1925 års polislagstiftning. Då tanken på en polislagstiftning för något mer än tjugo år sedan första gången framfördes i riksdagen, var det huvudsakligen intresset att skydda polispersonalen mot godtycklig behandling från överordnades sida, som var ledmotivet. Under de många utredningar, vilka frågan om en reform av polisväsendet sedermera varit underkastad, har emellertid en väsentlig motivförskjutning ägt rum, och då nu genom 1925 års polislagstiftning1 polisreformen slutligen föreligger färdig, visar det sig, att reformsträvandena utvidgats till att omfatta organisationen av polisväsendet i dess helhet.
    Till klargörande av polisreformens innebörd må till en början i korthet erinras om de brister, som det gällde att avhjälpa. Dessa voro av såväl formell som materiell art. I det förra avseendet må särskilt pekas på den oklarhet, som rådde angående kommunernas förpliktelser beträffande polisväsendet samt angående gränserna mellan de olika statliga och kommunala organens kompetens. I det senare och givetvis viktigare avseendet må blott framhållas den på landsbygden rådande bristen på duglig kriminal- och ordningspolispersonal, den klena kompetensen hos de nuvarande fjärdingsmännen såväl i fråga om dylik polisverksamhet som i fråga om indrivningsverksamheten, saknaden av en med säkerhet för framtiden påräknelig polisreserv att användas vid tillfälliga störningar samt personalens osäkra och i ekonomiskt avseende otillfredsställande ställning.

 

1 Se lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket, här nedan benämnd polislagen (Sv. förf. saml. 1925: 170) samt vissa i anslutning därtill tillkomna lagar (Sv. förf. saml. 1925: 171—180) och kungörelser, särskilt polisreglementet för riket den 26 sept. 1925 (Sv. förf. saml. 1925: 227—229, 341—344, 407 och489—501). 

10 — Svensk Juristtidning 1926.

 

146 SVEN LAWSKI.    De formella bristerna i hittillsvarande ordning hava givit polislagen dess yttre karaktär. Den framträder såsom en kommunallag, åsyftande att reglera vederbörande kommunala bildningars skyldigheter i avseende å polisväsendet. Däremot regleras icke i nämnda lag den polisverksamhet, som ombesörjes direkt av staten eller bekostas av enskilda.1 Nyssberörda skyldigheter åläggas de borgerliga kommunerna2, för sådant ändamål organiserade i s. k. polisdistrikt. Städer och efter år 1864 tillkomna köpingar skola alltid bilda egna polisdistrikt. I övrigt utgöres polisdistriktet av landsfiskalsdistriktet eller del därav i enlighet med polisdistriktsindelning, som det ankommer på länsstyrelsen att fastställa. Då emellertid kommun ej må sammanföras med annat område till ett distrikt, där ej vederbörande själva det påyrka eller det för polisverksamhetens upprätthållande finnes särskilt påkallat, torde landskommunerna i stor utsträckning komma att bilda egna distrikt.
    Det är polisdistriktet, som — i väsentlig överensstämmelse med vad som hittills gällt — har att i första hand organisera det lokala polisväsendet. Därvid skall främst tillses, att organisationen innefattar så stor polispersonal, som för polisverksamheten inom distriktet är erforderlig. Polispersonalen i städerna och förenämnda köpingar benämnes polismän, för personalen å den egentliga landsbygden bibehålles beteckningen fjärdingsmän, men det förutsättes, att fjärdingsmännen skola kunna benämnas poliskonstaplar e. d. Vad som i olika författningar finnes stadgat om fjärdingsmän skall i tillämpliga delar, där ej annorledes förordnas, gälla i avseende å polismännen i köpingarna. Vid sidan av fjärdingsmännen kunna å den egentliga landsbygden s. k. ordningsmän anställas. Ordningsmansbefattningen blir närmast ett förtroendeuppdrag, ehuru ett avlönat sådant. Ordningsmännen tillsättas å platser, där fjärdingsmän icke äro stationerade, och träda i funktion, då det vid enstaka tillfällen erfordras för ordningens upprätthållande. Vidare har polisdistriktet att sörja för alla erforderliga realanordningar, såsom uniformering av personalen, vaktrum, polisarrest och telefon. Att märka är, att för landsbygdens del termen polisverksamhet erhållit en utvidgad betydelse. Den omfattar nämligen ej blott, såsom gäller i fråga om städerna, s. k. egentlig polisverksamhet, varunder inbegripas uppupprätthållande av allmän ordning och säkerhet, verkställande avspaning och annan undersökning angående brott samt verksamhet, som eljest på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap, utan även s. k. handräckningsverksamhet, varmed förstås biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning.
    Beslutanderätten inom polisdistriktet tillkommer vederbörande

 

