Processreformer utan lagändring. I enlighet med beslut av föreningen Sveriges häradshövdingar vid dess årsmöte d. 10 okt. 1925 har föreningens styrelse till rikets häradshövdingar utsänt följande
"P. M.
Frågan om koncentration i rättegång, så att denna ej genom onödiga uppskov förlänges mer än skäligt, men utredningen ändock blir den bästa möjliga, har under senaste tid varit föremål för ett allmännare livligt intresse särskilt med anledning av de anordningar, som i Askims m. fl. häraders domsaga vidtagits av häradshövdingen, numera statsrådet Karl Schlyter. Detta intresse har bl. a. tagit sig uttryck i de promemorior, som godkänts för tillämpning i Stockholm, Göteborg och Malmö av vederbörande rådhusrätter, och föreningen har nu ansett sig böra taga ställning till denna fråga samt undersöka i vad mån föreningen skulle kunna vidtaga åtgärder i angivna syfte.
Då det här gäller reformer inom ramen av gällande lagstiftning och denna sedan lång tid tillbaka lämnar domaren befogenhet att under fria former utöva en starkt processledande verksamhet, måste det beaktas, att det är ganska naturligt, att utövningen av denna befogenhet i ifrågavarande syfte blivit i hög grad beroende av det individuella initiativet i de olika domstolarna, och att en viss tradition i ett eller annat avseende tryckt sin prägel på rättegångsförfarandet i skilda delar av landet. Härvid har utan tvivel det rådande vikariatsystemet bidragit till att på en del håll detta initiativ icke kommit att göra sig gällande i önskvärd omfattning.
De maktmedel, som främst stå domaren till buds för rättegångens koncentration, äro dels föreläggande för part att vid visst vite eller äventyr av målets avgörande inkomma med slutligt yttrande eller bevisning, dels vägran att bevilja uppskov, då vägande skäl för sådant icke kunnat anföras, dels inkallande av part för personligt hörande, då anlitat ombud icke kunnat lämna tillfredsställande förklaringar eller erforderliga uplysningar. Där dessa maktmedel med kraft och urskillning användas och domaren dessutom leder förhandlingarna så, att de avgörande punkterna bli snarast möjligt klarlagda, torde i huvudsak vara gjort vad som under gällande rättegångsordning kan å domarens sida åtgöras för rättegångens koncentration. Härtill kunna emellertid läggas de i promemoriorna omnämnda åtgärderna att vid bestämmande av rättegångskostnaderna icke övervägande fästa avseende vid antalet inställelser utan vid omfattningen och beskaffenheten av det arbete i dess helhet, som å vederbörande parts sida nedlagts å målet, samt att ålägga den part, som vållar onödigt uppskov, att, även om han är vinnande i huvudsaken, ersätta motparten den kostnad, som genom sådant uppskov tillskyndats denne.
Utöver vad här sagts lärer det egentligen ankomma på parterna själva och deras ombud att tillse, att rättegången till tiden hålles inom så trånga gränser som möjligt, och i den mån varken lagstadganden eller rättens bestämmelser räcka till, blir man således hänvisad till parternas och deras ombuds goda vilja. Härutinnan innehålla utan tvivel promemoriorna och den offentliggjorda redogörelsen för förhållandena i Askimsdomsagan goda uppslag, och det är att hoppas, att dessa med stöd av den inflytelserika ställning, som Sveriges Advokatsamfund numera intager, skola småningom vinna erkännande och allmän tillämpning. Vad som här åsyftas är huvudsakligen,
att stämningsansökningen göres tydlig och fullständig,
att i vidlyftigare mål en avskrift av stämningsansökningen avlämnas å domsagans kansli,
att fullständigt svaromål avgives vid första rättegångstillfället,
att, där det finnes lämpligt, målet före huvudförhandlingen förberedes genom skriftväxling parterna emellan
samt att det även mellan rättegångstillfällen beredes parterna tillfälle till skriftväxling, då det finnes lämpligt.
