PRESKRIPTIONSBESTÄMMELSEN I STÄMPELFÖRORDNINGEN 50 §.

 

AV

 

PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.

 

 

Enligt K. F. ang. stämpelavgiften den 19 november 1914 50 § skall åtal mot ämbets- eller tjänsteman för överträdelse av förordningen anhängiggöras och utföras i den ordning, som angående åtal för tjänstefel i allmänhet är föreskriven, "dock att tiden för anställande av åtal för fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning, för vilken enligt 35 § skall i hovrätt redovisas, beräknas till två år från den dag, då renoverat protokoll till hovrätten inkommit". Angående innebörden av detta stadgande hava Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge stannat i olika beslut,1 och en ledamot i den senare domstolen har i en artikel i ett föregående häfte av denna tidskrift2 närmare utvecklat sin ställning till tvistefrågan. Denna gäller, huruvida den i paragrafen fastslagna tvååriga preskriptionstiden avser icke allenast ämbets- eller tjänstemannens ansvar utan även hans skadeståndsskyldighet.
    Preskriptionsbestämmelsen införlivades, såsom i berörda artikel framhålles, första gången med vår rätt genom Kungl. Cirkuläret till Kungl. Maj:ts och rikets hovrätter angående vissa handlingars upptagande vid härads- och rådstuvurätter uti särskilt protokoll, för underlättande av kontrollen å karta sigillata, samt om andra hithörande bestämmelser den 11 februari 1847; härifrån inflöt den i stämpelförordningen av den 20 oktober 1848 för att därefter i oförändrad form ingå i de följande stämpelförordningarna. Vid tillkomsten av 1847 och 1848 års författningar gällde i allmänhet, påpekas vidare i artikeln, tvåårspreskription för förseelser av ifrågavarande slag,

 

1 Sv. J. T. 1923 ref. nio 44 och 1925 ref. n:o 33.

2 HUGO ERICSSON, Ett spörsmål rörande stämpelförordningen (Sv. J. T. 1925s. 481 ff.). 

202 GÖSTA EBERSTEIN.och mot bakgrunden härav vill artikelförfattaren, då utgångspunkten för preskriptionstidens beräknande genom cirkuläret framflyttades från tiden för förseelsens begående till den dag, då renoverat protokoll inkom till hovrätten, betrakta regeln i 1847 års cirkulär såsom ett undantagsstadgande i skärpande riktning. Med hänsyn till såväl det förhållandet, att ett undantagsstadgande bör tolkas restriktivt, som till ämbetsbrottens kvalificerade natur i allmänhet drages slutsatsen, att preskriptionsregeln icke kan anses hava någon inverkan på skadeståndsskyldigheten utan att i denna del den vanliga tioårspreskriptionen alltjämt får anses gälla.
    Den historiska bakgrund, mot vilken ifrågavarande preskriptionsbestämmelse bör ses, är emellertid en annan än de vid denna tid gällande reglerna om ansvarspreskription, vilka härvidlag blott hade sekundärt intresse. 1 Uppmärksamheten bör i stället inriktas på den omläggning av kontrollen över stämpelbeläggningen, som genomfördes året före 1847 års cirkulär. Reformen i fråga verkställdes genom K. K. angående särskilda kontrollbestämmelser i avseende å karteringen avvissa handlingar, vilka i förhållande till värdet böra med stämplat papper förses, den 15 maj 1846. I förhållande till denna författning utgjorde 1847 års cirkulär en tilläggsförordning, som i vissa stycken kompletterade och modifierade den förra författningen.
    När karta sigillata genom 1660 års stämpelförordning för första gången infördes i vårt land, skulle som bekant även enskilda handlingar, vilka voro underkastade stämpelplikt, avfattas på stämplat papper. Det tvång på omsättningen, som detta innebar, måste efterhand lättas, och till en början gjordes den modifikation i huvudregeln, att om det "skulle vid ett eller annat tillfälle, i synnerhet på landsbygden, vara omöjligt att hava stämplat papper till hands", vederbörande ägde rättighet att inom viss kortare tid anskaffa behörigt stämplat papper "och därmed skriften belägga". Sedermera erkändes genom 1810 års stämpelförordning de båda sätten för stämpelavgiftens erläggande i regel såsom jämställda: de

 

1 Jag lämnar här å sido, huruvida den omständigheten, att preskriptionstiden skulle räknas från den dag, då renoverat protokoll inkommit till hovrätten, från dåtida straffteoris synpunkt verkligen kunde anses innebära en skärpning i förhållande till den allmänna regeln. 

