OM SKYDDSÅTGÄRDER MOT KRIMINELLA OCH FARLIGA SINNESSJUKA.²

 

AV

 

PROFESSOR ALFRED PETRÉN.

 

 

Då strafflagskommissionens förslag till ny strafflag, som varit dagens huvudtema, även upptagit skyddsåtgärder mot vissa sinnessjuka, som begått brott, men det föreliggande förslaget till ny sinnessjuklagstiftning jämväl innehåller skyddsbestämmelser mot kriminella sinnessjuka, har jag ansett det vara på sin plats, att det vid detta tillfälle lämnas en jämförelse mellan de båda förslagen, vilka framkommit ungefär samtidigt — båda de ifrågavarande betänkandena äro nämligen avgivna år 1923.
    Strafflagskommissionens ifrågavarande förslag, som är intaget i 8 kap. 1 §, innebär, att domstolen skall förordna om intagning å allmän vårdanstalt dels beträffande sinnessjuk eller sinnesslö, vilken begått gärning, som i lag är belagd med straffarbete, dels ock beträffande sinnessjuk eller sinnesslö, som begått gärning, som i lag är belagd med fängelse men ej med straffarbete, därest det genom gärningen i förening med hans sinnesbeskaffenhet ådagalägges, att han är farlig för allmän säkerhet.

 

¹ Vid tryckningen av förevarande uppsats ingår meddelande, att en ny sovjetrysk strafflag utfärdats i slutet av år 1925. Till denna har här icke kunnat tagas hänsyn. I huvudsak torde den väl utgöra en sammanarbetning av 1922 års strafflag och de ovannämnda, år 1924 antagna "förbundsgrundsatserna."

² Artikeln återgiver ett av prof. Alfred Petrén d. 26 sept. 1925 i Svenska kriminalistföreningen hållet föredrag. Jfr O. Kinberg, Skyddsåtgärder mots. k. förminskat tillräkneliga och mot farliga återfallsförbrytare, Sv. J. T. 1925 s. 442. 

    Mot denna bestämmelse kan den erinran göras, att den är alldeles för vag. Ty vad menas med farlig för allmän säkerhet? Icke heller strafflagskommissionens motivering till förslaget ger någon klarhet härutinnan. Där användas omväxlande uttrycken farlig för det allmänna och farlig för allmän säkerhet. Att en sinnessjuk, som gjort sig skyldig till eldsanläggning eller begår otukt med minderårig eller förövar misshandel, denna må vara lindrigare eller svårare, måste betraktas som farlig för allmän säkerhet, ligger i sakens natur. Men skall även den sinnessjuke, som gör sig skyldig till stöld, anses som farlig för det allmänna? Motiveringen ger ingen ledning härför. Det vore väl emellertid högst olämpligt, om av obotlig sinnessjukdom lidande vanetjuvar — och många sådana finnas — skulle, fastän de stölder de begå i allmänhet äro av mera enkel beskaffenhet, efter straffriförklaringen hemsändas till sina resp. hemkommuner för att av dem omhändertagas i avvaktan på plats å sinnessjukanstalt. En sådan åtgärd kan för övrigt vara mindre lämplig även i fråga om en sinnessjuk, som icke kan sägas vara farlig för allmän säkerhet. Så t. ex. ifråga om den, vilken gör sig skyldig till exhibitionism, som ju icke kan betecknas som samhällsfarlig gärning. En exhibitionist, hos vilken den obetvingeliga lusten att blotta sina könsorgan inträdde vid åsynen av unga flickor, blev härom året åtalad för det han upprepade gånger å offentliga platser tillfredsställt denna sin drift, men innan han efter straffriförklaring på grund av påvisad sinnessjukdom blev intagen å sinnessjukhus, hade han ånyo gång på gång inför mötande flickor blottat sina könsorgan. Att låta en sinnessjuk, som blivit åtalad för sådan gärning, få tillfälle att åter begå samma brott, kan ju dock icke vara lämpligt, fast han — som sagt — icke kan betecknas som farlig för allmän säkerhet.
    Strafflagskommissionen betonar själv uti sin motivering till här avhandlade paragraf, att man måste kräva, att tillfyllestgörande garantier skapas därför, att anstaltsvård för sinnessjuka, som begått brottslig gärning, verkligen kommer till stånd i alla fall, där den är erforderlig. Strafflagskommissionens förslag till skyddsåtgärder mot kriminella sinnessjuka erbjuder emellertid icke tillräcklig trygghet i detta avseende. Detta gör däremot förslaget till ny sinnessjuklagstiftning. Uti 25 § av detta lagförslag stadgas nämligen helt enkelt, att, därest häktad, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, icke blir till ansvar fälld, skall han kvarstanna å sinnessjukavdelning inom fångvården, tills han erhåller plats å hospital, varom Konungens befallningshavande är skyldig omedelbart göra ansökan. Detta gäller sålunda den sinnessjuke, vilken begått stöld eller med mindre straff belagt brott, såsom sedlighetssårande handling o. d„ likaväl som den sinnessjuke, vilken gjort sig skyldig till svårare brott.
    Tidigare, då förvaring i cell var enda sättet, på vilket en straffriförklarad kunde av fångvården omhändertagas, förekom det allt emellanåt, att Konungens befallningshavande, till vilken den straffriförklarade genom domen överlämnats, ålade hemkommunen att taga

