessor Erik Lind.
    Härefter lämnade ordföranden meddelande om Juridiska föreningens förenämnda välkomsthälsning till Nordens jurister.
    Ordföranden uppläste ett telegram från friherre R. A. Wrede, som blivit hindrad infinna sig till mötet, och beslöt mötet avsända ett svarstelegram till friherre Wrede med beklagande av hans tvungna frånvaro. Professor Stang hade därefter ordet och uppmanade mötesdeltagarna att genom prenumeration stödja Tidsskrift for Retsvidenskap, vars redaktion numera erhållit även en finsk redaktionell avdelning bestående av justitierådet O. Hj. Granfelt och justitieministern, justitierådet F. O. Lilius.
    Därefter vidtogo förhandlingarna över 1:sta plenarfrågan: Om gäldenärs skadeståndsskyldighet vid försummad penningbetalning, med särskild hänsyn till valutaförsämring¹, i vilket ämne förelåg en av referenten professor L. Cederberg (F.) författad uppsats. Inledare var korreferenten höiesteretsadvokaten F. Schjelderup (N.). I diskussionen, som fortsattes å tredje mötesdagen efter andra plenarfrågans behandling, yttrade sig justitierådet A. Kôersner (S.), landsretssagfører Kjeld Rördam (D.), overdommer M. Hansson (N.), docenten jur. dr R.Bergendal (S.), jur. dr. A. Frey (F.), professor W. Chydenius (F.), referenten (F.), jur. kand. G. Westerlund (F.) och professor C. G. Bergman (S.).

 

¹ Jfr ovan s. 354.

    Onsdagen d. 19 aug. behandlades de fyra sektionsämnena. Å sektion I, som sammanträdde i stadsfullmäktiges sessionssal i Börshuset diskuterades ämnet »Huvudgrunderna för en eventuell nordisk lagstiftning om skuldebrev»¹ med professor M. Fehr (S.) som inledare och ämnet »Om ersättning för förlust av försörjare»¹ med højesteretssagfører Ø. Ahnfelt-Rønne (D.) som inledare. det förstnämnda ämnet yttrade sig højesteretssagfører K. Meyer (D.), professor C. G. Björling (S.), revisionssekreteraren R. Eklund (S.) och docenten R. Bergendal (S.). I diskussionen om det senare ämnet deltogo, förutom inledaren, professor A. W. Gadolin (F.), professor C. G. Björling (S.) och professor F. Stang (N.). Å sektion II, som sammanträdde i Riddarhuset, behandlades ämnet »Bör vid fall av lindrigare brottslighet eller under vissa andra omständigheter åklagare äga underlåta åtal och domstol äga befria från straff, oaktat en lag med straff belagd handling konstaterats?»¹, med professor Th. Engströmer (S.) som inledare och ämnet »Om förberedande skriftväxling och annan förberedelse i civila mål före huvudförhandlingen vid domstol»¹ med professor O. Hj. Granfelt (F.) som inledare. Under diskussionen om det förra ämnet yttrade sig, förutom inledaren, højesteretsdommer V. Topsøe-Jensen (D.), hovrättspresidenten K. Ignatius (F.), advokaten friherre G. Stjernstedt (S.) och overretssagfører H. Sachs (D.). I det av professor Granfelt inledda ämnet yttrade sig landsdommer C. Bærentsen (D.), advokaten T. Forssner (S.), hovrättsrådet J. Stenström (F.), hovrättsrådet J. F. Selin (F.), overdommer M. Hansson (N.), højesteretssagfører C. B. Henriques (D.), borgmästaren B. Lindberg (S.) och professor H. Munch-Petersen (D.).
    Sista mötesdagen torsdagen d. 20 aug. upptogs i Riddarhuset, sedan ett hälsningstelegram från professor R. Erich upplästs, till behandling andra plenarämnet: »Om utvidgad ideell egendomsrätt eller upphovsmannarätt"¹, i vilket ämne förelåg en uppsats av referenten, professor R. Knoph (N.). Vid överläggningen om detta ämne var undervisningsministern Setälä närvarande. Förste talare var korreferenten, professor Vinding Kruse (D.), varjämte yttrade sig professor G. Eberstein (S.), professor F. Stang (N.) och referenten.
    Sedan den uppskjutna diskussionen angående 1. plenarfrågan, såsom ovannämnts, härefter avslutats, beslöts att med tacksamhet mottaga en dansk inbjudan att hålla nästa möte i Köpenhamn år 1928. Ordföranden framförde därefter ett tack till alla dem, vilka medverkat till det resultat, man vid mötet vunnit, och presidenten friherre E. Marks von Würtemberg (S.) framförde mötets tack till ordföranden. Mötet förklarades härefter avslutat.
    Före början av sista dagens förhandlingar hade deltagarna från de olika länderna, särskilt för varje land, förrättat val av ledamöter och suppleanter i lokalstyrelserna. Följande personer valdes:
    För Danmark: Ledamöter: retspresidenten Jørgen Koch, højesteretssagfører Otto Liebe, professor H. Munch-Petersen, landsdommer J. Møller och nationalbanksdirektør F. Schrøder. Suppleanter: overretssagfører A. Bang, landsdommer O. Krabbe, højesteretsdommer V. Topsøe-Jensen, departementschef A. Svendsen och højesteretssagfører C. B. Henriques.
    För Finland: Ledamöter: presidenten J. Grotenfelt, justitierådet F. O. Lilius, professor O. Hj. Granfelt, professor L. Cederberg och advokaten A. Holmström. Suppleanter: professor A. W. Gadolin, hovrättsrådet B. Sjöström och v. häradshövdingen A. M. Lassenius.