PRESKRIPTIONSBESTÄMMELSEN I STÄMPELFÖRORDNINGEN. 203stämpelpliktiga handlingarna skulle "skrivas på eller beläggas med stämplat papper".1
    Ur kontrollsynpunkt var den gamla metoden med handlingens avfattande på det stämplade papperet mycket ofullkomlig. Den innebar ju i själva verket, att verkställandet av karteringen i första hand överlämnades åt den enskilde själv. Men icke heller den nya metoden, att belägga handlingen med stämplat papper, medgav till en början någon verklig granskning av den vid underrätterna försiggående stämpelbeläggningen, utan en sådan kom till stånd först genom den nämnda förordningen av 1846. Den viktiga nyhet i kontrollhänseende, som denna författning kom med, var införandet av s. k. dubbla beläggningsstämplar. Sådana skulle enligt 1:sta punkten i 1846 års förordning komma till användning "vid karteringen av köpe-, bytes- och gåvobrev å fast egendom å landet och i städerna, som vid underdomstolarna i ändamål av lagfart företes, ävensom av fastebrev, vilka därifrån utfärdas, skuldebrev och andra handlingar, vilka i nämnda domstolars inteckningsprotokoller intagas, samt bouppteckningar, morgongåvobrev och om lösören avslutade köpeavhandlingar, vilka till samma domstolar ingivas". Metoden med de dubbla beläggningsstämplarna förde samtidigt med sig, att den förutvarande valfriheten mellan olika stämpelbeläggningssätt måste uppgivas, och i 1846 års förordning fastslogs detta uttryckligen: "i följd varav den i 3 § av nu gällande kartasigillataförordning medgivna rättighet att påstämplat papper skriva dylika handlingar kommer att upphöra".
    Av den dubbla beläggningsstämpeln skulle enligt 2:drapunkten i 1846 års förordning den ena hälften vidfogas handlingen men den andra kvarstanna hos domaren eller domstolen, "som det åligger att, då de renoverade exemplaren av protokoller och domböcker till vederbörande hovrätt insändas, därvid foga" denna. På så sätt blev en granskning i hovrätt av underdomarens stämpelbeläggning för första gången möjlig. 2

 

1 Angående rättsutvecklingen från 1660 års stämpelförordning t. o. m. stämpelförordningen av 1810 se närmare EBERSTEIN, Om skatt på arv och gåva enligt svensk rätt, Uppsala 1915 s. 27 ff.

2 Skyldighet att till hovrätt ingiva renovationer av de s. k. småprotokollen fanns föreskriven redan i 1734 års lag. I R. B. 7 kap, 3 § ålades härads 

204 GÖSTA EBERSTEIN.    Redan den omständigheten att tvåårspreskriptionen stod i samband med tillkomsten av ett nytt kontrollsystem över stämpelbeläggningen pekar ju ganska bestämt på att den var avsedd att omfatta även skadeståndsskyldigheten. Det nyinförda granskningsarbetet med stämpelbeläggningen, som"för alla under ett år till advokatfiskalskontoret avlämnade protokoller och domböcker bör vara fulländat senast inom slutet av det nästpåföljande", förde ju med sig, att en begränsning av ansvarigheten framstod såsom både med hänsyn till ämbets- och tjänstemännen skälig och på samma gång från fiskalisk synpunkt lämplig genom den eggelse till hastigare indrivning, som ett preskriptionsstadgande innebär. Härtill kom, att den allmänna tendensen vid denna tid gick i riktning mot ett begränsande av ansvarigheten på detta område. Genom Kungl. Brevet den 24 maj 1825 anbefalldes kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten att gemensamt överse då gällande författningar angående de olika tider, inom vilka anmärkningar vid allmänna räkenskaper medföra betalningsansvar ej mindre för redogörare och uppbördsmän, dem debiteringen och indrivandet av de anmärkta medel ålegat, än även för de enskilda, som bort dem erlägga, samt att uppgöra "förslag till sådana förändrade föreskrifter angående redogörares och uppbördsmäns samt skattskyldigas ansvar i anmärkningsväg, som med vården av statskassans behöriga rätt förenade tjänstemäns och enskilda personers billiga anspråk på skydd emot på tiden utdragna efterräkningar". Man finner hurusom redan den här använda terminologien antyder, att en i förhållande till nu ifrågavarande ansvar fristående talan angående ersättning var för dåtida uppfattning främmande. Förslaget avgavs redan den 24 november 1826, men sedermera fick ärendet vila, till dess Kungl. Maj:t den 22 augusti 1843 anbefallde kammarrätten att inkomma med förnyat utlåtande. Sådant avgavs den 23 maj 1844, och kammarrätten understryker här bland annat, att "stor skillnad" förefinnes mellan fordringsanspråk i allmänhet och "anmärkningar, som kunna väckas emot redogörare för oriktig

 

hövding och rådstuvurätt att inom viss tid till hovrätten insända inteckningar, uppbud och lagfarter. Genom K. F. ang. inteckning i fast egendom den 13 juli 1818 27 och 28 §§ bestämdes denna förpliktelse närmare och utsträcktes ytterligare till att gälla bland annat även äktenskapsförord. Om det sista steget i denna utveckling se nedan s. 207. 

