Muntlig hovrättsprocedur i vissa brottmål. Till hovrätterna har den 1 mars 1926 för yttrande remitterats ett av prof. Åke Hassler såsom tillkallad sakkunnig inom justitiedepartementet utarbetat förslag till införande av muntlig hovrättsprocedur i vissa brottmål. Förslagets huvudbestämmelser innefattas i ett utkast till lag om ändring i 27 kap. rättegångsbalken; till detta ansluta sig utkast till lagar om ändring i lagarna den 19 juni 1919 om fri rättegång och angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad samt i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion, varjämte utkast uppgjorts till lag innefattande tillägg till lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål. Den ifrågasatta reformens innebörd har av prof. Hassler på begäran av red. sammanfattats på följande sätt.
    När i fullföljt eller underställt mål någon av underrätt dömts till straffarbete i två år eller högre straff eller till avsättning, skall i målet hållas obligatoriskt muntligt förhör. Sådant förhör skall också anställas i mål, där hovrätten själv vill döma till straff av nämnda beskaffenhet, jämväl i omedelbart av hovrätt upptagna mål. Förhöret skall så snart ske kan äga rum inför hovrätten, i regel å dess sessionsort; dock finnes ej hinder för hovrätten att utsätta för-

 

höret att hållas å annan ort, där sådant i något fall skulle prövas lämpligt. Beslut om förhör fattas av den division, på vilken vederbörande måls handläggning ankommer. Kallelse till förhör, upptagande tid och ort för dess hållande, skall av hovrätten ex officio tillställas en var part, således även tilltalad, som hålles häktad. Förhörets syfte är att sätta hovrätten i tillfälle att kunna antingen, därest utredningen befinnes vara nöjaktig, omedelbart avdöma målet eller, om rannsakning inför hovrätten finnes erforderlig, bestämma tid och plats för sådan rannsakning, fixera dess föremål och vidtaga förberedelser för rannsakningens ändamålsenliga och skyndsamma genomförande. En var part skall vid förhöret lämnas tillfälle att andraga och, i den mån omedelbart så kan ske, styrka allt vad han aktar nödigt och som finnes höra till saken, Förhöret avslutas, då hovrätten anser målet tillräckligt upplyst eller finner att rannsakning i detsamma inför hovrätten bör äga rum.
    Om hållande av sådan rannsakning kan hovrätten ex officio besluta. Dessutom har åklagare och tilltalad, men ej målsägande, tillagts rätt att påfordra rannsaknings anställande. Beslut om hållande av rannsakning fattas av hovrätten vid muntligt förhör. I detta beslut skall först och främst angivas tid och ort för rannsakningen. Angående tiden meddelas blott den föreskrift, att rannsakningen skall hållas skyndsamt; beträffande orten har hovrätten att fritt bestämma densamma under hänsyntagande till utredningens intressen, parters och upplysningspersoners bekvämlighet, kostnaderna för statsverket och enskilda etc. Hinder föreligger icke för hovrätten att i fall av behov hålla rannsakning på mer än en plats. I beslutet skall vidare angivas vilka personer utom parterna skola i målet höras. Parterna böra vid förhöret uppgiva vilka personer de önska få avhörda; hovrätten kan besluta, att jämväl andra än de av parterna sålunda angivna skola höras vid rannsakningen. Inskränkning i rätten att få upplysningspersoner inkallade för hörande föreskrives för det fall att någon genom inställelse i rannsakningen inför hovrätten skulle komma att synnerligen betungas eller därigenom skulle vållas betydande kostnader för statsverket; i dylikt fall prövar hovrätten, huruvida vederbörandes hörande vid rannsakningen är oundgängligt för målets upplysning.
    Åklagaren har att till rannsakningen inkalla de vittnen och andra personer som enligt hovrättens beslut skola höras. Part som uteblivit från förhör inkallas till rannsakningen av hovrätten. Hovrätten har att så förbereda rannsakningen — genom infordrande av sakkunnigutlåtanden och andra handlingar, rekvirerande av syneföremål, vidtagande av åtgärd för säkrande av tilltalads inställelse etc. — att målet om möjligt kan avgöras utan vidare uppskov.
    Beträffande själva rannsakningen stadgas, att hovrätten skall så bedriva densamma, att alla omständigheter som äro av betydelse för bedömande av åtalets befogenhet varda tillförlitligt utredda. Särskilda föreskrifter till säkrande av muntlighet och snabbhet i förfarandet hava antagits vara överflödiga, då det ansetts kunna förutsättas, att hovrätterna i största möjliga utsträckning skola söka förverkliga muntlighetsprincipen och låta sig vara angeläget att åstadkomma ett så skyndsamt avgörande, som är förenligt med säkerhetskravets tillgodoseende. Att dom, då rannsakning slutförts, skall meddelas så snart ske kan och om möjligt omedelbart efter rannsakningens avslutande,

