SOVJETRIKETS NYA STRAFF- OCH STRAFFPROCESSLAGAR.

 

AV

 

PROFESSOR NILS STJERNBERG.

 

L. GALIN: Gerichtswesen u. Strafsystem im revolutionären Russland. Berlin 1920. Franz Vahlen. 85 s.

 

HEINRICH FREUND: Strafgesetzbuch, Gerichtsverfassungsgesetz und Strafprozessordnung Sowjetrusslands. Osteuropa-Institut in Breslau. Quellen und Studien. Erste Abteilung: Recht, Neue Folge: I Band. Mannheim 1925. J. Bensheimer. 479 s.

 

    Att från juridiska synpunkter följa ett samtida händelseförlopp, innefattande framväxandet av en ny samhällsordning ur ett fullständigt revolutionärt kaos, erbjuder ett särskilt stort intresse. Osteuropa-Institut i Breslau, som även efter världskriget verksamt bidragit till upprätthållandet av tysk vetenskaps universalistiska traditioner, har hedern av att ha berett en västerländsk publik ett dylikt tillfälle i fråga om den ryska revolutionens stora tragedi. På dess tillskyndelse har Dr HEINRICH FREUND, känd genom sitt år 1924 utgivna, tidigare i denna tidskrift anmälda arbete: Das Zivilrecht Sowjetrusslands, satts i tillfälle att även publicera här ovan nämnda verk.
    Genom den sovjetryska strafflagen, den sovjetryska straffprocesslagen och lagen om domstolsorganisationen alla av år 1922, efter vilkas mönster en liknande lagstiftning även tillkommit i de övriga sovjetrepublikerna inom förbundet, kan händelseförloppet på ifrågavarande område sägas ha nått en viss preliminär avslutning. Visserligen ha senare en del ändringar i nämnda lagar företagits, samt dessutom hela denna lagstiftning i viss mån modifierats genom vissa av den högsta förbundsmyndigheten år 1924 antagna "grundsatser" för hithörande rättsområden, vilka enligt FREUND äga giltighet framför delstaternas lagstiftning; men en enhetlig legislativ grund har dock därmed lagts för den kommande utvecklingen. FREUND'S verk ger oss en översättning av de hithörande lagtexterna ävensom, särskilt vad strafflagen beträffar, en kommentar därtill i större omfattning än förhållandet är i det förut omnämnda civilrättsliga arbetet. Det innehåller vidare liksom detta en ganska ingående inledande redogörelse för den utveckling som föregått dessa lagars tillkomst alltifrån revolutionens utbrott. En verkligt pålitlig dylik framställning på tyskt språk före-

 

SOVJETRIKETS NYA STRAFF- OCH STRAFFPROCESSLAGAR. 211ligger hittills mig veterligen endast i Rechtsanvalt Dr. L. GALINS ovannämnda år 1920 utgivna, med förord av de tyska professorerna Lederer och Liepman försedda skrift. Och om denna än på vissa punkter är bredare lagd, redogör till gengäld förevarande arbete för utvecklingen även efter nämnda tid.
    Om utvecklingsresultatet inom civilrätten erbjuder åtskilligt för västerländska ögon, och även i jämförelse med tidigare ryska förhållanden nytt och främmande, kan detsamma knappast sägas om händelseförloppet på förevarande område. Det är i huvudsak de gamla ryska ordningarna som man ser ånyo framväxa, ännu likvisst nyanserade i riktning av en skarpare kontroll från den högsta centrala regeringsmyndighetens sida över hela ifrågavarande rättsområde.
    På straffprocessens område kan man sålunda följa utvecklingen från de löst sammanrafsade första revolutionstribunalen, över systemet med på viss tid direkt "folk"-valda domare till systemet med domares "tillsättande" på viss tid av de högre lokala självförvaltningsorganen (krets- och guvernementssovjet eller dessas exekutivkommittéer), tills slutligen tyngdpunkten i inflytandet över domaretillsättningarna alltmera flyttas över i domstolarnas och regeringsmyndighetens egna händer; uppkomsten av olika grader av ordinära domstolar (folkdomstolen, guvernementsdomstolen samt den nyorganiserade högsta domstolen); uppkomsten av instansordning och rättsmedel (kassation); uppställande av ständigt stigande kompetenskrav för domarebefattningar, särskilt i överrätterna o. s. v. I fråga om domarnes tillsättning gäller f. n. följande. Folkdomstolens domare tillsättas av guvernementens exekutivkommittéer på förslag av guvernementsdomstolen eller av justitieministeriet (folkkommissariatet för justitieärenden). Guvernementsdomstolens domare tillsättas av samma exekutivkommittéer, men utnämningarna måste stadfästas av justitieministern, vilken i fråga om rättens ordförande t. o. m. själv kan utnämna annan, om han icke godkänner förslaget. Högsta domstolens och dess avdelningars presidenter utses direkt av den allryska centrala exekutivkommitténs (det högsta lagstiftande organets) presidium; dess övriga ledamöter av samma myndighet på förslag av justitieministern.
    Domarne tillsättas för ett år åt gången. För högsta domstolens ledamöter synes dock någon dylik tidsbegränsning icke gälla. För alla domare gäller visserligen, att uppdraget när som helst kan återkallas i samma ordning som regelmässigt är stadgat för deras tillsättning; men FREUND framhåller (s. 46), att på grund av den ringa tillgången på personer som uppfylla kompetensvillkoren, denna befogenhet, särskilt i fråga om överrätterna, f. n. är av relativt liten betydelse, samt (s. 42) att omval i praxis torde vara regel.
    I varje fall kommer man vid ett studium av författarens framställning till den slutsatsen, att domaremaktens beroende av administrativ myndighet icke är så synnerligen mycket större nu än under tsardömet. Väl gjordes ett kortvarigt försök att även i Ryssland etablera en självständig domaremakt genom följande stadgande i Alexander II:s domstolsförordningar av 1864: "Alla de, som innehava ansvarig

