Juristutbildningen. Frågan om de unga juristernas utbildning har ganska länge varit aktuell och särskilt framträtt i form av yrkande på bättre kvalificerade rättsbildade biträden i domsagorna, men även tagit sig uttryck i anmärkningar mot hovrättsjuristers bristande allmänerfarenhet. Redan 1906 års riksdag klagade över, att häradshövdingarnas viktiga tjänsteåligganden under avsevärda tider utfördes av oerfarna vikarier; och förhållandena blevo därefter allt sämre såväl genom väsentlig ökning av domsagoarbetet som genom förkortning av den tid, varunder de unga juristerna ägnade sig åt detsamma. De under den svåraste kristiden tillkomna domsagostadgorna buro prägel av sin tid och förbättrade ingalunda förhållandena. Efter nytt initiativ av årets riksdag är frågan om juristutbildningen ånyo överlämnad till sakkunniga för utredning.
    Domsagostadgorna hava sökt lösa svårigheterna — ej genom förbättrad ut-

bildning för de unga juristerna — utan huvudsakligen genom uppdelning av domargöromålen i arbeten av enklare beskaffenhet och sådana av mera komplicerad art, vilka senare man velat i största möjliga omfattning förbehålla de ordinarie häradshövdingarna. Fördelningen är ingalunda i allt lycklig, särskilt vill jag anmärka, att just den första handläggningen av tvistemål kräver stor processledande verksamhet av häradsrättens ordförande, samt att lagfartsärenden ganska ofta under nuvarande utrednings- och övergångstid fordra helt annan erfarenhet, drift och ordning, än som nuvarande biträden i allmänhet besitta.
    En tanke att genom de unga juristernas cirkulation mellan häradsrätter och hovrätter förbättra deras utbildning har jag velat se i domsagostadgornas bestämmelser om vissa maxima av underdomarmeriter före tjänstgöring såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller såsom revisionssekreterare. Tyvärr har någon cirkulation ej kommit till stånd, åtminstone ej i Göta hovrätt, varest endast uppehållits arbetsordningens fordran på 5 ting eller allmänna tingssammanträden för förordnande till assessor, och varifrån ej till häradsrätterna återkommit andra jurister än sådana som befunnits olämpliga i hovrätten.
    Domstolarnas eget intresse i juristutbildningen är naturligen begränsat till deras behov att erhålla väl kvalificerade medarbetare i desamma; och måste alltså detta intresse vid ordnande av domstolarnas biträdesfråga gå framför det visserligen betydande samhällsintresset, att även jurister, som hava för avsikt att ägna sig åt andra levnadsbanor, bliva i tillfälle förvärva kännedom angående domstolarnas arbetssätt. Med få ord, juristutbildningen vid domstolarna måste i främsta rummet inriktas på fyllandet av deras eget behov av skolade krafter. Särskilt är detta av vikt för häradsrätterna. Arbetsbördan i domsagorna är mycket olika; och i ett stort antal av dem är arbetet så omfattande, att om fordringarna på dess beskaffenhet ej skall allt för mycket eftergivas, häradshövdingen måste till medarbetare hava ett rättsbildat biträde, som utan handledning i detalj kan på något så när tillfredsställande sätt utföra arbeten av mera ofta återkommande, ej särskilt komplicerad art. Häradshövdingen i en sådan domsaga är alltså ingalunda betjänad av notarier, som lämna domsagan så snart de förvärvat någon säkerhet i arbetet. Det torde även ligga i hovrätternas intresse, att deras ledamöter förvärvat en betydande erfarenhet i rättslivets olika skiftningar vid underdomstolarna, något som ej kan ersättas genom läsning av handlingar i hovrätterna.
    Om man utgår därifrån, att såväl vice häradshövding som hovrättsassessor bör vara fullt utbildad domstolsjurist, ligger nära till hands att för dem bägge uppställa samma meritfordringar. Jag skulle vilja föreslå, att för dem båda härutinnan kräves såsom minimum 50 fullständiga rättegångsdagar, ett års domarämbete och ett års hovrättsadjunktion. Då i många domsagor tingssammanträdena nu av olika anledningar uppdelas på väsentligen flera rättegångsdagar än som är behövligt, bör naturligen härtill tagas hänsyn vid meritberäkningen, kanske genom en klassindelning av domsagorna. Ovan föreslagna meriter torde kunna förvärvas inom skälig tid vid tjänstgöring i våra större domsagor, därest för dessa domsagostadgans bestämmelse om ledighet för häradshövding från högst 3 allmänna tingssammanträden årligen upphäves. Det är ju orimligt fordra, att häradshövdingen i en sådan arbetstyngd domsaga skall själv årligen hålla 7 allmänna tingssammanträden, vart med exem-

