OM PRAXIS INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET VID BEHANDLING AV FIDEIKOMMISSÄRENDEN.
AV
KANSLIRÅDET HJALMAR NYMAN.
Enligt förordningen den 3 april 1810 huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas har fideikommissinnehavare ansetts kunna erhålla medgivande att under vissa betingelser försälja fast egendom, som innehaves under fideikommissrätt. Med stöd härav har också fideikommissjord i ej obetydlig omfattning blivit avyttrad. Emellertid har särskilt under de senaste årtiondena från skilda håll uttalats såsom önskemål, att försäljning av fideikommissjord måtte befrämjas. Det har härvid särskilt varit jordpolitiska synpunkter, som varit avgörande. Sålunda har riksdagen år 19241 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t ville efter utredning för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag till lagbestämmelser, i syfte att fastighet, som utgör fideikommiss, skulle kunna, där ej särskilda skäl talade däremot, för bildande av nya självständiga jordbruk eller egna hem helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället sattes såsom fideikommiss. I anledning härav torde det finnas skäl att lämna meddelande om tillämpad praxis, sådan densamma under senare åren utvecklat sig, ifråga om försäljning av fideikommissjord.
Allmänna förutsättningar för försäljning av fideikommissjord. I 1810 års förordning stadgas bland annat, att i de fall, då någon innehavare av fideikommissegendom kan komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte av till fideikommisset hörande jord, eller ock finna sig föranlåten att söka hävande av vissa uti fideikommisstiftelser innehavaren föreskrivna villkor, ansökningar i desse eller andre dylike ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning och som icke röra frågor, vilka mellan fideikommissarie och medarvingar kunna yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste behandlas, böra hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmälas på det Kungl.Maj:t må därvid efter sig företeende omständigheter kunna förfara.
Enligt den tolkning denna förordning i praxis vunnit har Kungl.Maj:t ansetts äga befogenhet att medgiva försäljning av fideikommissegendom även under det villkor att fideikommissegenskapen överflyttas
icke å annan fastighet utan blott å köpeskillingen. I denna ordning har fideikommiss i fast egendom i en hel del fall förvandlats till penningfideikommiss.
Ej sällan stadgas i fideikommissbrev viss påföljd för fideikommissinnehavare, som i strid mot stiftarens vilja försäljer till fideikommisset hörande egendom eller till och med endast gör ansökan om tillstånd till sådan försäljning. Dylikt stadgande har icke ansetts utgöra hinder för vederbörande fideikommissinnehavare att söka tillstånd till försäljning. I sådana fall har Kungl. Maj:t dock plägat samtidigt med försäljningsmedgivandet förklara, att påföljden icke skulle i det föreliggande fallet vinna tillämpning.
Vid prövningen av ansökningar om tillstånd att försälja fideikommissjord har en ledande synpunkt varit, att tillstånd ej borde meddelas med mindre försäljningen kunde lända fideikommisstiftelsen till gagn. En förutsättning för bifall till försäljning har i enlighet härmed alltid varit, att det genom försäljningen lämnade vederlaget skulle vara fullt tillräckligt och på ett för blivande fideikommissinnehavare betryggande sätt bevaras. Då ju i förevarande fall är fråga blott om frivilliga försäljningar och ränteavkastningen å köpeskillingen så gott som undantagslöst blir större än behållna avkastningen av jorden, har mera sällan hinder mot tillstånd till försäljningen mött ur nu angivna synpunkt.
Enligt den praxis, som under de senare åren utvecklats, hava emellertid med bibehållande av nyssberörda synpunkt även vissa sociala och nationalekonomiska önskemål ansetts böra beaktas. Sålunda har särskilt skäl för tillstånd ansetts föreligga i den omständighet, att försäljningen skett för bildande av nya, självständiga småbruk eller för tillgodoseende av behov av tomtmark till egna hem m. m. Tillstånd har likaledes i vissa fall givits till friköpning av arrendegårdar, som varit att betrakta som utgårdar till huvudgården. I dessa fall torde i regel vederbörande fideikommissinnehavares intressen hava sammanfallit med det allmännas. Därvid har man naturligtvis ansett sig böra tillse, att utstyckningen icke verkställes på ett olämpligt sätt.
Då fråga varit om försäljning av arrendegårdar eller torp, hava vederbörande arrendatorer eller torpare ansetts böra äga företrädesrätt till förvärv av det av dem brukade området, något som förövrigt plägat iakttagas av fideikommissinnehavarna själva.
Starkare skäl hava ansetts böra föreligga för tillstånd till försäljningar av huvudgårdar. Härvid må framhållas, att å huvudgårdarna ofta finnes mangårdsbyggnader av kulturhistoriskt värde, vilkas bibehållande och bevarande måste jämväl ur allmän synpunkt anses önskvärt.
Å fideikommissegendom befintligt större skogskomplex har i regel funnits böra bibehållas under fideikommisset. I ett par fall har försäljning av sådant komplex emellertid medgivits till häradsallmänning eller skogssällskap.1 Hinder har ej ansetts möta mot att vidförsäljning av inägojord nödig husbehovsskog ingått i försäljningen.
För att underlätta önskvärd försäljning har Kungl. Maj:t understundom medgivit, att en del av köpeskillingen — i vissa fall ända upp till hälften av den försålda delens värde — fått erläggas medels köpeskillingsreverser; och har därvid föreskrift plägat meddelas, att dessa skulle intecknas i den försålda fastigheten.