 

212 NILS STJERNBERG.domareställning kunna endast på egen ansökan entledigas, och endast med sitt samtycke förflyttas till annat domstolsområde. Suspension eller avsättning kan äga rum endast genom dom av kriminaldomstol." Men detta system underminerades genom nya förordningar av d. 20 maj 1885, varigenom föreskrevs, att domare kunde i disciplinär väg entledigas, "även om han icke gjort sig skyldig till försummelse, som föranledde dom på avsättning", men likvisst "bevisligen åsidosatt sin ämbetsplikt eller är uppenbart oduglig att sköta domareämbetet", samt att han kunde till annat domstolsområde förflyttas, om han genom sina handlingar å sin tjänstgöringsort "givit anledning till tvivel angående sin lugna och opartiska pliktuppfyllelse". Och sedan den administrativa myndigheten väl fått sitt finger med i spelet, underminerades snabbt den självständiga domaremakten genom vaga och godtyckliga utläggningar av dessa stadganden.
    Vid sidan av de nu nämnda ordinära domstolarna bibehöllos alltjämt såsom specialdomstolar de reorganiserade revolutionstribunalen, dels i form av krigsrätter, dels i form av specialdomstolar (en i varje guvernement) för vissa slags brott (kontrarevolutionära handlingar, otillåten varuspekulation i större skala samt svårare tjänsteförbrytelser). Vid domstolarne av sistnämnda typ, där domaretillsättningen helt legat i guvernementssovjetens händer, funnos ursprungligen — i likhet med vad förhållandet alltjämt är vid de ordinära domstolarna, då de döma såsom första instans — även "Schöffen"; men dessa blevo senare (1919) avskaffade, enligt en uppgift hos GALIN (s. 50), enär de energiskt motsatte sig dödsstraffets alltför ymniga användande. Systemet avvek emellertid även i denna punkt icke så synnerligen mycket från tsardömets, ty därstädes kunde när som helst medels proklamerande av s. k. "förstärkt skyddstillstånd", "utomordentligt skyddstillstånd" eller "krigstillstånd" krigsrätternas jurisdiktion utsträckas även till civilpersoner; och dylika "tillstånd" härskade under tsardömets senare tid regelmässigt i större eller mindre delar av riket. FREUND förklarar (s. 46 — 7), "att det icke är underkastat något tvivel att specialdomstolssystemet kommer att vidare inskränkas". Att döma av de meddelade lagtexterna torde ock så redan ha skett, i det att revolutionstribunalen av den senare typen numera synas ha upphävts. Det kunde ock så mycket hellre ske, som krigsrätternas ordinära kompetens omfattar även vissa brottav civila personer, samt även sovjetregeringarne, liksom tsardömet, enligt de nya "processgrundsatserna" för förbundet kunna ytterligare utvidga krigsrätternas verksamhet "i alldeles särskilda undantagsfall".
    Dessutom är att märka, att de ordinära domstolarna för grövre brottmål, guvernementsdomstolarne, när som helst kunna förvandlaprocessen från ackusatorisk till inkvisitorisk genom att utesluta åklagare och försvarare från förhandlingarne "på grund av sakens vikt, gärningens bevislighet eller ett särskilt politiskt eller offentligt intresse". De äga även att å orter, "där krigstillstånd förklarats", då domen lyder å dödsstraff, inom 24 timmar efter dess