Den för Stockholm antagna s. k. skriftväxlingsordningen, enligt vilken efter överenskommelse med parterna dessa vid ett eller flera rättegångstillfällen endast ingiva skrifter utan att inlåta sig i förhandling, torde emellertid icke kunna ifrågasättas såsom användbar vid häradsrätt.
I syfte att genom här omnämnda åtgärder medverka till ett allmännare iakttagande av behövlig koncentration i rättegång vill föreningen beträffande behandlingen vid häradsrätt av civila mål och av brottmål, i vilka allmän åklagare icke för talan, göra följande uttalande:
1. Stämningen. Stämningsansökan bör angiva kärandens yrkanden och grunderna därför så tydligt och uttömande, att med ledning därav fullständigt svaromål kan avgivas.
Om flera yrkanden framställas, böra dessa förses med bokstavs- eller sifferbeteckning, avsedd att underlätta hänvisningar i protokoll och skrifter.
I stämningsansökan böra parters namn, yrke och hemvist uppgivas så tydligt som möjligt, likaså kärandeombudets namn, adress och telefonnummer.
Samtidigt med stämningens uttagande bör å domsagans kansli lämnas avskrift av ansökningen.
Stämning bör om möjligt uttagas och delgivas så tidigt, att svaranden kan beräknas ha tillfälle att avgiva fullständigt svaromål å inställelsedagen.
Vid mottagande av stämningsansökan bör stämningsgivaren efter granskning av densamma, i händelse målet är av beskaffenhet att kunna avdömas tredskovis, men någon av de formella förutsättningarna härför saknas, underrätta vederbörande härom för att lämna tillfälle till komplettering innan stämning utfärdas.
2. Skriftväxling. Om svaranden ämnar avgiva skriftligt svaromål, bör detta helst inom viss i stämningsresolutionen utsatt tid å domsagans kansli avlämnas före inställelsedagen, samtidigt varmed ett exemplar tillställes käranden. Finner sig käranden böra bemöta svaromålet skriftligen, är det önskvärt, att även kärandens inlaga före inställelsedagen delgives såväl domsagans kansli som motparten.
Om skriftväxling mellan två rättegångstillfällen anses ägnad att påskynda rättegången, bör efter överenskommelse med parterna av rätten bestämmas viss tid, inom vilken den ena och den andra parten har att inlämna sin inlaga sålunda, att domsagans kansli och motparten vardera bekommer ett exemplar.
Skriftlig inlaga, som ingives vid rättens sammanträde, bör lämnas i två exemplar, varav det ena omedelbart överlämnas till motparten.
3. Förelägganden. Underlåter svaranden att tillfredsställande svara, förelägger rätten honom allt efter omständigheterna vid vite att vid nästa rättegångstillfälle avgiva fullständigt svaromål eller komma personligen tillstädes, men rätten kan ock, om det anses lämpligt, giva parterna slutligt föreläggande, d. v. s. förelägga dem att vid nästa rättegångstillfälle förebringa all den ut-
redning och bevisning, som de akta nödig, vid äventyr att vidare uppskov för sådant ändamål icke beviljas eller vid äventyr att rätten ändå finner sig oförhindrad att avgöra målet i befintligt skick.
4. Uppskov bör i regel beviljas endast på begäran av part, som kan anföra vägande skäl härför. Om uppskov begäres för vittnesförhör, bör angivas vittnets namn och vad vittnet skall höras om, varefter rätten prövar, om detta är av betydelse för målet. Äro parterna ense om uppskov, bör sådant ej förvägras med mindre särskilda skäl därtill föranleda.
5. Därest part anlitar ombud, som icke är fullständigt underrättat om målet eller som ej kan på tillfredsställande sätt lämna erforderliga förklaringar och uppgifter, eller om eljest skäl därtill föreligga, kan rätten inkalla parten till personlig inställelse.
6. Vid bestämmande av rättegångskostnadsersättning fästes icke övervägande avseende vid antalet inställelser utan vid omfattningen och beskaffenheten av det arbete i dess helhet, som från vederbörande parts sida nedlagts å målet. För part, som vållat onödigt uppskov, kan rätten efter omständigheterna nedsätta ersättningen för rättegångskostnaderna.»