Erinringar till förestående artikel. I mitt arbete "Konkurs- och ackordslagarna" har jag i fråga om verkan av sökandes utevaro vid underrätts prövning av dit hänskjuten konkursansökning uttalat den åsikten, att sökandens utevaro på grund av allmänna rättsregler normalt bör hava till påföljd, att konkursansökningen såsom icke fullföljd varder avskriven. Då nu Red. välvilligt lämnat mig till-

ETT SPÖRSMÅL ANGÅENDE FÖRSÄTTANDE I KONKURS. 479fälle att bemöta borgmästaren LINDBERGS uppsats, begagnar jag mig givetvis med största nöje av detta tillfälle att närmare utveckla skälen till min berörda uppfattning.
    Till en början må framhållas, att praxis i förevarande hänseende redan under 1864 års konkurslags giltighetstid var oklar. Att konkursansökningen i städerna ansågs förfallen, om sökanden ej inställde sig, var självklart. Någon procedur, varigenom domstolen fick visshet om att konkursansökningen verkligen delgivits gäldenären, förekom ju icke. Men på landet, där ansökningsförfarandet i allt väsentligt var lika med det, som enligt gällande lag skall tilllämpas, var efter vad jag på sin tid inhämtade förhållandet ett annat. Medan vissa domare ansågo sig berättigade att företaga ansökningen till materiellt avgörande jämväl om parterna icke iakttagit inställelse, vågade sig andra icke på att döma till konkurs innan de på ena eller andra sättet lyckats skaffa sig visshet om att sökanden verkligen önskade fullfölja saken.
    Den oklarhet, som sålunda vidlådde 1864 års konkurslag, kom åtminstone formellt att kvarstå, eftersom 1921 års lag liksom sin föregångare ej giver annat uttryckligt besked än att gäldenärens utevaro ej hindrar bifall till konkursansökning.
    Av stor betydelse är emellertid det av LINDBERG omnämnda lagrådsuttalandet. Då den slutliga lagtexten redigerades i överensstämmelse med sagda uttalande, bör man vara berättigad att antaga, att lagen bör tolkas i enlighet med detsamma. Skulle tilläventyrs något i lagen förekommande stadgande, som från början avfattats i överensstämmelse med vad de till grund för lagen liggande förslagen innehöllo om att jämväl sökandens utevaro ej skulle hindra målets avgörande, kunna giva anledning till en mot nämnda uttalande stridande tolkning, skulle en motsättning föreligga, vilken dock, så vitt jag kan finna, måste uppfattas så, att det ej lyckats att överallt i lagtexten undanröja spåren av den äldre, övergivna ståndpunkten, men däremot icke så, att därigenom ändringen i 14 § skulle förlora sin betydelse.
    Av det sätt, varpå 14 §:s slutliga redaktion tillkommit, lärer man vara berättigad till den slutsatsen, att konkurslagen själv icke kan antagas innehålla något ståndpunktstagande i ifrågavarande spörsmål. Ett försök att, på sätt LINDBERG gjort, med tillhjälp av vissa stadganden i konkurslagen bevisa riktigheten av hans mening, bör därför på förhand vara dömt att misslyckas. 1 Detta innebär bland annat att den omständigheten, att sökanden skall ingiva delgivningsbevis, icke kan tillmätas någon direkt betydelse för sagda spörsmåls avgörande.

 

1 Däremot skulle han genom dessa stadganden på sätt förut antytts möjligen kunna leda i bevis, att konkurslagens redaktion ej blivit fullt konsekvent. De av LINDBERG åberopade stadgandena i 12 § 3 st. och 14 § kunna dock näppeligen i detta fall åberopas. De avse ju, så vitt nu är i fråga, blott att fastslå, att kallelse genom rättens försorg ej nödvändigtvis behöver ske och att sökanden bör vara beredd på att själv skaffa sig kännedom om tiden för rättens sammanträde. Se härom 1919 års konkurslagsförslag mot. sid. 163.