 

hand om denne, till dess plats å hospital kunde erhållas. Sedan fångvården emellertid, under överdirektör Almquists ledning, blivit försedd med ett flertal sinnessjukavdelningar, har det blivit regel, att den straffriförklarade, brottet må ha varit svårare eller av lindrigare art, översändes till någon av dessa i avvaktan på sökt hospitalsplats. Det är denna alltså redan nu förekommande praxis, som förslaget till ny sinnessjuklagstiftning avser att få lagfäst.
    I sakens natur ligger, att då riksdagen erkänt det vara statens skyldighet att skaffa platser för alla sinnessjuka, som äro i behov av anstaltsvård — detta skedde i samband med godkännande av avtal med Stockholm och Göteborg om dessa städers övertagande av hela sin sinnessjukvård mot visst vederlag av staten —, så böra alla straffriförklarade, som äro i behov av hospitalsvård, omedelbart omhändertagas genom statens försorg — och i behov av anstaltsvård äro praktiskt taget alla, som under sinnessjukdom begått brott, så länge sjukdomen varar. Av psykoser är det framförallt vissa alkoholpsykoser, som äro så kortvariga, att sinnessjukdomen, under vilken brottet begåtts, redan är över, då domstolen avgör målet. I dylikt fall föreligger naturligtvis icke behov av vård åsinnessjukhus, men väl behov av behandling å alkoholistanstalt. Sinnessjukvårdssakkunniga ha därför föreslagit det tillägg till 1 § i lagen om behandling av alkoholister, att Konungens befallningshavande i dylikt fall skall förordna om intagning å alkoholistanstalt. Vidare har på denna punkt i motiveringen framhållits att, när en gång staten anordnat en epileptikeranstalt — ett önskemål, som nu snart torde bliva förverkligat —, böra även författningsbestämmelser införas, som möjliggöra, att en epileptiker, vilken blivit för begånget brott straffriförklarad, men icke är sinnessjuk vid utslagets avgivande — fallandesjuka förete ju ofta hastigt övergående psykostillstånd —, kan bliva tvångsinternerad å epileptikeranstalt. Då man vid en tidigare diskussion i kriminalistföreningen å juristhåll utgåttifrån, att någon internering av personer, som begå brott under en kortvarigare sinnesförvirring, icke skulle kunna ifrågakomma, har jag velat framhålla, att samhället i dylika fall, som väl i allmänhet gälla antingen alkoholister eller fallandesjuka, icke bör stå maktlöst utan vara i stånd att vidtaga den för varje särskilt fall lämpligare aktivåtgärden. Givet är, att dylika detaljbestämmelser icke kunna intagas i allmän strafflag, utan att de hava sin plats i speciallagar.
    Som av det nu anförda torde framgå, hava de av strafflagskommissionen föreslagna skyddsåtgärderna mot kriminella sinnessjuka en alldeles för snäv omfattning. Därmed sammanhänger att enligt strafflagskommissionens förslag skulle hospitalsöverläkarens eller den lokala direktionens rättighet att själva bestämma rörande utskrivning från hospital av personer, som begått brottslig gärning, utvidgas, ty så vitt jag av strafflagskommissionens motivering till sitt förslag kunnat finna, skulle frågan om utskrivning hänskjutas till central myndighet endast för det fall, att den kriminelle sinnessjuke på grund av dom blivit intagen å hospital, medan enligt nu