1 Ang. av enskilda bekostade s. k. ordningsvakter finnas vissa föreskrifter i polisreglementet för riket.

2 Med kommuner jämställas vissa municipalsamhällen och köpingar, som icke bilda egna kommuner. 

1925 ÅRS POLISLAGSTIFTNING. 147kommunala representation (stadsfullmäktige, kommunalstämma etc.) eller, om på landet för polisväsendets upprätthållande bildats kommunalförbund — ett sådant kan komma till stånd ej blott genom överenskommelse utan ock genom beslut av länsstyrelsen — förbundets direktion. Sammanfalla polisdistrikt och kommun, kan för polisfrågors behandling en kommunal polisnämnd tillsättas. Denna består regelrätt av fem ledamöter, valda för en tid av fyra kalenderår i sänder. Polisnämnden, som icke må taga befattning med frågor, som falla under polischefens befälsmyndighet, har att förbereda polisfrågors avgörande inom den kommunala representationen, omhänderhava polisdistriktets ekonomiska angelägenheter samt till myndigheter avgiva yttranden och göra framställningar i frågor av mera allmän betydelse för polisväsendet. Kommunen kan dock inskränka polisnämndens befogenheter. För Stockholm äger Kungl.Maj:t utfärda särskilda bestämmelser angående antalet ledamöter i polisnämnden, deras funktionstid, nämndens arbetssätt o. d.
    Till ökande av polispersonalens kompetens syfta i första hand tillsättningsreglerna och vissa särskilt uppställda kompetenskrav. Angående tillsättningen gäller följande. I städerna och förenämnda köpingar tillsättas innehavare av stadigvarande befattningar, som giva full sysselsättning (ordinarie befattningar), av länsstyrelsen, dock äger polisnämnden eller, om sådan ej finnes, magistraten, stadsstyrelsen eller kommunalnämnden att avgiva yttrande över de sökande. Extra ordinarie personal tillsättes i stad av polischefen och i berörda köpingar av länsstyrelsen. På landsbygden i övrigt väljas innehavare av fjärdingsmansbefattningar (stadigvarande polismän) av vederbörande kommunala representationer (kommunalförbundsdirektion), varefter förordnande meddelas av länsstyrelsen, men länsstyrelsen är så till vida obunden av valet, som den kan, därest särskilda skäl därtill föranleda, underkänna den valde och utse annan. Övriga befattningshavare — icke stadigvarande polismän, stadigvarande personal, som icke har polisfunktioner, t. ex. kontorspersonal — tillsättas direkt av länsstyrelsen, därvid i fråga om sökande till ordinarie befattning yttrande från polisnämnden eller, om sådan ej finnes, kommunal-, municipal- eller köpingsnämnden eller kommunalförbundsdirektionen skall inhämtas.
    I kompetensavseende kräves för ordinarie kriminalpolispersonal genomgång av högre klassen i en i Stockholm för hela rikets behov upprättad polisskola samt för annan ordinarie polispersonal i städer och därmed jämställda köpingar med minst 2,000 invånare och i landsbygdsdistrikt med minst 5,000 invånare genomgång av lägre klassen i samma skola. Därjämte kunna ytterligare kompetenskrav av länsstyrelserna uppställas i de instruktioner, som med ledning av en särskild normalinstruktion skola utfärdas för polismännen i de olika distrikten.1
    I ekonomiskt avseende säkerställes personalen genom bestämmel-

 

