Ett spörsmål rörande stämpelförordningen.2 Det upptagande av stämpelavgift enligt 2 kap. stämpelförordningen, som beträffande vissa "enskilda handlingar" i form av stämpelbeläggning sker i samband med deras behandling i de s. k. småprotokollen, granskas liksom upptagandet av arvsskatt och skatt för gåva i vederbörande hovrätt. Detta granskningsarbete utföres av advokatfiskalen samt den eller de tjänstemän, som enligt hovrättens arbetsordning fått sig arbetet ålagt,
och skall anordnas så, att för alla under ett år avlämnade protokoll granskningsarbetet kan vara fulländat senast inom slutet av det nästföljande året. De vid granskningen befunna felaktigheterna skola anmälas hos advokatfiskalen, som därefter har att avgöra vilken åtgärd som i anledning av anmärkningen bör vidtagas.
Det fall, då för hög stämpelavgift eller skatt uttagits, påkallar säkerligen endast undantagsvis något advokatfiskalens officiella ingripande; för den avgiftsskyldige avhjälpes missförhållandet antingen genom ansökan om återfående av erlagd stämpelavgift resp. restitution av skatt eller på det sätt att saken ordnas under hand mellan ämbetsmannen och den enskilde.
Större intresse, åtminstone från juridisk synpunkt, erbjuder det fall, då för låg stämpelavgift eller skatt uttagits och då, för den händelse rättelse icke sker, Kronan blir den lidande. För detta fall gäller nog i ännu större utsträckning än för förra fallet att missförhållandet avhjälpes genom sakens ordnande under hand, d. v. s. ämbetsmannen uppbär det felande beloppet av den enskilde och inlämnar till advokatfiskalen stämplar till motsvarande värde. Men för den händelse rättelse av någon anledning icke står att vinna på detta sätt, måste advokatfiskalen för bevakande av Kronans rätt låta anmärkningen föranleda ett hans officiella ingripande genom att underställa anmärkningen hovrättens prövning. Enligt den numera gällande lagstiftningen är advokatfiskalen berättigad att i detta avseende väcka talan i hovrätten mot såväl vederbörande ämbetsman som den enskilda parten.
Jämlikt 36 § 2 mom. stämpelförordningen, som enligt § 57 arvsskatteförordningen äger motsvarande tillämpning ifråga om arvs- och gåvoskatt, är advokatfiskalen befogad att, där han för bevakande av Kronans rätt finner sådant nödigt, i hovrätten föra talan mot enskild part om utgivande av felande stämpelbelopp. Någon särskild tid, inom vilken sådan talan mot enskild part skall anhängiggöras, finnes icke angiven, vid vilket förhållande man är hänvisad till de allmänna bestämmelserna om preskription av fordringsanspråk d. v. s. K. F. den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning. 1
För talan mot ämbets- eller tjänstemannen bestämmer samma § 36 mom. 2, att därest advokatfiskalen på grund av anmärkning vid granskningen finner anledning att anställa åtal för fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning, förfares på sätt § 50 stämpelförordningen stadgar. Denna stämpelförordningens § 50, som även den jämlikt § 57 arvsskatteförordningen äger motsvarande tillämpning ifråga om arvs- och gåvoskatt, lyder: "Åtal mot ämbets eller tjänsteman för överträdelse av denna förordning anhängiggöres och utföres i den ordning, som i avseende på åtal för tjänstefel i allmänhet är föreskriven; dock att tiden för anställande av åtal för fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning, för vilken enligt 35 § skall i hovrätt redovisas, beräknas till två år från den dag, då renoverat protokoll till hovrätten inkommit." Paragrafen
innehåller alltså dels ett allmänt stadgande, avseende varje överträdelse av förordningen, begången av ämbets- eller tjänsteman, och dels ett specialstadgande, avseende allenast stämpelbeläggning, varav granskning sker i hovrätt.