 

¹ Jfr ovan resp. s. 361, 366, 372. 375, 384.

    För Island: Ledamöter: højesteretsdommer L. H. Bjarnason, professor E. Arnorsson, højesteretsdommer E. Briem. Suppleanter: højesteretssagfører J. Asbjørnsson, byfoged J. Johannesson och professor M. Jonsson.
    För Norge: Ledamöter: höiesteretsjustitiarius H. Scheel, professor F. Stang, höiesteretsassessor P. I. Paulsen, professor Bredo von Munthe af Morgenstierne och höiesteretsadvokaten J. Bredal. Suppleanter: overretsjustitiarius F. Beichmann, overretssagförer Carl Lund och ekspeditionschefen E. Alten.
    För Sverige: Ledamöter: presidenten friherre E. Marks von Würtemberg, justitierådet B. Ekeberg, statsrådet K. Schlyter, advokaten T. Forssner och professor C. G. Björling. Suppleanter: justitierådet A. Kôersner, professor Th. Engströmer, häradshövdingen C. Arhusiander, advokaten Erik Leman och borgmästaren B. Lindberg.

FESTLIGHETERNA.

    Måndagen d. 17 aug. voro de danska, isländska, norska och svenska styrelserna inbjudna till lunch hos presidenten Grotenfelt. På aftonen var för de främmande deltagarna en välkomstfest anordnad å Brändö Casino. Därvid yttrade presidenten Grotenfelt:

    »I egenskap av ordförande för de Nordiska Juristmötenas lokalstyrelse i Finland har jag äran och glädjen att, på lokalstyrelsens vägnar, hälsa samtliga deltagare i det Trettonde Nordiska Juristmötet hjärtligt välkomna till Finlands huvudstad och till denna enkla samvaro. Särskilt ber jag att få rikta denna hälsning till Eder, våra ärade gäster från de övriga nordiska länderna, från Danmark, Island, Norge och Sverige, Ni som icke dragit i betänkande att i stort antal företaga den långa färden i österled över havet till vårt avlägsna land. Jag tillåter mig uttala förhoppningen att vistelsen här i vårt land med dess enkla och anspråkslösa förhållanden måtte bliva angenäm, såsom hos goda vänner, fränder och grannar, något som vi jurister i Finland av hjärtat önska. Måtte nordisk stämning vila över de stundande dagarna! Och måtte dessa dagar vara ägnade att i sin mån bibringa Eder förnimmelsen av Finlands samhörighet med den övriga Norden och av den glädje, varmed Finlands jurister nu för första gången från Nordens övriga länder välkomna ett stort antal kära kolleger och deltagare i ett Nordiskt Juristmöte, som försiggår i vårt eget, fria fädernesland. Vördsamt och hjärtligt välkomna alla!»

