NILS STJERNBERG: Kommentar till strafflagen kap. 17—18. Uppsala 1922. Almqvist & Wiksell. 92 s. Kr. 4.00.
Strafflagen har i 17 kap. förlänat äktenskapsbrotten självständig ställning gentemot de sedlighetsbrott, som hänföra sig till det sexuella området. Såsom den gemensamma grunden för kriminaliseringen av äktenskapsbrotten uppställer författaren i första hand "samhällets intresse att upprätthålla helgden i bestående äktenskapsförbindelser" (s. 2 och 14). Vid hor avser skyddet sålunda något vida mer än den äktenskapliga trohetsplikten eller vissa i samband med äktenskapet stående sexuella moralnormer och omfattar de med äktenskapet förknippade samhällsintressena över huvud. Inom äktenskapsbrotten har lagen vidare utformat tvegiftet till full självständighet gentemot horsbrottet. Förf. har icke närmare undersökt den bärande grunden för denna skillnad, som särskilt framträder i den påfallande olikheten mellan strafflatituderna. Men differentieringen är i behandlingen av båda brotten fullt genomförd och ett samband dem emellan framträder allenast så till vida, att tvegiftesbrottet konsumerar det horsbrott, som bildas av könsumgänge inom det senare äktenskapet (s. 18).
Vid horsbrotten behandlar förf. en egendomlig tolkningssvårighet,
som uppkommer därigenom, att brottsbeskrivningarna genomgående fordra, att den eller de gifta personerna för egen del medverkat till gärningen: "gör gift kvinna hor" och "föröva man och kvinna, som båda gifta äro, hor med varannan". Om gift kvinna våldtages på sådant sätt, att någon medverkan å hennes sida ej kan anses föreligga, skulle alltså icke blott för henne inträda straffrihet enligt allmänna regler, utan bestämmelserna helt och hållet sakna tillämplighet och ej heller andra parten kunna straffas enligt desamma. Är den våldtagande gärningsmannen ogift, skulle han alltså icke kunna dömas för horsbrott. För att undvika olika bedömanden inom våldtäktsfallen går förf. ännu ett steg och uppställer såsom allmän regel, att lagens beskrivning på hor är otillämplig å ett sådant subjekt, som vid gärningens förövande tillika är objekt för våldtäkt, samt att den våldtagande parten straffas uteslutande enligt våldtäktsbestämmelserna (s. 7—8). Från synpunkten av skydd för äktenskapet framstår det emellertid såsom en oförklarlig lucka, att våldtagande av gift kvinna icke skulle medföra någon brottsrubricering eller strafftillämpning, som hade avseende å den särskilda kränkningen av kvinnans äktenskap. Ej heller torde brottsbeskrivningens ordalag vara mera oförenliga med våldtäktsfallen eller vissa av dem än t. ex. med det fall, att mannen förlett den gifta kvinnan till könsumgänge genom svek, som för hennes del utesluter uppsåt. Då man svårligen kan stanna vid att i sista fallet förklara gärningsmannen straffri, synes man vara befogad att i båda dessa hänseenden bestämma brottets omfattning efter det reella behovet av skydd för äktenskapet. Under sådana förhållanden ligger det närmast att uppfatta brottsbeskrivningen såsom allmängiltig och utan begränsning tillämplig även vid våldtäkt. Häremot kan icke åberopas, att enligt de äldre lagförslagen åtal icke var medgivet, med mindre "till skillnad i äktenskapet emellan makarna förut dömt är", och att vid våldtäkt skillnadsdom icke kunde åstadkommas (s. 7). Vid svek av ovannämnda beskaffenhet kunde skillnadsdom ej heller erhållas utan att denna omständighet kan föranleda till motsvarande begränsning i horsbrottets omfattning. — En konsekvens av den sålunda angivna uppfattningen är tydligen, att gift man, som våldtagit gift kvinna, hemfaller under straffbestämmelsen för dubbelt hor i 2 § och icke, såsom förf. antagit, allenast a fortiori under 1 §.