 

SOVJETRIKETS NYA STRAFF- OCH STRAFFPROCESSLAGAR. 213avkunnande, med tillbakavisande av framställt kassationsbesvär, hos guvernementets exekutivkommitté begära domens omedelbara verkställande. De kunna således i verkligheten förvandlas till ett slags ståndrätter.
    En annan egendomlighet i den sovjetryska straffprocessen är det av FREUND särskilt framhållna s. k. uppsiktsförfarandet. Detta innebär en allmän befogenhet för ordföranden i en högre domstol resp. åklagaremyndigheten vid sådan domstol dels att inför överdomstolen till behandling upptaga de vid densamma underordnade domstolar pågående processer med yrkande om utfärdande av bindande instruktioner för målets fortsatta behandling vid underdomstolen dels ock att inför högre domstol när som helst till revision i skärpande eller mildrande riktning, resp. återförvisning, upptaga vid underordnade domstolar redan fällda laga kraftvunna domar, vadan alltså den"laga kraften" i själva verket blott är exekutionstitel. Detta är en slags processuell "uppsnyggning" av tidigare gällande "sovjeträtt". Före den nya processlagens tillkomst ägde justitieministeriet en dyliko inskränkt rätt att revidera laga kraftvunna domar, och initiativet därtill kunde utgå från såväl centrala och lokala administrativa myndigheter, som ock från "intresserade privatpersoner". Nu ligger avgörandet hos domstol, och initiativet allenast hos förutnämnda organ. Ifrågavarande institut har enligt motiven till ändamål "att betrygga rättsenheten och garantera den revolutionära rättsordningens skydd". För tsardömets rätt var ett dylikt institut okänt. Ingreppen i anhängiga processer skedde där på sin höjd "under hand"; och för ingrepp i laga kraftvunna domar var man hänvisad till sedvanliga extraordinära rättsmedel samt benådning.
    Frånsett dessa båda undantag utvisar den ordinära processen samma tendenser, som utmärkte tsardömets rätt. Det gäller att utåt, gentemot västerlandet, visa ett "behagligt ansikte", men inåt i vidsträcktaste mån revanchera sig genom ett mera i skymundan verkande administrativt bestraffningsförfarande. Alla moderna processrättsliga institut äro samvetsgrannt utnyttjade, och garantierna för den inviduella rättssäkerheten tillsynes starkt utbildade. Häktning skall t. ex. inom 24 timmar anmälas för domstolsmyndighet, som inom 48 timmar skall pröva dess rättmätighet.
    Men liksom i tsardömet består i sovjetriket en vidsträckt, processuellt så gott som oreglerad administrativ bestraffningsmakt över medborgarne. Dess rot är den berömda "Utomordentliga kommissionen för motrevolutionens bekämpande" (Tjeka). Denna var ett i förhållande till regeringen fristående centralt högsta polis- och åklagareorgan för sådana brott, som tillhörde revolutionstribunalens kompetensområde, men uppnådde en utomordentlig maktställning dels därigenom, att den jämväl tillades befogenheten att själv bestämma straff, däri inbegripet även "internering i koncentrationsläger" och dödsstraff, dels, och framför allt, därigenom att mycket betydande, i avseende å rekrytering och sammansättning noggrant kontrollerade truppstyrkor av alla vapenslag och av delvis icke rysk nationalitet

 