 

    Å gästernas vägnar svarade professor Stang (N.), vilken erinrade om att man vid detta juristmöte övergick till en ny ordning, som främst åsyftade att skapa möjlighet för ett livligare deltagande i diskussionen från medlemmarnas sida, och uttalade förhoppning om, att man måtte uppnå detta mål.
    Tisdagen d. 18 aug. kl. 4 e. m. hade republiken Finlands president inbjudit mötesdeltagarna på té i presidentens slott. Kl. 8 e. m. gåvo Finlands jurister å Börssalen middag för alla främmande mötesdeltagare. Förutom dessa hade inbjudits de nordiska ländernas ministrar i Helsingfors, Finlands sändebud i de nordiska länderna och statsminister Tulenheimo. De större tidningarnas representanter voro även inbjudna. I middagen deltogo 512 personer. Sedan statsminister Tulenheimo utbragt en skål för de nordiska ländernas statsöverhuvuden, vilken skål efterföljdes av nationalhymnerna, yttrade presidenten Grotenfelt:

                 »Högtärade församling.
    Finlands jurister hava i dag den stora glädjen och äran att, förutom de till juristmötet inbjudna gästerna, här hälsa ett stort antal från Nordens övriga

länder, från Danmark, Island, Norge och Sverige, anlända kolleger, vilka behedrat oss med sitt kära besök i vårt land. Den tillfredsställelse och tacksamhet vi känna däröver bör icke förvåna Eder, ärade gäster, då Ni tagen i betraktande vad detta innebär för oss. De band, som tidigare förenat vårt land och dess juridiska värld med Norden, hade ju över ett sekel varit i mer eller mindre grad avbrutna. Den gemensamma lagstiftning och samhällsutveckling, som under århundraden sammanknutit oss med Sverige och det övriga Skandinavien, hade likaledes i stor utsträckning upphört. Vi hade blivit nödsakade att i väsentlig mån taga vårt öde och vår rättsutveckling i egna händer och att söka, så gott möjligt var, bygga vårt rätts- och kulturliv på de traditioner, som det lagbundna nordiska samhällsskicket inympat hos våra förfäder och hos oss deras efterkommande såsom en ledstjärna i tidens och händelsernas mörker. Det kändes beklämmande, då den tanke ofta kunde insmyga sig även hos den ljusast anlagda att vårt urgamla kulturarv, vår lag, vår rätt, vår frihet, måhända voro dömda att gå under i kamp mot starkare makter.
    Jag har tillåtit mig att för ett ögonblick frammana denna fond av minnen för att söka lämna en antydan om de känslor, med vilka Finlands jurister hälsa en stund som denna. De hava en levande förnimmelse av att Nordens stora rättsfamilj, med alla dess förgreningar och rika möjligheter till utveckling i lagarnas hägn, nu hitsänt ett stort antal av sina medlemmar för att omedelbart i sin värmande krets omsluta även den gren av det gamla stamträdet, som under långa år på sin utsatta plats kämpat en ojämn strid för de kulturvärden, ur vilka den nordiska samhällstanken djupast hämtar sin rot och vilka såsom ideella makter omsusa det höga vårdträdets krona. Skulle jag äga förmåga att tala från hjärta till hjärta, och även om så ej är fallet, är jag dock övertygad om att Ni, våra kära gäster, skolen i Edert inre förnimma den varma ström av vackra tankar och känslor, som nu från mina härvarande landsmäns sida åtfölja dessa ord till Eder.
    Den nuvarande brytningstiden är överallt i världen svår. Vi stå mitt inne i ett jäsande vardande. Stora välvningar hava övergått samhällena och mänskligheten, och stora förändringar kunna ännu väntas. Vad ur det nuvarande tidsskedet skall växa sig fram, veta vi icke. Men det veta vi, att vilka banor utvecklingen än kommer att inslå, så skall den verklighet, som skall utmärka framtiden, även den gjutas i rättsliga former, vilka måste uttänkas och skapas av juristen och omsättas i livet av denne. Ty land skall med lag byggas. Så bjuder en hög visdomsregel i Norden från fordomdags. I ett sådant rättsskapande och rättsutvecklande arbete i nordanland är det lyckligt för Finlands jurister att äga tillgång till all den sakkunskap, all den erfarenhet och skarpblick, varöver de samnordiska rättsliga krafterna förfoga. Det är lyckligt för Finlands jurister att veta att denna kraftkälla skall sprida sin livgivande inverkan också på Finlands rätt. Och därför skatta Finlands jurister så högt de tillfällen, då de såsom självständiga och jämnbördiga medlemmar taga del i de Nordiska juristmötenas målmedvetna strävanden för rättsutvecklingens enhet i Norden.
    Nu på aftonen av Juristmötets första dag är det för tidigt att uttala sig om detta möte och dess arbete. Men jag tillåter mig att giva uttryck åt förhoppningen att Ni, ärade gäster, skolen från detta möte och över huvud från Edert