Även vid tvegiftesbrottet erbjuder lagens avfattning en tolkningssvårighet. Brottsbeskrivningen förutsätter, att gift man eller kvinna ingår nytt äktenskap med ogift person, innan gärningsmannens äktenskap upphört. Men vad innebär sistnämnda förutsättning? En jämförelse med den uttryckliga bestämmelsen i 6 §, att ogift person skall äga vetskap om den gifta partens äktenskap, ger förf. anledning att antaga, att för gift person straffet skall inträda "oberoende av vetskap om att det förra äktenskapet består, om blott okunnigheten om nämnda rekvisits förhandenvaro kan tillräknas vederbörande" (s. 17). I denna del skulle alltså kulpa göra tillfyllest och
straff för tvegifte tillämpas, så snart gärningsmannen bort inse, att det förra äktenskapet fortfarande ägde bestånd.
Därigenom blir det subjektiva rekvisitet vid tvegifte vidsträcktare än vid hor, där fordran på uppsåt av förf. upprätthålles utan undantag (s. 5—6). Men för en dylik skillnad giver den äldre svenska rättsutvecklingen icke tillräckliga hållpunkter och båda brottstyperna behandlas av lagkommittén och lagberedningen såsom fullt likställda i subjektivt avseende (se särskilt lagberedningen 1844 mot. s. 37). Det av förf. åberopade rättsfallet N. J. A. 1884 s. 331 behöver icke tolkas såsom uttryck för en motsatt uppfattning. Framför allt är det reella behovet av kulpastraff vid tvegifte med hänsyn till äktenskapsrättens övriga garantier utomordentligt ringa och påkallar allra minst straff av den stränghet, varom i lagen är fråga. "Kulpost tvegifte är visserligen tänkbart men har helt säkert icke den betydelse, att gärningen påkallar straff" säger t. ex. MITTERMAIER (Vergl. Darst. IV s. 90). Därtill kommer slutligen, att den i 4 § upptagna klausulen "innan dess äktenskap upphört", på vilken förf. väsentligen stöder sig, i alla händelser icke behöver framstå såsom ren pleonasm, om man nämligen sätter klausulen i samband med äktenskapsrättens bestämmelser om väntetid i olika fall för rätten att träda i nytt gifte (GB 2: 11, äldre GB 12: 1 och 3, KFörkl. 23/3 1807 p. 3). Gentemot dessa särskilt i äldre rätt utbildade bestämmelser var det knappast opåkallat att uttryckligen fixera tiden för äktenskapets upplösning såsom den enda för tvegiftesbrott relevanta tidpunkten.
Till den del sedlighetsbrotten i 18 kap. hänföra sig till det sexuella området, omfatta de huvudtyperna otuktsbrott, koppleri och sedlighetssårande och därmed likställda handlingar i 13 §.
Inom förstnämnda brottsgrupp beskrives handlingen såsom "öva otukt" och kännetecknas av förf. såsom ett direkt tillfredsställande av könsdriften hos gärningsmannen eller annan person i förening med ett objektivt sårande av anständighetskänslan i motsvarande grad som vid samlag eller samlagsliknande åtgärder. Därtill kommer vid otukt med annan person fordran på beröring med annans kropp samt den allmänna begränsningen till utomäktenskaplighet i alla fall utom vid blodskamsbrotten enligt 1—3 §§. Det väsentliga för otuktsbrott skulle alltså vara utöver kroppslig beröring syfte att direkt tillfredsställa könsdrift och graden av gärningens sedlighetssårande beskaffenhet.
En dylik gradskillnad lider emellertid av påtaglig obestämdhet och lagens differentiering mellan otukt och annan sedlighetssårande handling synes mera hänvisa på en verklig artskillnad mellan dessa brottstyper. En sådan torde man även kunna vinna genom att till otukt hänföra de handlingar, vilka objektivt sett äro typiska medel att direkt tillfredsställa könsdrift (gärningsmannens eller annans, på naturligt sätt eller onaturligt) och alltså utåt framstå såsom könsakter i denna mening. Med denna uppfattning blir det irrelevant, om i det särskilda fallet förelegat sexuellt motiv. Otukt kan övas
trots frånvaron av sexuell drift, t. ex. av hat eller lust att skandalisera annan. Å andra sidan är det sexuella motivet icke tillräckligt för att konstituera otukt, såsom vid sadistisk misshandel eller vid vissa former av fetischism. En dylik objektiv bestämning av otuktshandlingen blir dessutom den mest rationella vare sig gärningens samhällsfarlighet bottnar i individuell eller i allmän fara för sexuell demoralisation. Ty faran i dessa avseenden gör sig företrädesvis gällande i fråga om handlingar, vilka utåt framstå såsom direkta könsakter.