214 NILS STJERNBERG.undandragits krigsministeriet och ställts under dess uteslutande befälsrätt för den inre säkerhetstjänstens fullgörande.
    Efter flera tämligen fåfänga ansträngningar att kringskära dess dömande makt, lyckades man genom ett dekret av februari 1922 upplösa denna farliga, gryende "stat i staten" och i stället inom inrikesministeriet (folkkommissariatet för inrikes ärenden) inrätta ett högsta centralt polis- och åklagareorgan, den s. k. Statligapolitiska förvaltningen (G. P. U.) med underlydande avdelningar inom guvernementens exekutivkommittéer. Det erhöll en mera inskränkt egen kompetens — denna avser endast uppror, banditväsen, spionage, angrepp på kommunikationsanstalter samt otillåtet överskridande av gränserna — men ålades en generell skyldighet att utföra särskilda, av regeringsmyndigheterna givna uppdrag till den inre ordningens upprätthållande. Den utgör alltså en nära motsvarighet till den berömda "tredje avdelningen" inom det kejserliga inrikesministeriet. I samband härmed ställdes de talrika, för den inre säkerhetstjänsten avdelade trupperna till den Statliga politiska förvaltningens "omedelbara förfogande" under ledning av en särskild, i densamma inordnad militär stab.1
    De processuella normerna för detta organs verksamhet äro fastställda genom 4 dekret av åren 1922 och 1923, vilka finnas avtryckta i slutet av FREUND'S arbete och utgöra den icke minst intressanta delen av detsamma. Ifråga om banditväsende och rån av beväpnad äger det, ifråga om å bar gärning gripna, en egen, processuellt fullständigt oreglerad domsrätt, även omfattande dödsstraff. Ej heller i övrigt finnas några processuella garantier för den enskilde utom den, att en av delta organ eller dess underavdelningar häktad person skall senast inom 14 dagar erhålla meddelande om den gärning, som lägges honom till last, samt att G. P. U. är skyldig att inom två månader försätta sådan person på fri fot, därest den icke dessförinnan hänvisat saken till domstol eller hos centrala exekutivkommitténs presidium sökt tillstånd till hans fortsatta kvarhållande under en tidrymd "som denna myndighet själv bestämmer". Till nämnda bestämmelser har sedan anknutits ett återupplivande av tsardömets administrativa deportationsförfarande, i det en särskild "kommission för utvisning" inom inrikesministeriet erhållit befogenhet att på framställning av G. P. U. besluta utvisning ur riket (med "högsta straff" absolut stadgat för återvändande) eller ock deportation (vare sig till viss ort, eller avseende förbud att vistas inom viss del av riket) för en tid av högst tre år. I motsats till förhållandena under tsardömet, varest dylik deportationsrätt i viss utsträckning tillkom även lokalförvaltningen (generalguvernörerna), är denna befogenhet i Sovjet-Ryssland fullständigt centraliserad. Man kan häri — liksom i fråga om domstolsorganisationen — spåra en målmedveten strävan från central-

 

1 Uppgifterna om dessa truppstyrkors storlek äro — såsom naturligt är ifråga om denna den djupaste hemligheten i sovjetväldets organisatoriska styrka — ytterst skiftande. De synas variera från 60,000 till 150,000 man. Säkert torde vara, att de bestå av hela armékårer, omfattande alla vapenslag. 

