SKYDDSÅTGÄRDER MOT S. K. FÖRMINSKAT TILLRÄKNELIGA OCH MOT FARLIGA ÅTERFALLSFÖRBRYTARE.1

 

AV

 

PROFESSOR O. KINBERG.

 

Kriminalistföreningens styrelse har gjort mig den äran att anmoda mig vid detta årsmöte framföra läkarnas, särskilt sinnessjukläkarnas, synpunkter på de föreliggande förslagen till förvaring av de s. k. förminskat tillräkneliga samt internering av farliga återfallsförbrytare.2 Då syftet med att detta ämne uppförts på dagordningen för detta årsmöte är att ännu en gång bereda tillfälle till offentlig diskussion, och det härvid naturligtvis framför allt är av vikt att belysa eventuella svagheter i förslagen, kommer jag huvudsakligen att framföra de invändningar som från psykiatriskt håll kunna göras mot dem och icke att uppehålla mig vid deras förtjänster. Detta gör emellertid att jag här inledningsvis vill framhålla, att förslagen enligt min mening utgöra ett stort framsteg, därigenom att de, i kanske högre grad än någon strafflagsreform som hittills genomförts i vårt land, utgöra ett förverkligande av en grundsats som borde intaga första rummet i fråga om alla statens åtgöranden beträffande brottslingar, nämligen att dessa åtgärder böra grundas icke på tomma spekulationer rörande brottslingens och brottslighetens väsen, utan på naturvetenskaplig, biologisk och social erfarenhet rörande människornas och samhällets faktiska beskaffenhet. De nu föreliggande förslagen torde också beteckna den i kriminalpolitiskt avseende betydelsefullaste strafflagsreform, som på generationer förekommit inom vårt land.
    Det utan fråga viktigaste av de båda förslagen är det som handlar om skyddsåtgärder mot s. k. förminskat tillräkneliga, här benämnt förvaringslagen, då detta berör ett mycket större antal individer än förslaget till lag om internering av farliga återfallsförbrytare, här benämnt interneringslagen. Å ena sidan äro nämligen villkoren för användning av skyddsåtgärder mycket mindre snäva i fråga om de s. k. förminskat tillräkneliga än beträffande de farliga återfallsbrottslingarna, å andra sidan finnas starka skäl att antaga att, om icke alla, så dock det övervägande flertalet farliga åter-

 

1 Artikeln återgiver ett av prof. O. KINBERG d. 26 sept. 1925 i Svenska kriminalistföreningen hållet inledningsanförande.
2 Betänkande och förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare (1922) samt Betänkande och förslag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare (Statens offentl. utredn. 1923: 36), båda avgivna av den s. k.lilla strafflagskommissionen (Johan C. W. Thyrén, William Linder och Jakob Pettersson jämte, beträffande det förra betänkandet, Alvar Montelius och, beträffande det senare, Thure Petrén).

SKYDDSÅTGÄRDER MOT VISSA FÖRBRYTARE. 443fallsförbrytare såsom psykiskt abnorma komma att falla under förvaringslagen.
    Man har benämnt den utredning som handlar om skyddsåtgärder mot psykiskt abnorma brottslingar för "Betänkande och förslag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare" och har sålunda här, liksom i 4 kap. i strafflagskommissionens förslag, infört i själva strafflagen termen tillräknelighet, vilken ju hittills saknats. Utan att ingå på de grunder som tvinga till att låta tillräknelighetsbegreppet falla såsom obestämbart och därför obrukbart för såväl rättsdoktrin som rättskipning, vill jag endast framhålla, att denna uppfattning med stigande eftertryck gör sig gällande inom nutida psykiatri, och att det icke saknas framstående juridiska representanter för samma åskådning. Säkert är, att termen tillräknelighet, som i själva verket icke betecknar någon gripbar realitet, men som söker upprätthålla den fiktionen att det inom området för vissa medicinska, empiriskt fastställda realiteter (såsom sinnessjukdom, psykiskt abnormitetstillstånd, psykiskt defekttillstånd) skulle vara möjligt att avgränsa specifika "otillräknelighets"- eller "minskad tillräknelighets"-tillstånd, vilka skulle utgöra förutsättningar för bortfall eller lindring av straffreaktionen, åstadkommit mycket ohägn vid det praktiska medicinska bedömandet av brottslingars sinnesbeskaffenhet. Att vilja med vår strafflag införliva en dylik term, som numera har endast historiskt intresse såsom erinran om en svunnen tids misstag, betecknar en reform bakåt.

    Det lär ej heller möta någon svårighet att utbyta den mot en riktigare. Om man också anser att man icke lämpligen kan i lag tala om psykiskt abnorma brottslingar, så finnes det väl intet hinder att använda uttrycket "varaktigt andligt (eller själsligt) bristfälliga", vilket ju förekommer både i THYRÉNS Utkast och i strafflagsförslaget, eftersom S.L. V:6 bör tillämpas på just dessa fall och på inga andra. Den s. k. "akuta halvabnormiteten" låter sig nämligen, utan att man gör våld på verkligheten, mycket väl subsumera under denna beteckning. "Akut halvabnormitet" är nämligen intet annat än intermittent uppträdande yttringar av varaktig andlig bristfällighet. Den skiljer sig sålunda från den ständigt manifesta varaktiga andliga bristfälligheten endast därigenom att den är latent, men därför icke obefintlig, under tiderna mellan yttringarna, samt att dessa senare uppträda endast såsom reaktioner på vissa (från fall tillfall växlande) yttre omständigheter. En person med en stark explosiv retlighet, vilken förmår honom att gång på gång av de obetydligaste anledningar begå våldshandlingar, kan väl under tiderna mellan de enstaka våldshandlingarna te sig såsom normal, men är naturligtvis på grund av sin outrotliga psykofysiska struktur, vilken förorsakar hans upprepade patologiska reaktioner, varaktigt andligt bristfällig. Även psykiska defekttillstånd efter förut genomgången sinnessjukdom, vilka, om de äro endast lindriga, utgöra indikation för tillämpningen av S.L. V:6, låta otvunget inordna sig under denna beteckning. För korthetens skull kallar jag här nedan var-