Ur lagens i vissa avseenden diffusa gruppering av otuktsbrotten och utvecklingen i rättspraxis har förf. härlett följande, av enkelhet och konsekvens präglade system av otuktsbrott. Först utbrytas otukt med djur och otukt emot naturen med annan person (10 §). Den sistnämnda brottstypen omfattar å ena sidan blott otukt mellan personer av samma kön, vilken begränsning vinner stöd även av lagens ordalag, om man nämligen beaktar, att "otukt, som emot naturen är", betyder något annat och mera begränsat än onaturlig otukt. Å andra sidan omfattar brottstypen exklusivt all otukt inom samma kön blott med den inskränkningen, att straffet ej drabbar en part, som rent passivt låter bruka sig såsom medel för annans otukt (s.27 och 49). Vad som återstår efter denna utbrytning, d. v. s. all otukt mellan personer av olika kön, den må vara naturlig eller onaturlig, fördelas sedan på brottstyperna blodskam (1—5 §§), otukt med missbruk av personlig ställning (6 §) och otukt med kvinna, som är minderårig eller avvita (7—9 §§).
Beträffande blodskamsbrotten visar författarens jämförelse med äktenskapshindren, att bestämmelserna i 1—3 §§ jämväl sanktionera äktenskapsrättens förbud mot att inom motsvarande led ingå äktenskap och alltså äro tillämpliga även om äktenskap kunnat åvägabringas. Däremot gäller omvänt, att äktenskaps ingående genombryter straffbestämmelserna i 4 §, där motsvarande äktenskapshinder är dispensabelt, och i 5 §, där något äktenskapshinder överhuvud icke föreligger.
Otukt enligt 6 § innebär liksom den svårare formen av koppleri i 12 § fara för individens demoralisation genom missbruk av personligställning till annan. I detta avseende omfattar 6 § första stycket vissa vårdnadsförhållanden, där objektet är ungdom och inom vilka moralbildningen hos de unga företrädesvis tillgodoses. Då lagbudet i en allmän klausul sammanfattat lärare eller uppfostrare i förhållande till "ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava", har förf. ansett sistnämnda uttryck innebära krav på att läraren är äldre än eleven (s. 35). Mera i överensstämmelse med bestämmelsens grund synes vara att i hänvisningen till "ungdom" inlägga icke en åldersgräns i det särskilda fallet, utan en generell fordran på typisk ungdomsuppfostran eller ungdomsundervisning (se ock ordalagen i 25: 20: "ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom"). Därigenom uteslutas fullständigt läroanstalterna för vuxna och förlänas ungdomsanstalterna ett obe-
tingat skydd, som synes välgrundat också i förhållande till en elev, som undantagsvis kommit till åren och vilkens moraliska utveckling med större sannolikhet indiceras av hans förståndsutveckling än av hans ålder. Tolkningen leder dessutom till önskvärd överensstämmelse med straffbestämmelsen i övrigt, där den speciella uppräkningen av adoptivföräldrar, fosterföräldrar och förmyndare är grundad på dessa personers typiska relation till ungdomen och bortser från varje konkret åldersgräns. — Med denna uppfattning innebär 12 § en utvidgning i jämförelse med 6 § även i det avseendet, att lärare och uppfostrare bliva straffbara för kvalificerat koppleri utan motsvarande begränsning till ungdomsundervisning eller ungdomsuppfostran.