1 Se normalinstruktion för polispersonal, fastställd av chefen för socialdepartementet den 12 dec. 1925. 

148 SVEN LAWSKI.ser om att polisdistrikten äro skyldiga att förse densamma med skälig lön och, vad angår ordinarie personal, skälig pension ävensom att, om befattningshavare avlider i följd av skada i tjänsten, utbetala skäligt familjeunderstöd till vissa anhöriga samt skälig begravningshjälp. Vidare är den ordinarie personalen tillförsäkrad årlig semester under minst fjorton dagar.
    Personalens tjänsteställning har väsentligt förstärkts. Sålunda skall ordinarie befattningshavare, då han — vid tillsättningen eller senare— uppnått en sammanhängande tjänstetid vid polisväsendet av två år, av länsstyrelsen förses med ständigt förordnande, dock att medmeddelande av sådant förordnande må anstå under ett till tre år. Den, som erhållit ständigt förordnande, kan icke skiljas från tjänsten på grund av att han anses olämplig därför utan endast såsom påföljd av tjänstefel. Frågan om entledigande på grund av olämplighet måste alltså definitivt övervägas under nyssberörda prövotid. Befogenheten att på grund av olämplighet från tjänsten skilja befattningsningshavare vid polisväsendet tillkommer, såvitt angår i stad anställd extra personal, som under mindre tid än två år i följd haft anställning vid polisväsendet, polischefen. I övrigt utövas nämnda befogenhet för såväl stad som landsbygd av länsstyrelsen. Beträdes befattningshavare med tjänstefel — och såsom sådant räknas även att han i sin enskilda vandel förhåller sig så, att aktningen för polistjänsten sättes i fara — är han, om åtal vid domstol ej finnes böra äga rum, underkastad disciplinär bestraffning i administrativ ordning. Disciplinstraffen äro varning, förlust av löneförmåner under högst en månad, mistning av tjänsten under högst tre månader samt avsättning. Varning, förlust av löneförmåner under högst sju dagar eller mistning av tjänsten under högst samma tid må ådömas av polischefen. Finner däremot denne, att förseelse förtjänar högre straff, har han att hänskjuta bestraffningsfrågan till en särskild disciplinär bestraffningsmyndighet, poliskollegium, som jämväl är besvärsinstans i disciplinmål, som direkt avgjorts av polischefen. Poliskollegium skall finnas för varje landstingsområde och för varje stad, som ej deltager i landsting. Det skall bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, vilken skall vara ordinarie lagfaren underdomare, samt tre ledamöter, utsedda av landstinget eller stadsfullmäktige. Funktionstiden för samtliga är fyra kalenderår. I detta sammanhang må anmärkas, att generella bestämmelser om vem som är polischef blivit meddelade, Kungl. Maj:t obetaget att göra avvikelser därifrån. Chefskapet utövas i stad med magistrat av borgmästaren eller viss annan magistratsledamot och i fögderistad av kommunalborgmästaren eller stadsstyrelsens ordförande. I polisdistrikt å landsbygden är landsfiskalen polischef, dock torde i vissa köpingar köpingsåklagaren komma att förordnas till polischef.
    Såsom kompensation för de ökade kostnader, som de egentliga landsbygdsdistrikten i följd av den nya lagstiftningen måste underkasta sig, åtnjuta dessa statsbidrag med 20 % av lönen för extrapersonal och 50 % av personalkostnaden för ordinarie personal

 

1925 ÅRS POLISLAGSTIFTNING. 149ävensom av vissa andra kostnader, bland vilka särskilt må nämnas kostnaderna för sjukvård vid skada i tjänsten och för rikstelefon. En ytterligare fördel ligger däri, att dessa distrikt äro berättigade att för pensionering av ordinarie befattningshavare ansluta sig till statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Städer och förenämnda köpingar få däremot såsom hittills utan statsbidrag bekosta sitt lokala polisväsen.
    Utöver den polisverksamhet för vederbörande distrikts eget behov, som i det föregående omnämnts, äro vissa polisdistrikt pliktiga att vara verksamma för polisvården även å andra orter. För ordningspolisändamål kan sålunda från varje stad med minst 10,000 invånare ävensom från en av Kungl. Maj:t bestämd stad i län, där stad med 10,000 invånare ej finnes, (f. n. städerna Skövde, Växjö, Visby och Umeå) rekvireras tre av stadens vanliga ordningspolismän samt, vad angår städer med minst 40,000 invånare, ytterligare så många polismän, att en sådan kommer på varje fullt tal av 10,000 invånare. Rekvisitionsrätten tillkommer länsstyrelsen, om personalen skall användas inom länet, och eljest chefen för socialdepartementet. För tillhandahållandet utgår viss ersättning av statsmedel. Den tillgängliga reservpolisstyrkan har f. n. en numerär av 191 man.
    Ytterligare tvenne ordningspolisreserver skola eller kunna vara att tillgå. Landsting är berättigat att upprätta ordningspolisavdelning, vilken skall stå under landsfogdens chefskap. Sker det, blir landstinget i avseende därå underkastat i huvudsak samma regler som polisdistrikten. Landstingen erhålla 50 % statsbidrag till personalkostnaden och kostnaden för rikstelefon. Vidare kan all statssubventionerad polispersonal användas var som helst inom riket efter vederbörandes order. I sådant fall betalar statsverket den använda personalens hela avlöning under den tid, den sålunda tages i anspråk.
    För behovet av kriminalpolis är sörjt på det sätt, att de städer, som äro skyldiga att tillhandahålla reservpolis, också äro pliktiga att för stadens behov anställa särskild kriminalpolis med förut omnämnd utbildning. Övriga polisdistrikt få använda sin vanliga polisäven till kriminalpolisarbetet, men för detta står dessutom utbildadpersonal till förfogande på det sätt, att varje stad, där kriminalpolisavdelning för stadens behov inrättats, är pliktig att, om och i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer, hålla kriminalpolismän för användning huvudsakligen utom staden. Personalkostnaden för sistberörda polismän gottgöres staden helt av statsverket. Nämnda kriminalpolismän — f. n. finnes anslag till sextio sådana — skola på rekvisition av den, som å ort, där kriminalpolisavdelning ej finnes, leder förberedande undersökning i brottmål, i mån av tillgång tillhandahållas för undersökningen. Inom en nära framtid — på grund av brist på kompetenta aspiranter kunna en del av befattningarna ej tillsättas förrän mot slutet av detta år — kommer alltså skolad kriminalpolispersonal att stå till förfogande för alla viktigare brottmålsundersökningar, och man måste väl räkna med, att denna fördel kommer att av åklagaren vederbörligen utnyttjas.