besök i vårt land medföra minnet av ett folk, vars kultur oberoende av språk vilar på västerländsk grund och vars rättsliv och uppskattning av väsentliga samhällsvärden höra hemma i den livsåskådning, som i stora drag är utmärkande för nordiskt kynne.
    Kära gäster och kolleger från det övriga Norden, från Danmarks väna öar och slätter, från Islands sagoomspunna ö, från de norska fjällens och fjordarnas mångbesjungna land, och från Sverige, broderlandet, den urgamla frihetens stamort i Norden! Vi Finlands jurister hälsa Eder hjärtligt och vördsamt välkomna och utbringa till Eder ära ett högt, ett trefaldigt leve!»

 

    Härpå svarade presidenten friherre Marks von Würtemberg följande:"Mina damer och herrar!

 

    Efter vederbörligt uppdrag ber jag att mot slutet av detta samkväm få ta till orda för att å de främmande gästernas vägnar framföra ett hjärtligt tack till våra högt ärade värdar.
    Må det tillåtas mig att därvid till en början ägna de nordiska juristmötenas historia en flyktig återblick.
    När man söker tänka sig in i de förhållanden, som rådde här uppe i Norden vid tiden för det första juristmötet — det som hölls i Köpenhamn år 1872 — är det ej så alldeles lätt att förstå, hur just den tiden kom att ge upphov åt tanken på en sammanslutning mellan de skandinaviska ländernas jurister. Skandinavismen hade kort förut lidit sitt stora skeppsbrott. Danmark hade på egen hand fått kämpa sin svåra strid med en övermäktig granne, en strid varur landet utgått med all heder, men stympat och försvagat. Mellan Sverige och Norge var en ömtålig och irriterande tvistefråga å bane. Man skulle väntat, att vid en sådan tidpunkt känslan av samhörighet mellan de tre folken skulle, även utanför det politiska området, ha befunnit sig i närheten av fryspunkten.
    Så tedde sig emellertid ej läget för de framskjutna jurister och statsmän från de tre länderna, som år 1872 enade sig om att utfärda inbjudning till ett nordiskt juristmöte; och den anklang deras upprop väckte visade, att de voro på rätt spår. Den gamla, politiskt färgade skandinavismen var död. Dess naiva, oklara idealism, dess flödande, frasrika vältalighet hade icke hållit provet inför de påfrestningar, som den bistra verkligheten fört med sig. Men den kulturgemenskap, som av ålder rått mellan Nordens folk, hade icke gått förlorad. Den kunde och borde, menade de mera framsynte, tillvaratagas och utvecklas. Särskilt förelåg härvid en uppgift för juristerna. Det gällde att, utan stora ord och åthävor och inom de gränser, som utstakades av folkens egenart och säregna förhållanden, verka för sammanhållning på rättens område, till fromma såväl för rättslivet i vart och ett av länderna som för det allmänna samförståndet mellan folken. I denna anda verkade det första mötet och i samma anda ha alla de senare arbetat. De ha arbetat för spridande av ömsesidig kännedom om de särskilda ländernas rättsväsen, för samfält dryftande av aktuella, teoretiska eller praktiska spörsmål av allmänt intresse och framför allt för åvägabringande av en gemensam lagstiftning inom områden, där sådan lämpligen kunde ifrågakomma. Vad de härutinnan lyckats uträtta behöver ej vidlyftigt omtalas i denna församling, där envar vet, att dessa möten utvecklat sig till en betydelsefull faktor i nordiskt rättsliv och

 

28 — Svensk Juristtidning 1925.

