LITTERATUR.

 

SVENSK FÖRFATTNINGSSAMLING 100 ÅR.

 

    I dessa dagar (februari 1925) har jämnt ett århundrade förflutit, sedan första numret av Svensk Författningssamling utkom av trycket. Som födelsedag bör väl rättast räknas den 22 december 1824 eller datum för den Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse till kanslistyrelsen, varigenom förordnades om Svensk Författningssamlings utgivande från och med år 1825.
    Det är denna skrivelse, som inleder första bandet av den välkända publikationen. Densamma förtäljer, på sin tids cirklade språk, i en rekord-artat lång mening — 96 rader — hurusom Riksens ständer i underdånighet anhållit om föranstaltande av en författningspublikation, mera praktiskt anordnad och på samma gång mera fullständig än det dittills använda Årstrycket. Det var vid den nästförutgångna riksdagen, frågan bragts på tal genom ett memorial av landshövdingen i Blekinge län greve HANS WACHTMEISTER, framlämnat hos ridderskapet och adeln den 3 mars 1823. Förslagsställaren hade velat avskaffa det ålderdomliga sättet för allmänna påbuds kungörande, uppläsningen från predikstol, och hade i sammanhang därmed framhållit nödvändigheten av att dylika påbud utgåves från trycket på ett sätt, som gjorde dem med liten kostnad för enskilda personer tillgängliga. Han hade i memorialet också påpekat, hurusom Årstrycket ställde sig onödigt dyrbart för subskribenterna — "många klaga ej utan skäl, att därvid nödgas betala vidlyftiga ceremonieler, som ingen har någon nytta av", för att icke tala om de mångfaldiga kungörelser, som blott gällde huvudstaden.
    Memorialet remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som upptog den framställda tanken välvilligt och i avgivet betänkande den 6 oktober 1823 (nr 195) tillstyrkte underdånig framställning om föranstaltande av en officiell tidning, för vilken titeln "Svenska Stats-Tidningen" förslagsvis nämndes och vilken skulle innehålla utkommande författningar. Dessas text borde återgivas "ord för ord, men endast med korta rubriker, såsom i MODEE'S verk är skett". Här hade utskottet onekligen lyckats finna en förträfflig förebild; hade den Modeeska samlingen blivit fortsatt, så hade icke heller behovet av den nya publikationen varit så kännbart. Som det nu är, bilda de trettio åren 1795—1824 en otrevlig lucka mellan nyssnämnda samling och den sedan påbörjade författningssamlingen, en lucka, som ännu i dag kan vålla besvärligheter.
    Fastän utskottet för sin föreslagna nya publikation kunde åberopa sådana efterföljansvärda föredömen som både den preussiska GesetzSammlung och den franska Bulletin des loix, lyckades det dock ej