444 O. KINBERG.aktig andlig bristfällighet incl. psykiska defekttillstånd för psykisk abnormitet.
    Den från psykiatrisk synpunkt viktigaste paragrafen i förslaget är 2 §, vari angivas villkoren för lagens tillämplighet. Dessa villkor äro:
    1. att brottslingen är av sinnesbeskaffenhet varom i S.L. V:6 sägs;
    2. att han på grund härav måste anses vara endast i ringa grad mottaglig för den med straffet avsedda verkan;
    3. att det genom gärningen i förening med föregående vandel ådagalägges att han är vådlig för annans säkerhet till person och egendom; samt
    4. att han förskyllt frihetsstraff som i och för sig eller sammanräknat med honom förut ådömt, icke avtjänat eller förfallet frihetsstraff uppgår till straffarbete i minst 2 år; eller
    5. att han, därest fall 4 icke föreligger, förut dömts till straffarbete och nu för därefter begånget brott prövas hava omedelbart förskyllt sådant straff.
    ad 1. Principiellt tillämpas S.L. V:6 numera i praxis så gott som endast på vissa psykiskt abnorma och någon gång på defekttillstånd efter avlupen (defektläkt) sinnessjukdom. (Visserligen förekomma fall, där även sinnessjuka behandlas enligt denna paragraf, men detta beror då därpå att sinnessjukdomen vid domfällandet icke upptäckts. Emellertid betyda dessa felbedömda fall icke något avsteg från den principiella uppfattningen om, hur paragrafen bör tillämpas.) Nu omnämner som bekant S.L. V:6 icke med ett ord just den kategori av rubbningar i själsverksamheten, på vilken paragrafen f. n. principiellt tillämpas. Detta är självfallet en olägenhet, dels emedan det kan föranleda misstag, dels därför att det naturligtvis kännes en smula obehagligt för de medicinskt sakkunniga att gång efter annan förklara paragrafen tillämplig på fall som icke ens äro omnämnda i lagtexten.
    I någon mån mildras denna olägenhet därigenom, att de medicinska sakkunniga under senare år jämförelsevis sällan förklara denna paragraf tillämplig på sina undersökningsfall (sedan 1911 i medeltal endast i omkring 1 fall på 10). I samma ögonblick staten ställer till förfogande skyddsåtgärder mot psykiskt abnorma brottslingar, kommer detta att med ett slag ändras, och S.L. V:6 kommer att tilllämpas i ett mycket stort antal, sannolikt vida mer än hälften av alla undersökningsfall.
    Härtill kommer att hela antalet undersökningsfall kommer att ökas i samband med ikraftträdandet av de ifrågavarande lagförslagen. Kommer en lag om obligatorisk undersökning av sinnesbeskaffenheten att samtidigt träda i kraft, vilket väl åtminstone från början avsetts, blir denna ökning så betydande, att den nuvarande ordningen, enligt vilken alla utlåtanden över sinnesbeskaffenheten skola passera medicinalstyrelsen, måste ändras, och domstolarna sålunda i flertalet fall få avkunna sina utslag på tjänsteläkarnas primärutlåtanden. Även om i samband med denna reform sakkunskapen

SKYDDSÅTGÄRDER MOT VISSA FÖRBRYTARE. 445hos tjänsteläkarna stärkes, så är det uppenbart att större spelrum kommer att lämnas åt individuella uppfattningar, sedan den obligatoriska överinstansen bortfallit, inom vilken, väl åtminstone tidvis, en strävan efter enhetliga principer vid bedömandet förefunnits.
    Men även om en obligatorisk undersökning av sinnesbeskaffenheten för vissa fall icke kommer att stadgas i samband med att de två förevarande lagförslagen antagas, så kommer deras existens likväl att framkalla en stegring av undersökningsfallens antal. I 15 § av interneringslagens ursprungliga version stadgas ju att utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet skall inhämtas, innan beslut om internering fattas. Vidare kommer blotta tillvaron av skyddsåtgärder mot psykiskt abnorma brottslingar att väsentligen öka antalet av de fall där domstolen beslutar om undersökning av sinnesbeskaffenheten, vare sig på eget initiativ eller på framställning från åklagare, målsägare, tilltalad eller dennes advokat. Huru stor den på detta sätt uppkomna ökningen av undersökningsfallen kommer att bli, låter sig naturligen icke på förhand beräkna. Men även om den skulle utgöra endast en fördubbling eller tredubbling av deras antal, så skulle man sannolikt bli nödsakad upphäva bestämmelsen att obligatoriskt inhämta överinstansens yttrande i varje fall. På grund härav blir det enligt min mening oundgängligt att söka bringa ordalydelsen i S.L. V:6 till överensstämmelse med denna paragrafs faktiska tillämpningsområde.
    Men blir det nödvändigt att förändra S.L. V:6, så följer väl därav såsom en ofrånkomlig konsekvens att även S.L. V:5 måste ändras. Dessa båda paragrafer äro ju dess bättre ett tämligen cirkumskript område av strafflagen, och en förändring av dem kan därför utan större svårigheter ske utan sammanhang med den övriga strafflagsreformen. Detaljerade bestämmelser rörande förfaringssättet med avseende på de enligt S.L. V:5 straffriförklarade föreligga redan i sinnessjukstadgekommitténs förslag. Då nu förslag till skyddsåtgärder mot psykiskt abnorma och till obligatorisk undersökning av vissa kategorier tilltalade också äro utarbetade, skulle detta viktiga område, som innefattar hela abnormbrottsligheten i detta ords vidaste mening, kunna på detta sätt i ett slag regleras.
    Jag tror också att denna arbetsordning skulle vara synnerligen lycklig för den fortsatta strafflagsreformen. F. n. behandlas de psykiskt anormala och de normala brottslingarna till stor del utan åtskillnad både jurisdiktivt och med hänsyn till straffverkställigheten. En mängd psykiskt abnorma och även en del sinnessjuka dömas som om de voro friska. Under straffverkställigheten sammanblandas de anormala med de normala, och det är ofta en slump om deras abnorma sinnesbeskaffenhet upptäckes under vistelsen i straffanstalten.
    Detta samröre inom både jurisdiktion och straffverkställighet gör naturligtvis att det är omöjligt att komma till någon säker uppfattning om vilken verkan den "normala" straffbehandlingen har på de