särskilt hava sin stora andel i den efter hand genomförda samfälda lagstiftning, varöver de tre länderna kunna vara stolta.
    För sex år sedan inträdde en ny epok i de nordiska juristmötenas historia. Det möte, som då hölls, var det första efter en lång paus. Mycket hade under tiden tilldragit sig i världen. Något av det för Norden viktigaste och mest glädjande var att Finland vunnit sin fulla självständighet. För de nordiska juristmötena blev detta förhållande av största betydelse. Finland, som till sin kultur och framför allt sitt rättsväsen så nära hör samman med Skandinavien, hade hittills stått utanför de skandinaviska juristernas förbund. Spridda finska jurister hade såsom aktade och kärkomna gäster varit tillstädes vid juristmötena, men om något officiellt och mera allmänt deltagande hade ej kunnat bliva tal, så länge det främmande oket vilade över Finlands folk. Nu var oket borta. Intet hindrade längre Finlands jurister att komma till oss andra och taga del i våra strävanden. Vid 1919 års Stockholmsmöte hade vi den glädjen att upptaga dem, likasom också Islands jurister, i vår krets, som därmed blev fulltalig.
    I dag ha vi fått uppleva den märkliga stund, då för första gången ett nordiskt juristmöte öppnats i Finlands huvudstad. Den stämning, som vilade över denna stund, skall nog ingen av de närvarande förgäta. Vem av oss främlingar kunde i ett sådant ögonblick undgå att starkt gripas av tanken på Finlands sega beundransvärda kamp för frihet och självbestämningsrätt, och vem kunde undandraga sig känslan av, hur nära detta land, alla skiljaktigheter till trots, hänger samman med det övriga Norden.
    Jag har nu gjort mig till taleman för alla de främmande mötesdeltagarna. Må det icke tagas mig illa upp, om jag särskilt å de svenska gästernas vägnar tillägger några ord.
    Sverige och Finland ha i ett halvt årtusende haft allt gemensamt: styrelse, samhällsskick, kultur. För något mer än hundra år sedan brast det yttre bandet mellan länderna, men gemenskapen i samhällsskick och kultur kunde icke så lätt upplösas. Den består väsentligen än i dag. En svensk, som kommer till Finland och får tillfälle att se sig om i landet, känner sig, trots en del svårigheter med språk och annat, i viss mån som hemma. Framför allt gäller detta om svenska jurister. Väl är den tiden förbi, då svenske män sutto och skipade rätt i Finland och finske män intogo domareställning i Sverige, den tiden då Finlands förnämste rättslärde Calonius var en prydnad för den gemensamma högsta domstolen. Men själva rättsordningen är, såvitt angår rättens mera centrala delar, alltjämt densamma för de båda länderna. Dess grundval är alltjämt vår vördnadsvärda lag av 1734. Det var denna rättsordning som landshövding Wibelius åberopade gent emot inkräktaren, det var den som längre fram utgjorde Finlands förnämsta vapen i kampen mot främmande förtryck.
    Att vidmakthålla den urgamla gemenskap i kultur och rätt, som råder mellan de två länderna vid Bottenhavet, är, såvitt jag förstår, en angelägen uppgift för båda dessa länder. Vad som kan göras för att bevara och stärka samförståndet mellan två folk, vilkas öden äro så nära förknippade, är av godo. Måtte det möte, som i dag tagit sin början, i sin mån bidraga till att mellan de båda folken spinnas trådar, som kunna hålla dem samman icke

blott i vardagslivets lugna förhållanden utan även i nödens stund, om den skulle komma.
    Till de minnen, som vi främlingar komma att bevara från detta juristmöte, hör också den ståtliga och stämningsrika fest, som här firas i afton. Ingen av oss kommer att glömma den, och jag är viss om det livligaste instämmande från alla de främmande gästerna, när jag nu föreslår dem att ge ett uttryck åt sin tacksamhet. Såsom svensk föreslår jag att detta tack får ta formen av ett fyrfaldigt hurra för våra värdar, för Finlands jurister.»
    Onsdagen d. 19 aug. kl. 4 e. m. voro de svenska mötesdeltagarna inbjudna på té hos envoyén Elmquist. Även de danska och norska sändebuden hade inbjudit mötesdeltagarna från resp. Danmark och Norge till té. Till samtliga mottagningarna voro även de finska styrelsemedlemmarna inbjudna. Aftonen var ägnad åt enskilda samkväm. Stats- och justitieministrarna gåvo sålunda i statsrådets festvåning middag för ett antal inbjudna, och till ett stort antal av övriga främmande mötesdeltagare hade inbjudan skett av de finländska värdarna dels i hemmen, dels å stadens restauranter.
    Torsdagen d. 20 aug. kl. 5 e. m. besöktes fästningen Sveaborg. På aftonen kl. 9 gav Finlands advokatförbund å Brunnshuset middag för övriga mötesdeltagare. Särskilt inbjudna voro samma personer som till middagen d. 18 aug. samt därjämte justitieminister Lilius, högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens samt hovrätternas presidenter. I advokatförbundets middag deltogo 460 personer. Advokatförbundets ordförande advokaten Alfred Holmström utbragte en skål för de nordiska ländernas statsöverhuvuden samt yttrade därefter:

