Kontroll å häktningar. Genom kungörelse d. 23 okt. 1925 (SFS nr 430) ang. skyldighet för åklagare och polismyndighet att lämna vissa uppgifter ang. för brott häktade har föreskrivits, att åklagare eller polismyndighet, som beslutat om häktning av för brott misstänkt person, ofördröjligen skall insända uppgift därom enligt fastställt formulär till den länsstyrelse, varunder åklagaren eller polismyndigheten lyder. Ett likalydande exemplar av uppgiften skall fogas vid den i 1 § av lagen d. 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad föreskrivna anmälan. Sedan målet blivit avdömt, skall ny uppgift insändas av åklagaren i målet, och skola länsstyrelserna halvårsvis till justitiedepartementet insända förteckningar över de inkomna uppgifterna. Har länsstyrelse vidtagit åtgärd i anledning av inkommen uppgift, skall detta angivas i förteckningens anmärkningskolumn.
Det fastställda formuläret upptager följande häktningsskäl:
1. Å brottet kan efter lag icke följa ringare straff än straffarbete i två år.
2. Å brottet kan efter lag följa straffarbete, och det kan skäligen befaras att den misstänkte avviker.
3. Å brottet kan efter lag följa straffarbete, och det kan skäligen befaras att den misstänkte genom undanröjande av bevis eller egendom hindrar sakens tillbörliga utredning.
4. Å brottet kan efter lag följa straffarbete, och den misstänkte saknar stadigt hemvist eller yrke.
5. Å brottet kan efter lag följa fängelse; den misstänkte saknar stadigt hemvist, och det förekommer emot honom skälig anledning att han avviker.
6. Förordningen d. 16 febr. 1864 om nya strafflagens införande 19 § 7 mom.
Det eller de av ovan upptagna skäl, varpå häktningen grundas, understrykas av uppgiftslämnaren. Grundas häktningsbeslutet på flyktfara eller fara för bevisnings undanröjande eller därpå att den misstänkte saknar stadigt hemvist eller yrke (ovan punkt 2, 3, 4 eller 5), skola i formuläret i korthet angivas de omständigheter, på vilka häktningsmyndigheten stöder sin uppfattning, att dylikt häktningsskäl föreligger.
Interneringsmyndighet för samhällsfarliga brottslingar. I en nyligen utkommen akademisk programskrift har professor Johan C. W. Thyrén behandlat ämnet: "Vilken myndighet bör vara kompetent i fråga om beslut rörande internering av särskilt samhällsfarliga brottslingar?" Valet står enligt förf. mellan domstol, administrativ myndighet eller samverkan mellan dom-
stol och administrativ myndighet. De synpunkter, som härvid böra komma i betraktande, äro först hänsyn till individens rättssäkerhet och till fruktan för byråkratisk rättsskipning, därnäst synpunkten av likhet och jämnhet i tilllämpningen och slutligen synpunkten, att en verkligt ingående och personlig kännedom om brottslingen och hans antecedentier finnes representerad inom organet. Ett önskemål är därjämte, att samma organ, som ådömer interneringen, även övar uppsikt över internaten. Den första synpunkten kommer bäst till sin rätt genom att ådömande av internering sker av domstol, nämligen den domstol, som skall eller skulle hava ådömt vanligt straff för gärningen. Övriga synpunkter torde bättre tillgodoses genom en på lämpligt sätt organiserad enhetlig myndighet för hela riket, vilken bör vara sammansatt av en eller flera lämpliga representanter för fångvården, en eller flera erfarna kriminaldomare, någon fängelseläkare med psykiatrisk utbildning samt dessutom av ledamöter, som utan ämbetsställning eller speciell kompetens äga ett medborgerligt anseende.
Valet av beslutande organ är emellertid även beroende av frågan om interneringens förutsättningar. I detta avseende är att skilja mellan å ena sidan fullt tillräkneliga brottslingar och å andra sidan sådana, som visa större eller mindre avvikelser från det psykiskt normala, ehuru de ej hinna upp till sinnessjukdom eller idioti. Beträffande den förra gruppen är att märka, att för internering av kroniska förbrytare fordras svårare brottslighet. Dessutom måste fordras, att brottslingen redan undergått frihetsstraff under tämligen lång tid och således gjort sig personligen känd av fångvården, vilken omständighet talar för att interneringen för dessa fall beslutas av en enhetlig administrativ myndighet, däri fångvården är vederbörligen representerad. Vidkommande den andra gruppen, de halvabnorma, bör i fråga om deras internering uppställas mindre stränga villkor beträffande de förut begångna brottens och utståndna straffens svårhet än när fråga är om den normale brottslingen, enär permanent halvabnormitet utgör ett ganska starkt indicium för att brottsligheten är kronisk. Det är emellertid icke tillräckligt att den tilltalade är förminskat tillräknelig, för att han skall kunna tagas i förvar på obestämd tid, det fordras dessutom, att han kan anses vara samhällsfarlig. Vare sig sistnämnda förutsättning fritt fastställes in casu eller lagen fordrar några bestämda symptom på samhällsfarligheten, kan det icke gärna ifrågasättas att låta någon annan myndighet än domstol fatta beslut. Detsamma gäller, om ett förvaringsbeslut, såsom på vissa håll föreslagits, skall kunna fattas efter det att domen kommit till stånd och börjat verkställas, därest brottslingen under straffverkställigheten avslöjar sig såsom mer eller mindre abnorm.
Övervägande skäl tala alltså för, slutar förf., att beslut rörande förvaring av halvabnorma läggas i domstolens hand, även om beslut rörande internering av fullt tillräkneliga brottslingar överlämnas åt en enhetlig administrativ myndighet. För svenska förhållanden torde dock bästa lösningen beträffande de halvabnorma vara, att beslutet stöder sig på både domstolen och det enhetliga administrativa organet, så att domstolen icke får fatta beslut om förvaring, där ej det administrativa organet tillstyrkt åtgärden.
G. J.