446 O. KINBERG.brottslingar, för vilka den egentligen är avsedd, nämligen de normala. Först sedan man i största möjliga utsträckning gallrat bort de anormala från den normala straffbehandlingen, skulle det bli möjligt att få en klarare överblick över dennas adekvata klientel och det säkrare grepp på de praktiska åtgärdernas verkningar, som är nödvändigt för att komma till en riktig uppfattning av vad som bör göras.
    ad 2. Beträffande detta villkor har jag intet att erinra.
    ad 3. Då lagförslaget handlar om förvaring av en viss kategori förbrytare, kan reaktionen mot psykisk abnormitet i förening med samhällsfarlighet, som icke yttrat sig i brott, tydligen icke regleras i detsamma. Men bortsett härifrån har i förslaget uppställts så stränga villkor för lagens tillämpning, att denna, i synnerhet i fråga om första gångs internering av förut med urbota straff icke bestraffade, begränsas till endast sådana abnorma som begått brott vilka kunna förskylla mycket höga straff. Denna överdrivna försiktighet belyses i synnerhet av motiverna (sid. 74) och framträder särskilt vid jämförelse med vad THYRÉN tidigare yttrar om samma sak i sina Principer (sid. 161 och följ.). Visserligen är det klart att även de riktigaste och förnuftigaste idéer, då de lämna sitt fria liv i fantasiens värld för att omplanteras i den hårda praktiska verkligheten, oftast måste påläggas tvångströja för att inte ställa till alltför stort rabalder bland alla de mindre förnuftiga idéer, som redan förut tagit kropp i yttervärlden, men denna tvångströja kan dragas åt mer eller mindre snävt, och det vill synas som om lagförslagets upphovsmän här farit fram väl hårdhänt med THYRKNS idéer. Att som villkor för lagens tillämplighet uppställa vådlighet för annans säkerhet till person och egendom, och därmed avse icke blott att återfallsrisken skall vara särdeles stor, utan därtill att de genom återfall äventyrade samhällsintressena äro betydande, vittnar om en försiktighet som drivits så långt, att den går ut över de abnorma brottslingarnas offer.
    ad 4. Detta framgår ännu tydligare av de objektiva kännetecken på samhällsfarligheten som angivas såsom tillämplighetsvillkor. Det för första gångs intagning uppställda straffminimum, sammanlagt 2 års straffarbete, därtill vid tillämpning av S.L. V:6, innebär ju i fråga om icke förut med urbota straff bestraffade en omöjlighet att tilllämpa lagen vid en hel mängd grova brott. Detta har redan från medicinskt håll framhållits beträffande exhibitionism och otukt med minderåriga mellan 12—15 år. Detsamma kan säkerligen komma att gälla vid lindrigare otuktsbrott (otuktig beröring) i fråga om även minderåriga under 12 år, om domstolen med hänsyn till brottslingens abnormitet och den konkreta handlingens ringa farlighet går ned under 2 års straffarbete. Även vid syskonincest torde det stundom bli omöjligt att tillgripa skyddsåtgärder.
    Vid grymhet mot djur, även under synnerligen försvårande omständigheter, kunna skyddsåtgärder icke ifrågakomma ens vid iteration, ehuru dessa brott alltid avslöja moralisk känslolöshet och dess-

SKYDDSÅTGÄRDER MOT VISSA FÖRBRYTARE. 447utom kunna röja perversa drifter, alltså förutsättningar för en synnerligen svårartad samhällsvådlighet.
    Vid ärekränkningsbrott torde det endast i exceptionella fall vara möjligt att tillämpa skyddsåtgärder, vilket dock i vissa fall vore synnerligen påkallat. Jag känner ett fall, där en abnorm under 18 år förföljde en person med brev innehållande allehanda beskyllningar och smädelser. I ett annat fall var en dam i ansedd ställning under ett par år utsatt för ideliga förföljelser per telefon. Hon uppringdes titt och tätt, vid alla tider på dygnet, och mottogs i telefonen med en störtskur av skymfliga tillmälen. Till följd härav fick hon småningom en verklig fasa för att vistas i sin bostad.
    Att ett lagförslag vars "naturliga" tillämpningsområde är mycket vidsträckt — samhällsfarliga psykiskt abnorma brottslingar — vid detaljutformning förses med så starka begränsningar, att vid första gångs dom av förut obestraffade endast ett jämförelsevis litet fåtal brottslingar, nämligen sådana som gjort sig skyldiga till några av de allra grövsta brottsarterna (såsom mord, mycket grov misshandel, mordbrand samt synnerligen svåra sedlighetsbrott) falla under dess faktiska tillämpningsområde, är tydligen en svaghet hos detsamma.
    ad 5. Jämfört med villkoren för omhändertagande enligt denna lag av icke förut med urbota straff bestraffade äro villkoren i fråga om recidivister tämligen liberala och kunna därför i detta sammanhang lämnas åsido.
    Mot förslagets grundsats att taxera samhällsfarligheten efter det förskyllda eller ådömda straffets mer eller mindre svåra beskaffenhet med hänsyn till straffart och duration måste naturligtvis göras den principiella invändningen, att metoden ofta är missvisande och sålunda otillfredsställande. En person som förskyllt ett svårt straff kan vara jämförelsevis ofarlig, och en annan som förskyllt endast ett ringa straff kan vara synnerligen farlig.
    Men om nu denna princip skall tillämpas, så bör det ske konsekvent. När i 2 § såsom villkor för första gångs intagning å förvaringsanstalt av den som icke tidigare undergått bestraffning med urbota straff stadgas att det förskyllda straffet i och för sig eller sammanräknat med förut ådömt men icke avtjänat eller (icke definitivtförfallet frihetsstraff uppgår till straffarbete i minst två år, så har man här tillskrivit den omständigheten, huruvida ett ådömt straff är definitivt förfallet eller icke, en betydelse som den icke har. Straffet kan uppenbarligen icke vara mätare på samhällsfarlighet annat än såsom ett — låt vara särdeles inadekvat — uttryck för brottets beskaffenhet. Men om ett ådömt straff förfallit eller icke, därav kan inga slutsatser dragas rörande samhällsfarligheten. Frågan härom är sålunda irrelevant, och hithörande bestämmelse borde därför utgå ur lagtexten.

