J. O. om tingsordningen i Askimsdomsagan. I J. O:s ämbetsberättelse till 1925 års riksdag lämnas bland annat en redogörelse för den numera tillämpade tingsordningen i Askims domsaga. J. O. redogör däri till en början för innehållet i ett av häradshövdingen K. Schlyter d. 3 okt. 1924 i Stockholms juristförening hållet föredrag om de organisatoriska och processuella anordningarna i domsagan (se ovan s. 27). Sedan häradshövdingen Schlyter hållit nämnda föredrag, reste J. O. till Göteborg och övervar Askims häradsrätts sammanträde d. 21 okt. 1924, då Schlyter själv satt såsom ordförande utom beträffande tremanstingsmålen, vilka handlades av biträdande domaren. Under Schlyters ordförandeskap handlades 37 mål och ärenden, av vilka 34 avgjordes samma dag. Om handläggningen av målen yttrar J. O. i sin berättelse bland annat följande:
    Det slog mig genast med vilket levande intresse förhandlingarna från ordförandestolen leddes, ett intresse som hade förmåga att sprida sig ej blott till envar av nämndens ledamöter utan jämväl till parter och ombud. Att en tingsordning sådan som den, vilken vunnit tillämpning i Askimsdomsagan, borde vara ägnad att lyfta handläggningen upp på ett högre plan än det vanliga syntes mig otvivelaktigt. Bestämmelser i 1734 års lag, genom långa tiders praxis bragta ur funktion, hade åter fått liv och kommit till sin ursprungliga rätt.
    Då jag emellertid blott vid ett enda rättegångstillfälle sett ifrågavarande tingsordning fungera, torde ej vara lämpligt att nu ingå på en utförligare redogörelse för min ytterligare erfarenhet därav, en erfarenhet, som ännu är allt

för ringa. Men två fördelar måste framhållas. Genom målens grundliga förberedande kan domaren, med vetskap om vad saken verkligen rörer och med kunskap i förväg om vad lagen i det förevarande fallet har att säga, vid huvudförhandlingen utöva en starkt processledande verksamhet till målets slutliga, fullständiga klarläggande såsom den alltid nödvändiga förutsättningen för en riktig dom. Genom att parterna höras personligen och antalet rättegångstillfällen till följd av domarens ingripande reduceras till det minsta behövliga, måste processen förbilligas och den osed försvinna, som består däri, att rättegångsombud begära uppskov allenast därför att de just ingenting hava sig i målet bekant.
    J. O. omtalar vidare, att frågan om den i Askimsdomsagan införda processordningens tillämpande vid rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg gjorts till föremål för överläggningar. J. O. slutar med att han ej tvekar uttala den uppfattningen, att det vore till stort allmänt gagn ju vidsträcktare undersökningen bleve, om och i vad mån tingsordningen i Askimsdomsagan kunde vinna efterföljd.