PRESKRIPTIONSBESTÄMMELSEN I STÄMPELFÖRORDNINGEN. 205tillämpning av författningar och meddelta föreskrifter", och föreslår i överensstämmelse härmed för dessa senare en begränsad preskriptionstid.1 Att den kartering, varom nu är fråga, ansågs med uppbördsmäns debitering av allmänna medel jämförlig, skall nedan påvisas.
    Full klarhet om innebörden av ifrågavarande preskriptionsbestämmelse lämna emellertid först de närmare omständigheterna vid tillkomsten av den betydelsefulla revidering av 1846 års förordning, som verkställdes genom 1847 års cirkulär.
    Den genom de dubbla beläggningsstämplarna införda granskningen av karteringen var en nyhet, som icke sågs med blida ögon av dem, som på en gång voro föremål för kontrollen och fingo bära en god del av arbetet för dess genomförande, nämligen rikets häradshövdingar. Dessa synas i stor utsträckning hava betraktat densamma såsom uttryck för en ovärdig misstro och såsom ett onödigt betungande av deras redan förut hårt anlitade tid och arbetskraft. Två särskilda skrivelser från häradshövdingehåll avlätos redan år 1846 till Kungl. Maj:t med begäran, att den utfärdade förordningen måtte i vissa delar ändras och modifieras.
    Den tidigare av dessa framställningar ledde icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd men är belysande både för rådande sinnesstämning och gängse skrivsätt, varför vissa delar av motiveringen skola här återgivas. Skrivelsens författare, som ställer sig kritisk mot tidens nymodiga idéer, yttrar bland annat: "Det hörer väl till tidens anda att trakta efter reformer, tabeller och kontroller samt att uttränga ämbetsmannens anseende genom oädla insinuationer, till fördel för den rådande kommunalpassionen, vilken dock icke synes därav hava hämtat någon stärkande kraft för sin utveckling, till båtnad för det allmänna, varföre det är fjärran från mig att missbilliga den föreskrivna kontrollen, som av Rikets ständer påfordrats, fastän det både för mig och andra underdomare icke kan undgå vara påkos-

 

1 Se Betänkande angående förenklande av beskattningsväsendet samt uppbörds- och redogörelseverket den 30 april 1847 s. 187 ff. Även 1847 års kommitterade funno »billigheten fordra att preskriptionstiden för anmärkningar i detta hänseende i möjligaste måtto inskränkes». I texten omförmälda utlåtande av kammarrätten återfinnes i riksarkivet i akten: Finansdepartementet 1847 den 21 oktober, Del 3, De till kommitterade för beskattningsväsendets m. m. förenkling överlämnade handlingar. Se även bevillningsutskottets betänkande vid 1844—1845 års riksdag n:o 13 s. 23 ff. 

206 GÖSTA EBERSTEIN.tande att erfara sig såsom tjänstemän ensamma utsatta för misstanke om karteförsnillning, då kontrollen endast drabbat oss, särdeles som vi icke allenast äro underkastade fiskaliskt uppseende, oberäknat varje rättssökandes kontroll, som väl någon gång gjort sig gällande, om därtill funnits anledning, utan även kunnat vara i tillfälle, att genom edeliga intyg av tid efter annan begagnade större antal biträden, för vilka försnillning icke varit möjlig att dölja, om den ägt rum, samt genom tingsmenighetens hörande, därest oss i nåder förunnats rättighet, att över Rikets ständers hemställan meddela utlåtande, undanrödja den misstanke, som nämnda hemställan innebar".1
    Den senare och mera representativa framställningen till Kungl. Maj:t gjordes den 19 augusti 1846 av häradshövdingen och lagmannen Löwenadler jämte tolv andra häradshövdingar.2 Det heter där till en början: "Erfarenheten torde tillräckligen hava visat, att lantdomarens göromål redan under längre tider varit och ännu äro av den beskaffenhet och det omfång, att en sådan domares arbetskraft och tid, i jämförelse med andra tjänstemäns, äro i särdeles hög grad tagna i anspråk. Den tillökning uti dessa domares göromål, vilken tillkommit genom de uti Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 15 nästlidna maj föreskrivna särskilda kontrollbestämmelser i avseende på kartering av vissa handlingar, som i förhållande till värdet böra med stämplat papper förses, har i betydlig mån stegrat omsorgerna hos den samvetsgranne och redlige domaren att kunna. även med förutsättning av varmaste nit, av den yttersta ansträngning, inrätta sin tid och sitt arbete samt detsamma medhinna på ett sådant sätt, att han med tillfredsställelsen, att hava åt de viktigare göromålen ägnat tillräcklig omsorg och verksamhet, må kunna förena möjligheten, att jämväl i hänseende till de övriga detaljer av hans ämbetsbestyr, vilka icke fordra egentliga kunskaper eller väsentlig erfarenhet, bestå an-