 

    Nära sammanhängande med de i förslagets 2 § angivna allmänna villkoren för första gångs intagning å vårdanstalt är frågan om första gångs intagning under vissa särskilda förhållanden, såsom

448 O. KINBERG.rörande psykiskt abnorma samhällsfarliga som äro intagna å anstalt för farliga återfallsförbrytare, å allmän uppfostringsanstalt, å straffanstalt, å tvångsarbetsanstalt eller å sinnessjukhus, samt av psykiskt abnorma som straffriförklarats enligt S.L. V:5.
    Endast om den första av här uppräknade kategorier, psykiskt abnorm intagen å anstalt för farliga återfallsförbrytare, har i 15 § av interneringslagens senare version föreskrivits överflyttning till vårdanstalt för psykiskt abnorma ("förminskat tillräkneliga").
    Däremot lämnas i förslaget till förvaringslag icke några stadganden om de övriga kategorierna, ehuru frågan rörande vissa fall beröres i motiverna. Sålunda diskuteras det fall, då konkurrens kan inträffa mellan lagbestämmelser rörande olika skyddsåtgärder, såsom tvångsuppfostran och förvaring, och man antyder olika möjligheter: valfrihet för domaren rörande olika åtgärder, stadgad prevalens eller ordningsföljd i fråga om åtgärder, särskild åtgärd för kombinerade fall (såsom särskild anstalt för ungdomliga "mindre tillräkneliga"). Även om det kan vara lämpligt att domaren äger välja mellan två åtgärder, så är det säkerligen vida betydelsefullare att ett en gång gjort val kan ändras, om det senare skulle visa sig vara felaktigt, eller om nya omständigheter inträtt, som visa att det först träffade valet upphört att vara lämpligt. Av de två tänkbara fallen är endast det ena praktiskt betydelsefullt, nämligen överflyttning av person intagen i allmän uppfostringsanstalt till förvaringsanstalt. I fråga om vanartiga ungdomliga brottslingar finnes ju en betydande presumtion för abnormitet, vilket bestyrkes av en mängd undersökningar över sinnesbeskaffenheten hos klientelet på uppfostringsanstalter. Vidare äro pubertetsåren en av de stora proberstenarna på psykisk normalitet. Pubertetsutvecklingens nymornade och obalanserade driftliv kan blotta abnorma instinkter, som förut undgått uppmärksamheten, de ökade anspråken på prestationsförmåga och självständigt handlande kunna röja intellektuella och andra svagheter, som genom en viss livlighet och företagsamhet under barnaårens lekar och upptåg kunnat döljas. Det måste sålunda ofta inträffa, att man hos unga brottslingar, intagna å uppfostringsanstalt, upptäcker abnormpsykiska drag av så grav natur, att det blir nödvändigt söka skilja den abnorma eleven från anstalten. I den mån dessa abnormpsykiska drag icke äro av sinnessjukdoms natur falla de under den stora rubriken psykisk abnormitet, och de därmed behäftade höra sålunda hemma på förvaringsanstalten. (Även om uppfostringsanstalten självfallet icke har anledning att söka befria sig från alla abnorma, utan endast från dem som på grund av sin sinnesbeskaffenhet störa uppfostringsarbetet, genom oförmåga att tillägna sig undervisning eller genom disciplinvidrigt eller eljest störande uppträdande, så finnes det ett tillräckligt stort antal fall, där en överflyttning är synnerligen påkallad.)
    Intagning på vårdanstalten av psykiskt abnorm straffånge diskuteras i betänkandet. Det erkännes att behovet framträtt med ganska stor styrka i fråga om sådan fånge "som under straffverkställigheten i