SOVJETRIKETS NYA STRAFF- OCH STRAFFPROCESSLAGAR. 215regeringens sida att kringskära de på "självstyrelse"-principen uppbyggda guvernementsstyrelsernas inflytande.
    Den sovjetryska straffrätten har efter revolutionen i huvudsak genomlupit tre skeden. Genom dekretet ang. rättsväsendet d. 24 nov. 1917 tillades äldre rätt fortfarande giltighet, endast så långt den icke stod i strid med "det revolutionära socialistiska rättsmedvetandet". Genom dekretet d. 30 nov. 1918 upphävdes den äldre rätten helt och hållet. Och under de fyra år som därefter förflöto till den nya strafflagens ikraftträdande den 1 juli 1922 voro domstolarna i huvudsak hänvisade till att döma efter "det socialistiska rättsmedvetandet och hänsynen till republikens välfärd". Även åberopande av prejudikat från den förrevolutionära tiden förklarades genom sistnämnda dekret otillåtet. Regeringsdekreten voro, frånsett dem som utfärdades till den ekonomiska politikens genomförande, under denna tid på straffrättens område ytterst få. Inom de speciella brottens område fanns egentligen endast tvenne — ett dekret av nov. 1920, vilket fastställde straffrihet för kvinna som med läkares medverkan lät fördriva sitt foster, samt ett av 1921, som fastställde straff för "osann utsaga inför domstol", och för "medvetet falsk angivelse för brott inför myndighet". Sistnämnda straffbestämmelse var emellertid föga vägledande då varje legalt stöd saknades för avgörandet av vad som till "brott" var att hänföra. Såsom ersättning för strafflagens allmänna del utfärdade justitieministeriet i dec. 1919 vissa anvisningar för domstolarna undertitel: "Ledande grundsatser för den ryska sovjetrepublikens straffrätt". Omsider blev emellertid ropet på skydd mot godtycket så starkt, att regeringen fann tiden inne att — såsom det heter i ingressen till den nya strafflagen — "fastställa fasta grundvalar fördet revolutionära rättsmedvetandet".
    Även sovjetstrafflagen erinrar i flera hänseenden om tsardömets straffrätt. Till den Internationella kriminalistföreningens möte i Petersburg 1902, hade dåvarande justitieministern Muraviev uppbjudit rikets resurser för att hos de västerländska gästerna framkalla ett så starkt intryck som möjligt av modernt ryskt rättsliv. Ett förslag till en hypermodern strafflag förebådades, och detta förslag blev ock 1903 i väsentliga delar upphöjt till lag. I vissa avseenden tävlar den nya sovjetlagen i modernitet med detta. Det förkunnas i lagen, att straffet skall vara "fullständigt utan avsikt att tillfoga lidande samt bespara den skyldige skadliga och överflödiga lidanden". I förbundsorganens "grundsatser" avskaffas till och med själva benämningen "straff" och ersättes helt och hållet med uttrycket "sociala skyddsåtgärder". Även i straffsystemets utformning möter delvis denna anda. Vid sidan av det i huvudsak enhetliga frihetsstraffet (maximum: 10 år) möter såsom en särskild straffart: "tvångsarbete utan bevakning" (maximum: 1 år), vilken avser att på modernaste sätt utnyttja en blott arbetsplikt för det allmännas räkning såsom en särskild straffart, ett försök som emellertid enligt FREUND "i sitt praktiska genomförande stött på stora svårigheter". Villkorlig dom

 

216 NILS STJERNBERG.har ävenledes upptagits. En särskild omfattande verkställighetslag av 1924 söker därjämte efter modernaste grundsatser sörja för frihetsstraffets utformning. Inspärrning i enrum kommer till användning endast såsom disciplinstraff (ehuru man väl kan betvivla huruvida detta i de ryska straffanstalterna innefattar ett större obehag).
    Om tsarväldets tid erinrar även obenägenheten att i den allmänna strafflagen upptaga dödsstraffet. En av de stora nyheterna i 1903 års allmänna strafflag var dödsstraffets avskaffande. Det kunde man ock saklöst tillåta sig, då ju enligt vad ovan anförts den vidsträcktaste möjlighet bestod att vid fall av behov låta krigsrätterna arbeta i stället, samt man i allt fall därigenom kunde skapa ett intryck av höggradig modernitet i västerlandet.1 I den sovjetryska strafflagen, som formellt utplånat skillnaden mellan militärstraffrätt och allmän lag, har man måst gå en annan väg. I uppräkningen av straffarterna omnämnes icke dödsstraffet. Ej heller vid de speciella brotten sker detta. Därstädes stadgas blott i stor utsträckning "högsta straff", såsom under vissa förhållanden tillämpligt. I en särskild paragraf förklaras emellertid, att i de fall, då enligt strafflagen "högsta straff" är stadgat, skall av överdomstolar och krigstribunal användas skjutning "intill dess den allryska centrala exekutivkommittén bestämt angående dess upphävande".
    Detta sista stadgande sammanhänger med en egendomlighet, som starkt skiljer sovjetväldets straffrätt från tsardömets. Lagen betecknar nämligen sig själv, i överensstämmelse med den revolutionära ortodoxien, i lagtexten såsom ett medel för den revolutionära rättsordningens upprätthållande "under tiden för övergången till den kommunistiska staten". Den betraktar sig således som en revolutionär kampordning med temporär giltighet.2 Denna position slår även bryggan mellan de allmänna humanitära principförklaringarna angående straffets natur och uppgrävandet av forna barbariska, redan i tsardömets tid så gott som försvunna strafformer, såsom landsförvisning för alltid, vilken straffart enligt lagens straffkatalog är "högsta straff" och enligt de nya "förbundsgrundsatserna" av 1924 benämnes "förklaring för de arbetandes fiende"3; landsförvisning på viss tid; konfiskation av förmögenheten (helt eller delvis). Deportationsstraffet har däremot borttagits ur strafflagen. Det kan nu

 

1 I den ryska kriminalstatistiken redovisades därefter icke några dödsstraff. Förhållandet förklaras genom en liten not av följande lydelse: »I statistiken redovisas icke straff, ådömda av specialdomstolar». På detta sätt undanhöllos för den oupplyste och oinvigde även de ryska krigsrätternas och ståndrätternas talrika dödsoffer under »blodsåret» 1907.

