Samhällets barnavård. Det var GETZ, som skrev den norska lagen av 1896 om behandling av forsømte barn, vilken övat så stort inflytande på de övriga skandinaviska ländernas barnavårdslagar: den danska av 1905 — vilken år 1922 avlösts av en ny — och 1902 års svenska lag om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn — vilken år 1924 efterträtts av lagen om samhällets barnavård.
    Då de svenska lagstiftarna år 1902 trädde i de norskas fotspår och skänkte sitt land dess första barnavårdslag — förut hade lagbestämmelser på detta område saknats — skedde det tyvärr med en så stor försiktighet, att lagstiftningens effektivitet icke blev den avsedda. Det då föreliggande kommittéförslaget blev nämligen på en viktig punkt i avsevärd mån försvagat genom att regering och riksdag följde en inom kommittén avgiven reservation, enligt vilken barnavårdsverksamheten i regel förlades till den kommunala skolmyndigheten i stället för till en särskilt för ändamålet tillsatt myndighet, såsom skett i Norge och senare skedde i Danmark. Jag tror icke man tar fel, då man tillskriver denna olyckliga anordning den huvudsakliga skulden till att lagen i stora delar av landet blivit högst obetydligt tillämpad. Jämväl i övrigt hade lagen vissa brister: viktiga kategorier av barn lämnades utan skydd eller erhöllo sådant under otillräcklig tid. Även den samtidigt antagna fosterbarnslagen— denna likaledes den första på sitt område i vårt land — var i organisatoriskt hänseende mindre lyckad, i det den förlade fosterbarnskontrollen väl icke till skolmyndigheten men till en annan av viktiga uppgifter förut tyngd myndighet, nämligen hälsovårdsnämnden, varjämte den i allt för begränsad omfattning gav möjlighet till övervakning av fosterbarnen. Kommer härtill, att enligt fattigvårdslagstiftningen viktiga barnavårdsuppgifter anförtrotts åt en tredje arbetstyngd myndighet, fattigvårdsstyrelsen, och att behandlingen av de minderåriga förbrytarna åvilar de allmänna domstolarna, så inses lätt, att även om den samhälleliga barnavården på vissa orter, framför allt i de större städerna, varit förtjänstfullt ordnad, detta skett snarare trots bristerna i den lagstadgade organisationen än tack vare några förtjänster hos densamma. På andra håll har barnavårdsverksamheten varit ringa. Också har i en i Finland utgiven officiell publikation det svenska barnskyddet betecknats såsom jämte det finska — vilket icke har stöd av någon barnavårdslagstiftning — stående på en lägre ståndpunkt än vår tids kulturländers i övrigt. Den redan några få år efter antagandet av 1902 års barnavårdslag-

SAMHÄLLETS BARNAVÅRD. 63stiftning framträdande opinionen beträffande nödvändigheten av genomgripande reformer på barnavårdslagstiftningens område har till sist varit stark nog att framtvinga den omfattande revision av denna lagstiftning, som kommit till uttryck i den av 1924 års riksdag antagna barnavårdslagen. Att just denna riksdag kunnat fatta beslut även på två andra för barnen betydelsefulla lagstiftningsområden — förmynderskapslagstiftningen och lagstiftningen om minderåriga förbrytare — är blott en händelse, som ser ut som en tanke; något samarbete vid utformandet av dessa tre lagkomplex har nämligen icke ägt rum.
    Under senare tid har man i flera länder strävat efter att i så stor omfattning som möjligt i en lag sammanföra alla lagbestämmelser, som röra barn. Såsom anmärkningsvärda exempel i detta hänseende kunna nämnas den engelska Children act av 1908 och den tyska lagen om ungdomsvård av 1922, ehuru ingen av dessa lagar innebär kodifikation av barnavårdslagstiftningen i dess helhet.
    Så är givetvis icke heller fallet med avseende å den nya svenska barnavårdslagen, men den har gått ett stycke på vägen i fråga om koncentration, i det i densamma ha sammanförts stadganden om behandling dels av barn, som äro misshandlade, vanvårdade eller utsatta för annan fara till liv eller hälsa, dels av barn, som äro vanartade eller i fara att bliva det, dels ock av fattiga barn, som behöva vård utanför hemmet, ävensom bestämmelser om kontroll över fosterbarnsvården. Lagen träder sålunda i stället för 1902 års lagar om vanartade barn och om fosterbarn samt vissa bestämmelser i fattigvårdslagen och innehåller därutöver en del stadganden, som sakna motsvarighet i äldre lag.
    Jämsides med kravet på kodifikation av tidigare spridda lagbestämmelser om barnavård har i ett flertal länder gått en strävan efter centralisering hos en enda sakkunnig myndighet av hela eller största möjliga del av den samhälleliga barnavårdsverksamheten. Även hos oss har denna fråga livligt diskuterats, och man har, bl. a. på kriminalistiskt håll1, förordat ungdomsvårdsorgan för befattning med icke blott vårdslösad och vanartad utan även brottslig ungdom och med befogenhet jämväl att ådöma straff, så länge brottslingen befinner sig i minderårighetsåldern.
    Det är tydligt, att f. n. mycket små utsikter förefinnas att i vårt vidsträckta och glest befolkade land skapa ungdomsvårdsorgan, kompetenta att taga befattning med, förutom den egentliga barnavårdsverksamheten, även de minderåriga förbrytarna, och något sådant har icke varit ifrågasatt vid den nya barnavårdslagens utformande. Uppgiften har varit långt blygsammare men icke desto mindre betydelsefull nog: en koncentration hos en enda, i regel särskilt tillsatt kommunal myndighet, barnavårdsnämnden, av den förut på tre myndigheter — skolråd eller folkskolestyrelse (undantagsvis särskild barnavårdsnämnd), hälsovårdsnämnd (kommunalnämnd, särskild fosterbarnsnämnd) och fattigvårdsstyrelse — fördelade, nu ytterligare