SKYDDSÅTGÄRDER MOT VISSA FÖRBRYTARE. 449förbindelse med halvabnormitet" visar sig "synnerligen samhällsvådlig", så att det "med ganska stor sannolikhet kan förutses att han snart efter utskrivningen kommer att begå svåra brott". Efter denna exposé av sakskälen tillägges, att försiktigheten dock torde bjuda att uppskjuta införandet av en så påfallande nyhet i rättsordningen, till dess man hunnit se, huru institutet i dess nu föreslagna begränsning verkar, och huru det mottages av folkopinionen. Den skildrade typen är bekant. Den skulle kunna benämnas Nordlundstypen efter den man som frigavs från Långholmen den 20 april 1900, trots anstaltspersonalens förvissning om att han snart skulle begå svåra brott, och som den 16 maj samma år på ångfartyget Prins Carl mördade 5 personer och mer eller mindre svårt sårade 8. Nordlund har många själsfränder, om ock lyckligtvis få lika skickliga i att anställa förödelse omkring sig. Säkerligen gör man folkopinionen orätt, då man tvivlar på att den skulle vara mogen för en anordning, som skulle göra det möjligt att abnorma brottslingar, om vilka det kan med säkerhet förutses att de i en snar framtid skola begå svåra brott, omhändertoges på förvaringsanstalt, innan de finge tillfälle härtill, även om nu detta institut är en"påfallande nyhet i rättsordningen".
    I vårt grannland Danmark har man större tilltro till folkmeningen i detta avseende. Sålunda har man där den 11 april 1925 antagit en lag, som möjliggör överflyttning av farliga psykiskt abnorma förbrytare från straffanstalt till förvaringsanstalt. I § 1 av denna lag sägs:
    "En person, hos vilken bristfällig utveckling, varaktigare svaghet eller rubbning av själsverksamheten — häribland sexuell abnormitet — givit sig uttryck i straffbara handlingar — däribland hotelser — vilka vittna om en närliggande och allvarlig fara för betydande kränkningar av den allmänna rättssäkerheten genom sedlighetsbrott, grova våldshandlingar, mordbrand eller annat allmänfarligt brott, kan underkastas säkerhetsåtgärder, varibland anvisning på vistelseort eller förbud att vistas på bestämda ställen, tvångsintagning eller kvarhållande på anstalt eller hospital, såvitt och så länge sådana åtgärder kunna anses nödvändiga med hänsyn till rättssäkerheten.
    På personer, som före denna lags ikraftträdande äro dömda för sedlighetsbrott, kunna i första stycket angivna åtgärder under där sammastädes angivna villkor tillämpas, därest frågan härom väckes inom ett år efter frigivningen".
    Då bristen på bestämmelser om överflyttning av samhällsfarliga brottslingar från straffanstalt till förvaringsanstalt utgör en allvarlig och kriminalpolitiskt betänklig svaghet i förslaget, bör detta på denna punkt kompletteras.
    Frågan om överflyttning av samhällsvådliga abnorma tvångsarbetare har ej berörts i betänkandet. Till stor del sammanfalla tvångsarbetarna kriminalpsykologiskt med vaneförbrytarna. Enligt socialstyrelsens undersökning av manliga tvångsarbetare i Sverige 19231

 

1 Sociala meddelanden 1924 s. 377.

450 O. KINBERG.utgjorde antalet med urbota straff bestraffade 70.7 %. Icke mindre än 53.4 % av de kriminella hade undergått straffarbete eller fängelsestraff minst 3 gånger, 19.3 % hade straffats mer än 5 gånger. Att sinnessjukdom och i synnerhet psykisk abnormitet eller defekt förekommer i synnerligen stor utsträckning bland tvångsarbetare är sedan länge känt, och åtskilliga utländska undersökningar ha visat en frekvens av dylika rubbningar uppgående till omkring 75 %. En approximativ uppskattning av abnormitetsfrekvensen bland det svenska materialet, gjord av personal å tvångsarbetsanstalt men utan läkares medverkan, visar enligt socialstyrelsens undersökning en siffra på 29.1 %. Efter det denna undersökning verkställts har på statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö utförts systematiska intelligensprövningar enligt en enkel och lätthanterlig metod. Dessa undersökningar utvisa att 60 % av tvångsarbetarna ha en intelligensålder under 15 år och sålunda måste betecknas såsom imbecilla (inklusive ett mindre antal idioter), och att endast 25 % ha en intelligensålder av 17 år och däröver.
    Att mycket samhällsfarliga abnorma förekomma bland tvångsarbetarna är också välbekant. Ett klart exempel på en höggradig samhällsfarlighet i förening med abnormitet lämnar den person X. vars levnadslopp framgår av tablån å nästföljande sida. Fallet är synnerligen belysande. Samhällsfarligheten är styrkt genom talrika brott och abnormiteten konstaterad genom två olika undersökningar å hospital. Mannen, vilken är född 1888, passar emellertid icke på sinnessjukhus, icke på tvångsarbetsanstalt, icke å straffanstalt utan endast å förvaringsanstalt, om han överhuvud passar någonstädes.
    Bland tvångsarbetarna kan man utan svårighet uppleta en hel rad liknande fall. Om förvaringslagen kommer till stånd, bli dylika fall helt naturligt omhändertagna å förvaringsanstalt på ett långt tidigare stadium, så att fall med en sådan meritförteckning bliva mera sällsynta. Men det oaktat kommer det naturligtvis att gång på gång inträffa, att genom brott bestyrkt samhällsfarlighet i förening med abnormitet kommer att upptäckas på tvångsarbetsanstalterna, och dessa fall böra vederbörande kunna överflytta till förvaringsanstalt.
    Även på sinnessjukhusen förekomma psykiskt abnorma samhällsvådliga personer. De vanliga indikationerna för intagande av psykiskt abnorm (alltså icke sinnessjuk) å hospital äro: 1) att abnormiteten är så höggradig, att den abnorme icke är i stånd att taga vara på sig själv och ej heller kan vårdas av sina närmaste; 2) att abnormiteten är komplicerad med ett psykotiskt tillstånd; 3) att abnormiteten är komplicerad med samhällsfarlighet. I förslaget till lag om vård av sinnessjuka finnes också stadgande om intagning för observation av psykiskt abnorma.
    I detta sammanhang intresserar endast det tredje fallet. Inom denna grupp finner man tre kategorier: a) fall där samhällsfarligheten yttrat sig i brott, för vilka den abnorme redan lag-

SKYDDSÅTGÄRDER MOT VISSA FÖRBRYTARE.