genast vinna de särskilda riksståndens bifall till sitt förslag. Men efter återremiss till utskottet och ett nytt betänkande (nr 217) från dettas sida blev omsider framställningen beslutad, och i Riksensständers underdåniga skrivelse (nr 438) den 20 december 1823 begäres sålunda att en officiell tidning skall utkomma under titel av "Författnings-Samling", "Samling av författningar för N. N. år" eller annan lämplig benämning. Ständerna uttrycka till och med sin förhoppning, att samlingen skall kunna börjas så snart, att redan 1823 års riksdagsbeslut skall inflyta däri.
    Så fort gick det likväl icke. Först efter ett år blev framställningen bifallen, i ovannämnda kungl. skrivelse till kanslistyrelsen den 22 december 1824. Men häri meddelas också ett utförligt program för den blivande "Svensk Författnings-Samling", såsom publikationen redan från första början benämnes. Den får en något vidare fattning, än vad den har i senare årgångar, så till vida nämligen, som även regeringens och högsta domstolens avgöranden i enskilda mål intagas eller åtminstone omnämnas i en särskild avdelning ("Särskilda blad", t. o. m. år 1828).
    I den kungl. skrivelsen uppdrages ombesörjandet av författningssamlingens redaktion åt förste expeditionssekreteraren C. M. ARRHENIUS, som förmäles själv hava, jämte boktryckaren vid kungl. tryckeriet H. FOUGT, i underdånighet begärt auktorisation för utgivande av ett periodiskt blad "under benämning av Svensk Författnings-Samling", men såsom enskilt företag.
    Så kom Svensk Författningssamling till, och hur den sedermera levat och verkat under sitt hundraåriga liv, är egentligen känt för varje svensk jurist. Några yttre data kunna måhända vara av intresse att framdraga. Utgivningen sköttes av nyssnämnde ARRHENIUS t. o. m. år 1850; hans efterträdare ha varit F. A. WESTERLING, A.ÖSTERGREN, J. E. VON KRUSENSTJERNA, T. W. MALM, C. P. HAGBERGH, A. E. C. VON HARTMANSDORFF och P. E. H. ÖLANDER (1907—1924). Under åren 1876—1911 utkom jämte själva författningssamlingen varje år även ett särskilt bihang, innehållande stadgar av mindre omfattande betydelse och kungörelser för kortare tidrymd. Att detta bihang kunde upphöra med år 1911, berodde på en samtidigt (genom en kungl. kungörelse 15 december 1911) vidtagen inskränkning ifråga om vad som skulle inflyta i författningssamlingen; då uteslötos bl. a. Sveriges överenskommelser med främmande makter, för vilka anordnades en särskild publikation, Kungl. Maj:ts berättelser till riksdagarna om vad i rikets styrelse sig tilldragit, åtskilliga kungörelser av centrala ämbetsverk m. m. Redan långt förut (kungl. kungörelsen 14 september 1838) hade uppgifterna om avgjorda enskilda mål uteslutits ur författningssamlingen. Kristidens omfattande lagstiftning kom emellertid åter samlingens årgångar att svälla, så att åren 1915 samt 1917—1921 måste vart och ett fördelas på tvenne band. Medräknas de hittills utkomna särskilda registren — för åren 1825—39, 1840—49, 1850—59, 1860—70, 1825—74, 1875—85 (två särskilda), 1875—94, 1895—1904 och 1905—19

(utkomna resp. 1851, 1851, 1862, 1873, 1876, 1886, 1886, 1895, 1905, 1921) — så blir summan av band för författningssamlingen alltså 152. Formatet, som från början var lika med det gamla årstryckets, har ändrats något dels 1876, dels 1923. Frakturstilen i trycket fick år 1876 vika för antikva; det äldre stavsättet 1913 för det nu brukliga. Uppställningen med nummer å särskilda häften, icke å varje särskild författning för sig, användes ända från början till och med år 1911; först från och med 1912 numreras de särskilda författningarna. Boktryckarnamnet P. A. NORSTEDT & SÖNER läses redan i första årgången (å registret; sedermera även å de "särskilda bladen"); från och med 1829 är samlingen helt och hållet tryckt hos nämnda firma.
    Fullt officiell karaktär fick Svensk Författningssamling med 1834 års ingång, då Årstrycket upphörde och "utkommande författningars allmängörande" började ske blott genom författningssamlingen (kungl. skrivelsen till hovkanslern 20 juli 1833 och kungl. kungörelsen 14 december 1833). Ett gott erkännande hade därmed givits åt den i redigerandet av Svensk Författningssamling ådagalagda noggrannheten och pålitligheten, egenskaper som alltjämt förblivit utmärkande för publikationen.
    Det är en snart sagt oändlig rad av lagbud och bestämmelser, om stort och smått, som författningssamlingens hundra årgångar innehålla. En avsevärd del av svenska folkets historia och många sidor av det svenska samhällets utveckling under de hundra åren kan en uppmärksam läsare finna avspeglade å samlingens blad.

C. G. Björling.