Vid otukt med minderårig eller avvita kvinna har CARLÉN på sin tid antagit, att även kulpos okunnighet om kvinnans ålder eller abnormitet innefattades under straffbudet. I nu föreliggande framställning har förf. upprätthållit fordran på uppsåt såväl i förhållande till den faktiska desorganiseringen av kvinnans själsliv i 9 § som beträffande tolvårsgränsen i 7 §, där förf. särskilt åberopat straffskärpningen vid svår kroppsskada eller död såsom objektiva överskott och där redan den ordinarie latitudens höga minimum knappast skulle stå i proportion till brottsligheten vid kulpa. Däremot är förf. benägen att anse kulpa tillräcklig beträffande femtonårsgränsen i 8 § och kan såsom stöd åberopa en frikännande utslagsformulering i rättsfall N. J. A. 1903 s. 487. Förf. döljer icke svårigheten att förlika dessa resultat med varandra och det är för visso icke heller möjligt att i de ordagrant lika formulerade åldersgränserna inlägga olika subjektiva rekvisit (den av förf. åberopade redaktionsförändringen år 1890 har ju alltid tillskrivits ett förbiseende). Det kan emellertid icke förnekas, att det vid ifrågavarande brott liksom i allmänhet vid åldersgränser i en brottsbeskrivning ställer sig vanskligt att tillgodose behovet av ett effektivt rättsskydd blott genom tillämpning av dolus eventualis i vanlig mening, åtminstone så länge man såsom uppsåtets innehåll strängt fasthåller själva åldersfaktum. Å andra sidan är det tvivelaktigt, om en kulpagräns ger en lämplig lösning i alla riktningar, t. ex. i det fall att gärningsmannen vårdslöst förlitat sig på ett förfalskat eller för annan person utfärdat åldersbetyg.
Till grund för framställningen av koppleribrotten har förf. lagt en omsorgsfull analys av det äldre rättstillståndet och kommenterar mot denna bakgrund de lagändringar, som genomfördes år 1918 på grundval av reglementeringskommitténs förslag. Koppleri är medverkan till otukt mellan andra och straffas enligt 11 § under alternativa förutsättningar av vanemässighet eller vinningssyfte. Det förra rekvisitet avser liksom i andra straffbud från senare år icke något psykologiskt kriterium (såsom i tysk rätt vanligen antages, t. ex. EBERMAYERS m. fl. kommentar § 180 p. 7), utan blotta objektiva faktum av en fortgående verksamhet (s. 54). Samma kriterium återkommer för övrigt i lagrummets andra stycke, ehuru med den
skärpningen, att verksamheten skall vara "stadigvarande" d. v. s. varaktigt fortgående (s. 61). Det inre sambandet mellan båda rekvisiten framgår därav, att vinningssyfte vid gärningen samtidigt är ägnat att framkalla dess vanemässighet.
Förf. varnar med skäl mot en alltför vidsträckt tillämpning av straffbudet och söker särskilt en begränsning däri, att medverkan skall avse otukt mellan andra och alltså måste föreligga "såsom ett understödjande av dylik verksamhet från båda parters synpunkt" (s. 57). Förf:s egna exempel visa emellertid, att denna begränsning lider av betydande oklarhet, och den är i varje fall icke tillräcklig. Om, såsom förf. uttalar s. 59, uthyrande av bostad åt en kvinna, om vilken man vet, att hon delvis har sin försörjning genom otukt, av denna grund allena vore uteslutet från koppleri, vore man tydligen hänvisad till att såsom koppleri bestraffa upplåtande av gemensam bostad åt man och kvinna, vilka sammanleva i utomäktenskaplig förbindelse, vilket resultat är uppenbart orimligt. Den väsentliga begränsningen synes i stället böra sökas i den riktning, som reglementeringskommittén antytt genom motivens uttalande om "effektiv" medverkan till otukt, nämligen om man däri inlägger fordran på att gärningen bereder sådan möjlighet till otukt, som är beaktansvärt gynnsammare än de tillfällen därtill, som äro oskiljaktligt förbundna med människors vanliga levnadsförhållanden. Koppleri föreligger icke vid upplåtande av vanlig bostad utan samtycke till otukt och med bibehållen befogenhet för hyresvärden att inskrida mot bristande ordning och skick inom fastigheten; icke vid anordnande av allmänna danslokaler; icke vid anställning såsom hembiträde rätt och slätt hos en kvinna med lösaktigt levnadssätt o. s. v. Samma synpunkt synes giva erforderlig ledning i ett annat omdebatterat exempel hos förf.: en chaufför åtager sig nattetid att mot betalning åka omkring med en herre på gatorna för att därigenom underlätta hans sammanträffande med lösaktiga kvinnor. En typisk trafikkörning — till skillnad från t. ex. ett sakta strykande utefter trottoarerna — blir aldrig koppleri trots genomskinligt otuktssyfte. Däremot kunna vissa av de enligt vad nu sagts från koppleri uteslutna handlingarna bliva straffbara enligt 11 § andra stycket på sätt framgår av det följande.