Vanart, brott, lösdriveri Interneringsplats Interneringstid Fritid mellan interneringarna Anmärkningar
Skolkning från skola, snatteri Hall 1/1 01—27/10 05 = 57 m. 27 d. 13 m. 23 d.  
1:a resan stöld Straffanstalt 20/12 06—24/2 07 = 2 m. 4 d. 1 m. 16 d. Dömd till 3 mån. straffarbete.
2:a resan stöld d:o 10/4 07—25/9 07 = 5 m. 15 d. 3 m. 29 d. Dömd till 5 mån. straffarbete.
3:e resan stöld d:o 23/1 08—23/9 08 = 8 m. 8 m. 22 d.  
4:e resan stöld d:o 15/6 09—3/9 09 = 2 m. 20 d. 2 m. 9 d. Dömd till 10 mån. straffarbete.
5:e resan stöld d:o 2/11 09—12/11 10 = 12 m. 12 m. 10 d.  
6:e resan stöld d:o 22/1 11—22/5 12 = 16 m. 3 m. 11 d.  
Lösdriveri Svartsjö 2/9 12—3/5 13 = 8 m. 1 m. 20 d.  
Lösdriveri

{d:o

{Karlskrona

23/6 13—1/8 13 = 1 m. 9 d. Dom 12 mån., end. 2 mån. 18 d. verkställda. Frigiven 7 § L. L.
1/8 13—9/9 13 = 1 m. 9 d. 9 m. 16 d. Till Västerviks hosp. för undersökning; yttrande 28/12 13: fängelsepsykos.
         
Våldsamt motstånd Straffanstalt 25/6 14—24/7 14 = 1 m. 12 d. Verkställighetstiden ungef. angiven.
Lösdriveri Svartsjö 5/8 14—13/10 14 = 2 m. 8 d.  
    13/10 14—7/5 15 = 6 m. 24 d. Verkställigheten avbruten för rannsakn. o. undergående av straffarbete.
7:e resan stöld, fickstöld Straffanstalt  27/7 15—27/1 19 = 42 m.  
Lösdriveri Svartsjö 27/1 19—25/6 19 = 4 m. 28 d. 4 m. 7 d.  
8:e resan stöld Straffanstalt 2/11 19—2/11 21 = 24 m. 17 m. 23 d.  
Lösdriveri Svartsjö 25/4 23—2/8 23 = 3 m. 7 d. 5 m. 11 d. Dom 12 mån., end. 3 mån. 7 d. verkställda. Frigiven 7 § L. L. Till hosp. Yttrande 31/10 23: »Uttalad psykopat, obekväm för tillämpn. av gäll. straff- o. lösdrivarelag».
Hemfridsbrott hos spritlangare Straffanstalt 13/1 24—13/6 24 = 5 m. 4 d. Anmärkas må att i fritiden ingå avsevärda tidsperioder, under vilka X. varit mtagen å hospital, rannsakningsfängelse o. d.

Lösdriveri
Svartsjö 18/6 24—18/6 26 = 24 m.
    19 år 1 d. 6 år 3 mån. 3 d.

452 O. KINBERG.förts; b) fall där den tagit sig uttryck i brottsliga gärningar, utan att den abnorme lagförts för dessa; c) fall där samhällsfarligheten icke tagit sig uttryck i brottsliga gärningar, vilket eventuellt berott därpå att den abnorme av sina närmaste hindrats förverkliga brottsliga avsikter.
    Jag skall i största korthet redogöra för ett par hithörande fall. Det ena är en man Y. född 1902. Som barn företedde han intet abnormt. Skötte sig bra i skolan, mycket varmt fäst vid sin mor. Från 12 års åldern upprepade lunginflammationer och i samband därmed delirier. Vid 14 års ålder ett epileptiformt anfall (Jackssons typ). Förändring i sinnestillståndet: retlig, ofördragsam, häftig mot sina närmaste. Fick plats som springpojke. Vid 17 års ålder förfalskade han tillsammans med en kamrat postanvisningar och tillägnade sig på detta sätt 2,000 kr. Summan betalades av hans föräldrar, varigenom åtal förhindrades. År 1920 under en vecka intagen på hospital på grund av hotfullt uppträdande i hemmet och impulsivitet m. m. Hans tillstånd uppfattades såsom en sinnessjukdom efter spanska sjukan. Fick sedan plats hos en lantbrukare. I december 1920 begick han en impulsiv stöld i en lanthandel. Häktad, undersökt, dömd enligt S.L. V:6, villkorlig dom. Sommaren 1922 uppträdde han i ett mindre landsortssamhälle, där han inledde förbindelse med en dotter till ett hantverkarefolk. (Y. är "pigvacker", starkt sexuellt intresserad och lär ha 3 barn med olika mödrar). Han förförde flickan, uppgav sig vara en "fin och rik herre" från Stockholm, förmådde flickan att lämna sin anställning som tjänarinna, avlockade henne en del pengar, introducerades i hennes föräldrahem såsom fästman, bodde någon tid i familjen, bestal flickans far, stal en cykel från ett grannfolk och försvann sedan. Uppträdde våldsamt i hemmet, hotade modern till livet. Intogs ånyo, för tredje gången, på hospital. Flickan och hennes föräldrar ville icke anmäla honom för att icke väcka skandal. På sjukhuset visade sig Y. som en fullständigt opålitlig, amoralisk individ med kriminella tendenser. Tillståndet ett defekttillstånd efter tidigare upprepade psykoser, yttrande sig framför allt i en djupgående moralisk defekt. Y. är icke i behov av hospitalsvård utan hör hemma på en förvaringsanstalt för samhällsfarliga abnorma. Han måste också efter någon tid utskrivas från hospitalet.
    Ett annat fall, där samhällsfarligheten tagit sig uttryck i kriminella handlingar som icke lagförts, är följande. Z. född 1893. Lindrigt imbecill (intelligensålder 13 år). Våldsam i hemmet. Slog mor och systrar, utan att fråga efter var slagen träffade. Kastade vid bordet knivar och gafflar i ansiktet på sina anhöriga. Homosexuell. Sökte närma sig minderåriga i homosexuellt syfte. Lockade pojkar ner i källare, där pederastiska handlingar förekommo. Ansatser till homosexuell prostitution. Intogs å hospital 1913.
    I båda dessa fall föreligga upprepade brottsliga gärningar, varav icke obetydlig samhällsfarlighet framgår. Båda dessa abnorma äro sålunda också förbrytare, och något formellt hinder att behandla