pelvis 3 fullständiga rättegångsdagar, således 21 sådana dagar jämte allt annat arbete i proportion. Till jämförelse kan nämnas, att en häradshövding med tingssammanträden på en knapp rättegångsdag får endast 7 sådana om året med övrigt arbete i förhållande härtill. Därest någon viss regel beträffande häradshövdings rätt till ledighet anses böra bestämmas, torde även av detta skäl en klassificering av domsagorna vara erforderlig.
    Frågan, i vilken ordning nämnda, för vice häradshövdingar och hovrättsassessorer föreslagna meriter böra förvärvas, torde vara av mindre betydelse. Naturligen bör tjänstgöringen börja med auskulterande å domsagokansli. Nuvarande kompromissbestämmelsen i domsagostadgan, att notarie icke får hålla flera än 3 allmänna tingssammanträden före tjänstgöring såsom ledamot eller fiskal i hovrätt, bör säkerligen ej återkomma i den förväntade domsagostadgan nr 3; anses en notarie kunna hålla 3 tingssammanträden på ett tillfredsställande sätt, bör han även hava förmåga att hålla flera sådana. Huruvida bestämmelsen bör ändras därhän, att tjänstgöring såsom ledamot eller fiskal i hovrätt bör föregå varje hållande av allmänt tingssammanträde, är en mera tvivelaktig fråga. Notarier, som icke hållit allmänna tingssammanträden, torde säkerligen med endast få lysande undantag sakna förmåga att tillgodogöra sig vad som kan inhämtas av arbetet i hovrätterna, såvida detta icke anordnas fullt skolmässigt för dem, men härför torde de flesta hovrättsledamöter sakna intresse, och i varje fall skulle detta för dem vara synnerligen tidsödande. En fördel skulle dock vinnas genom en sådan anordning, nämligen att det avsevärda antal notarier, som av olika anledningar äro för domargöromål olämpliga, skulle förhindras hålla allmänna tingssammanträden, under det att de för närvarande av personliga hänsyn erhålla häradshövdingars förslag och i följd härav hovrätternas förordnande till sådana förrättningar. Principiellt torde icke något kunna anmärkas mot fordran på tjänstgöring såsom fiskal eller ledamot i hovrätt före hållandet av allmänna tingssammanträden, då det väl ostridigt är mindre krävande att i samråd med andra jurister under en rikligt tillmätt tid läsa handlingar och därom bestämma sin mening än att såsom ensam jurist föra ordet i offentliga partsförhandlingar med skyldighet till processledande verksamhet och ofta till omedelbart beslut. Frågan, huruvida tjänstgöring i hovrätt bör föregå hållande av allmänt tingssammanträde, kompliceras särskilt därigenom, att det nu gäller bestämma villkoren för kvinnliga juristers tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra ordet i underrätt på landet.
    Några vidare spärrbestämmelser än de förut berörda torde icke behövas för juristutbildningens ordnande, utan endast verka hämmande. Domaraspiranterna skulle säkerligen komma att placeras där, varest deras arbete behöves samt de kunna erhålla för vice häradshövding och hovrättsassessor behövliga meriter. Övriga unga jurister finge auskultera i de domsagor, vilkas häradshövdingar vilja underkasta sig det med deras handledande förenade arbete. För lämplig arbetsfördelning å domsagokanslierna böra alla där anställda jurister — andre notarier, förste notarier och biträdande domare — vara skyldiga utföra av häradshövdingarna anvisade arbeten utan någon reglering härutinnan i domsagostadga eller annan författning.
    Nuvarande avlöningsbestämmelser för de i domsagorna och hovrätterna anställda unga juristerna äro synnerligen invecklade och förändras allt som

oftast genom kungl. beslut. De torde lämpligen böra förenklas därhän, att först lämnas viss grundavlöning eller auskultantstipendium och därtill två eller tre tillägg allt efter som vissa mått meriter erhållits, alltså ingen större eller mindre avlöning för de olika anställningar, som de unga juristerna kunna tillfälligtvis innehava — andre notarie, förste notarie, biträdande domare, vikarierande domhavande, hovrättsamanuens, biträdande fiskal, andre fiskal, förste fiskal, adjungerad ledamot eller e. o. assessor samt även vattenrättsamanuens och vattenrättssekreterare. Första villkoret för verklig cirkulation är naturligen, att icke domaraspirant vid något förordnande erhåller högre avlöning än med honom i meriter jämställda auspiranter vid andra förordnanden; det enda undantag, som därvid kan medgivas, är i fråga om kallortstillägg uti de nordligaste domsagorna.
    Därest, på sätt ovan skisserats, en verklig cirkulation mellan häradsrätter och hovrätter kommer till stånd för domaraspiranter, samt uppdelningen mellan lantdomarbanan och hovrättsbanan sålunda bliver för dem uppskjuten till en avsevärt senare tidpunkt än för närvarande, anser jag de nu skarpt anmärkta missförhållandena vid domstolarna kunna till väsentlig del undanröjas. Arbetsfördelningen mellan häradshövdingarna och deras rättsbildade biträden skulle i så fall ej möta nuvarande svårigheter; uppdelningen dem emellan i göromål av mera komplicerad beskaffenhet och sådana av enklare art skulle förlora aktualitet.
    Det torde emellertid böra tagas i övervägande, huruvida icke även den teoretiska utbildning, som kommer våra blivande domare till del, behöver väsentligen fördjupas.

Nils Helling.