Även beträffande sistnämnda bestämmelse om straff för stadigvarande utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt kan en varning mot alltför vidsträckt tillämpning vara på sin plats. Redan den omständigheten, att brottet förutsätter vinningssyfte, utesluter brottslighet, då någon emottager fortlöpande betalning för fordran, t. ex. på grund av försträckning, leveranser av förnödenheter eller tjänsteanställning, ehuru mottagaren vet, att penningarna förvärvats genom otuktigt levnadssätt. Vidare måste gärningen innebära ett "utnyttjande", vari förf. allenast inlägger, att någon "på ett eller annat sätt bereder sig fördelar" av annans verksamhet. Något krav på beroende ställning för den utnyttjade, vilket stundom framförts i tysk rätt, har förf. alltså icke upptagit och detta säkerligen med
fog. Däremot måste fordran på utnyttjande anses hänvisa på att de fördelar, varom fråga är, tillföras gärningsmannen utan vederlag eller mot ett vederlag, som står i missförhållande till vad denne å sin sida presterat. Har någon inlåtit sig i affärer med en kvinna med vetskap om att hennes betalningsförmåga härrör av otuktigt levnadssätt och innebär gärningen icke främjande av otukt mellan andra enligt första stycket, uppkommer brottslighet enligt andra stycket först då gärningsmannen ekonomiskt ockrat på det otuktiga levnadssättet och detta dessutom skett "stadigvarande". Är fördelen vederlagsfri, uppkommer den praktiska frågan, om brottsligheten uteslutes av bestående underhållsskyldighet mellan parterna (äkta makar gentemot varandra och föräldrar i förhållande till barn). Förf. har icke behandlat detta spörsmål i annan mån än att han i anslutning till reglementeringskommitténs motiv uttalar, att straffbudet kan omfatta även gift man, som på dylikt sätt utnyttjar sin hustru (s. 62). Frågan torde också i hela dess vidd böra besvaras nekande. Att bestående underhållsskyldighet icke utesluter möjligheten att antaga vinningssyfte hos den underhållsberättigade framgår bl. a. av en jämförelse med bodräktsbrottet, som icke lider någon begränsning i motsvarande avseende. Ej heller finnes något skäl, varför underhållsrätt skulle utesluta tillvaron av ett "utnyttjande", i all synnerhet om man beaktar den reella grunden för straffbudet. Det typiska intresse att egga till eller befrämja fortsatt otukt, som lagstiftaren här avsett att avkoppla, föreligger med oförminskad styrka hos underhållsberättigade närstående. Det kan emellertid anmärkas, att enligt tysk rättspraxis åtminstone vissa underhållsberättigade, t. ex. son i förhållande till moder, ansetts icke kunna straffas för utnyttjande i föreliggande avseende.