SKYDDSÅTGÄRDER MOT VISSA FÖRBRYTARE. 453de kategorier de tillhöra i förvaringslagen finnes sålunda icke. Att det finnes starka sakliga skäl för att det nya institutet konstrueras så, att sådana abnorma brottslingar kunna överföras till den anstalt, till vilken de psykologiskt höra, är alldeles uppenbart. Deras intagning å hospital måste enligt sakens natur vara provisorisk och lämnar sålunda endast temporärt och ofullständigt samhällsskydd.
    Kriminella abnormas närvaro på sinnessjukhus är nästan alltid störande på grund av deras indisciplinära uppträdande, deras skadliga inflytande på de sjuka och därför att ett vanligt sinnessjukhus ej har några avdelningar som äro passande för detta slags klientel. Härtill kommer att sinnessjukhusen på grund av sina särskilda uppgifter inte kunna annat än mera provisoriskt behålla individer av detta slag.
    Vad slutligen beträffar abnorma, vilka enligt S.L. V:5 förklarats strafffria, är det alldeles självklart att de böra intagas å förvaringsanstalt och icke å hospital.
    Rörande den grupp å hospital intagna abnorma som visserligen äro samhällsfarliga, men hindrats begå brottsliga gärningar, kan naturligtvis icke stadgas i en lag om abnorma förbrytare. Att döma dylika individer till långvarig internering på blotta samhällsfarligheten må vara en "stark avvikelse från det hävdvunna betraktelsesättet", men å andra sidan finna sig anhöriga till farliga samhällsvådliga abnorma icke i att år efter år leva i ständig fruktan att själva bli utsatta för deras brottsliga drifter eller att se dem genom brott mot andra draga olycka och vanära över sig själva och över sina anhöriga. Medborgarna ha också rätt begära att erhålla skydd mot brottsliga tendenser, om vilkas tillvaro och farlighet intet tvivel kan råda, utan att först avvakta att dessa tendenser, till den abnormes egen eller andras olycka, omsättas i brottsliga handlingar. Faktiskt reagerar samhället mot dessa tendenser genom att placera den abnorme å hospital. Det gäller sålunda endast att den abnorme intages på den anstalt, där han psykologiskt hör hemma.
    På vilket sätt denna sak bör ordnas, om genom ett stadgande i förvaringslagen eller på annat sätt, torde vara av ringa betydelse. Kärnpunkten ifråga om överflyttning av abnorma samhällsvådliga från olika slags anstalter till förvaringsanstalten är att varje person som samhället av någon anledning behöver taga hand om, placeras i den miljö, dit han psykologiskt hör. Det gäller i synnerhet om de psykiskt abnorma samhällsvådliga, vilka enligt erfarenheten äro en särdeles svårbehandlad kategori. Endast genom en rationell sortering tillgodoses på en gång humanitetens, samhällsskyddets och den förnuftiga ändamålsenlighetens fordringar. Uppdrar man däremot snäva, formellt juridiska indikationer för intagning å förvaringsanstalten, så kommer det alltjämt att finnas en icke obetydlig restgrupp av psykiskt abnorma samhällsfarliga, för vilka intet rätt hemvist finnes inom samhället, och vi få intet slut på det hjälplösa och bedrövliga skådespel, som består däri att dessa individer ideligen ballotera mellan en hel rad anstalter, av vilka ingen egentligen

454 O. KINBERG.passar dem (fängelse, hospital, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, arbetsinrättningar, försörjningsinrättningar m. m.). Stadganden angående de olika kategorier som skola utgöra förvaringsanstaltens klientel kunna givas i en författning angående förvaringsanstaltensorganisation och verksamhet, i den mån dessa kategorier icke falla inom förvaringslagens område.

 

    Förvaringsanstaltens organisation är helt naturligt en fråga av den allra största betydelse för lagens tillämpning. Skulle man välja en oändamålsenlig organisationsform för anstalten, så får man bereda sig på svåra missräkningar vid lagens genomförande i praktiken.
    Tydligen måste anstaltens beskaffenhet bestämmas efter klientelets beskaffenhet. I detta hänseende är först att märka att klientelet är synnerligen heterogent i fråga om graden av dess svårskötthet inom anstalten. Förutom en minoritet individer, vilka även på anstalten komma att visa sig synnerligen svårhanterliga och farliga, torde man finna ett stort antal som å anstalter äro lättskötta och ofarliga. På grund härav måste det å anstalten finnas möjligheter för att på betryggande sätt omhändertaga de förra, samtidigt som åt den senare gruppen kan givas en jämförelsevis stor rörelsefrihet inom anstalten. Detta innebär att anstalten bör vara belägen på landet och erbjuda rikliga tillfällen till arbete i det fria, men på samma gång vara försedd med en säkerhetspaviljong, som är rustad att mottaga även mycket farliga individer. Denna fasta paviljong måste ligga på samma plats som huvudanstalten. Mot episodiska försämringar i en internerads uppförande bör kunna omedelbart reageras genom hans intagning å den fasta paviljongen. Men där bör han ej stanna en dag längre än som behövs. Förlägges den fasta paviljongen på annan plats än den friare huvudanstalten, så betyder detta, att många internerade få undergå en strängare behandling än nöden kräver. Då för många abnorma samhällsfarliga beslut om intagning å förvaringsanstalt i realiteten kommer att betyda livslång internering, måste det tillses att detta icke kommer att betyda livstids cellstraff för andra än dem vilkas sinnesbeskaffenhet och samhällsfarlighet äro sådana att intet annat behandlingsmedel finnes. Eljest torde institutet icke komma att stå sig inför folkmeningen.
    Anstalten måste sålunda organiseras såsom vad den är, ett slags hospital för abnorma. Härvid följer också att det måste finnas möjlighet att lämna nödig vård vid akuta psykotiska tillstånd, då den konstitutionella abnormiteten enligt erfarenheten ofta kompliceras med rena psykoser. Även om dessa ofta äro relativt kortvariga, kunna de vara nog så svårskötta. En mindre avdelning för dylika fall måste sålunda finnas på anstalten, så att icke ideligen överflyttningar till hospital bli nödvändiga. I fråga om arbetstillfällen och dylikt måste anstalten vara rustad som ett nutida hospital.
    Då interneringsnämnden kommer att ha sitt säte i Stockholm, är det nödvändigt att anstalten placeras så nära huvudstaden, att nämnden