Om advokatfiskalen bestämmer sig för att föra talan mot ämbetsmannen, i stället för att föra talan mot den enskilda parten eller jämte det han för talan mot denne, förekommer det nog någon gång, att ansvarsyrkande framställes samtidigt med yrkande om ämbetsmannens förpliktande att gälda skadestånd d. v. s. utgiva det felande stämpelbeloppet. En sannolikt numera ganska allmänt erkänd förutsättning för ådömande av skadeståndsskyldighet i förevarande fall torde nämligen vara, att den förelupna felaktigheten befinnes vara av beskaffenhet att kunna betecknas såsom ämbetsfel. 1 Om alltså den tolkning av stämpel- eller arvsskatteförordningen, varå debiteringen grundats, icke prövas vara så felaktig, att ämbetsmannen anses därigenom hava gjort sig skyldig till ämbetsfel och förty underkastad ansvar, anses ämbetsmannen, änskönt debiterad stämpel befinnes lägre än vederbort, icke kunna lagligen förpliktas att ersätta Kronan skillnaden i stämpelavgift.2 Om av någon anledning advokatfiskalen emellertid icke framställer något ansvarsyrkande, torde detta icke i och för sig utesluta, att ett av advokatfiskalen mot ämbetsmannen framställt skadeståndsyrkande erhåller huvudsaklig prövning, ty den prövning av felaktighetens kvalitet, som är erforderlig, kan äga rum oberoende därav att ådömandet av straff är uteslutet i det särskilda fallet, vare sig därför att ansvar icke är yrkat eller av annan anledning. Och om ansvarsyrkande tillika med skadeståndsyrkande eller allenast skadeståndsyrkande framställes mer än två år efter det renoverat protokoll till hovrätten inkommit, torde den omständigheten att frågan om straff jämlikt andra punkten i § 50 stämpelförordningen förfallit icke utan vidare medföra, att Kronan är förhindrad att utkräva skadestånd av den, som är ansvarig för det fel eller den försummelse, som förorsakat skadan.
I två rättsfall, refererade i Svensk Juristtidnings rättsfallsavdelning, det ena i årgången 1923 (Rf Nr 44) och det andra i årgången 1925 (Rf Nr 33), har emellertid denna fråga, huruvida skadeståndsskyldighet kan ådömas på grund av försummelse i avseende å stämpelbeläggning, sedan tid för anställande av åtal för försummelsen tilländagått, besvarats olika. I det förra rättsfallet, avdömt i Hovrätten över Skåne och Blekinge i november 1922, besvaras spörsmålet, dock icke utan meningsskiljaktighet, jakande, under det att Göta hovrätt i det andra rättsfallet, avdömt i oktober 1924, enhälligt besvarar spörsmålet nekande.
I båda fallen, som gällde stämpelbeläggning i sammanhang med boupptecknings inregistrering, hade mer än två år förflutit mellan den dag, då det renoverade protokollet inkommit till hovrätten, och den dag, då advokatfiskalsämbetets memorial delgivits vederbörande. Yrkande om ansvar hade icke blivit framställt i någotdera fallet utan advokatfiskalen hade allenast yrkat i det förra fallet, att "enär rådhusrätten måste anses hava förfarit felaktigt vid arvsskattens beräknande och därigenom vållat att arvsskatten bruste med visst belopp, rådhusrättens ledamöter måtte jämte stärbhuset åläggas till Kronan utgiva det felande beloppet", och i det senare fallet, att "rådhusrättens ledamöter, vilka vid bouppteckningens inregistrering underlåtit tillse, att densamma belagts med stämplar till erforderligt belopp, måtte förpliktas hålla statsverket skadeslöst för dess förlust till följd av den otillräckliga stämpelbeläggningen och i sådant avseende utgiva visst belopp till laga fördelning". I det förra fallet invände vederbörande i sin förklaring, att advokatfiskalens rätt till talan jämlikt 50 § stämpelförordningen vore preskriberad, varemot i det senare fallet, efter referatet att döma, frågan om preskription synes hava iakttagits ex officio. Hovrätten över Skåne och Blekinge fann rådhusrättens ledamöter ansvariga för rådhusrättens "felaktiga" stämpelbeläggning av bouppteckningen och prövade, utan avseende å den av dem gjorda invändningen om preskription, lagligt förplikta dem att jämte stärbhuset gottgöra Kronan därigenom uppkomna förlusten. Göta hovrätt åter fann med stöd av 57 § arvsskatteförordningen och 50 § stämpelförordningen advokatfiskalsämbetet hava förlorat sin talan i målet.
Huvudstadgandet om förhållandet mellan åtalspreskription och skadeståndspreskription återfinnes i Rättegångsbalken 17 kap. 32 § sista punkten enligt lagrummets lydelse jämlikt Kungl. förordningen den 10 juni 1841 ("Genom vad sålunda blivit stadgat vare målsägande dock ej betaget att söka det skadestånd, vartill han eljest kan vara berättigad") och Strafflagen 6 kap. 7 §; det innebär, att den förra icke inverkar på den senare; de straffrättsliga och de privaträttsliga påföljderna av en handling äro ej av varandra beroende 1 och målsägandes rätt till skadestånd betraktas såsom en målsägandes av straffet oberoende fordringsrätt. Den omständigheten att i 6 kap. 7 § S. L. icke särskilt hänvisas till 5 kap. 18 § samma lag torde med hänsyn till vad vid strafflagens tillkomst förekommit 2 och enligt vad praxis 3 utvisar icke föranleda därtill, att annan regel gäller för brott av ämbetsman i allmänhet.4
Utgör då andra punkten i 50 § stämpelförordningen ett undantag från denna allmänna regel, avser med andra ord "åtal" här anhängiggörande av icke blott ansvarstalan utan även talan på skade-
stånd? För besvarandet av denna fråga torde det vara nödigt att söka utforska de närmare omständigheterna vid detta stadgandes tillkomst.