Vid sedlighetssårande och därmed likställda handlingar i 13 § knyter sig särskilt intresse till den redan vid tillkomsten av den s. k. preventivlagen år 1910 och alltsedan dess mycket omdebatterade begränsningen i yttrandefriheten genom bestämmelsen i sista punkten om straff för den, som under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer, söker förleda till användande av de i lagen avsedda föremålen eller meddelar anvisning om sättet för deras användande. Förf. uttalar därom, att det straffbara området är inskränkt till sådan påverkan, som på grund av de omständigheter, under vilka den äger rum, objektivt sett framstår såsom led i en progaganda för ett mera allmänt nyttjande av dylika medel. Och förf. exemplifierar: "Ett meddelande av anvisning om sättet för dylika föremåls användning i en vetenskaplig föreläsning hör t. ex. ej hit, såvida ej densamma innefattat en propaganda för deras mera allmänna användning. Däremot föreligger givet en dylik fara, därest sådan anvisning meddelas i en för spridning bland allmänheten avsedd populärvetenskaplig skrift, även om syftet därmed egentligen är att främja den sexuella hygienen" (s. 81).
Denna begränsning i den vetenskapliga yttrandefriheten saknar emellertid tillräcklig hemul i lagen. Redan förarbetena till bestäm-
melsen uttala sig i motsatt riktning. Mot det först upprättade förslaget, som straffbelade alla (offentliga) yttranden av här avsett innehåll utan begränsning till faran för förförelse, framställdes anmärkningar av innehåll, att formuleringen borde göras "så tydlig, att ingen tvekan kan uppstå om lärarnas vid de medicinska läroverken rätt att vid sin undervisning beröra även frågor om de preventiva medlen" (medicinalstyrelsen), och att förslaget borde så avfattas, att därigenom "icke lägges hinder i vägen för en fullt objektiv, i icke otuktigt syfte lämnad redogörelse för dessa medel, t. ex. i en historisk, nationalekonomisk eller medicinsk framställning"(reglementeringskommittén). Med anledning därav omredigerades bestämmelsen att avse framställningar "under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer", och syftet med denna begränsning angavs vara att förebygga, att förbudet komme att drabba "fullt legitima framställningar i ämnet". I alla händelser blir den sålunda tillagda förutsättningens sakliga innebörd den avgörande instansen i denna fråga. Den av förf. intagna ståndpunkten har tydligen sin upprinnelse däri, att "fara för andras förförelse" av honom tolkas såsom en fara för förförelse att bruka ifrågavarande föremål. Förf. diskuterar i detta sammanhang endast de två alternativen: förförelse till otuktigt bruk av föremålen eller förförelse jämväl till deras användande i legitimt könsumgänge (s. 81). En jämförelse med lagrummets första stycke pekar emellertid på en annan innebörd av faran för förförelse, nämligen såsom en fara för förförelse till otukt och osedlighet, d. v. s. en fara för demoralisation på det sexuella området. Denna fara för sedlig förvillelse, som är grunden till samtliga straffbestämmelser för otuktsbrott, koppleri och handlingar enligt 18:13, har i detta fall icke blivit av lagstiftaren fixerad genom formella kriterier i brottsbeskrivningen utan hänskjutits till domarens omedelbara prövning. Det måste alltså fastställas i det särskilda fallet, att handlingen medfört fara för demoralisation, enligt första stycket i förhållande till "andra" utan begränsning och enligt andra stycket med begränsning till verklig allmänfara. Vid denna prövning kan emellertid icke finnas något hinder att låta det rationella förhållandet mellan vetenskap och moral komma till sin rätt. Vetenskapen, den må i tal eller skrift hänvända sig till fackbildade eller såsom populärvetenskap till den stora allmänheten, kan väl giva mäktiga impulser till allmän moralisk utveckling, men icke medföra allmän fara för demoralisation. Praktiskt sett är därför domarens uppgift i föreliggande fråga begränsad till att skilja mellan vetenskap å ena sidan och vinningsbegär eller charlataneri under vetenskapens täckmantel å den andra. Avgörandet kan knappast anses vanskligare än åtskilliga andra inom straffrättsskipningen förekommande och torde bereda vetenskapen den betryggande rörelsefrihet, som här liksom eljest icke kan utan skada eftergivas.
Från den Richertska reservationen i lagberedningen år 1844 hava i sista delen av 18 kap. influtit de brottstyper, vilka innebära fara
för demoralisation på andra områden än det sexuella, nämligen äventyrligt spel, fylleri och djurplågeri.
