Louis Améen †. Dödskorset står här vid ett namn, vars bärare vunnit sin egentliga berömmelse genom en högst förtjänstfull verksamhet till gagn och glädje för vårt lands mångtusende turister. Det bör dock ej förgätas att han även bland dess jurister fyllde sin plats med all heder.
    Herman Edvard Louis Améen var född i Karlskrona (21 juli 1862), tillbragte sina flesta skolår i Stockholm, tog hovrättsexamen i Uppsala och satt sina första ting i Jämtland. Där väcktes hans kärlek till fjällen och de stora vidderna. Norrlandsnaturen, i alla dess skiftningar, ägde icke en mera förtrogen och hängiven vän. Utan tvivel var detta en huvudorsak till att Améen — dåmera assessor i Svea hovrätt och konstituerad revisionssekreterare — av K. M:t för

 

ordnades till sekreterare i den sommaren 1901 tillsatta stora s. k. Norrlandskommittén; men han ägde för detta uppdrag även eljest de bästa kvalifikationer. Särskilt förtjänar framhållas att han var en ovanligt god stilist. Louis Améens ganska flitiga författarskap vid sidan om juridiken utmärkes av en vänlig humor och ett älskvärt behag som erinrar om hans morbror Louis De Geers litterära arbeten. Den spirituelle kåsören om "den juridiska stilen" skulle också med allt fog kunnat gilla systersonens klara och angenäma skrivsätt vid behandlingen av rättsliga frågor.
    När Norrlandskommittén i slutet av år 1904 avlämnade sitt digra betänkande, var Améen sedan april s. å. häradshövding i Södra Åsbo och Bjäredomsaga. Under de närmaste åren sysslade han bl. a. med den fortsatta bearbetningen av kommittéförslagen och avgav inom jordbruksdepartementet, jämte prof. Einar Lönnberg och lektor Karl Starbäck, ett betänkande i naturskyddsfrågan vilken varmt intresserade honom. Detta betänkande ledde till lagarna d. 25 juni 1919 ang. naturminnesmärkens fredande och ang. nationalparker, lagar som med större skäl än flertalet andra förtjäna vitsordet att de varit till fromma för Sveriges både land och folk.
    I februari 1909 utnämndes Améen till justitieråd. Av hans egenskaper som domare voro kanske de mest framträdande: stor humanitet, god blick för livets realiteter, stark rättfärdighetskänsla och orädd självständighet. Anspråkslös, ja blyg, var han under föredragningen en god lyssnare, medan han på sitt papper med konstnärlig hand tecknade någon liten idyllisk landskapsbild. Han var till hela sitt väsen en ädling, och aldrig hördes från honom ett häftigt eller sårande ord, hur skarpt än meningarna stundom bröto sig.
    För några år sedan drabbades Améen av en långvarig svår sjukdom. Han återvann dock krafterna; och när Svenska Turistföreningen våren 1925 firade uppnåendet av sitt medlemsantals första fulla hundratusende, fungerade han som dess ordförande och skänkte med sitt glansfullt framförda, ypperliga högtidstal alla åhörarna ett oförgätligt minne. Hans bortgång kom nu helt oväntat. Efter en dag ägnad som vanligt åt arbete, avsomnade han stilla natten till d. 21 jan. 1926.

B. W.