 

    »Högtärade danska och isländska samt norska och svenska gäster.

 

    På Finlands Advokatförbunds och dess medlemmars vägnar har jag den utomordentliga äran och glädjen att hälsa Eder välkomna till denna fest, och vågar därvid uttala den förhoppning att I, alla ogynnsamma och anspråkslösa förhållanden till trots, skolen trivas väl hos oss. I fån i detta fall taga viljan för verket och mera se till hjärtelaget än till de brister i arrangementen, som säkerligen yppat och under aftonens förlopp ytterligare skola yppa sig. Vi, Finlands advokater, äro stolta över att se Eder hos oss i festligt lag i vårt fria land, med många minnen från den tid, som varit gemensam för hela Norden, men synnerligast för Sverige och Finland. Förvisso ären I icke för oss främlingar, som stå våra hjärtan fjärran, utan kärkomna bärare av den västerländska rättskultur och de traditioner, på vilka Finlands lagstiftning och lagskipning sedan århundraden varit fotad. Säkert är, att de urgamla principerna: »Landh skal med Lagh byggas» och »then menige Mans besta är then yppersta Laghen» hos oss skapat en rättsuppfattning och traditioner så starka, att de städse varit Finlands folk och dess rättsliv »en väldig borg». Och förvisso har denna borg ej undgått de svåraste påfrestningar. Den har varit vårt skydd, då den österländska maximen »makt går före rätt» på det mest brutala sätt drabbat landets yppersta. Den har varit oss ett mäktigt värn, då stormvågen efter världskriget bröt lös över oss och hotade att förinta allt, som var Finlands folk dyrt och kärt; och om, vilket Gud förbjude, Finlands frihet och oberoende än en gång bleve utsatta för österns pressning, skall denna borg, vår fäderneärvda lag, även då giva oss styrka och mod att

med den Högstes hjälp och egen kraft söka bevara det kulturarv, vi fått, orubbat, oss själva till heder och kommande släkten till styrka.
    Den kris, som under och efter världskriget gått främst över Europa, har bragt många hävdvunna åskådningssätt att vackla. Den har ställt lagstiftningen inför en mångfald av sociala och rättsliga problem, vilkas snabba lösande på flere håll utgör grundförutsättningen för samhällsförhållandenas ordnande och framtida utveckling. Även de nordiska länderna, bland dem också Finland, stå inför avgörandet av många lagstiftningsfrågor, vilka till följd av sin universella karaktär påkalla gemensamma överläggningar för inhämtande av olika länders uppfattning och erfarenheter samt ernåendet av önskvärd överensstämmelse i rättsutvecklingen. Eder närvaro vid det i dag avslutade trettonde allmänna nordiska juristmötet har säkerligen varit uttryck för en inom den nordiska juristkretsen rådande allmän önskan att, för dess vidkommande, söka befästa det goda i lagstiftningsväg, som finnes, och skapa nytt, där sådant av förhållandena påkallas. Hava Finlands jurister möjligen även kunnat draga sitt strå till den gemensamma stacken, har deras deltagande i juristmötet icke varit förgäves.
    Då Finlands Advokatförbund förunnats äran och glädjen att vara värd vid denna fest, varmed det trettonde nordiska juristmötet — och i sammanhang därmed förbundets sjätte verksamhetsår — avslutas, tillåter jag mig att uttala den förhoppning, att vår samvaro i afton i sin mån skall bidraga till befrämjande av det gemensamma slutmålet: befästandet av grunden för de nordiska folkensrättsordning och kultur, och dessas utveckling i samförståndets tecken, varje land till förkovran och folken till välsignelse. Och därför, varen hälsade: I döttrar och söner av det väna, soliga Danmark, I isländska män, och Eder i skummande vågor vilande, sagoomspunna fäderneö, I män av Norge och Edert av oceanen famnade land med höga fjäll och vida vidder, ävensom I döttrar och söner av Svithiod, vars öden Finland i med- som motgång under mera än 600 år delat. Jag hoppas att I, när avresans timme omsider slår, lämnen vårt land med många glada och ljusa minnen. Måtte alla goda makter skydda Eder och det land, som fostrat Eder. Döttrar och söner av Finland, så gäster som värdar, jag uppmanar Eder alla att höja Edra glas för de nordiska brödrafolken samt att dricka en skål för Danmarks och Islands samt Norges och Sveriges välgång.»