2 Hur länge denna övergångstid skall tänkas räcka, utsäges icke. Enligt den officiella läran bestämdes den av Lenin ursprungligen till 40 år, senare till 50. Numera talar man i ledande sovjetkretsar om »flera generationer».

3 Detta straff är i strafflagen direkt stadgat allenast för det brott, som benämnes "propaganda och agitation för den internationella bourgeoisiens understödjande", och medför, liksom den romerska perduellio, förlust av medborgarrätt. I övrigt träder det i stället för skjutning, om mer än 5 år förflutit från brottets begående. 

SOVJETRIKETS NYA STRAFF- OCH STRAFFPROCESSLAGAR. 217mera icke, såsom under tsardömets tid, ådömas av domstol, utan allenast åläggas i administrativ väg på sätt förut är nämnt.
    I nämnda förhållande är även förklaringen att söka till genombrytandet av vissa i västerlandet utbildade och även i 1903 års ryska strafflag förefintliga rättsgarantier för den enskilde. Förbudet mot strängare strafflagars tillbakaverkande kraft i 1903 års strafflag har väl bibehållits, men genombrytes ifråga om handlingar, som innefatta "aktiv kamp mot arbetarklassen och den revolutionära rörelsen", begångna av offentliga funktionärer under tsardömets tid. Den genom 1903 års strafflag även i rysk rätt införda regeln: "nullum crimensine lege" har åter avskaffats, eller rättare sagt, kringgåtts. Särskilt utformade brottsbegrepp finnas väl i lagens speciella del, men äga icke samma betydelse som i västerlandets lagar. I de inledande paragraferna av lagen finnes nämligen en generell kriminalisationsparagraf, enligt vilken såsom "delikt" skall anses "varje allmänfarlig handling eller underlåtenhet, som hotar sovjetförfattningens grundvalar och den rättsordning, som skapats av arbetare och bonderegeringen för övergångstiden till den kommunistiska staten"; och i en följande paragraf säges, att "om i strafflagen fattas bestämmelser angående enskilda arter av delikt" domstolen skall använda "de påföljder, som äro stadgade för de delikt, som till sin art och betydelse äro mest likartade". En motsvarande betydelse äger den i spetsen för statsförbrytelserna ställda definitionen på den "kontrarevolutionära handlingen", enligt vilken därmed förstås "varje handling varmed är förbunden en avsikt att störta, skada eller försvaga arbetare- och bonderåden och den på grund av sovjetförfattningen uppbyggda arbetare- och bonderegeringen" eller som innefattar "ett medvetet anslag mot den proletära revolutionens politiska eller ekonomiska resultat".1
    Med nämnda förhållande sammanhänger ock den dominerande rollstatsförbrytelserna spela i lagens speciella del både ifråga om straffbudens antal och i fråga om strängheten i straff. Här överflöda "högsta straff" och konfiskationsstraff. Ett par av de mest praktiska exemplen må belysa det sagda. "Deltagande i en organisation, som satt sig till mål att företaga kontrarevolutionära handlingar", straffas med "högsta straff" och konfiskation av hela förmögenheten, men "om deltagaren icke är medveten om dess slutmål" med frihetsstraff i minst tre år. "Deltagande i spionage d. v. s. uppenbarande, förmedling, frånhändande eller samlande av underrättelser som äga karaktären av statshemligheter" (därunder även inbegripet underrättelser på det handelspolitiska området) straffas, om de företagits "i kontrarevolutionär avsikt eller för vinnings skull", med "högsta straff" och konfiskation av hela förmögenheten, i annat fall med frihetsstraff i minst

 

1 Genom denna kriminalisationsakt får den "kontrarevolutionära handlingen" i grunden samma betydelse som den romerska rättens crimen majestatis, vilket enligt ett yttrande hos TACITUS (Annales III, 38) fungerade såsom "omnium accusationum complementum". 