 

gällande bestämmelser beslut om utskrivning av en för brott otillräkneligförklarad undantagslöst skall underställas vederbörande centrala myndighets prövning. Sinnessjukvårdssakkunniga hava emellertid icke ansett ens detta vara tillfyllest utan i sitt förslag upptagit bestämmelse, som ytterligare inskränker överläkarens och hospitalsdirektionens rätt att utskriva personer, som under sinnessjukdom visat sig farliga. Då erfarenheten givit vid handen, att rättsligt förfarande icke alltid inledes mot sinnessjuka, som begått t. o. m. så svåra brott som grövre misshandel, mordförsök eller vållande till annans död, utan att intagning å hospital i dylika fall emellanåt äger rum på vanliga intagningshandlingar — flera dylika fall äro omnämnda uti sinnessjukvårdssakkunnigas betänkande sid. 269 — 270 — men det givetvis är lika viktigt, att garanti skapas mot för tidig utskrivning av sinnessjuk, som begått dylika brott, vare sig han åtalas för brottet eller icke, har i förslaget till ny sinnessjuklagstiftning intagits den bestämmelsen (37 §), att vederbörande centralamyndighet skall avgöra om utskrivning från hospital icke endast ifråga om den, som blivit förklarad otillräknelig för brott, utan även i fråga om den, som förövat, gjort försök eller förberedelse tillbrottslig gärning av beskaffenhet att innebära fara för annans personliga säkerhet men icke blivit straffriförklarad. Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över förslaget till ny sinnessjuklagstiftning anslutit sig till den princip, som ligger till grund för den anförda bestämmelsen, men föreslagit den kortare formuleringen: "annan sinnessjuk (än otillräkneligförklarad), som på grund av sjukdom visat brottsliga böjelser av beskaffenhet att innebära allvarlig fara för annans personliga säkerhet." Som exempel på behovet av att vederbörande centrala myndighet bör i större utsträckning än hittills avgöra om utskrivning från hospital av person, som under sinnessjukdom visat brottsliga tendenser, anföres i sinnessjukvårdssakkunnigas betänkande (sid 271) ett fall, där en sinnessjuk, som blivit för vård omhändertagen under omständigheter, som utvisade, att han haft för avsikt att begå mord på en mycket högtstående person, men icke hunnit begå någon handling, som kunde åtalas, sedermera blivit, i vanlig ordning utskriven, utan att frågan härom hänskjutits till vederbörande centrala myndighet.
    Kommer jag så till den viktiga frågan, vilken centrala myndighet som bör avgöra om utskrivning från hospital av personer, som under sinnessjukdom begått brott eller eljest visat sig farliga. Strafflagskommissionen har föreslagit, att utskrivning såväl från förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga och från interneringsanstalt för farliga återfallsförbrytare som ock från hospital av den, som pågrund av domstols beslut där intagits, skall prövas och avgöras aven för hela riket gemensam myndighet, och såvitt jag av motiveringen till denna paragraf (5 § uti 8 kap.) kunnat finna, åsyftas med densamma, att en och samma nämnd skall besluta i alla de anförda fallen. Detta kan emellertid enligt mitt förmenande icke vara lämpligt.

 