Köpeskillingens förvaltning. Vid meddelande av tillstånd till försäljning brukar Kungl. Maj:t städse lämna föreskrift, att köpeskillingen skall avsättas såsom fideikommisskapital, ävensom meddela närmare bestämmelser om förvaltningen av detta. Sålunda plägar numera i regel föreskrivas, att den kontanta köpeskillingen ävensom skuldebrev, där sådana lämnats som likvid, skola från köparen mottagas och förvaltas av bank med avKungl. Maj:t fastställt reglemente samt med godkännande av en eller flere gode män placeras i fullgoda obligationer eller annan fullgod, räntebärande säkerhet. För att förhindra kapitalets förminskande genom penningvärdets fall har föreskrift plägat givas, att en tjugondel av den behållna årliga ränteavkastningen skall, intill dess Kungl.Maj:t annorledes förordnar, avsättas och läggas till kapitalet. Över återstoden av avkastningen har fideikommissinnehavaren medgivits rätt att förfoga.
Ansökan om tillstånd till försäljning och vad därvid är att iakttaga. Ansökan om tillstånd till försäljning av fideikommissegendom skall ställas till Konungen och ingivas till justitiedepartementet.
Vid sådan ansökan bör i regel fogas:
1) av fideikommissinnehavaren och köparen undertecknad vederbörligen bevittnad köpehandling, upprättad under förbehåll att Kungl.Maj:ts tillstånd till försäljningen erhålles och upptagande samtliga övriga köpevillkor;
2) fideikommissbrevet i huvudskrift eller bestyrkt avskrift;
3) äganderättsbevis eller lagfartsbevis angående den fastighet, som är avsedd att försäljas;
4) gravationsbevis rörande fideikommisset i dess helhet;
5) taxeringsbevis rörande fideikommisset i dess helhet;
6) värderingsinstrument, upprättat av minst två i jordbruksförhållanden kunniga, opartiska personer — såsom exempelvis nämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar — rörande den fastighet, som är avsedd att försäljas (i detta bör lämpligen angivas arealen i olika ägoslag, byggnadernas antal och beskaffenhet, huruvida dessa kunna anses tillräckliga, jordens hävd och skogens beskaffenhet, gällande arrendesummas storlek, arrendetidens längd, arrendatorns skyldigheter i fråga om nybyggnad samt uppskattat värde per hektar för varje ägoslag);
7) yttrande av de personer, som enligt fideikommissbrevet äro efter fideikommissinnehavaren närmast berättigade att tillträda fideikommisset; tillstyrka dessa försäljningen, kan sådant lämpligen tecknas å ansökningen; samt
8) där någon av de under 7 nämnda personerna är omyndig, yttrande av vederbörande förmyndare eller, om fideikommissinnehavaren själv är förmyndare, av god man, som förordnats av domaren.
Därjämte bör, åtminstone då fråga är om försäljning av större om-
råde, lämpligen bifogas karta, t. ex. utdrag av karta upprättad av rikets allmänna kartverk eller generalstaben, med angivande därå av till försäljning avsett område och återstående delar av fideikommisset.
Därest fråga är om försäljning av arrendegård eller torp till annan än brukaren, bör utredning lämpligen förebringas, huruvida brukaren erbjudits att i första hand förvärva området, ävensom uppgift lämnas till vilket pris dylikt erbjudande skett och, där så kanske, anledningen till att anbudet avböjts.
Då fråga är om utstyckning av större område till mindre jordbruk eller egna hem eller då försäljningen skulle nödvändiggöra kostsamt laga skifte av fideikommissegendomen eller större del därav,1 har det synts mindre lämpligt att fordra att vid ansökningen fogas sådana köpehandlingar, som under 1 omförmälts.
I två nyligen avgjorda dylika ärenden2 har Kungl. Maj:t sålunda givit generellt försäljningstillstånd men tillika föreskrivit bland annat följande villkor, nämligen: att sökanden skulle upprätta fullständig plan för områdenas försäljning i särskilda ägolotter, vilken plan borde angiva jämväl avsedda lantmäteriförrättningar, att varje ägolott skulle värderas av domänintendenten i länet samt av två ojäviga, i jordbruk kunniga personer, som av länsstyrelsen i länet förordnades därtill, att planen och värderingen skulle underställas Kungl.Maj:t för godkännande, att, sedan sådant godkännande lämnats, avtal om försäljningar, som i överensstämmelse med planen och värderingen träffades, dels i fråga om icke utarrenderad jord och dels beträffande annan jord med därå varande arrendator, skulle i varje särskilt fall av fideikommissinnehavaren underställas prövning och fastställelse av länsstyrelsen i länet, som om skeende försäljningar skulle hava att meddela Kungl. Maj:t underrättelse, samt att, där fråga uppkomme om försäljningar av jord till annat pris än det vid värderingen åsatta eller av utarrenderat område till annan än därå varande arrendator, sådan fråga skulle av fideikommissinnehavaren underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.
Då fideikommissinnehavare styrkt, att han fått vidkännas större kostnader för upprättande av styckningsplan eller av försäljningen föranledd lantmäteriförrättning, har skälig ersättning härför tillerkänts honom av fideikommisskapitalet.
Relaxering av inteckningar. I de fall, då fideikommiss egendom är intecknad för fordran, hari samband med tillstånd till försäljning av viss del av fideikommisset Kungl. Maj:t ofta på ansökan av fideikommissinnehavare medgivit, att fideikommissegenskapen icke skulle utgöra hinder för att, sedan inteckningen dödats i den försålda delen, ansvarigheten för det intecknade beloppet i dess helhet med ränta komme att vila å övrig till fideikommisset hörande fast egendom.