 

    Gästernas tack frambars av højesteretsadvokaten O. Liebe (D.), som yttrade:

 

    "De skønne Dage er til Ende. I Morgen spredes vi for alle Vinde. Men vi tager med os en rig Skat af Minder dels om lødigt Arbedje, der forhaabentlig vil sætte Spor i nordisk Retsudvikling, dels om et i sælsom Grad vennesælt Folk, der modtog os med aabne Arme og en hjertevarmende Gæstfrihed. Det 13:de nordiske Juristmøde vil komme til at udgøre et værdigt Led i den lange Række af betydningsfulde Kongresser og straalende Festligheder, hvormed det finske Folk i Sommerens Løb har kundgjort for al Verden, at det er indtraadt som et frit og uafhængigt Medlem af det europæiske Statssamfund.
    Vi har i Aften den Ære at være Gæster hos Finlands Advokatforbund. Alle har vi med Glæde modtaget denne Indbydelse, men særlig vi, de finske Advokaters Standsfæller indenfor de andre nordiske Lande. Vi ved jo bedst,

hvilke store Vanskeligheder Advokaturen har haft at kæmpe imod her i Finland, fordi Lovgivningen tillader enhver at virke som Advokat, selvom han ikke har juridisk Kundskab. Vi har med Interesse og Beundring fulgt det store Arbejde, der er gjort efter Advokatforbundets Stiftelse i 1919, og idet vi bringer Advokatforbundet vor Lykønskning, retter vi den i særlig Grad til Dem, Herr Ordførende. Det var Dem, der før nogen anden tog Initiativet til Advokatforbundets Stiftelse. De har lagt Deres Liv og Sjæl i Arbejdet og ofret det Deres fulde Arbejdskraft. Straks fra første Færd forstod De at sætte Maalet højt: Det finske Advokatforbund skal gøre Advokatvirksomheden fuldt jævnbyrdig i Anseelse med Retslivets øvrige Organer, og i en af Deres Taler peger De med Rette paa det, som netop bør være Adelsmærket for os Advokater: Der er neppe nogen anden Stand, der i den Grad — jeg gengiver Deres egne Ord — har Brug for Rygrad og Selvstændighed for at følge "hederns och rättvisans bud". Derfor gælder vor Hyldest ogsaa personlig Advokaten Alfred Holmström.
    Straks ved sin Tilblivelse stiftede Advokatforbundet et Tidsskrift. I, finske Advokater, gav det Navnet: Defensor legis, Lovens Forsvarer. Et ypperligt Navn for et Tidsskrift udgivet af Advokater, saa sandt som det netop er vor Opgave at forskaffe enhver Borger den Ret, som Loven tillægger ham, og at værge ham imod alle Retskrænkelser være sig fra det Offentlige eller Private. Men her i Finland har denne Betegnelse, Defensor legis, Lovens Forsvarer, en særlig højtidelig og feststemt Klang. Gaar jeg i Tankerne tilbage til Trængselsaarene forinden Verdenskrigens Udbrud, synes det mig, som om hele det finske Folk har gjort sig fortjent til Hædersnavnet: Lovens Forsvarer.
    Ære være de udmærkede Mænd, der gik i Spidsen og led ondt, fordi de fulgte deres Samvittigheds Bud — i denne Kreds ligger det nær at tænke paa Navne som Mechelin, Wrede og Castrén — men der er jo mange andre, og vi bøjer os i Ærbødighed for deres Minde. Men hvis de havde staaet alene — hvad vilde de saa have kunnet udrette? Intet, absolut intet. Derfor tænker jeg i første Række paa de brede Lag, de Navnløses tusindtallige Skare, rig og fattig, gammel og ung, Mand og Kvinde. Hvad var det, der gav dem denne beundringsværdige Lideevne og samtidig denne sejge Modstandskraft, mod hvilken alle Angrebene Øst fra brødes, som Bølgerne brydes og opløses i Skum, naar de paa deres Vej over Havet møder den finske Skærgaards granithaarde Klipper? Var det ikke netop denne Følelse hos hver enkelt, at han var Lovens Forsvarer? Hver enkelt stod jo saa at sige med Lovbogen i sin Haand: Dertil kan Du gaa, og saa langt er jeg pligtig at lyde Din Befaling, selvom den er mig nok saa meget imod. Men gaar Du videre, er jeg løst fra min Lydighedspligt, fordi Du i saa Fald selv krænker de Aftaler, som Du i Borgå erklærede for hellige og gav os Haandslag paa.
    Defensor legis, Lovens Forsvarer. Men det finske Folk har haft en endnu større Opgave end den at værne om Loven i og for Finland. En af Juristmødernes ædleste Skikkelser, Professor Hagerup fra Norge, talte ved et Møde i København om det Hverv, Danmark havde paataget sig for Norden ved at værne dets Kultur mod Angreb Syd fra. Og det var sagt ligesaa skønt, som det var sandt. Derfor ligger det nær for os Danske med Taknemmelighed at mindes, hvorledes Finland og det finske Folk igennem Aarhundreder har været Nordens Grænsevagt mod Øst. Overalt i Norden, men sandelig ikke mindst