Stadgandet påträffas i alla den nu gällande stämpelförordningens föregångare från och med Kungl. Kungörelsen den 20 oktober 1848 angående stämplade pappersavgiften m. m. (Sv. F. S. 47/1848), där det i § 12, 4:o heter: "Tid att emot domare eller expeditionshavande anställa åtal för underlåten eller felaktig chartering i de fall Kungl. Cirkulärbrevet av den 11 februari 1847 omförmäler skall i varje fall beräknas till två år från den dag, då renoverat protokoll till hovrätten inkommit". I den närmast föregående stämpelförordningen, Kungl. Kungörelsen den 14 november 1845 (Sv. F. S. 41/1845), fanns däremot icke något motsvarande stadgande. Emellertid utfärdades den 11 februari 1847 ett kungligt cirkulär till hovrätterna angående vissa handlingars upptagande i särskilt protokoll för underlättande av kontrollen av charta sigillata m. m., vari det under 8:o hette: "Tid att emot domare eller expeditionshavande anställa åtal för underlåten eller felaktig chartering, varom här fråga är (bl. a. bouppteckning efter avliden person), skall i varje fall beräknas till två år från den dag, då renoverat protokoll till hovrätten inkommit". 1847—1848 års lagtima riksdags bevillningsutskott förklarade i sitt betänkande angående stämplade pappersavgiften (Nr 11), att ett stadgande motsvarande berörda mom. 8:o i 1847 års cirkulär borde inflyta såsom ett nytt moment i § 12 (om allmän tillsyn å författningens efterlevnad), och 1818 års stämpelförordning erhöll på detta sätt ovanberörda stadgande.
1734 års lag kände, i motsats till den föregående rätten, ej åtalspreskription för annat fall än våldtägt (Missgärningsbalken 22 kap.2 §). Men genom Kungl. förordningen den 20 januari 1779 infördes på nytt allmänna preskriptionsbestämmelser beträffande åtalsrätten, i det att 17 kap. 32 § Rättegångsbalken erhöll det innehåll, att alla brott med undantag för urbota brott ("brott varför ej kan bötas med penningar") och några särskilt uppräknade förbrytelser av bebeskaffenhet att kunna försonas med böter efter två års förlopp (tempus a quo: brottets begående) icke vidare kunde åtalas; övriga brott voro inpreskriptibla och någon femårspreskription fanns icke.
Dessa preskriptionsbestämmelser voro gällande, då berörda stadgande i 1847 års cirkulär och 1848 års stämpelförordning tillkom. Med hänsyn härtill torde man kunna våga påståendet, att stadgandet avsåg icke att för ifrågavarande förseelser stadga någon särskild preskriptionstid utan endast att fastställa en annan, senare tempus aquo, nämligen den dag då renoverat protokoll till hovrätten inkommit, än den vanliga: förseelsens begående. Stadgandet var ett undantagsstadgande i skärpande riktning och dess grund torde vara att söka i den omständigheten att först i och med det att renoverat protokoll inkommit till hovrätten förutsättningen för upptäckandet av vid stämpelbeläggningen begången felaktighet var för handen.
Då 1864 års strafflag senare införde jämväl femårspreskription för
vissa brott, ändrades icke ifrågavarande stadgande i stämpelförordningen, ehuru detta väl bort ske vid det förhållande att ifrågavarande förseelser skola bedömas enligt allmän strafflag, alltså jämlikt 25 kap. 17 § Strafflagen, för vilken förseelse åtalspreskriptionen jämlikt 5 kap. 18 § Strafflagen är fem år.
Med avseende fästat icke blott å vad här anförts utan även å dels ämbetsbrottens kvalificerade natur i allmänhet och dels det förhållande att stadgandet såsom undantagsstadgande bör tolkas restriktivt, torde man hava rätt att fordra synnerligen starka skäl för att godtaga påståendet, att lagstiftaren med ifrågavarande stadgande i stämpelförordningen avsett att införa en lindring i ämbetsmannens ansvar, något som skulle vara fallet om åt stadgandet gåves den tolkning att efter den bestämda tidens förlopp ämbetsmannen vore fri från såväl straff som skadeståndsskyldighet. Och det måste medgivas, att det skulle vara egendomligt, om ämbetsmannen skulle i detta fall vara fri från såväl straff som skadeståndsskyldighet efter två år från viss tidpunkt, under det att talan på annan felaktig stämpelbeläggning än den som granskas i hovrätt ävensom på varje annan av ämbetsman begången överträdelse, antingen av stämpelförordningen eller av annat lagstadgande, är i brist på särskilt stadgande underkastad allmänna regler i fråga om preskription såväl beträffande straff som skadeståndsskyldighet.
Hugo Ericsson.