480 SVEN LAWSKI.Man har, på sätt lagrådet framhållit, endast att söka få fram vad som kan anses följa av allmänna rättsregler.
    Avgörande för spörsmålets lösning torde vara frågan, om konkursförfarandet är att betrakta såsom ett muntligt eller skriftligt förfarande. Är det senare fallet, torde väl böra antagas, att en materiell prövning måste komma till stånd även i fall av sökandens utevaro. Är det förra fallet, torde åter motsatsen gälla. 1
    För min del anser jag det uppenbart, att konkursförfarandet är muntligt. Ett gott stöd härför lämnar 9 § K. L., enligt vilken paragraf endast borgenärens fordran måste uppgivas i konkursansökningen, medan sökanden däremot ej behöver angiva konkursgrunden eller åberopa någon bevisning förrän vid handläggningen inför konkursdomstolen. En jämförelse mellan denna paragraf och 14 § U. L., enligt vilket stadgande i den normalt rent skriftliga lagsökningsproceduren bevisningens fogande vid ansökningen är en förutsättning för dennas upptagande till prövning, synes mig rätt väl illustrera skillnaden emellan ett muntligt och ett skriftligt förfarande.
    Det torde också ligga i sakens natur, att konkursförfarandet måste förutsätta muntliga förhandlingar. Vid samtliga konkursgrunder måste sålunda den ändring av förhållandena, som kan hava inträtt under tiden emellan konkursansökningens ingivande och underrättens utslag, beaktas av denna. Muntliga förhandlingar erfordras ock, därest sökanden sin rätt likmätigt i ansökningen allenast angivit sin fordran. Att, om sökanden i dylikt fall ej inställer sig, materiellt ogilla ansökningen, förefaller föga tilltalande. Uppenbart lärer vara, att behovet av muntliga förhandlingar väsentligen skärpts genom 1921 års lagstiftning.
    Om man sålunda rent allmänt sett kommer till det resultatet, att sökandens frånvaro bör föranleda, att ansökningen anses icke fullföljd, torde man dock icke våga, då uttryckligt stadgande saknas, under alla förhållanden tillämpa denna regel. Därest i visst fall domstolen i trots av utevaron har skälig anledning att antaga, att densamma icke kan betraktas såsom ett avstående från fullföljd av ansökningen, synes mig domstolen ock böra ingå i saklig prövning av denna. Har sökanden före förhandlingen inför rätten meddelat konkursdomaren, att han, ehuru förhindrad att inställa sig, dock fullföljer ansökningen, torde ett av de sålunda berörda undantagen föreligga. Likaså bör den omständigheten, att gäldenären inställer sig och medgiver ansökningen, böra betraktas såsom ett sådant. Dylika överväganden äro anledningen till att jag i mitt förenämnda arbete icke ansåg någon undantagslös regel kunna uppställas.
    Jämväl vissa praktiska synpunkter synas mig i detta sammanhang böra beaktas. Om på landet häradsrätten skall t. ex. ett par månader efter en konkursansöknings ingivande pröva densamma, torde väl ingen domare känna sig benägen att, utan någon som helst känning med parterna, bifalla ansökningen, även om de föreliggande hand-

 

1 Se härom TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen. 2 uppl. sid. 65; jfr ock AFZELIUS: Grunddragen av rättegångsförfarandet i tvistemål, sid. 67.

ETT SPÖRSMÅL ANGÅENDE FÖRSÄTTANDE I KONKURS. 481lingarna motivera ett sådant slut. Den skada, som ett oriktigt konkursbeslut kan medföra för gäldenären, är allt för stor för att man skulle finna det rimligt, att domstolen i ett dylikt fall utan vidare dömer till konkurs. Men någon anledning att behandla detta, för städerna icke uppkommande fall på annat sätt än sådana, därför handlingarna komma kort efter delgivningsbevisets ingivande, ger ju konkurslagen icke.
    Vidare bör beaktas, att det för den stora allmänheten icke torde vara möjligt att göra någon skillnad emellan förfarandet i tvistemål och i konkursansökningsmål. Att båda parternas utevaro medför avskrivning av tvistemål, är allmänt känt; risken för att en motsatt behandling av konkursansökningsmål skulle leda till rättsförluster, ligger då nära till hands. Att fall förekommit, i vilka domstol, som hyllat den av LINDBERG företrädda åsikten, meddelat konkursbeslut, sedan parterna träffat förlikning, är mig också bekant. Måhända kan min kommentar hava bidragit till resultatet, men jag är övertygad om att det skulle hava inträffat den förutan.
    Att det för domstolarna själva är praktiskt, att avskrivning, ej materiell prövning sker i här avsedda mål, torde vara otvivelaktigt. Till belysande härav må endast nämnas, att antalet av ifrågavarande anledning vid Stockholms R.R:tt avskrivna mål utgjorde under år 1923 589 och under år 1924 598.
    Till sist några ord om frågan, om man av hänsyn till sökanden bör söka bespara honom en inställelse. Att en sökande, om den LINDBERGSKA tolkningen vore riktig, annat än i undantagsfall skulle kunna våga att utebliva med den uppenbara risken att gäldenären inställer sig och gör sådana invändningar, att rätten måste avslå ansökningen, förefaller osannolikt. Några mera betydande fördelar erbjuder denna tolkning alltså icke sökanden, men den kan möjligen förleda honom att underlåta att inställa sig i fall, då hans närvaro är behövlig för bifall till hans talan. Och jag har svårt att förstå, att det ligger något obilligt i kravet på att den, som framställer ett för motparten så betydelsefullt yrkande som ett konkursyrkande, skall iakttaga inställelse vid rätten. 1 Kan detta krav verkligen anses mera obilligt än kravet på att käranden i ett vanligt skuldfordringsmål skall iakttaga sådan inställelse?

Sven Lawski.