Äventyrligt spel söker förf. avgränsa genom att först fastställa spelets begrepp i förhållande till närstående företeelser, särskilt gentemot vad, och därefter bestämma äventyrligheten, vari han inlägger den egenskap hos spelet, att utfallet uteslutande eller alldeles övervägande bestämmes genom slumpen (s. 83—84). Frågan om möjligheten att skilja mellan spel och vad i rättsligt avseende har som bekant inom doktrinen varit föremål för en tämligen ofruktbar meningsstrid, som i allt fall torde hava ådagalagt så mycket, att mellan dessa företeelser icke låter sig uppställas någon straffrättsligt brukbar gräns, som motsvaras av en reell skillnad ur demoralisationssynpunkt. Förf. anger såsom utmärkande för vadet, att avtalet "övervägande framstår såsom ett uttryck för en strid mellan olika meningar eller uppfattningar hos deltagarna". Därmed avses tydligen en objektiv egenskap, grundad i vadeavtalets eget innehåll, och icke den tillfälliga benämning eller form, vari deltagarna klätt avtalet. Om emellertid egenskapen av strid mellan olika meningar eller uppfattningar i denna bemärkelse skall äga någon reell innebörd, måste densamma förutsätta, att föremålet för striden typiskt sett erbjuder en sådan möjlighet till kunskap eller beräkning, som eo ipso utesluter det alldeles övervägande avgörandet genom slumpen, d. v. s. äventyrligheten. Därmed kommer emellertid skillnaden mellan spel och vad att förlora straffrättslig betydelse. Den placering utanför 14 §, som totalisatorn erhållit i rättspraxis och lagstiftning, förklaras till fullo av den typiska möjlighet till beräkning, som detta företag inrymmer. Å andra sidan har i ett senare rättsfall, N. J. A. 1923 s. 97, roulettespel hänförts under lagrummet, ehuru författarens kännetecken på spel icke träffa in och företaget närmast måste hänföras till typen av hasardmässig vadhållning, därest en sådan vadetyp över huvud kunde uppställas.
Vid djurplågeri framhåller förf., hurusom lagens ursprungliga och vid 1921 års ändring bibehållna fordran på "grymhet" innebär ett begränsande värdeomdöme i två avseenden. Dels förutsättes lidande av högre intensitet, dels sker därigenom hänvisning till de talrika intressekollisioner på området, vilkas lösning ankommer på domarens omedelbara prövning. Då brottsbeskrivningen vidare förutsätter grymhet "i behandling av djur", grundar förf. därpå en ytterligare begränsning så till vida, att gärningen jämväl skall "framstå såsom en akt av förfogande över djuret" (s. 91). Då emellertid ordalagen knappast tvinga till att utesluta något sätt att tillfoga djur lidande, bör det reella behovet av skydd på ifrågavarande område bliva utslagsgivande. Och från denna synpunkt låter sig icke upprätthållas någon skillnad mellan t. ex. anordnande av ett grymt dödande giller, som skänker förfogande över djuret, och ett grymt dödande gift, där förfogande saknas. —
Det behöver knappast sägas, att ovanstående bidrag till diskussionen av spridda frågor inom äktenskaps- och sedlighetsbrotten
ingenstädes rubba det centrala i förf:s förtjänstfulla framställning. Min anmälan har dessutom begränsats till spörsmål rörande tolkningen av gällande rätt. Därmed har emellertid endast berörts den viktigaste sidan av det föreliggande arbetet, i det att detta dessutom innehåller värdefulla orienteringar om motsvarande brottstypers behandling i viktigare främmande rättssystem och bidrag till utvecklingen de lege ferenda på ifrågavarande område. Även om kommentarformen tvungit förf. att i mycket begränsa framställningen av dessa ämnen, hava i allt fall exkurserna ytterligare ökat arbetets värde för undervisningen och det juridiska allmänintresset. Teori och praxis äro båda skyldiga författaren sin erkänsla och emotse med livlig förväntan nya strafflagskapitel kommenterade av hans förfarna hand.
Folke P:son Wetter.