 

1 THYRÉN, Principerna för en strafflagsreform I s. 149 f.

64 RAGNAR VON KOCH.vidgade barnavårdsverksamhet, som, på sätt ovan nämnts, regleras av den nya lagen.
    En annan betydelsefull nyhet i denna består däri, att den åldersgräns, intill vilken samhället äger ingripa vid vanart hos barn, höjts från 15 (i undantagsfall 16) år till 18 år, i sammanhang varmed minimiåldern för behandling enligt lösdrivarlagen höjts från 15 till 18 år. Denna reform, som länge påyrkats från intresserat håll, har under riksdagsbehandlingen såsom särskilt viktig framhållits av vederbörande lagutskott, vilket betonat, att kravet på skydd för vilsekommen ungdom intill 18 år icke blott ur humanitär synpunkt vore välgrundat utan även ett uttryck för en fullt riktig uppfattning om nödvändigheten för samhället att genom förebyggande åtgärder söka skydda sig mot brottslighet och andra asociala tendenser.
    Vid denna reforms genomförande har man emellertid haft att taga hänsyn till en omständighet, som kunde tänkas föranleda olägenheter. Så länge barnavårdsnämndens befogenhet att ingripa upphör vid samma åldersgräns, där domstolens befogenhet tager vid, kan konflikt mellan barnavårdslag och strafflag ej uppstå. Barnavårdsnämnden har då att behandla alla fall av vanart hos ungdom under straffmyndighetsåldern, även om vanarten tagit sig uttryck i gärning, som, begången av äldre personer, vore belagd med straff. Men genom att nu åldersgränsen för barnavårdsnämndens ingripande höjts till 18 år, under det att straffmyndighetsåldern bibehålles vid 15 år — tanken på dess höjande har avvisats av ungdomsbrottslighetskommittén, och dess ståndpunkt i detta hänseende har godtagits i 1924 års proposition rörande minderåriga förbrytare — kunna en del årsgrupper komma under såväl barnavårdsnämnds som domstols behandling; tvekan kan därför stundom uppstå, vilkendera som böringripa. Hur skall en dylik konflikt lösas?
    I Danmark och Norge har åklagarmyndigheten tillerkänts viss rätt att avgöra, om åtal bör ske; kommer sådant ej till stånd, ingriper vergerådet. Men denna utväg har vid barnavårdslagförslagets framläggande avvisats av föredragande departementschefen, vilken dock icke ansett, att skyddsuppfostran — den behandling, varom barnavårdsnämnden äger förordna — skall vara fullständigt utesluten i de fall, då brottslig gärning begåtts av ungdom i åldern 15—18 år. Är brottet ett utslag av vanart — vilket dock icke alltid kan anses vara fallet — och åtalas det ej av åklagare eller målsägare, kan barnavårdsnämnden ingripa enligt barnavårdslagen, om nämnden anser skäl därtill föreligga; är så ej fallet och hör brottet under allmänt åtal, kan nämnden göra anmälan hos vederbörande åklagare, där så prövas lämpligt. Skyddsuppfostran får dock aldrig stå ivägen för verkställighet av domstols beslut om straff eller tvångsuppfostran. Enligt i barnavårdslagen givna regler skall nämligen beslut om skyddsuppfostran förfalla, då verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom antingen barn dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande meddelats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller barnet eljest dömts till