 

har ej synts behöva särskilt föreskrivas. Däremot meddelas vissa bestämmelser om verkan av utevaro från rannsakning. Hovrätten har tillagts befogenhet att i varje fall fritt pröva om sådan utevaro bör medföra uppskov med måletsavgörande. Åklagare och försvarare böra alltid vara tillstädes. För ordnandet av försvaret under rannsakningen har sörjts genom de föreslagna ändringarna i lagarna om fri rättegång och angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.
    Hovrätten kan förordna, att part, som utebliver eller kan befaras utebliva från muntligt förhör eller rannsakning, skall hämtas till rätten. Tilltalad, som kallats till förhör eller rannsakning, äger åtnjuta den förmån, som i 3 § i lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel åt vittnen i brottmål tillagts vissa upplysningspersoner. Hovrätten äger ock, där det finnes erforderligt, i kallelse till förhör eller rannsakning eller eljest på därom gjord framställning förordna, att annan enskild part må åtnjuta samma förmån.
    Förhör och rannsakning inför hovrätt skola hållas offentligen efter ty därom för underdomstolarna särskilt är stadgat.
    För att möjliggöra ett bedömande av antalet mål, i vilka muntlig hovrättsprocedur enligt ovan angivna grunder skulle komma till användning, jämte åtskilliga andra med den förevarande reformfrågan sammanhängande spörsmål, hava vissa uppgifter infordrats från statistiska centralbyrån. Av dessa uppgifter framgår bland annat följande.
    Det årliga antal mål, i vilka obligatoriskt muntligt förhör skulle komma att hållas inför hovrätt, uppgår till omkring 80 fullföljda och underställda mål samt 7 à 8 omedelbart upptagna mål med omkring 105 tilltalade personer i den förra gruppen av mål och 7 à 8 i den senare. Medtagas endast mål, däri dömts till straffarbete i två år eller högre straff, således ej avsättning, blir antalet mål omkring 75 resp. 5 och antalet tilltalade omkring 100 resp. 5.
    Angående antalet mål, i vilka ej blott muntligt förhör utan även rannsakning inför hovrätt skulle komma att anordnas, framgår helt naturligt intet ur de statistiska uppgifterna. På vissa dock synnerligen osäkra grunder har sådan rannsakning antagits komma att äga rum i omkring 40 mål årligen eller närmare hälften av samtliga mål, i vilka obligatoriskt muntligt förhör skall hållas.
    Beträffande målens geografiska fördelning inhämtas, att under de båda år (1923 och 1924) statistiken omfattar intet mål inkommit till hovrätt från myndighet med säte utom landet, vadan således konsulardomstolarnas jurisdiktion borde i förevarande avseende sakna praktisk betydelse. Av omkring 51 utav Svea hovrätt i andra instans handlagda mål hade 13 à 14 inkommit från underrätter i Norrland, därav 5 à 6 från underrätter i Norrbottens och Västerbottens län. I vilken omfattning de av Svea hovrätt omedelbart upptagna 1 à 2 målen hänföra sig till Norrland har ej utrönts, liksom också angående de av kammarrätten avgjorda omkring 6 målens geografiska relation saknas tillräckligt vägledande uppgifter. Dessa senare mål torde numera enligt lagen den 30 april 1925 om upphörande av kammarrättens domsrätt i vissa mål komma att fördelas på de allmänna hovrätterna. Man synes kunna anslå de på Norrland belöpande målens antal till omkring 15, därav mindre än hälften hänför sig till de båda nordligaste länen. Från Gotlands län har under intetdera av deu ndersökta åren något mål inkommit. Från Stockholms stad och län härröra

 

omkring 20 mål årligen. Göta hovrätt har handlagt 18 à 19 mål, tämligen jämnt fördelade på hovrättens område. Av de av hovrätten över Skåne och Blekinge handlagda omkring 10 målen härröra de flesta, omkring 7, från Malmöhus län.
    Av speciella frågor må beröras spörsmålet om den ort, där rannsakning inför hovrätt skall hållas, då mål handlagts vid flera underrätter på grund av att brottsliga handlingar förmenas hava av samma tilltalad begåtts inom flera olika underrätters domkretsar. Av statistiken framgår, att svårigheter för bestämmande av sådan ort kunna tänkas uppstå endast i sällsynta undantagsfall, 4 å 5 om året i hela riket, där alltså fråga kan uppkomma om hållande av rannsakning på mer än en plats.
    Statistiken utvisar vidare, att den militära jurisdiktionen i förevarande avseende icke spelar någon större roll. Under år 1923 förekom ej i krigshovrätten något mål, däri lägre rätt dömt tilltalad till straffarbete i två år eller högre straff eller till avsättning. Under år 1924 behandlades av krigshovrätten endast två mål, däri lägre rätt dömt tilltalad till avsättning, men icke något mål, däri straffarbete i två år eller högre straff ådömts av lägre rätt. Ej heller synes krigshovrätten själv hava under de ifrågavarande åren dömt till straffarbete i två år eller högre straff; i fråga om avsättning saknas i detta hänseende uppgifter.