i Danmark, modtager vi med Glæde ethvert Tegn paa, at det finske Folk som fri og uafhængig Nation slutter sig til os og er rede til at dele Lod med os baade i Storm og i Magsvejr. Et saadant Tegn er dette Juristmøde og deri ligger dets største og mest blivende Betydning.
    De skønne Dage er til Ende. I Morgen spredes vi for alle Vinde. Langt den største Del af os drager over Vandet til det Land, til hvis Historie Finland igennem Aarhundreder har været knyttet, og hvis Folk har saa stor og umistelig en Del af Æren for den finske Nationalitets lykkelige Udvikling. Men jeg er glad ved at kunne tilføje, at den næststørste Del søger imod Syd til det Land, hvor et blidere Klima, større Frugtbarhed, tættere Befolkning, jeg kunde sige, hvor selve Landskabets bløde yndefulde Former uvilkaarlig stemmer Sindet til Lyssyn, til Spøg og Latter. Kanske en og anden i sit stille Sind vil tilføje: men ogsaa noget paa Bekostning af den Villiens Staalsathed, der nu en Gang trives bedre under karrige end under yppige Livsvilkaar.
    Velan, vi fem nordiske Folk er forskellige. Og vi skal vedblive at være forskellige. Thi netop i vor Forskellighed ligger en Del af vor kulturelle Styrke. Men alle vi, der er samlet her i Aften, vil kunne enes i Ønsket om, at de nordiske Nationer maa faa Lov til at udvikle sig frit og uafhængig, uden fjendtlig Paavirkning udefra være sig fra Syd eller Øst, være sig med væbnet Haand eller under Venskabs Maske. Dertil give Finland os sin gode Støtte!
    Hil Finlands Advokatforbund! Hil Finlands Jurister! Hil Finlands Land og Folk!"
 

 

    För de främmande deltagarnas damer hade ordnats enligt följande program: d. 18 aug. kl. 2.30 e. m.: Mottagningsté å Kapellet; d. 19 aug. kl. 10 f. m.: Besök å universitetet, universitetsbiblioteket och nationalmuseum. Kl. 12.30e. m.: Utfärd till Fölisön och lunch därstädes; d. 20 aug. kl. 11 f. m.: Besök å Ateneum. Kl 9 e. m.: Festmiddag å Societetshuset. Vid middagen hälsade professorskan Erich gästerna välkomna. Talet besvarades å de svenska damernas vägnar av friherrinnan Marks von Würtemberg, å de danska damernas vägnar av fru højesteretsdommer Olrik och å de norska damernas vägnar av fru höiesteretsassessor Frisak.