 

1 Skrivelse den 31 juli 1846 av häradshövdingen i Inlands Nordre, Orusts och Tjörns samt Inlands Fräkne härader M. Bagge till Kungl. Maj:t. Skrivelsen återfinnes i riksarkivet i akten: Justitiedepartementet 1847 den 11 februari, Om karta sigillata, Cirkulärbref exped. till hovrätterna. Över Bagges framställning yttrade sig Göta hovrätt den 16 december 1846 och Högstadomstolen den 28 januari 1847, men förklarade sig domstolarna icke kunna tillstyrka bifall till däri gjorda yrkanden.

2 Skrivelsen återfinnes i den i föregående not berörda akten.

 

PRESKRIPTIONSBESTÄMMELSEN I STÄMPELFÖRORDNINGEN. 207svarsfri inför lagen, utan att varken genom åtal eller eljest bliva blottställd för misstydning av god vilja, av ärliga bemödanden. Då emellertid berörda nådiga författning är given och följaktligen nämnda kontrollbestämmelser utgöra lagbud, dem domaren har att ställa sig till ovillkorlig efterrättelse, evad detta skulle föranleda till intrång i den för hans övriga, väsentliga domaregöromål erforderliga tid, eller icke, måste alla betänkligheter i avseende på ett noggrant uppfyllande avde uti frågavarande författning meddelade föreskrifter inskränka sig till omsorgen att, så vitt ske kan, göra samma föreskrifters efterlevnad möjlig".
    Bland de ändrade föreskrifter, varom i sådant syfte hemställdes och vilka även vunno Kungl. Maj:ts bifall, är det särskilt tvenne, som i detta sammanhang äro av intresse.
    Den ena formulerades på följande sätt: "Avhandlingar om lösöreköp samt testamenten och morgongåvobrev införas, jämte register å bouppteckningar, uti ett särskilt avhandlingsprotokoll, vilket, jämte de så kallade småprotokollerna, bör renoverat insändas till vederbörande hovrätt". I anslutning till denna hemställan skapades, för att förenkla kontrollen, genom 1847 års cirkulär (2:dra och 3:dje punkterna) vid sidan av de förutvarande småprotokollen medelst utbrytning ur domboken ett nytt protokoll angående bouppteckningar, morgongåvobrev samt avhandlingar om lösöreköp samt förordnades om dess insändande till hovrätt såsom om intecknings- och lagfartsprotokoll tidigare bestämts.
    I de tretton häradshövdingarnas framställning heter det vidare: "Enär det icke torde vara obilligt, att underdomaren i likhet med vad är stadgat i avseende på prästerskapets ansvarighet för lysningssedlars kartering ävensom rörande uppbördsmäns bestyr med allmänna medel, få tillgodonjuta en behövlig och rättmätig preskriptionstid mot ansvar och ersättning1 i följd av misstag eller uraktlåtenhet vid tillsynen å kartering, så torde det nödigtvis tillåtas oss att få hos Eders Kongl. Maj:t, utom vad ovan är hemställt, underdånigst föreslå, att föreskrifter varda meddelade, dels — — — — samt dels att underdomaren må vara fri från all påföljd av oriktig kartering rörande anmärkning, som icke inom ett år efter det renoverat protokoll till hovrätten inkommit, blivit därstädes till åtal framställd".