SAMHÄLLETS BARNAVÅRD. 65fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, eller anstånd med barnet villkorligt ådömt fängelsestraff eller straffarbete förklarats förverkat. Däremot skall skyddsuppfostran fortgå, om barnet dömts villkorligt eller till böter, till vilkas gäldande tillgång finnes. Och har barnet dömts till böter, som på grund av bristande tillgång skola förvandlas till fängelse, skall skyddsuppfostran allenast för tillfället avbrytas för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter vidtager.
    Det är icke omöjligt, att till följd av de nu refererade bestämmelserna en del lindrigare fall, som hittills behandlats av domstol enligt strafflagen, hädanefter komma att handläggas av barnavårdsnämnd enligt barnavårdslagen, ett resultat, som icke torde vara att beklaga. Det framhålles ofta av de på förevarande område verksamma, särskilt av de psykiatriskt sakkunniga, att det i själva verket sällan kan konstateras någon artskillnad mellan å ena sidan de barn, som av domstol sändas till de allmänna uppfostringsanstalterna, och å andra sidan de barn, vilka av barnavårdsnämnd omhändertagas och överlämnas till skyddshem; att vanarten i vissa fall tager sig uttryck i brottslig gärning beror, framhålles det, oftast närmast på en tillfällighet.
    Om man ur åtskilliga synpunkter med fog kan beklaga den skarpa åtskillnad, som i vårt land gjorts mellan de båda olika slagen av uppfostringsanstalter — de allmänna uppfostringsanstalterna, som mottaga de för brott dömda, och skyddshemmen, där de allenast vanartade uppfostras — så kan det med tillfredsställelse konstateras, att den nya lagen öppnat åtminstone en obetydlig förbindelseled mellan de båda slagen av anstalter. Det stadgas nämligen i lagen, att skyddshemselever över 15 år, som visat särdeles svår vanart, må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt. Av flera skäl, på vilka jag nu ej kan ingå, torde denna bestämmelse innebära ett framsteg. Den ingår för övrigt såsom ett led i den genom lagen införda specialiseringen av uppfostringsverksamheten.
    Hittills har mot föräldrar, som misshandla eller i kroppsligt hänseende grovt vanvårda sina barn, kunnat inskridas endast med anlitande av strafflagens bestämmelser om misshandel samt 1917 och 1920 års familjerättslagstiftnings stadganden om vårdnadens överflyttande från båda föräldrarna eller en av dem. En avsevärd inskränkning i möjligheten av ett straffrättsligt förfarande har vidare förelegat i stadgandet i 14 kap. 45 § strafflagen om att vissa misshandelsbrott ej få åtalas annat än efter angivelse av målsägande, d. v. s., då det gäller brott av föräldrar mot barn, av föräldrarna själva. Denna bestämmelse har nu i sammanhang med barnavårdslagens antagande så till vida modifierats, att åklagaren, då fråga är om brott mot den, som ej fyllt 16 år, tillerkänts åtalsrätt även då brottet av barnavårdsnämnd angives till åtal.
    De nyss anförda stadgandena om vårdnadens överflyttande äro i praktiken förenade med den olägenheten, att det alltid måste förflyta en viss icke allt för kort tid, innan beslut om vårdnadens

 

5 — Svensk Juristtidning 1925.