218 NILS STJERNBERG.tre år. "Propaganda och agitation i form av uppmaning till störtande av sovjetregeringen medelst aktivt eller passivt motarbetande av densamma eller medelst icke-uppfyllelse av militär- eller skatteplikt i större skala" straffas med frihetsstraff i minst tre år. Om sovjetväldets besvärligheter, då det gäller att förmå de ryska bönderna att fullgöra sin skattskyldighet, vittnar särskilt en straffbestämmelse, enligt vilken även "en enskild medborgares underlåtenhet att betala skatt, då den förfallit till betalning" kan, om denna underlåtenhet är "upprepad och hårdnackad" bestraffas "med konfiskation av hela förmögenheten eller en del av densamma". I jämförelse härmed äro straffen för brott mot enskilda milda. Uppsåtligt dödande under de mest försvårande omständigheter straffas med frihetsstraff från 8 — 10 år.
    Som ett kampmedel framstår sovjetstrafflagen även därigenom, att den icke ens inom straffrätten upprätthåller medborgarnas formella likhet inför lagen. Detta visar sig först och främst i reglerna om straffmätningen. Den i strafflagen uppställda moderna grundsatsen, att vid straffmätningen "hänsyn skall tagas icke blott till gärningen utan även till förbrytarens person" utformas i 1924 års förbunds-"grundsatser" bl. a. sålunda, att det skall anses såsom försvårande omständighet, om ett brott är begånget av en person, "som på något sätt i det förgångna eller i nutiden visat sig stå i förbindelse med den klass av personer, som utnyttja andras arbete", samt omvänt såsom en förmildrande omständighet, att det förövats av en"arbetare" eller en "arbetande bonde".1 I vissa fall medgiver vidare strafflagen domstol att av "särskilda grunder som skola i domen noggrant angivas" gå ned under det legala minimum. FREUND meddelar, att enligt dom av högsta domstolen d. 15/12 1923 sådana särskilda grunder endast då kunna anses föreligga, om den tilltalade är en "arbetande".2 Slutligen visar sig samma fenomen inom straffverkställigheten däri, att en mera kvalificerad form av frihetsstraff (med strängare isolering från yttervärlden) principiellt är avsedd att komma till användning endast mot "icke-arbetande", samt å "arbetande", endast om de äro att anse såsom "särskilt farliga".
    På en punkt har emellertid strafflagens egenskap av revolutionärt kampmedel måst uppgivas. Enligt den ursprungliga strafflagen skulle densamma kunna användas även å i Ryssland sig uppehållande utländska medborgare, om de utom Ryssland gjort sig skyldiga till "brott mot ryska författningens grundvalar eller den ryska sovjetrepublikens stridskrafter". Genom de år 1924 antagna förbunds-"grundsatserna" torde emellertid denna bestämmelse vara att anse såsom upphävd. Gent emot

 

1 Efter 1925 års nya agrarpolitik torde en bonde icke upphöra att anses såsom "arbetande" på den grund att han utnyttjar främmande arbetskraft.

2 Enligt dessa regler förekomma utslag av följande typ: En »bourgeois» har blivit dödad med uppsåt av en »arbetande». Straffet för okvalificerat uppsåtligt dödande är enligt lagen frihetsstraff i minst 3 år. »Med hänsyn till gärningsmannens egenskap av 'arbetande' samt hans väl vitsordade tjänstgöring i röda armén» nedsättes straffet till frihetsstraff i ett år. 

SOVJETRIKETS NYA STRAFF- OCH STRAFFPROCESSLAGAR. 219av utlänningar utrikes begångna gärningar har sovjetrepublken av utrikespolitiska grunder nödgats avstå från detta sitt "kampmedel".
    Genom sovjetstatens nya lagstiftning på straff- och straffprocesslagstiftningens områden, har visserligen icke skapats någon "rättsordning" i den mening, som i den västerländska rättsstaten inlägges i detta ord, men dock ett slags "ordning". I grunden kunna emellertid motsvarande företeelser i tsardömets Ryssland knappast heller taxeras högre. Och med den nya ryska byråkratiens allmänt vitsordade benägenhet för omständlighet och formalism, lärer det knappast kunna betvivlas, att den kommer att efter bästa förmåga söka praktisera densamma.1