JAN ERIC ALMQUIST. Det processuella förfarandet vid ägotvist. Studier över jordabalkens 14 och 15 kapitel. Akad. avh. Sthm 1923. Norstedt. 242 s. Kr. 10.oo.

 

    I sitt förslag till jordabalk har lagberedningen ej upptagit de i 14 och 15 kap. jordabalken av 1734 års lag införda processuella bestämmelserna rörande förfarandet vid ägotvist, enär dessa rätteligen ansetts höra till rättegångsordningen. Då en processreform är förestående och ifrågavarande svårtolkade bestämmelser delvis sammanhänga med den under omarbetning varande skifteslagstiftningen, har det varit ett lyckligt grepp av förf. att underkasta desamma en ingående rättshistorisk och kritisk undersökning.
    Under ständigt betonande av skillnaden mellan parcelltvister (tvister om ägor) och rågångstvister (tvister om bolstada skäl) har förf. först behandlat laga syn vid dessa båda slag av tvister och därefter urminnes hävd, för att slutligen övergå till frågan om förhållandet mellan laga syn och urminnes hävd vid ägotvister.
    I avdelningen om laga syn har förf., med utgångspunkt från romersk och äldre germansk, särskilt dansk rätt, lämnat en intressant redogörelse, huru hos oss synenämnden, synerätten, från att hava varit en av parterna eller under deras medverkan utsedd myndighet, som självständigt avgjorde ägotvistens sakliga sida, utvecklat sig till att bliva allenast en förrättning, varigenom den ordinarie domstolen förskaffar sig upplysning i målet (ett bevismedel), varvid förrättningen efterhand övergått till domstolen själv med dess vanliga sammansättning. I samband med denna redogörelse har förf. fått tillfälle rättshistoriskt belysa åtskilliga med laga syn i lägre instanser sammanhängande frågor, som fortfarande kunna vara av betydelse för vederbörande syneförrättare, ävensom redogöra för de förslag, som i samband med skifteslagstiftningens omarbetning gjorts beträffande den ändrade behandlingen av rågångstvister, vilka skulle överföras till behandling av ägodelningsrätt. Då förf. emellertid velat begränsa detta förfarande till rågångstvister i inskränkt mening,

54 GABRIEL THULIN.under det parcelltvisterna fortfarande skulle handläggas av de allmänna domstolarna, synes han ej tillbörligen hava beaktat det nära samband, som ofta föreligger mellan parcelltvister och de ärenden ägodelningsrätten skulle hava att behandla.
    Särskilt intresse knyter sig till förf:s redogörelse för synerätterna i högsta instans. Ingående har förf. redogjort för den ur den kungl. synerätten uppkomna riddarsynerättens historia; huru denna synerätt, som i handlingar nämnes först år 1631, utvecklats och tilllämpats, tills den, efter att en tid hava fört ett tynande liv, år 1849 upphävdes, varvid dess funktioner överflyttades på hovrätt och högsta domstolen, vilka numera själva äga utse synenämnd enligt föreskrifter, som i huvudsak kommit ur bruk och mot vilkas lämplighet förf. i flera punkter riktar en väl grundad kritik.
    I en särskild avdelning har förf., likaledes i anknytning till den nya skifteslagstiftningen, till behandling upptagit synerätter vid ägotvister mellan härad, län och landskap. Redogörelsen synes bestyrka att, om, på sätt nu föreslagits, regler om publik gränsbestämning ej skulle upptagas i skiftesförfattningarna, särskilda regler i allt fall därom måste meddelas, framförallt om 1766 års cirkulär angående länsgränssynerätter upphäves.
    I avdelningen om urminnes hävd lämnar förf. en vägledande framställning om detta instituts begrepp, förutsättningar och bevisning och belyser i samband därmed kritiskt lagberedningens förslag att ej i sin jordabalk upptaga institutet urminnes hävd. För egen del anser förf. några verkliga skäl ej föreligga, som kunna motivera ett upphävande av innehållet i 15 kap. J. B., såvitt detsamma avser urminnes hävd vid ägotvist.
    Förf. övergår slutligen till besvarande av den omdebatterade frågan, om vid parcelltvist rå och rör eller urminnes hävd har prevalens. Den rättshistoriska utredning förf. lämnat synes giva stöd för riktigheten av den uppfattning, till vilken förf. anslutit sig, eller att rågången, där konflikt med urminnes hävd i bevisningshänseende kan inträffa, endast utgör en presumtion för den privata äganderätten, en presumition, som vid parcelltvist bortfaller, så snart urminnes hävd visats.
    I en kort recension av en avhandling av förevarande art är det givetvis ej möjligt att närmare ingå på detaljer. I det hela visar emellertid avhandlingen, att förf. gått till sitt arbete med synnerligen goda förutsättningar för rättshistorisk forskning och med en sådan ingående kännedom om våra kamerala förhållanden, som är en nödvändig förutsättning för en fruktbringande behandling av vår jordbruksrätt. Det är därför att hoppas, att förf. även i fortsättningen skall få tillfälle ägna denna viktiga del av vår rätt sitt forskningsarbete.


Gabriel Thulin.