Konferensen i Haag ang. industriellt rättsskydd. D. 8 okt.—6 nov. 1925 hölls i Haag en konferens för revision av den i Paris år 1883 antagna
Konferensen i Haag ang. industriellt rättsskydd. D. 8 okt.—6 nov. 1925 hölls i Haag en konferens för revision av den i Paris år 1883 antagna
NOTISER. 495och senast i Washington år 1911 reviderade konventionen ang. skyddande av den industriella äganderätten. Av de beslut, som fattades å konferensen, torde följande vara av särskilt intresse.
Enligt nu gällande konvention äger vederbörande, som i ett unionsland gjort ansökan om skydd av ifrågavarande slag, prioritetsrätt under viss tid för motsvarande ansökan i annat unionsland. Vid konferensen beslöts, att endast den första i unionsland gjorda ansökan skulle vara prioritetsgrundande. Detta överensstämmer med det svenska patentverkets praxis, vilken även gillats av regeringsrätten. Emellertid har på senare tid, särskilt i Tyskland, en annan åsikt gjort sig gällande, och även hos oss har HD:s pluralitet i ett visst mål uttalat sig i sådan riktning (N. J. A. 1917 s. 21).
I de flesta patentlagar stadgas skyldighet att utöva patenterad uppfinning, och är i ett flertal såsom påföljd för bristande utövning föreskriven patentetsförlust. Hos oss har alltsedan år 1902 denna påföljd uteslutande varit tvångslicens. Vid konferensen beslöts, att varje unionsland skulle hava rättighet att i sin lagstiftning meddela stadganden, som vore erforderliga för att förebygga de missbruk, som kunde bliva en följd av det sätt, varpå den genom ett patent förlänade uteslutanderätten utnyttjades; dock kunde i dessa stadganden endast för det fall föreskrivas patentets förlust, att beviljande av tvångslicens visat sig ej vara tillfyllest för att förebygga nämnda missbruk. — Detta beslut, som går i riktning mot den i den svenska lagstiftningen hävdade principen, torde få anses vara det betydelsefullaste på konferensen.
I fråga om mönsterskydd beslöts, att detsamma icke kunde förklaras förverkat på grund av att till det land, där sådant skydd åtnjötes, infördes föremål, som överensstämde med det skyddade mönstret.
Vidare förbundo sig unionsstaterna att vägra eller upphäva registrering av ett varumärke, som vore förväxlingsbart med ett märke, som vederbörande myndighet i det land, där registreringen sökes, anser därstädes vara "notoirement connue" såsom redan tillhörande ett annat unionslands medborgare och som av denne använts på samma eller likartade varor. — Något dylikt stadgande finnes icke i vår nuvarande lagstiftning. Emellertid har den numera upplösta patentlagstiftningskommittén i ett av kommittén uppgjort men ännu ej offentliggjort utkast till ny varumärkeslag vid sidan av registrering upptagit såsom grundande varumärkesrätt inarbetande inom landet av märke eller annan utstyrsel såsom i handeln gällande kännetecken för varor.
Föreskrifter mot obehörigt användande såsom varumärke av de särskilda staternas vapen, flaggor och andra emblem, ävensom officiella kontrollmärken och -stämplar äro införda i konventionen.
Vad slutligen angår illojal konkurrens, stadgas redan i nu gällande konvention, att unionsländerna förbinda sig att tillförsäkra dem, vilka tillhöra något unionsland, verksamt skydd mot illojal konkurrens. Vid konferensen i Haag tillades en förklaring, att varje handling, som strede mot god affärssed, innebure illojal konkurrens, ävensom att särskilt borde förbjudas handlingar, som vore ägnade att framkalla förväxling med en konkurrents varor, och oriktiga påståenden i näringsverksamhet, ägnade att misskreditera en konkurrents varor. — I vederbörande kommissions motiv till dessa bestämmelser säges, bl. a., att man blott såsom ett minimiexempel angåve de två grupper av handlingar, som man var enig om att inordna bland handlingar av illojal konkurrens.
E. B.