 

1 Kurs. av förf.

 

208 GÖSTA EBERSTEIN.    Över denna hemställan ålades såväl hovrätterna som Högstadomstolen att avgiva utlåtande. Hovrätten över Skåne och Blekinge, som inkom med sitt utlåtande den 19 oktober 1846, yttrade: "Vad slutligen angår bestämmande av viss preskriptionstid för framställande av anmärkningar om oriktig kartering, får hovrätten sådant i underdånighet tillstyrka, och torde densamma lämpligast böra utsättas i överensstämmelse med vad i 3 mom. av kungl. kungörelsen den 15 maj 1846 redan i detta avseende finnes stadgat om tiden för den till hovrätten anbefallda gransknings verkställande", d. v. s. hovrätten ifrågasatte ingen annan ändring i häradshövdingarnas framställning än att preskriptionen skulle inträda, i stället för efter ett år från det protokollet inkommit, först med utgången av påföljande kalenderår.
    Svea hovrätt ansåg en något längre preskriptionstid nödig liksom ock en något mera ingående motivering härför erforderlig. I skrivelse av den 13 november 1846 yttrade domstolen: "Då, oaktat preskription icke äger rum för fel i allmänhet, som ämbetsman begår i tjänsten, eller för de förseelser, som domare och andra tjänstemän, med avseende å de föreskrifter gällande kartasigillataförordning innehåller, kunna låta sig till last komma, det likväl rörande kartering av nu ifrågavarande handlingar synes böra tagas i betraktande, att de, vad karteringen beträffar, skola av underdomaren och vederbörande expeditionshavande till granskning av därtill behörigen utsedda tjänstemän inom hovrätterna i stadgad ordning överlämnas, samt, enär jämlikt föreskriften i kungl. kungörelsen den 15 sistlidna maj kartegranskningsarbetet bör av nämnda tjänstemän vara verkställt för alla under ett år till hovrätten inkomna protokoller inom slutet av det påföljande, felaktigheter i avseende å beräkningen av kartebeloppet således kunna inom någon kortare tid därefter anmärkas, hemställer hovrätten i underdånighet, om icke i överensstämmelse med vad kungl. brevet den 17 december 1810 stadgar angående preskription för enskilda redogörare av allmänna medel, vartill förhållandet i förevarande fall synes kunna hänföras, vederbörande domare och expeditionshavande i avseende å kartering av sådana handlingar, som enligt förberörda kungl. kungörelse äro, vad angår karteringen, underkastade kontroll i hovrätterna, må efter treår, räknade från den dag, då handlingen till hovrätten inkom-

 

PRESKRIPTIONSBESTÄMMELSEN I STÄMPELFÖRORDNINGEN. 209mit, vara fredad från åtal av sådana felaktigheter, som dessa handlingar kunna uppenbara".
    Till samma preskriptionstid kommer efter en analog motivering Göta hovrätt i skrivelse av den 16 december 1846: "Då underdomarnas befattning med karteringen av nu ifrågavarande handlingar i själva verket innefattar ett uppbördsmannabestyr, varå särskild kontroll kommer att äga rum, torde, på sätt häradshövdingarna anmärkt, det även vara med billighet överensstämmande, att underdomarna få tillgodonjuta preskription mot ansvar och ersättning i följd av misstag eller underlåtenhet vid dessa handlingars kartering; och får hovrätten med anledning så väl av vad i särskilda författningar rörande preskription för uppbördsmän finnes bestämt, som ock av stadgandet i karteförfattningen 13 § om viss tid, inom vilken åtal bör anställas mot prästman för ämbetsförseelse vid lysningssedlars kartering, i underdånighet hemställa, om icke härutinnan kunde föreskrivas, att underdomare må vara fri från all påföljd av anmärkning rörande oriktig kartering av sådan handling, som efter kungl. kungörelsen den 15 sistlidna maj är underkastad särskild kontroll över karteringen, därest anmärkning icke blivit i föreskriven ordning framställd inom tre år från den dag, då protokollet, vartill handlingen hörer, i renoverat exemplar till hovrätten inkommit".
    Högsta domstolens utlåtande, som avlämnades den 28 januari 1847, är kortfattat. Det utgår ifrån den redan givna motiveringen såsom tillfyllest och sammanjämkar de olika föreslagna tiderna på följande sätt: "Med antagande därav att särskild preskriptionstid emot åtal för underlåten eller felaktig kartering av nu ifrågavarande handlingar borde stadgas, hemställde Högsta domstolen, om icke denna tid må i varje fall beräknas till två år från den dag då renoverat protokoll till hovrätten inkommit". I överensstämmelse med denna sistnämnda hemställan utfärdades 1847 års cirkulär.
    De återgivna aktstyckena visa, att man icke kände annan ersättningstalan mot underdomare för underlåten eller felaktig kartering än i samband med åtal för sådan förseelse och i överensstämmelse härmed icke tänkte sig annat än att preskriptionsbestämmelsen skulle avse såväl ansvar som ersättningsskyldighet.

 

14 — Svensk Juristtidning 1926.