 

150 SVEN LAWSKI.    Såsom av bestämmelserna om polispersonalens tillsättande framgår, innefatta dessa en ökning av statsmyndigheternas befogenheter därutinnan. Av större betydelse är emellertid, att staten erhållit uttrycklig rätt att genom länsstyrelserna övervaka, att polisdistrikten och landstingen vederbörligen fullgöra sina skyldigheter. I sådant avseende äger länsstyrelse, då uppenbar försummelse skett, förordna om rättelse, därvid, om så finnes behövligt, vite må användas såsom tvångsmedel. Vidare skola beslut, som gälla polispersonalens ekonomiska förmåner, ävensom beslut, varigenom bestämmes, om viss befattning skall vara ordinarie eller extra, underställas länsstyrelsens prövning.
    Till sist må framhållas, att den reglering, som de nya bestämmelserna innebär, bl. a. också har den betydelsen, att en större enhetlighet emellan polisanordningarna på olika orter genomföres. I enlighet härmed har Kungl. Maj:t jämlikt bemyndigande i polislagen utfärdat gemensamma bestämmelser angående de genom polislagen reglerade polismännens tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning.1
    Polislagen trädde, såvitt avser städer, landsting och förenämnda köpingar, i kraft den 1 januari 1926. Övriga polisdistrikt skola hava övergått till den nya ordningen senast den 1 januari 1932. Övergången sker kontinuerligt, i det att det för den nya organisationen erforderliga anslaget för varje nytt budgetår under övergångstiden skall ökas med vad som erfordras för statsbidrag till 100 ordinarie och 350 extra ordinarie befattningshavare.
    I samband med den nya polislagstiftningen genomfördes jämvälden reformen, att utmätningsmännen befriades från det dem hittills åliggande extraordinära ansvaret för substitut. I fall, då utmätningsman i stad — stadsfogde eller magistrat — jämlikt 4 § utsökningslagen eller 23 § i promulgationslagen till utsökningslagen satt annan, s. k. domsverkställare, till utmätningsman i sitt ställe eller då utmätningsman uppdragit åt exekutionsbiträde att verkställa indrivning av utskylder o. d. eller böter, svarar enligt de nya bestämmelserna utmätningsmannen ej längre för skada, föranledd avbristande redovisning från substitutets sida eller av annat av substitutet begånget tjänstefel, i vidare mån än han själv är vållande till skadan. Samtidigt har i statsansvarighetslagen sådana ändringar genomförts, att staten har att gent emot vederbörande ansvara i ifrågavarande avseende, dock med den inskränkning, att staten icke ersätter stad, som icke lyder under landsrätt, vad i staden anställt exekutionsbiträde tillgriper och förskingrar av stadens medel. Ändringen underlättades i viss mån därigenom, att polislagen möjliggjorde införandet av förpliktelse för de enligt densamma tillsatta exekutionsbiträdena på landsbygden att ställa säkerhet för omhänderhavda medel. En förpliktelse att i sådant avseende ställa antingen uppbördsborgen av svensk försäkringsanstalt eller kommun eller polisdistrikt eller ock realsäkerhet har genomförts ej blott för de nya polis eller fjärdingsmän å landsbygden, å vilka handräckningsverksamhet

 

1 K. cirk. till samtliga länsstyrelser d. 29 jan. 1926.

 

1925 ÅRS POLISLAGSTIFTNING. 151ankommer, utan även för de exekutionsbiträden i stad, som tillsättas efter den 1 jan. 1926. Såsom en följd av statsansvarighetens utvidgning hava emellertid därjämte föreskrifter angående skärpt kontroll över domsverkställare och exekutionsbiträden utfärdats.
    Slutligen må erinras om att man, på sätt redan i denna tidskrift omnämnts (denna årgång sid. 91), i samband med den av polislagstiftningen föranledda omarbetningen av landsfiskalsinstruktionen m. fl. författningar fråntagit vissa lägre åklagare och polismän på landet den häktningsrätt, som enligt praxis och med indirekt stöd av landsfiskalsinstruktionen och en kungörelse av den 14 dec. 1917 (nr 906) av dem utövats. Ändringen innebär, att Kungl. Maj:t ej längre vill medgiva att dylik befattningshavare utövar vederbörande landsfiskals funktion i avseende å häktning.

Sven Lawski.