66 RAGNAR VON KOCH.överflyttande hinner av domstol meddelas. Och då 1902 års lag ej bereder skydd mot andra faror än sådana av moralisk art (vanart hos barnet, försummad uppfostran från föräldrarnas sida), och det stundom med bästa vilja i världen icke lyckats att rubricera ett barn (t. ex. ett spädbarn) såsom vare sig vanartat eller sedligt försummat, ha barnavårdsnämnderna mången gång befunnit sig i den pinsamma situationen att nödgas lämna kroppsligt vanvårdade barn åt deras öde. En nu i barnavårdslagen införd bestämmelse om rätt för barnavårdsnämnden att ingripa, i händelse barn i föräldrahemmet misshandlas, allvarligt vanvårdas eller utsättas för annan fara till liv eller hälsa, kommer därför att fylla ett länge känt behov.
    Då bestämmelserna om vårdnadens överflyttande tillkommo, fanns sedan år 1902 möjlighet att i vissa fall skilja barn från föräldrarna, och dessa båda möjligheter ha därefter bestått sida vid sida. Föräldrarna kunna sålunda angripas så att säga från två fronter, dels på civilrättslig väg och dels på offentligträttslig. Frågan, vari skillnaden mellan dessa båda åtgärder består, besvaras av lagberedningenså, att därigenom att ett barn enligt 1902 års lag skiljes från hemmet och för vård och fostran sättes i annat enskilt hem, barnhem eller skyddshem, föräldrarna icke förlora den rättsliga vårdnaden, om ock de i vårdnaden ingående särskilda befogenheterna enligt sakens natur i allmänhet måste vila, under det barnet sålunda är skilt från hemmet, liksom de suspenderas, om barnet intages i straff eller tvångsuppfostringsanstalt. I detta hänseende intager den nya barnavårdslagen principiellt samma ståndpunkt som 1902 års lag, varför lagberedningens uttalande kan tillämpas även på den nya lagen.
    Bland viktigare nyheter i lagen vill jag vidare framhålla följande. Den åldersgräns, intill vilken må ingripas beträffande barn, som äro i fara att bliva vanartade ("i sedligt avseende försummade" enligt gällande lags terminologi), har höjts från 15 till 16 år. — För skyddsuppfostran omhändertagna barn kunna kvarhållas till 18 år, i vissa fall till 21 år. — Åt den villkorliga utskrivningen har lämnats ökat utrymme. — Fosterbarnsbegreppet — och därmed även möjligheten att kontrollera fosterbarnsvården — har väsentligt utvidgats. Såsom fosterbarn anses nämligen enligt den nya lagen alla barn under 16 år, som mot ersättning fostras hos annan än föräldrar eller förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, samt, även om ersättning ej utgår, alla barn i nämnda ålder, som äro intagna i barnhem. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden besluta, att även barn, som, enligt vad nyss nämnts, ej är att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom sådant. — Åt de hittillsvarande, i vissa hänseenden otillfredsställande bestämmelserna om förbud att mottaga fosterbarn har genom skärpningar och utvidgningar givits ökad effektivitet. — Den kommunala barnavården har i ekonomiskt hänseende frigjorts från fattigvården; barnavårds-

 

1 Förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken IV s. 439 f.

SAMHÄLLETS BARNAVÅRD. 67nämnden skall hava sin egen fullständiga stat och själv vidtaga åtgärder för att få sina kostnader ersatta. — Föräldrarna hava gjorts ersättningsskyldiga för samhällets kostnader för deras omhändertagna barn under 16 år, även om dessa omhändertagits för skyddsuppfostran. En viss högsta gräns för denna ersättningsskyldighet skall dock av Kungl. Maj:t bestämmas.
    Av intresse såsom innebärande bl. a. ett, såsom man får hoppas, betydelsefullt komplement till lagen om barn utom äktenskap är till sist ett stadgande, att den, som försummar sin underhållsskyldighet mot sitt barn under 16 år, kan under vissa förutsättningar föreläggas arbete i arbetshem eller annorstädes, även om det allmänna ej behövt ingripa genom fattigvårds meddelande eller barnets omhändertagande. Såväl från städerna som från landsbygden har ofta påtalats, att myndigheterna i många fall stå praktiskt taget maktlösa vid försök att av fäder till barn utom äktenskap uttaga underhållsbidrag, vilka de äro pliktiga att erlägga enligt dom eller avtal. Då mödrarna varit i stånd att genom sitt arbete förtjäna så pass mycket, att de icke kunnat få fattigvård för barnen, har arbetsföreläggande enligt fattigvårdslagen ej kunnat tillgripas; gjorda försök att medelst utmätning, konkurs eller införsel utfå underhållsbidragen hava tillföljd av diverse förfaranden från fädernas sida ofta misslyckats. Såsom förutsättning för tillämpning av det nu ifrågavarande stadgandet har uppställts, att den på grund av dom eller avtal underhållspliktige av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra underhållsplikten och därigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande. I måhända icke så få fall bör det på grund av detta stadgande bliva möjligt att tillgripa ett arbetsföreläggande. Och ett sådant har, enligt vad erfarenheten från fattigvårdens område utvisar, en förunderlig kraft att förmå eljest enligt uppgift helt utblottade men i själva verket tredskande försörjare att anskaffa så pass mycket pengar, att en mindre angenäm sejour i arbetshemmet kan undvikas.

 

    Innan jag slutar denna uppsats, kan jag icke avhålla mig från att nämna, att densamma egentligen borde hava varit skriven av en annan penna än min. Såväl redaktionen som jag ha nämligen förgäves sökt förmå fröken Gunhild Almén att i sin broders tidskrift lämna en redogörelse för resultatet av ett lagstiftningsarbete, vari hon gjort en så betydelsefull insats.

Ragnar v. Koch.