    Då den föreslagna nämnden, i varje fall enligt den s. k. lilla strafflagskommissionens förslag, skulle höras även i fråga om den förminskat tillräkneliges intagning å förvaringsanstalt samt hava inspektionsskyldighet beträffande såväl förvaringsanstalterna som interneringsanstalterna, synes det mig vara en synnerligen god anordning, att denna nämnd blir den myndighet, som beslutar om utskrivning från båda dessa slag av anstalter, enär den blir i tillfälle att förskaffa sig noggrann kännedom om en var av de å dessa anstalter intagna. Däremot kan denna nämnd icke alls vara kompetent för avgörandet, när en otillräkneligförklarad lämpligen kan utskrivas från hospital, då nämnden ju icke fått någon kännedom om en dylik person varken från rannsakningstiden eller från tiden för anstaltsvistelsen. Detta är däremot fallet med medicinalstyrelsen, som både haft att avgiva yttrande om hans sinnesbeskaffenhet före domstolsutslaget och har överinseendet över de anstalter, å vilka kriminella och eljest farliga sinnessjuka vårdas och förvaras. Emellertid är det tydligt, att icke endast den medicinska sakkunskapen utan även den juridiska bör lämnas tillfälle att göra sig gällande vid prövning av fråga om utskrivning från hospital av personer, som begått brottslig gärning. Detta har också beaktats av sinnessjukvårdssakkunniga, vilka föreslagit, att sådana ärenden skola avgöras av medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, förstärkt med representant i det vetenskapliga rådet för juridisk teori och praxis. En dylik anordning synes mig vida mer ändamålsenlig än att — såsom strafflagskommissionen föreslagit — en nämnd, som har fångvårdsstyrelsens chef till ordförande och som icke alls har med den offentliga sinnessjukvården att skaffa, skulle i vissa fall besluta om utskrivning från hospital.
    Förutom att de av strafflagskommissionen föreslagna skyddsåtgärderna i fråga om s. k. otillräkneligförklarade äro otillfredsställande, kommer så härtill, att strafflagskommissionens förslag icke innehåller några skyddsbestämmelser alls i fråga om den andra gruppen av kriminella sinnessjuka, nämligen straffångar, som under straffets avtjänande befunnits lida av sinnessjukdom — denna må nu hava blivit förbisedd in foro (varpå jag som läkare vid Långholmens sinnessjukavdelning emellanåt får se exempel) eller utbrutit i fängelset — och som vid strafftidens slut alltjämt äro sinnessjuka och med säkerhet kunna antagas vara vådliga för annans säkerhet till person eller egendom. Mot dylika kriminella sinnessjuka finnes för närvarande inga skyddsbestämmelser, vilket visat sig vara en stor brist. Allt emellanåt förekommer det nämligen, att dylika personer vid strafftidens slut hemsändas till kommunerna, enär å hospital sökt plats icke kunnat erhållas till den tid, då frigivning från fängelset måste äga rum. För att visa, hurusom detta kan förekomma i fråga om mycket farliga sinnessjuka, skall jag tillåta mig att ur den sista årsberättelse, jag i min förutvarande egenskap av överinspektör försinnessjukvården avgivit, relatera följande fall:

 

    »F., född 1896, hade sedan unga år varit tjuvaktig och hemfallen åt dryckenskap samt sysslolös vandrat omkring på landsbygden. Sex gånger har han

 

varit bestraffad för stöld eller misshandel. Under sista straffets avtjänande sjuknade han med hallucinationer för hörseln och känseln, förnam en mängd diffusa »påverkningar», som enligt hans förmenande utskickades från polisen för att skada och avliva honom. Ansökan om hans intagande å hospital blev före strafftidens utgång ingiven till medicinalstyrelsen, som emellertid hänvisade till ingivande av ansökan hos direktionen för det hospital, till vars upptagningsområde F:s hemort hörde, samt att i avvaktan på den sökta platsen överlämna F. till vederbörande att om honom taga vård. Hemkommunen träffade i anledning därav uppgörelse med Skara fattigvårdsstyrelse att få F.intagen å dess sinnessjukavdelning. Under resan dit krossade F. näsan på den ene av de medföljande vakterna. På Skara sinnessjukavdelning fann man honom så svårskött, att man ej kunde ha honom kvar. F. blev därför överflyttad till Skaraborgs läns upptagningsanstalt vid Falköpings lasarett. Därifrån rymde han emellertid efter ett par veckor. Då han sedermera blev anhållen av polisman, drog han kniv mot denne. Åtalad för resande av livsfarligt vapen, blev F. nu för observation inlagd på Växjö kriminalasyl, där han fick kvarstanna sedan han blivit förklarad straffri. Då F. även å kriminalasylen visade ett intensivt rymningsbegär, föreslog jag, med hänsyn till den stora samhällsvådlighet han visat, hans överflyttning till säkerhetspaviljongen vid Västerviks hospital.»