SKYDDSÅTGÄRDER MOT VISSA FÖRBRYTARE. 455utan för stor tidspillan och för stora kostnader kan åtskilliga gånger om året besöka anstalten. De ärenden, över vilka nämnden har att besluta, äro så betydelsefulla och av så eminent praktisk psykologisk natur, att en uteslutande eller ens övervägande dokumentarisk behandling icke kan anses tillåtlig. I sådant fall skulle nämnden också komma i ett beroende av den lokala anstaltsledningen, vilket icke låter sig förena med nämndens stora ansvar.
    Att anstalten måste stå under lokal psykiatrisk ledning är med hänsyn till klientelets beskaffenhet självklart.
    Av dessa överväganden rörande anstaltens beskaffenhet framgår att den måste från början organiseras med hänsyn till sitt speciella ändamål. Kostnaderna härför torde icke vara oöverkomliga. I varjefall lär det vara omöjligt att uträtta något så betydelsefullt som förvaringslagens genomförande, utan att detta medför vissa kostnader. Någon eftertanke torde också visa att t. o. m. rätt stora kostnader icke äro för stora i förhållande till vad som därigenom kan vinnas. Varje försök att om också provisoriskt ordna en abnormanstalt i något förutvarande fängelse är enligt min mening synnerligen riskabelt och måste snart nog medföra stora svårigheter för lagens tilllämpning.

 

    Om interneringslagen skall jag yttra mig helt kort, då den, såsom jag inledningsvis framhöll, är av underordnad betydelse i jämförelse med förvaringslagen. Vid diskussion om detta lagförslag vid kriminalistföreningens årsmöte i februari 1923 fäste jag uppmärksamheten på att förslaget saknade empiriskt underlag för en kunskap om i vilken utsträckning den i förslaget avsedda kategorien brottslingar, nämligen de normala farliga återfallsförbrytarna, existerar. Jag framhöll också att man för att få svar på denna fråga måste företaga en undersökning av det nuvarande beståndet återfallsförbrytare på straffanstalterna. Såvitt jag vet har någon sådan undersökning alls icke verkställts. Den invändning mot förslaget som jag då gjorde hör inte till dem som man kan komma förbi genom att låtsa som om de inte funnes.
    Vid samma tillfälle framhöll jag att en undersökning av återfallsförbrytare från psykopatologisk synpunkt är av betydelse icke blott från kvantitativ utan också från kvalitativ synpunkt. Skulle det nämligen visa sig att det, sedan man ur gruppen återfallsförbrytare gallrat bort alla hel- och halvabnorma, verkligen funnes en restgrupp normala, så vore det mycket möjligt att denna grupp kriminologiskt hade en annan sammansättning än hela gruppen återfallsförbrytare. I så fall borde lagen om internering av farliga återfallsförbrytare tydligen konstrueras just med hänsyn till denna grupp och icke efter hela gruppens sammansättning. Även detta problem kvarstår olöst.
    Då beskaffenheten av de brottslingar, på vilka lagen skall tillämpas, är avgörande för lagens konstruktion, och antalet jämte beskaffenheten är bestämmande för interneringsanstaltens organisation, synes mig frågan om interneringslagen ännu icke mogen för diskussion,

456 O. KINBERG.då jag förutsätter att det måste betraktas som en orimlighet att antaga en lag, om vilken ingen kan med någon grad av sannolikhet veta, huruvida den skall tillämpas på 1 eller 10 eller 50 personer om året, eller till vilka brottslingskategorier de problematiska objekten för lagens tillämpning höra.

 

Sammanfattning.

 

    1. Förvaringslagen bör erhålla sådan benämning, att därav framgår vilka psykopatologiska kategorier som avses.
    2. Villkoren för lagens tillämpning böra utvidgas, så att redan vid första gångs dom förvaring kan ådömas för vissa starkt patologiskt betonade brott, vid vilka lagen i sin nuvarande form icke är tilllämplig.
    3. Genom stadganden i lagen eller annorledes bör möjlighet beredas att å förvaringsanstalt intaga abnorma samhällsvådliga, som äro intagna å straffanstalt, uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt och sinnessjukhus, eller förklarats straffria enligt 5 kap. 5 § strafflagen.
    4. Strafflagens 5 kap. 6 § och i samband därmed också 5 § i samma kapitel böra omarbetas, så att vardera paragrafens tillämpningsområde angives i otvetydiga, för läkaren begripliga, biologiska termer.
    5. Förvaringsanstalten organiseras så, att den kan mottaga icke blott de abnorma som å anstalten äro mera lättskötta utan också de farligaste elementen. Den ställes under psykiatrisk ledning och placeras, för att underlätta interneringsnämndens arbete, så nära Stockholm att nämnden utan stor tidspillan och stora kostnader kan tillräckligt ofta besöka anstalten.
    6. Innan ytterligare arbete nedlägges på interneringslagen, företages en, event. representativ, undersökning av återfallsförbrytarna i psykopatologiskt hänseende för att utröna omfattningen och sammansättningen av lagens tillämpningsobjekt, de normala farliga återfallsförbrytarna.