 

    Det kan väl icke gärna råda mer än en mening därom, att det för samhällsvådliga sinnessjuka straffångar, sådana som denne, bör omedelbart vid strafftidens slut, när de icke längre kunna kvarhållas å fångvårdens sinnessjukavdelningar, beredas vård och säker förvaring inom den offentliga sinnessjukvården, så att de icke dessförinnan bli i tillfälle att begå nya brott.
    Detta har också beaktats av sinnessjukvårdssakkunniga, som — tillförhindrande av, att sinnessjuka straffångar falla kommunerna till last — föreslagit följande bestämmelser:
    1) Finnes anledning förmoda, att straffånge är sinnessjuk eller psykiskt abnorm, bör han överflyttas till sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården (26 § 2 mom.);
    2) Därest sinnessjuk straffånge kan antagas vid strafftidens slut vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall ansökan om hans intagande å hospital i god tid göras (26 § 4 mom. i förslaget till lag); och
    3) Skall sålunda anmäld straffånge senast vid strafftidens slut intagas å hospital (39 § i förslaget till förordning).
    Med tillämpningen av dessa bestämmelser skulle nödigt samhällsskydd erhållas mot de sinnessjuka straffångarna, i det att sådana icke bleve i tillfälle att efter strafftidens slut begå nya brott, utanför vård bleve omhändertagna å sinnessjukhus, så att de icke finge återvända till samhället, förrän de tillfrisknat.
    Till slut vill jag endast nämna, att det av strafflagskommissionen uttalade önskemålet, att sinnessjuka, vilkas tillstånd tagit sig uttryck i gärningar, som icke äro i lag belagda med straff, men som ändock ådagalagt samhällsfarlig beskaffenhet, böra behandlas efter samma principer som sinnessjuka, vilka begått brottslig gärning av allmänfarlig beskaffenhet, även blivit beaktat av sinnessjukvårdssakkunniga.I förslaget till ny sinnessjuklagstiftning finnes sålunda en paragraf (21 §), i vilken föreskrives, att där anledning finnes förmoda, att

 

någon, av vilkens uppträdande synes framgå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, är sinnessjuk, skall han, på skriftlig framställning av polismyndighet, för observation intagas å hospital, därest legitimerad läkare i utlåtande, grundat på personlig undersökning och avfattat enligt formulär, fastställt av Konungen, intygat, att skäl finnes för en sådan förmodan. Finner överläkaren, efter närmare observation, den sålunda intagne vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han insända observationsjournal jämte utlåtande till medicinalstyrelsen, vilkens rättspsykiatriska nämnd därpå har att besluta om den för observation intagne skall kvarstanna för vård å hospitalet. Sker detta och är det ådagalagt, att den sålunda intagne på grund av sjukdomen visat brottsliga böjelser av beskaffenhet att innebära allvarlig fara för annans personliga säkerhet, får överläkaren eller hospitalsdirektionen icke besluta om utskrivning, utan tillkommer, jämlikt förut omnämnda paragraf (37 §), avgörandet härom medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, förstärkt med representant i det vetenskapliga rådet för juridisk teori och praxis.
    I sakens natur ligger, att en allmän strafflag icke kan innehålla alla erforderliga skyddsbestämmelser mot kriminella och farliga sinnessjuka — detta är ju också erkänt av strafflagskommissionen. Då sålunda under alla förhållanden en del dylika skyddsbestämmelser måste intagas i speciallagstiftningen rörande sinnessjuka, är det väl mest ändamålsenligt, att dessa skyddsbestämmelser alla samlas uti denna lagstiftning, så att sinnessjuklagstiftningen icke endast innehåller vissa skyddsbestämmelser, vilka behövas som komplement till vad allmän strafflag föreskriver. Härför talar också en annan omständighet. Det torde dröja ännu lång tid, innan en ny strafflag kan bliva verklighet. Däremot är det väl all anledning förmoda, att proposition rörande ny sinnessjuklagstiftning inom de närmaste åren blir förelagd riksdagen. Vid sådant förhållande är det ju uppenbart, att den nya sinnessjuklagstiftningen måste innehålla alla de skyddsbestämmelser mot kriminella och farliga sinnessjuka, som kunna vara av behovet påkallade. Men bliva nu dessa skyddsbestämmelser tillfredsställande, finnes det väl ingen anledning att många år efteråt komma och bryta sönder dem, för att införa dem, som gälla allenast en viss kategori av kriminella sinnessjuka, uti den allmänna strafflagen. Jag har med detta mitt anförande velat bringa till kriminalistföreningens kännedom, att det i förslaget till ny sinnessjuklagstiftning föreligger ett fullständigt förslag till skyddsbestämmelser mot alla slag av kriminella och farliga sinnessjuka.

 

15 — Svensk Juristtidning 1926.